On The Basis Of Sex Recension

All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2019

Summering: Vågskålen är helt i balans, på gott och ont, bra underhållningsvärde samt starka insatser möter trista klyschor och stora mängder förutsägbar struktur. 

Två starka krafter möts och kolliderar. On The Basis Of Sex uppnår i alla fall jämnvikt, det negativa  förtar det positiva, samtidigt är det olyckligt att en både relevant och aktuell film inte lyfter sig över   betyget godkänt. 

Ruth Bader Ginsburg är inte ett hushållsnamn här i Europa – och definitivt inte Sverige. Den mest aktuella nyheten om Ginsburg – för oss utanför USA, har tragiskt nog handlat om hennes allt mer sviktande hälsa, 85 år gammal kämpar Ginsburg nu med brutna revben samt en aggressiv form av cancer. Trots detta fortsätter Ginsburg sitt arbete inom Högsta Domstolen i USA, vilket säger en hel del om hennes oerhörda beslutsamhet och interna styrka. 

Vad Ginsburg åstadkommit inom juridik är historiskt, de många fall hon åtog sig som advokat har ändrat flertalet lagar och bestämmelser, alla grundade i könsdiskriminering. 

’’Girls leaving this town ‘cause you don’t treat ‘em right.’’

Och något av det mest effektiva i On The Basis Of Sex är uppvisningen av den mycket  skrämmande sexismen gentemot kvinnor, något som inte var exklusivt för USA under 50-talet. Orättvisan och maktmissbruket är motbjudande och de artificiella begränsningarna som påtvingades en hel generation av kvinnor, känns skrämmande relevanta, även idag.  

De manliga stofiler som Ginsburg stöter på, är både obehagliga och trångsynta. Tyvärr så spär filmen på lite för mycket, Felicity Jones medverkan i Rogue One: A Star Wars Story gör det hela något ironiskt, flera av filmens antagonister är lika moraliskt otvetydiga som Darth Vader och hans anhang. 

Chimes Of Freedom 

Filmer som berör viktiga historiska händelser tex. medborgarrättsrörelsen, tenderar att överdriva och generalisera dessa avgörande ögonblick i mänsklighetens historia. On The Basis Of Sex trampar olyckligtvis i detta kvar, i introduktionen görs ett försök att visa den absurda situation som Ginsburg fann sig i då hon påbörjar sina studier vid Harvard Law School. Omgiven av en arme av strikta och kostymklädda gossar, så vandrar Ginsburg i ljusblå dräkt och klackskor, denna visuella inramning – samt ett pompöst soundtrack, gör det nästan komiskt. 

Berättelsen drivs av väldigt åldrade klyschor, de mest vardagliga ting blir till en uppenbarelse som  slutligen skall visa sig vara den sista pusselbiten i den juridiska strid som Ginsburg utkämpar. Då #MeToo-rörelsen fortfarande rör om och tvingar till avgångar och bekännelser från maktmissbrukare, så hade det varit välkommet om On The Basis Of Sex hade valt ett lite mer sofistikerat och subtilt sätt att framställa sin historia. 

Mimi Leder som regisserar, målar med breda och bekanta penseldrag, således skapar man en film som är underhållande och tillgänglig, men flera gånger så känns det som att man abdikerar från att gräva djupare, på så sätt undviker man scenarion som inte är svartvita.  

Under sin tid som student genomlevde Ginsburg en helvetisk period då hon som småbarnsmamma och student, tvingades jonglera med både barnskötsel och sin cancersjuka make Martin utöver studierna. 

’’I’m not giving up on a miracle drug’’

Att Ginsburg lyckades slutföra sina studier – samt bli klassetta, är en bedrift som drar tankarna åt den dövblinda Helen Keller, som trots sina handikapp avlade examensarbete. Men denna oerhörda bedrift berörs knappt, Mimi Leder väljer att göra enorma tidshopp – i ett fall på över ett årtionden, mycket av prövningarna och de slutgiltiga segrarna, förtas då de bara reduceras till korthuggna summeringar. Med tanke på att Ginsburgs fortsatta karriär har varit minst lika innehållsrik och fascinerande som hennes tidiga strapatser, så är det synd att filmen avslutas på ett mycket abrupt vis. 

