Jessica Jones Säsong 3 Recension

All images courtesy and copyright of Netflix 2019

Summering: Jessica Jones sista äventyr går i samma illavarslande fotspår som sin tidigare – genomusla säsong, med ruttet manuskript och usel karaktärsregi. 

När Disney+ avtäcktes – superstudions kommande streamingtjänst, så var det en tidsfråga innan kontakten skulle ryckas ut ifrån Netflix-uttaget. Samtliga Marvel-Netflix skulle snart läggas ned med omedelbar verkan. En inhemsk digitalplattform öppnar upp möjligheter och inkomstkällor som tidigare inte ens gått att drömma om. Det stora slaget om publikens tid och pengar, utkämpas numera hemma hos tittaren.

Men Marvel/Netflix-seriernas nedläggning kom plötsligt, vilket gjorde det svårt – om inte omöjligt, för manusförfattarna att hitta tillfredställande konklusioner för sina respektive serier. The Punisher säsong 2 kändes som ett enda långt mellanspel, detsamma kan sägas om Luke Cage. Daredevil avslutade förvisso på topp – då vi jämför med tidigare omgångar, men även där lämnades alltför många dörrar öppna. 

För Jessica Jones del, så försattes Melissa Rosenberg – seriens skapare, i en kreativ rävsax. Vad som var tänkt att vara ännu en byggsten i ett potentiellt större projekt, skulle nu behöva agera fullvärdig avslutning för en fyra år lång satsning. Det är därmed svårt att beskylla Rosenberg för att avslutet – som serveras här, är långt ifrån tillfredställande, men allt vi behöver genomlida på vägen dit är en annan historia…  

Turbulent resa 

Där seriens första säsong var en trubbig men acceptabel svängom inom genren kriminalthrillerns välbevandrade korridorer, så sköts detta åt sidan i den efterföljande säsongen. Förlusten av David Tennant som den motbjudande antagonisten Kilgrave, var på förhand ett kraftigt kreativt handikapp, men vad som faktiskt skedde var inte bara tveksamt, det var i det närmaste vedervärdigt. 

Hela den andra säsongen ägnandes åt ett antal spretiga och oengagerade sidospår som varken var genomtänka, passande eller ens intressanta. Samtliga Marvel/Netflix-serier har haft stora problem med att fylla ut sin längd på tretton avsnitt, ofta hamlar säsongerna i ett irriterande mönster där man tar ett steg fram och tre steg tillbaka. Flera trådar i det narrativa spindelnätet borde avslutas omgående, men de tillåts istället pågå och blir till ett blytungt sänke. 

Varning för återfall 

Detta kroniska problem fortsätter här… Säsong 3 av Jessica Jones må vara aningen mer fartfylld och intressant än sist. Serien återgår till att fokusera på detektivarbete och trasslet inom den instabila relationen mellan Jessica och hennes styvfamilj. Och fram till säsongens mitt är allt lunkande, mediokert och på gränsen till godtagbart. Men likt de värsta återfallsförbrytare, så rasar allt ihop då man försöker vidga berättelsen.

Vare sig det gäller litteratur eller film, så finns det inga regler eller bestämmelser för vad ens karaktärer kan behöva genomlida. Flera litterära klassiker slutar – som vi vet, i ren tragedi. Det man dock inte bör göra är att försätta sin egen produktion i knipa, detta genom att placera sig i narrativa återvändsgränder. Jessica Jones har ingen som helst pejl på sin berättelse eller karaktärer. Under säsongens gång så kör man ständigt fast, och desperat så försöker man lösa detta med hjälp av krystade klargöranden och löjeväckande tvistar som strider mot all logik.   

Karaktärer som varit krassa och pragmatiska realister, kan plötsligt förlora all intelligens och utföra provocerande idiotiska handlingar som osar av uselt författarskap. Berättarmässigt så slutar allt i ren och skär kakafoni, där man vrider ut och in på sig själv för att nå ända vägen fram.

Krackelerar överallt 

Serien fortsätter att krackelera i de mest grundläggande komponenterna; såsom skådespel och produktionskvalité. Krysten Ritter har bara blivit mer och mer apatisk, sömnig och opersonlig med årens gång, de gånger hon ombes bidra med en skrovlig berättarröst, så perforeras trumhinnorna utav bristen på inspiration. Rachael Taylor – i rollen som Jones syster Trish, kämpar med det mesta – den amerikanska accenten spricker fler gånger än jag kan räkna, och då Taylor måste visa upp några som helst känslor så transporteras vi till amatörteatern för dagisbarn. 

Och för att verkligen klargöra mellan ont och gott, så introduceras Benjamin Walkers karaktär – som bokstavligt talat blir ett moraliskt facit för samtliga karaktärer vi möter. Detta är inte enbart  konceptuellt bedrövligt, karaktären är också gnällig, patetiskt, dryg och osympatisk. Walkers agerande är – ovanpå allt, genant uselt.  

Ännu en gång så blir det Carrie-Anne Moss som skänker ensemblen någon som helst legitimitet.  Det är nästan obegripligt att Moss inte fått en mer lyckad karriär efter sin medverkan i The Matrix, återigen gör hon ett förträffligt porträtt av den iskalle och manipulativa toppjuristen Jeryn Hogarth. Eka Darville visar sig också mer kapabel än både Ritter och Taylor. Dessa två aktörer och deras karaktärer, kan vara det enda som känns konsekvent och engagerande genom säsongens gång.   

