Suspiria (2018) Recension 

0033

All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2018

Summering: Stor potential massakreras av dålig disciplin och fruktansvärt utdragen speltid.  

Vissa saker skall inte kunna inträffa… Som att förlora en fotbollsmatch då man leder med fem mot noll i den sista perioden. Men i år har två sådana kapitala misslyckanden skett i filmvärlden, i våras hade Jason Reitmans Tully premiär. Allting var på sin plats för en godkänd eller till och med bra film, sedan kom avslutningen som underminerade allting. 

Många gånger så kan man på ett ganska tidigt stadium avgöra vad för sorts film man har att göra med. Att någonting börjar mediokert och sedan blir bra är väldigt sällsynt. Suspiria når en nagelbitande topp mot mitten och ser ut att klara sig hela vägen fram till målsnöret. Men då segern hägrar så tar man både en toalettpaus samt en kafferast, när man väl kommer fram till mållinjen så finns varken åskådare eller domarna kvar. Både filmen och publiken bli snuvade på segerfyrverkerierna och folkets jubel. Att Suspiria misslyckas så kapitalt med att ro hem segern är närmast smärtsamt då det finns flera inslag som är mäkta imponerande. 

0011

’’Wanna bewitch you in the moonlight’’

Regissören Luca Guadagninos senaste film var Call Me By Your Name, det var allt annat än en färgstark upplevelse. Romansen mellan Timothée Chalamet och Armie Hammer må – narrativt, ha varit dämpad och reserverad, men det innebär inte att det inte skall återfinnas någon passion eller emotionellt kraft. Ang Lee lyckades hitta en helt fantastisk balans i Brokeback Mountain, där var karaktärerna är än mer tillbakadragna och inkapabla att visa upp sann kärlek mellan varandra, men det som skedde mellan raderna var både vackert och plågsamt att bevittna. Call Me By Your Name lämnade mig enbart kylig och ointresserad. 

Dario Argentos Suspiria film är en kort, ganska otydlig och abstrakt upplevelse. Argento må ha varit en pionjär då det kom till att göra mer ”intellektuella” skräckfilmer. Men samtidigt som han gärna stoltserade med att göra skräckfilmer som inte följde i genrens fotspår, så hade Argento inga större problem med att ösa på med våld, blod och makabra vyer. 

004

Chaos Walking 

Denna version av Suspiria inleds något förvirrat, salongen där filmen visas har – till en början, tekniska svårigheter. Mitt under titelsekvensen så smattrar det till och allt blir svart. Om det är menat som en konstpaus eller inte är något oklart… När väl allt rullar på som det skall känns det fortfarande som om någonting inte stämmer. Den tyska huvudstaden 70-talets Berlin är filmens nav, uppdelat i öst och väst. Introduktionen känns främmande och inte alls som någon gotisk skräckupplevelse. 

Hela inledningen är ett smärre kaos, då filmen ser ut att börja så följer ännu en titelsekvens, förvirringen är mer än total. Om nu inte denna narrativa röra var illa nog så har Radiohead sångaren Thom Yorke fått komponera filmens soundtrack. Efter att hans Radiohead kollega Jonny Greenwood blivit universellt hyllad, för att ha upptäckt konsten att förstöra folks öron genom att uteslutande göra filmmusik med hjälp av hemsk distorsion, så har nu Yorke beslutat sig för att även han skall satsa på en karriär inom filmbranschen. 

Där Greenwood i all fall låter musiken vara instrumental, så har Yorke den fantastiska ’’ödmjukheten’’ att låta två av filmens spår innehålla sång – hans egen för att vara mer exakt. Att Yorke bedriver verksamhet som musiker och härjar runt med sin snurriga politiska agenda, är   fullt godkänt om det sker i hans eget forum – det vill säga Radiohead, varför denna drönande och sega musik nu blivit en del av en psykologisk skräckfilm är ett mysterium.     