Rent tekniskt är On The Basis Of Sex inget att höja ögonbrynen för, de påminner om den tragiska TV-film om president Truman – baserad på David McCulloughs mästerliga bok. I tider där TV genomgått en guldålder, så kan man fråga sig om detta inte hade varit bättre som en mini-serie för TV eller valfri streamingtjänst, där hade möjligheterna funnits att utforska Ginsburgs karriär fullt ut, och således hade tidspressen kunnat kringgås.  

She’s The One 

Då det kommer till filmens aktörer finns det inte mycket att klaga på. Felicity Jones gör ett helt förträffligt jobb, Jones kombinerar karisma, målmedvetenhet och pondus i en insats som osar av krut. Armie Hammer gör sitt kanske mest sympatiska porträtt – någonsin, i rollen som Ginsburgs make, även han en framgångsrik jurist som behandlar Ruth Ginsburg med repsekt och uppskattning, tillskillnad mot de flesta av filmens manliga karaktärer.  Kathy Bates får en minimal men fantastiskt kraftfull roll som förbittrad och luggsliten jämlikhetskämpe. 

Med tanke på de tunga ämnena som filmen tar upp, så är det en oväntat underhållande film. Även om slutet gärna hade fått vara längre och mer ingående, så är själva finalen medryckande och narrativt effektiv. 

On The Basis Of Sex må lämna vågskålen i perfekt balans. Där bristen på djup och nyansering hindrar filmen från att få genuin genomslagskraft, så uppvägs det av Felicity Jones starka skådespel och ett oväntat stort underhållningsvärde. Att ett multum av scener med juridisk formalia, faktiskt blir spännande, måste klassas som en en liten bedrift. 

Betyg 6/10   

Suspiria (2018) Recension 

0033

All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2018

Summering: Stor potential massakreras av dålig disciplin och fruktansvärt utdragen speltid.  

Vissa saker skall inte kunna inträffa… Som att förlora en fotbollsmatch då man leder med fem mot noll i den sista perioden. Men i år har två sådana kapitala misslyckanden skett i filmvärlden, i våras hade Jason Reitmans Tully premiär. Allting var på sin plats för en godkänd eller till och med bra film, sedan kom avslutningen som underminerade allting. 

Många gånger så kan man på ett ganska tidigt stadium avgöra vad för sorts film man har att göra med. Att någonting börjar mediokert och sedan blir bra är väldigt sällsynt. Suspiria når en nagelbitande topp mot mitten och ser ut att klara sig hela vägen fram till målsnöret. Men då segern hägrar så tar man både en toalettpaus samt en kafferast, när man väl kommer fram till mållinjen så finns varken åskådare eller domarna kvar. Både filmen och publiken bli snuvade på segerfyrverkerierna och folkets jubel. Att Suspiria misslyckas så kapitalt med att ro hem segern är närmast smärtsamt då det finns flera inslag som är mäkta imponerande. 

0011

’’Wanna bewitch you in the moonlight’’

Regissören Luca Guadagninos senaste film var Call Me By Your Name, det var allt annat än en färgstark upplevelse. Romansen mellan Timothée Chalamet och Armie Hammer må – narrativt, ha varit dämpad och reserverad, men det innebär inte att det inte skall återfinnas någon passion eller emotionellt kraft. Ang Lee lyckades hitta en helt fantastisk balans i Brokeback Mountain, där var karaktärerna är än mer tillbakadragna och inkapabla att visa upp sann kärlek mellan varandra, men det som skedde mellan raderna var både vackert och plågsamt att bevittna. Call Me By Your Name lämnade mig enbart kylig och ointresserad. 

