Ghost Globen 23-02-2019 Recension

Ghost befinner sig i en fas där de fortfarande skissar på sin fortsatta karriär. Konserten blir därefter ett genrep som ibland bländar men som lika många gånger känns ofärdig.  

Tobias Forge – Ghost’s frontman, har sedan starten haft en tydlig vision för vad hans band skulle komma att bli. Forge är designer, låtskrivare och strateg i det som nu har förvandlats till en apparatur som utan problem fyller medelstora arenor som Globen eller Barclays Center i Brooklyn New York. 

Att ambitionerna alltid varit skyhöga går inte att ta miste på, för varje turné så har Ghost försökt ta ett par steg framåt och undvika det där steget bakåt. Resan har inte varit problemfri. En invecklad och bitter rättstvist pågår än där tidigare bandmedlemmar söker royalties och utebliven betalning, där Forge ställts inför en rad anklagelser gällande bandets ekonomi. 

Det band som ställer sig på scenen i ett packat Globen en kall lördag i februari, verkar dock inte ha några tankar på legala strider eller konflikter. 

Mer än masker och mörker 

Där Ghost – till en början, tog sig fram på ytliga gimmickar som deras skräckfilmsmasker och teatrala live framföranden, så har bandet numera utvecklats till en rejält sofistikerad maskin. Vad som tidigare var ett underground band, har nu blivit så pass kommersiellt att de figurerat flitigt på diverse galor såsom Grammys och även varit tribute band under utdelningen av Polarpriset. Detta har gett Forge resurserna att förverkliga drömmarna om en show som innehåller mer bomber, eld och konfettikanoner. 

Visuellt är det en oerhört exakt och medveten show, den blodröda ljusshowen får spår Ritual att verka komma direkt ifrån ett rödglödgat helvete. Scenens gigantiska bakgrund där – den numera, avlagda karaktären Papa Emeritus, vakar över den nya frontmannen – Cardinal Copia, drar tankarna åt Iron Maidens eleganta lösningar med draperier som visualiserar musikens innehåll  

Showen är inte bara visuellt avancerad, även om Tobias Forge alltid haft en försmak för att skoja till det på scen, så har Ghost – som enhet, sällan varit särskilt lekfulla eller humoristiska. Men innan den senaste skivan – Prequelle, släpptes, så bjöds fansen på ett par kortfilmer där man försökte skapa en mytologi för bandet, inte olikt svepande och ingående fantasy berättelser, detta var en signal att det strikta och stela var på väg bort. Nu är Forge så pass bekväm med de nya kläderna (bokstavligt talat), att han vågar införa en stor mängd humor i showen – utöver hans icke rumsrena skämt som inkluderar flera benämningar om diverse privata kroppsdelar.  

Stela lekar  

I flera sekvenser får vi se rena barnlekar där musicerande gastarna – inte olikt  kivande syskon, bråka och busar med varandra. Vi får en gitarrduell som på pappret borde kännas naturlig och underhållande, men där Forge är tillfredsställd med detta något mer lediga band, så är resten av medlemmarna långt ifrån lika till lags med konceptet. De spontana och lättsamma interaktionerna mellan musikanterna, känns stela och överdrivet regisserade. Under startsträckan så verkar till och med Tobias Forge mer bekymrad om att ta rätt danssteg, inte att leverera en häpnadsväckande musikalisk upplevelse. 

Spelningen är inte heller kort, i nästan tre timmar pågår en show som har två delar. inledningen består av koreograferade moment, man väver in de instrumentala spåren från senaste Prequelle som mellanspel – inte olikt hur Led Zeppelin komponerade stora transportsträckor mellan låtarna. Men där Page, Plant, Bonham och, Jones var experter på att framhäva unison improvisation, så känns flera av de många – och långa, mellanspelen som utfyllnad. Trots att jag efterfrågade en längre spelning då jag såg bandet på Gröna Lund för två år sedan, så känns det som att denna tappning – av en längre konsert, inte är rätt väg att gå.  

Svagt album som ryggrad 

Prequelle är bandets hittills svagaste skiva, albumet spretar åt alla håll, efter att ha sett materialet nu framförs för publik, så känns skivan snarare som en byggkloss för live spelningarna, inte ett album som kan stå på egna ben. De instrumentala partierna går inte att ifrågasätta rent musikaliskt, problemet är de förtar tempo och intresse. Inte ens när den lastgamla Papa Emeritus Nihil stiger upp på scenen, för ett knasigt saxofon solo, så släpper det.      