Dance Macabre 

Nu är det tack och lov inte musiken som avgör om Suspiria lyckas eller misslyckas, även en mer psykologisk skräckfilm måste – då det kommer till kritan, vara obehaglig. Och filmens stämning är oerhört tätt och syrefattig. Att låta filmen utspela sig i den västra delen av Berlin skapar en stark klaustrofobi, den helvetiska dansskolan står mittemot den lika hotfulla och otäcka Berlinmuren, bakom den lurar ett diktatoriskt övervakningssamhälle, det känns som att vara fångad i skärselden. 

Det visuella är i sin tur oerhört vackert, Guadagnino ramar in sina bilder på samma sätt som Stanley Kubrick, tittaren får en total överblick över karaktärerna och utrymmet de befinner sig i. Med sitt utomjordiskt gröna filter och otroligt trovärdiga miljöer, så förstärks den apokalyptiska stämningen.

Witch Image 

Och flera gånger är Suspiria lika obehaglig som att ha en hel myrstack innanför skjortan. Då filmen börjar varva upp mängden blod och chockmoment så fastnar obehaget och skräcken på hornhinnan, snart blir en vardaglig uppgift som att gå och lägga sig en ren ångest för publiken, vad som helst verkar kunna hända i denna mardröm. 

Dakota Johnson är ganska uträknad jämte en gigant som Tilda Swinton, men tillskillnad mot hennes bedrövliga insats i Bad Times At The El Royale så får hon denna gång en roll som är klart mer hanterlig. Johnsons karaktär Susie är menad att vara lika lågmäld som en skogsmus, hon närmast viskar fram sina repliker, detta fungerar men kan knappast kallas världsomvälvande. Swinton däremot är som alltid et kraftpaket av närvaro, karisma och gigantisk pondus. 

Storyn är fortfarande abstrakt och i värsta fall obegriplig, men filmens beslutsamma drivkraft är påtaglig och Argentos film känns ganska snart som ett litet kommatecken. 

Body And Blood

Men någonstans mot mitten så åker man rakt ned i helvetet – bokstavligt talat, speltiden är nästan 50% längre än originalet, om denna utökade speltid hade använts till produktivt innehåll så hade en detalj som utökad speltid inte ens behövts nämnas. Det stora – till och med gigantiska, problemet är att man halvvägs in inte har något mer att erbjuda. Skräcken blir tandlös och återigen så blir allting ett osammanhängande kaos. Att filmen är tydligt uppdelad i fem kapitel gör det än mer svårsmält då man alltid påminns hur mycket av filmen som faktiskt kvarstår. Om man hade haft självinsikten att koncentrera sitt innehåll hade man haft en liten men solid film. 

Om turbulensen hade upphört efter en stund så hade svackan kunnat förlåtas, men Suspiria faller tillslut ihop som ett korthus. Det underliggande obehaget och de magstarka bilderna tas till barnslig överdrift, sedan har vi det rent bedrövliga slutet som vägrar att ta slut. När allt verkar vara på väg att ta slut så går man i en otroligt utdragen epilog, vid den tiden har mitt tålamod redan förbrukats 

Att se god potential bli överkörd utav dåligt fokus och än sämre disciplin är smärtsamt. Suspiria är till ytan förförisk och full av möjligheter, slutresultatet är enbart en gröt som både är en smula arrogant och framförallt tröttsamt. 

Betyg 2/10  

You Were Never Really Here Recension

0081

All Images Copyright And Courtesy Of Scanbox Entertainment 2018

Summering: Lynne Ramsay har skapt en vandrande mardröm i filmformat. En film som vandrar i ett nattsvart mörker där varje liten springa som kan släppa in ljus är målad med tung svart färg. Det är gastkramande, dystert och väldigt obehagligt. 

Ramsay har ett rykte om sig att vara knepig. Westernfilmen Jane Got A Gun hamlade i ett totalt kaos efter att Ramsay ’’spårat’’ ut och övergett projektet mitt under pågående produktion. Så efter den skandalen tar Ramsay nu och laddar om och gör en film som både tar risker men som samtidigt vågar hålla det hela enkelt nog för att inte framstå pretentiöst. Att se You Were Never Really Here kan jämföras att springa på ett löpband som ständigt ökar sin lutning. Vad som börjar som en tillbakadragen och tystlåten historia växer till ett eldsprutande monster som vägrar att stanna för någonting.