Dario Argentos Suspiria film är en kort, ganska otydlig och abstrakt upplevelse. Argento må ha varit en pionjär då det kom till att göra mer ”intellektuella” skräckfilmer. Men samtidigt som han gärna stoltserade med att göra skräckfilmer som inte följde i genrens fotspår, så hade Argento inga större problem med att ösa på med våld, blod och makabra vyer. 

004

Chaos Walking 

Denna version av Suspiria inleds något förvirrat, salongen där filmen visas har – till en början, tekniska svårigheter. Mitt under titelsekvensen så smattrar det till och allt blir svart. Om det är menat som en konstpaus eller inte är något oklart… När väl allt rullar på som det skall känns det fortfarande som om någonting inte stämmer. Den tyska huvudstaden 70-talets Berlin är filmens nav, uppdelat i öst och väst. Introduktionen känns främmande och inte alls som någon gotisk skräckupplevelse. 

Hela inledningen är ett smärre kaos, då filmen ser ut att börja så följer ännu en titelsekvens, förvirringen är mer än total. Om nu inte denna narrativa röra var illa nog så har Radiohead sångaren Thom Yorke fått komponera filmens soundtrack. Efter att hans Radiohead kollega Jonny Greenwood blivit universellt hyllad, för att ha upptäckt konsten att förstöra folks öron genom att uteslutande göra filmmusik med hjälp av hemsk distorsion, så har nu Yorke beslutat sig för att även han skall satsa på en karriär inom filmbranschen. 

Där Greenwood i all fall låter musiken vara instrumental, så har Yorke den fantastiska ’’ödmjukheten’’ att låta två av filmens spår innehålla sång – hans egen för att vara mer exakt. Att Yorke bedriver verksamhet som musiker och härjar runt med sin snurriga politiska agenda, är   fullt godkänt om det sker i hans eget forum – det vill säga Radiohead, varför denna drönande och sega musik nu blivit en del av en psykologisk skräckfilm är ett mysterium.     

Dance Macabre 

Nu är det tack och lov inte musiken som avgör om Suspiria lyckas eller misslyckas, även en mer psykologisk skräckfilm måste – då det kommer till kritan, vara obehaglig. Och filmens stämning är oerhört tätt och syrefattig. Att låta filmen utspela sig i den västra delen av Berlin skapar en stark klaustrofobi, den helvetiska dansskolan står mittemot den lika hotfulla och otäcka Berlinmuren, bakom den lurar ett diktatoriskt övervakningssamhälle, det känns som att vara fångad i skärselden. 

Det visuella är i sin tur oerhört vackert, Guadagnino ramar in sina bilder på samma sätt som Stanley Kubrick, tittaren får en total överblick över karaktärerna och utrymmet de befinner sig i. Med sitt utomjordiskt gröna filter och otroligt trovärdiga miljöer, så förstärks den apokalyptiska stämningen.

Witch Image 

Och flera gånger är Suspiria lika obehaglig som att ha en hel myrstack innanför skjortan. Då filmen börjar varva upp mängden blod och chockmoment så fastnar obehaget och skräcken på hornhinnan, snart blir en vardaglig uppgift som att gå och lägga sig en ren ångest för publiken, vad som helst verkar kunna hända i denna mardröm. 

Dakota Johnson är ganska uträknad jämte en gigant som Tilda Swinton, men tillskillnad mot hennes bedrövliga insats i Bad Times At The El Royale så får hon denna gång en roll som är klart mer hanterlig. Johnsons karaktär Susie är menad att vara lika lågmäld som en skogsmus, hon närmast viskar fram sina repliker, detta fungerar men kan knappast kallas världsomvälvande. Swinton däremot är som alltid et kraftpaket av närvaro, karisma och gigantisk pondus. 

Storyn är fortfarande abstrakt och i värsta fall obegriplig, men filmens beslutsamma drivkraft är påtaglig och Argentos film känns ganska snart som ett litet kommatecken. 