Räkna ned med dagar till Disney+      

Slutligen så får vi samma gamla taffliga actionscener, där man förlitar sig på uråldriga knep som vajrar och kass trickfilmning. Förfallet blir i slutändan totalt och det lilla underhållningsvärde som kunde hittas i seriens mitt är sedan länge oskadliggjort och begravt. Det är bara att börja räkna ned med dagar tills Disney+ lanseras, först då kanske vi kan få Marvel i ett episodiskt format som inte rör sig i gråzonen mellan dåligt och bedrövligt.  

Betyg 2/10    

Jessica Jones Säsong 2 Recension 

sei_4103671

Images copyright and courtesy of Netflix and Marvel 2018

Summering: Predikamentet fortsätter, efter ett litet uppswing med The Punisher, är Marvel TV tillbaka nere på botten och plågar tittaren genom tretton undermåliga avsnitt. 

Lystring ! Marvel TV är inte Marvel Studios, jag repeterar; Marvel TV är inte det bolaget som just tagit hela världen med storm med den helt fantastiska Black Panther. Det är inte ett kvalitetsmärke som Marvel Studios, de har lika mycket gemensamt som en Nissan Micra och deras toppmodell GT-R. Jag tänker inte vara en trasig vinylskiva, skillnaden mellan de här två divisionerna blir bara tydligare.

Jessica Jones slog aldrig rot hos mig själv, men serien fick i alla fall bra mottagande av både kritiker och tittare. Men sedan kom The Defenders, en serie som byggde på den allmänna hybris kring att stormöten med flertalet superhjältar automatiskt innebär att  spelets regler är förändrade till det bättre. The Defenders är och förblir ett spark på smalbenet, med tanke på att Netflix/Marvel hade hela två år på sig att förbereda och grunda inför sammankomsten, så blev slutresultatet en skabbig och kortfattad soppa. The Punisher som följde var i alla fall perfekt för det episodiska formatet. Vad som framförallt får Frank Castles hämndsaga att fungera är att källmaterialet inte utgår från ett behov av superkrafter.

violet_211_unit_01568r

No Money Down 

Jessica Jones är inte heller den sortens adaption som behöver särksilt stora  resurser för att förverkligas, men till och med de väldigt enkla scenerna som behöver uppbackning av digitala specialeffekter är som hämtade ur The Benny Hill Show. I synnerhet är en sektion ut första avsnittet som skuret ur en stor kalkon.

Och om det brister i det tekniska så är det ingeting i jämförelse med det narrativa, eller rättare sagt bristen på narrativ. Där man på bio sakteliga och systematiskt byggt upp ett helt universum som på nyanserat och smidiga sätt kan utveckla personer och händelser, så verkar TV-serierna vara helt omedvetna inför det faktum att man nu har fler bollar i luften. I säsong 2 har man löst detta genom att helt och hållet ignorera faktum som att hela New York varit nära på att rämna, att det finns odödliga ninjor eller att Jones ens har träffat Danny Rand eller Matt Murdock.

Netflix varit generösa nog att göra en sammanställning av den föregående säsongen. Det är en snygg och välgjord vinjett där jag kallt räknar med att den påminnelsen skall räcka för att erinra mig essensen av säsong 1. Efter det så gör man motsatsen och ignorerar det viktigaste säsong 1 hade att ge och gräver sig istället ned i helt banala sidospår som får publikens ögonlock att bli tunga.

jessica-jones-season-2-image-3

Irrelevant tjafs 

Allt det som tidigare var irrelevant blir nu centralt. Fokus läggs på karaktärer vars resa egentligen är avslutade. Man krystar och vrider runt allt tills det blir ett helt motbjudande obegripligt paket. De gångarna man har chansen att uppnå något som helst vettigt tempo – som ligger över ett hjärtslag i timmen, så slänger man in en stoppkloss av betong som får allt att krascha in i väggen.

Det råder total brist på idéer eller nyheter, det är som att titta på färg som torkar på väggen. I och med att flera Netflix serier nuförtiden har vågat bryta upp sitt format – genom att inte vara bundna till tretton avsnitt, så hade man kunnat klara sig ur den här katastrofen genom att minska ned på speltiden. Självfallet så är inte det ett alternativ, samtliga tretton avsnitt är så långa och utdragna som det går. Innan det ens nått halvvägs så inser jag att jag måste lägga mig ned för att orka med resten.

sjczisw8ro7lhw8tkptubgmjrby

Trinity

Carrie-Anne Moss är egentligen den enda anledning till att det inte blir ett bottenbetyg. Hennes iskalla jurist Jeri Hogarth får i alla fall något att göra. Huvudrollsinnehavaren Krysten Ritter är uttråkad och utan passion – inte så konstigt då manuset är så knapphändigt och Janet McTeer skall vi inte ens tala om…

Jessica Jones andra säsong är en katastrof, en tråkig, uppblåst och utdragen plåga. Det här är över tio timmar som jag aldrig kan få tillbaka.

Betyg 2/10