Första halvan känns som ett provrör där Forge fungerar som labbmästare medan övriga i bandet är studenter – som något oförstående, försöker följa med i alla nya upptåg och idéer. 

Klen respons 

Jag ogillar starkt att behöva införa några geografiska fördomar, eller påpeka att konsertpubliken är ett problem. Upplevelsen varierar beroende på vart man står och sitter. Men inte ens i den exklusiva Pulpit (området framför scen) verkar det finnas något större intresse för konserten. Stockholmspubliken har ett renommé som ytterst svårflirtad, ikväll så möter Ghost ett isberg. 

Konsertstarter tenderar att bli stela, de första spåren blir som en sorts uppvärmning.  Den initialt reserverade hållningen är delvis förståelig. Ljudet är – som alltid i Globen, under all kritik. Rats låter som en mullrande gröt, varken sångröster eller instrument hörs. Detta groteska missljud låter obehagligare än någon av kardinalens satanistiska predikningar. Ljudet förbättras något, men då blir det apatiska gensvaret bara än mer genant. Då jag äntrar arenan så skämtar ett par av ordningsvakterna med att vi är på väg att se Melodifestivalen, tyvärr så verkar det som om flera publikmedlemmar har löst biljett till det gräsliga evenemanget. 

Trots att Tobias Forge kämpar och sliter som ett djur, för att få publiken att sjunga med, skrika eller ge någon som helst respons, så kan man nästan höra hur vinden susar i mellansnacket. 

Setlisten kan också ha att göra med det måttliga intresset. Ritual kastas in som tredje låt men omges av nya spår som inte alls har hunnit växa på samma sätt som de äldre favoriterna. 

Men efter en den skakiga och obekväma halvtimmen, så drar bandet fram akustiska gitarrer och förvandlar den iskalla och trista arenan till ett litet sommarkollo med en lägereld. Jigolo Har Megiddo, låter helt förträffligt i denna avskalade tappning, och Pro Memoria, Witch Image och Life Eternal, låter precis lika bra. Först då, så känns det som att Forges nya vision om ett mer varierat och experimentellt Ghost faktiskt fungerar. 

Sedan följer en märklig konstpaus där publiken rekommenderas att tömma sina reservoarer av… Ja, kroppsvätskor. 

Det traditonella kommer tillslut fram 

Den andra halvan är en återgång till det Ghost som genomförde korta men explosiva rockkonserter för några år sedan, befriade från den hårda regin och koreografin. Masked Ball från Stanley Kubricks Eyes Wide Shut blir till klockan som ringer in till andra halvan, vars enda syfte verkar vara att rocka bakdelen av hela publiken. Gruppen spelar From The Pinnacle To The Pit med en sådan ohygglig tyngd att den får hela det ruttna fundamentet till Globen att krackelera. Och när vi får Year Zero så känns det äntligen som det onda och djävulsdyrkande vansinnet drabbar Stockholm. Scenen förvandlas till ett bokstavligt inferno med så mycket eld att man undrar om Ghost försöker starta en två månader tidig majbrasa. 

Andra halvan hade kunnat kallas utmärkt om det inte vore för att ljudet kapsejsar i den vackra covern av If You Have Ghosts. Detta långa nummer – som också inkluderar en trist band introduktion, går knappt att lyssna till då ingen som helst musik går att urskönja i den ljudmässiga kakofoni. Sättet medlemmarna presenteras på känns menlöst – då alla har samma namn, varför man inte anammar de de semi-officiella namnen: Fire, Water, Air etc, för gastarna känns bara bisarrt. 

Men efter detta röriga inslag, så får bandet igång ett fantastiskt tempo. Dance Macabre är precis så briljant live som vi kunde förmoda då vi hörde den som singel. Square Hammer är fullständigt makalös med sitt genialiska riff, om Ghost hade kunnat ta essensen av dessa två spår och injicera resten av showen med samma intensitet, så är vägen till de stora framgångarna uppenbar. Men som det ser ut nu så är nog världsherraväldet – som jag trodde var inom räckhåll, ett par år bort. 