Body And Blood

Men någonstans mot mitten så åker man rakt ned i helvetet – bokstavligt talat, speltiden är nästan 50% längre än originalet, om denna utökade speltid hade använts till produktivt innehåll så hade en detalj som utökad speltid inte ens behövts nämnas. Det stora – till och med gigantiska, problemet är att man halvvägs in inte har något mer att erbjuda. Skräcken blir tandlös och återigen så blir allting ett osammanhängande kaos. Att filmen är tydligt uppdelad i fem kapitel gör det än mer svårsmält då man alltid påminns hur mycket av filmen som faktiskt kvarstår. Om man hade haft självinsikten att koncentrera sitt innehåll hade man haft en liten men solid film. 

Om turbulensen hade upphört efter en stund så hade svackan kunnat förlåtas, men Suspiria faller tillslut ihop som ett korthus. Det underliggande obehaget och de magstarka bilderna tas till barnslig överdrift, sedan har vi det rent bedrövliga slutet som vägrar att ta slut. När allt verkar vara på väg att ta slut så går man i en otroligt utdragen epilog, vid den tiden har mitt tålamod redan förbrukats 

Att se god potential bli överkörd utav dåligt fokus och än sämre disciplin är smärtsamt. Suspiria är till ytan förförisk och full av möjligheter, slutresultatet är enbart en gröt som både är en smula arrogant och framförallt tröttsamt. 

Betyg 2/10  

Nocturnal Animals Recension

NOCTURNAL ANIMALS

Efter den rätt förskräckliga A Single Man var förväntningarna för Tom Fords andra film helt obefintliga. A Single Man var en soppa, föreställandes en förlängd reklam film för Gucci utan någon som helst substans. Snygga kläder dock.

Men i och med Nocturnal Animals visar Ford upp en självsäkerhet och en enorm styrka som regissör.

Risig start 

Efter en ganska usel start som ger mig intrycket att vi är på väg att bevittna något slags Twin Peaks tokeri, så tar filmen sats i en både laddad och obehaglig sekvens. Nocturnal Animals berättar två berättelser, den ena är en ’’film’’ i filmen och det övergripande berättandet sker i och med Amy Adams sorgsna och övergivna trofé hustru.

Estetiken är slående, med de bästa klädena i branschen och ett mörkt foto som går som handen i handsken med avskalade och kyliga miljöer som lyxpalats och ogästvänliga konstgallerier för den mest dekadenta.

Kör över publiken 

Där Nocturnal Animals helt kör över publiken (på bästa sätt) är då Ford flyttar berättelsen till Texas. Här finns spår av bröderna Cohens legendariska No Country For Old Men. Torra och tomma ökenlandskap blir en karaktär i sig där en helt otroligt bra Jake Gyllenhaal får möta ondska och mörker.

Den fiktiva berättelsen – som utgör filmens mest spännande ögonblick, må vara traditionell i sin struktur och det faktiska slutet är förutsägbart men ytterst tillfredställande.

Reklamfilm

Visa komponenter går över till den negativa sidan, Armie Hammer och Adams figurer känns ofta som ritade efter stereotypa mallar. Michael Shannons tysta och rättfärdiga Texas polis skriker karikatyr. Känslan av reklamfilm återkommer också mellan varven. Att produktplaceringen tar sin plats är egentligen bara att acceptera, men vissa bilder känns om överdrivna Annie Leibovitz foton som funkar utmärkt i stilla format men ter sig rejält illa på vita duken.

Men genom ett helt ogenerat och icke tillkrånglat berättande kommer filmen undan med de här inslagen.

Finalen är rent skrämmande bra och lämnar en mycket udda känsla av positiv melankoli, hur paradoxalt det än må låta. Om Ford fortsätter på samma bana av förbättringar kan vi nog förvänta oss något enormt i framtiden. Men vad vi har nu hör till en av årets absolut bästa filmer.

Betyg 8/10