Ramsay låter filmen ta långa och djupa andetag, elektriciteten som byggs upp inför varje scen får alla mätinstrument att kortsluta. Sedan kan det explodera, om än väldigt kort. Dessa korta stötar innehåller allt från motbjudande våld till skräckinjagande små glimtar in i karaktärernas mycket skadade psyke.

010

Beware Of Darkness 

No Country For Old Men är – tio år senare, fortfarande den bästa mätstickan för thrillers som nyttjar obehagligt lugn för att få pulsen att slå i taket. Ramsays bildspråk är lugnt där man låter enskilda små föremål filmas, Yorgos Lanthimos senaste film Killing Of A Sacred Deer använde samma princip där vardagliga objekt som tallrikar bli till sällan skådad ängslighet, Ramsay får alla scener att kännas som en balansgång på en otroligt tunn lina, det finns inget skyddsnät och nedanför väntar ett bottenlöst hål som nästan skriker efter att få sluka tittaren.

Det övergripande berättandet är diskret – på gränsen till obefintligt, vad som utlöser den största dramatiken kan vara alltifrån en karamell till en våt handduk, någonstans kan jag tycka att Lynne Ramsay borde ha gett berättelsen någon form av ryggrad, intrigen blir forcerad och de karaktärer som skall återge filmens huvudstory får knappt komma till tals innan scenen avbryter och vi placeras hos Joaquin Phoenixs karaktär Joe.

Phoenix som på senare tid blivit mest känd för sitt bisarra privata beteende och än mer lustiga PR-trick – som den gången han låtsades ha blivit (än mer) galen och inledde en falsk karriär som rappartist, gör här sin starkaste rolltolkning sedan Walk The Line. Utan att på något sett häckla Phoenix person, så gör han sig bäst i de här mörka och tystlåtna karaktärerna. Phoenix något udda person gör det väldigt lätt att köpa honom som en människa som agerar i lagens utkant. Det är en tyst och många gånger skrämmande gestaltning av en människa som lider av stark mani och ständiga fysiska och psykologiska plågor.

003

Your Heart Is As Black As Night 

You Were Never Really Here filmas med en färgpalett som är likblek, hela världen verkar vara dränerad på liv eller lyster. Inte ens vackra storstäder ser särkilt inbjudande ut, vart vi än får följa med så känns det som om något ondskefullt väntar bakom varje hörn. På samma sätt som de bästa skräckfilmer, så kedjar Ramsay fast oss i filmen, vi vill inget annat än att komma undan hotet, fly undan alla hemskheter, men att lämna biosalongen är uteslutet, man vill ha mer trots att vi vet att det kommer göra ont och förmodligen skrämma oss.

Sedan kan man inte skriva om filmen utan att nämna det helt geniala sättet Ramsay använder ljud. Radiohead gitarristen Jonny Greenwood fortsätter göra musik som snarare är mer besläktad med en ljutande tinnitus än något jag vill lyssna till på bussen, men det samverkar på ett helt fantastiskt sätt med ljudmixen, små frustrerande ljud förstärks, vartenda liten tickande sekund känns som hotfulla fotsteg bakom ryggen på publiken.

Ramsay tar ibland i lite för mycket på den här fronten och med det urvattnade fotot ser filmen ibland ut som en (i negativ mening) musikvideo. Somliga sekvenser ser ut att vara tagna ur Michael Manns – visuellt, fula Collateral. Att berättelsen också är lite för vag för sitt eget bästa drar också ned betyget. Sedan är det ingen direkt upplyftande upplevelse, precis som inför någon krävande fysisk aktivitet får man ställa in sig på att känna sig mörbultad efteråt, det låga tempot kan också ses som lite för prövande.

You Were Never Really Here leder in publiken i en mörk tunnel och stänger dörren bakom. Vi har inget annat väl än att – utan ledsagare, fortsätta fram trots att vi inte kan se ljuset. Det är mörkt, svårt och helt enkelt förföriskt.

Betyg 7/10