Betyg 7/10 

Bäst: Square Hammer, Dance Macabre, Year Zero, He Is och hela det akustiska partiet. 

Sämst: Ljudet är så dåligt att att det knappt går att urskilja en enda not, bandpresentationen och det märkliga konstpausen hör inte heller till något som kommer skrivas in i historieböckerna. 

Fråga: Är inte de splitternya Hagström gitarrerna otäckt vackra ?     

Ghost På Gröna Lund 29-09-2017 Recension 

ghost_fbdela

En mycket tight och underhållande åktur får stå som avslutare för sommarens konserter på nöjesfältet Gröna Lund. Omgivningen är knappast som gjord för denna melodiska djävulsrock, men Ghost struntar fullkomligt i detta och ger – nästan, allt det har.  

Om man bara ser till det ytliga så kan Ghost verka vara ett potpurri på hårdrockens allra mest utslitna klichéer och fördomar. Den gotiska framtoningen med lätta helvetesinslag och bandets utstyrslar känns till en början lite fånigt. Numera har bandets framgångar lett till att de nått en hipster-statuts, en mycket ovanlig position för ett Heavy Metal band. Och med den enorma mängd attiraljer och prylar som finns att köpa med bandet, så kan det hela verka vara en enda stor merchandisemaskin.

Melodiska monster 

Men under den mörka ytan och de fräcka maskerna så återfinns ett band som både har drivkraft, energi och stor musikalisk förmåga. Och det har växt snabbt, väldigt snabbt. Gröna Lund är närmast överbelastat med en bred publik där småbarn ränner runt med masker och t-shirts med bandets igenkännbara logga.

Konserter på ett öppet nöjesfält där folk gallskriker mer från åkturen ’’Fritt Fall’’ än då frontmannen Papa Emeritus III gör en Bruce Dickinson manöver och försöker få igång publiken, är inte heller idealt. Fokuset på själva spelningen är inte heller det som i första hand prioriteras, intressenivån ser ut som ett diagram från ett oscilloskop.

Ghost verkar dock inte särskilt berörda av denna splittrade spelplats, de trycker på rejält med sin tunga men mycket melodiska hårdrock. Efter otaliga konserter runt jorden så är detta nu en mycket sammansvetsad grupp som både spelar med stor teknik men även stor glädje.

Inga M&M 

Ryktet – eller snarare nyheten, om medlemsbyten och stridigheter i de hemliga rummen bakom rampljuset känns inte heller särskilt närvarande ikväll. Trots den teatrala showen och estetik som lånar från alltifrån Iron Maiden till de mest psykedeliska Beatles videos, så är Ghost ett band utan särskilt stora egon på scenen. Det understryks såklart av anonymiteten hos de maskerade musikerna, men man tillåter tex aldrig långa och tråkiga solon eller dryga pretentioner någonsin ta plats. Det är på så sätt nästan en motreaktion till en genre som under 70-80 talet var nära på att sluka sig själv i divalater och godis sortering.

Mellan två faser 

Ibland känns det som att bandet försöker sitta på två stolar, som att de inte är helt säkra på om de vill skapa en massiv arenashow eller en intim kväll på den lokala klubben. Mellansnacken från Emeritus känns i vissa länge publikfriande och andra busigt fräcka, mer designade för en mindre miljö. Längden på knappt 90 minuter känns också lite knapert, detta är en grupp som har flera suveräna covers på allt från ABBA till The Beatles som alla skulle passa perfekt som extrakrydda till en kväll som denna på bandets hemmaplan.

Och nog kan man se att det snart är dags för bandet att ta steget förbi de små spelplatserna och inta arenor som Madison Square Garden eller The O2 i London. Att föreställa sig explosioner i låtar som Year Zero och Square Hammer med tusentals skuttandes galenpannor samlade under ett tak ger faktiskt rejäla rysningar.

Det steget kanske blir om ett, två eller… ja, ni förstår, men vad som än sker härnäst i denna framgångssaga så står det klart att Ghost sedan länge kastat ifrån sig fördomarna om att bara vara en gimmick, världsherraväldet i hårdrockens land är inte långt borta nu.

Betyg 8/10    

Bäst: Year Zero är precis så svulstig, pompös och mäktig som bara hårdrock kan vara.

Sämst: Den korta längden och den bökiga och trånga betongplanen som är Gröna Lund.