All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2018
Summering: Stor potential massakreras av dålig disciplin och fruktansvärt utdragen speltid.
Vissa saker skall inte kunna inträffa… Som att förlora en fotbollsmatch då man leder med fem mot noll i den sista perioden. Men i år har två sådana kapitala misslyckanden skett i filmvärlden, i våras hade Jason Reitmans Tully premiär. Allting var på sin plats för en godkänd eller till och med bra film, sedan kom avslutningen som underminerade allting.
Många gånger så kan man på ett ganska tidigt stadium avgöra vad för sorts film man har att göra med. Att någonting börjar mediokert och sedan blir bra är väldigt sällsynt. Suspiria når en nagelbitande topp mot mitten och ser ut att klara sig hela vägen fram till målsnöret. Men då segern hägrar så tar man både en toalettpaus samt en kafferast, när man väl kommer fram till mållinjen så finns varken åskådare eller domarna kvar. Både filmen och publiken bli snuvade på segerfyrverkerierna och folkets jubel. Att Suspiria misslyckas så kapitalt med att ro hem segern är närmast smärtsamt då det finns flera inslag som är mäkta imponerande.
’’Wanna bewitch you in the moonlight’’
Regissören Luca Guadagninos senaste film var Call Me By Your Name, det var allt annat än en färgstark upplevelse. Romansen mellan Timothée Chalamet och Armie Hammer må – narrativt, ha varit dämpad och reserverad, men det innebär inte att det inte skall återfinnas någon passion eller emotionellt kraft. Ang Lee lyckades hitta en helt fantastisk balans i Brokeback Mountain, där var karaktärerna är än mer tillbakadragna och inkapabla att visa upp sann kärlek mellan varandra, men det som skedde mellan raderna var både vackert och plågsamt att bevittna. Call Me By Your Name lämnade mig enbart kylig och ointresserad.
Dario Argentos Suspiria film är en kort, ganska otydlig och abstrakt upplevelse. Argento må ha varit en pionjär då det kom till att göra mer ”intellektuella” skräckfilmer. Men samtidigt som han gärna stoltserade med att göra skräckfilmer som inte följde i genrens fotspår, så hade Argento inga större problem med att ösa på med våld, blod och makabra vyer.
Chaos Walking
Denna version av Suspiria inleds något förvirrat, salongen där filmen visas har – till en början, tekniska svårigheter. Mitt under titelsekvensen så smattrar det till och allt blir svart. Om det är menat som en konstpaus eller inte är något oklart… När väl allt rullar på som det skall känns det fortfarande som om någonting inte stämmer. Den tyska huvudstaden 70-talets Berlin är filmens nav, uppdelat i öst och väst. Introduktionen känns främmande och inte alls som någon gotisk skräckupplevelse.
Hela inledningen är ett smärre kaos, då filmen ser ut att börja så följer ännu en titelsekvens, förvirringen är mer än total. Om nu inte denna narrativa röra var illa nog så har Radiohead sångaren Thom Yorke fått komponera filmens soundtrack. Efter att hans Radiohead kollega Jonny Greenwood blivit universellt hyllad, för att ha upptäckt konsten att förstöra folks öron genom att uteslutande göra filmmusik med hjälp av hemsk distorsion, så har nu Yorke beslutat sig för att även han skall satsa på en karriär inom filmbranschen.
Där Greenwood i all fall låter musiken vara instrumental, så har Yorke den fantastiska ’’ödmjukheten’’ att låta två av filmens spår innehålla sång – hans egen för att vara mer exakt. Att Yorke bedriver verksamhet som musiker och härjar runt med sin snurriga politiska agenda, är fullt godkänt om det sker i hans eget forum – det vill säga Radiohead, varför denna drönande och sega musik nu blivit en del av en psykologisk skräckfilm är ett mysterium.
Dance Macabre
Nu är det tack och lov inte musiken som avgör om Suspiria lyckas eller misslyckas, även en mer psykologisk skräckfilm måste – då det kommer till kritan, vara obehaglig. Och filmens stämning är oerhört tätt och syrefattig. Att låta filmen utspela sig i den västra delen av Berlin skapar en stark klaustrofobi, den helvetiska dansskolan står mittemot den lika hotfulla och otäcka Berlinmuren, bakom den lurar ett diktatoriskt övervakningssamhälle, det känns som att vara fångad i skärselden.
Det visuella är i sin tur oerhört vackert, Guadagnino ramar in sina bilder på samma sätt som Stanley Kubrick, tittaren får en total överblick över karaktärerna och utrymmet de befinner sig i. Med sitt utomjordiskt gröna filter och otroligt trovärdiga miljöer, så förstärks den apokalyptiska stämningen.
Witch Image
Och flera gånger är Suspiria lika obehaglig som att ha en hel myrstack innanför skjortan. Då filmen börjar varva upp mängden blod och chockmoment så fastnar obehaget och skräcken på hornhinnan, snart blir en vardaglig uppgift som att gå och lägga sig en ren ångest för publiken, vad som helst verkar kunna hända i denna mardröm.
Dakota Johnson är ganska uträknad jämte en gigant som Tilda Swinton, men tillskillnad mot hennes bedrövliga insats i Bad Times At The El Royale så får hon denna gång en roll som är klart mer hanterlig. Johnsons karaktär Susie är menad att vara lika lågmäld som en skogsmus, hon närmast viskar fram sina repliker, detta fungerar men kan knappast kallas världsomvälvande. Swinton däremot är som alltid et kraftpaket av närvaro, karisma och gigantisk pondus.
Storyn är fortfarande abstrakt och i värsta fall obegriplig, men filmens beslutsamma drivkraft är påtaglig och Argentos film känns ganska snart som ett litet kommatecken.
Body And Blood
Men någonstans mot mitten så åker man rakt ned i helvetet – bokstavligt talat, speltiden är nästan 50% längre än originalet, om denna utökade speltid hade använts till produktivt innehåll så hade en detalj som utökad speltid inte ens behövts nämnas. Det stora – till och med gigantiska, problemet är att man halvvägs in inte har något mer att erbjuda. Skräcken blir tandlös och återigen så blir allting ett osammanhängande kaos. Att filmen är tydligt uppdelad i fem kapitel gör det än mer svårsmält då man alltid påminns hur mycket av filmen som faktiskt kvarstår. Om man hade haft självinsikten att koncentrera sitt innehåll hade man haft en liten men solid film.
Om turbulensen hade upphört efter en stund så hade svackan kunnat förlåtas, men Suspiria faller tillslut ihop som ett korthus. Det underliggande obehaget och de magstarka bilderna tas till barnslig överdrift, sedan har vi det rent bedrövliga slutet som vägrar att ta slut. När allt verkar vara på väg att ta slut så går man i en otroligt utdragen epilog, vid den tiden har mitt tålamod redan förbrukats
Att se god potential bli överkörd utav dåligt fokus och än sämre disciplin är smärtsamt. Suspiria är till ytan förförisk och full av möjligheter, slutresultatet är enbart en gröt som både är en smula arrogant och framförallt tröttsamt.
Betyg 2/10
Tiger Film 