Netflix Daredevil Säsong 3 Recension  

daredevil-s3-3

All images courtesy and copyright of Netflix 2018

Summering: Äntligen gick det hela vägen ! Bortsett från en och annan skavank, så är detta en rent av strålande version av Marvels djävulska hämnare.  

Egentligen är det inte tredje gången gillt för Hell’s Kitchens egen skyddsdjävul. Även om ett flertal av helst vill glömma bort The Defenders, så har den fettproppen fortfarande en viss bäring på berättelsen i den tredje säsongen av Daredevil. 

Daredevil är fortfarande kronjuvelen i Netflixs utbud av serier baserade på Marvels hjältar. Satsningen har under de tre gångna åren varit både ojämn och oftast otillfredsställande. Nyligen så annonserade man att både Luke Cage och Iron Fist skulle läggas ned, anledningen till varför är mer komplicerad än att responsen varit ljummen. Det ursprungliga avtalet mellan de båda parterna löper mot sitt slut, Disney börjar allt mer dra tillbaka sitt stöd för plattformen. Planerna är  att – så snart som möjligt, lansera en egen streamingtjänst, ett antal stora projekt har redan annonserats, därav den nästa mytomspunna Star Wars TV-serien. 

Flera av de redan sjösatte serierna kommer med största sannolikhet att flyttas över till den framtida tjänsten. Om nu detta kan vara den sista gången vi ser Daredevil – på Netflix, så har seriens förvaltare och skapare äntligen tagit sig i kragen. Denna tredje säsong är det absolut bästa som Marvel TV någonsin har erbjudit….

Ett utav många problemen och tillkortakommanden med tidigare Marvel/Netflix-serier, har varit en avsaknad på produktionsvärden och genomtänkta manuskript. Flera inslag har varit godkända – till och med bra, men oftast så begravs detta i en onödig mängd utfyllnad som gör att de tretton avsnitt långa säsongerna, alltid blir kulminerar att bli tråkiga och ointressanta. Strukturen där man hoppar fram och tillbaka i tiden, samt att man alltid väljer att intressera sig för ganska irrelevanta detaljer och biroller, gör att ingen av serierna funkat som en bra solid helhet . 

Manusarbetet är lika obeslutsamt och velande, man blandar extremt våld med uppenbart förutsägbara – till och med fåniga inslag, som dansande ninjor och karaktärers övertydliga moraliska ställningstaganden. The Punisher var ett steg rätt riktning efter alla dessa misslyckanden, serien hade ganska uppenbara problem, man lyckades i alla fall tygla sin spretighet och skapa en markant intressantare säsong.  

Rough Justice 

I säsong 3 av Daredevil fortsätter man utveckla och förbättra sig själv, man tar lärdom av – en del,  av sina tidigare misstag. Starten är lite för långsam för sitt eget bästa, men ungefär fyra avsnitt in så sätts bollen i rullning.  föregående säsonger tenderade som sagt att tappa bort sig själv, i diverse biroller med stelt skådespel. Den här gången så introduceras tittarna enbart till en ny nyckelspelare, FBI agenten Ray Nadeem spelad av Jay Ali. 

Detta är en karaktär som tillför ett nytt perspektiv på personerna och händelserna som vi redan känner till. Nadeem är en välskriven och genomtänkt karaktär som både är empatisk och mångfacetterad. Sedan har man äntligen förstått att introduktionen av en ny karaktär inte behöver innebära att man negligerar – Deborah Ann Wools Karen Page, Elden Hensons Foggy Nelson och självklart titelhjälten Matt Murdock/Daredevil spelad av Charlie Cox. 

Bättre skådespel med mer relevanta karaktärer 

Både Wool och Henson har flera gånger varit utmärkta exempel på seriens inkonsekventa och fragmenterade natur. Wool som mest har fungerat som ett överkänsligt nervvrak har äntligen fått mer att göra än att bara se förskräckt ut, Karen Page har en tydligare personlighet samt kraftfullare agenda, som delvis strider mot hennes bättre vetande. Hensons porträttering av Foggy Nelson har även det varit ensidigt, karaktären har vid ett antal tillfällen mest känts som en gnällig stoppkloss. Likt Karen Page så har karaktären fått mer matnyttiga uppgifter den här omgången, och känns som en sann vän och allierad i Murdocks kamp mot New Yorks kriminella kung – Wilson Fisk. 

Vincent D’Onofrio har alltid varit mest hyllade inslaget i tidigare säsonger, flera aspekter av hans skådespel har varit rentav strålande, problemet har varit materialet han fått att arbeta med. Fisks aggressiva utbrott och raseri får honom att kännas barnslig och instabil på ett sätt som inte velat gå ihop med den tillbakadragna och kalkylerande marionettspelare som manusförfattarna och D’Onofrio själv helst verkar vilja porträttera. Dessa karaktärsdrag har denna gång reducerats, och äntligen får vi en version av denna övergödda gangsterboss som känns både skrämmande och diabolisk. D’Onofrio fysiska närvaro innehåller en stor dos dolda aggressivitet som klart kuslig att beskåda. 

På skurkontot tillkommer även en av Daredevils mest välkända motståndare – Bullseye, den omänskligt träffsäkra och dödliga lönnmördaren som njuter av död och våld. Colin Farrell spelade samma karaktär i den ökänt gräsliga versionen från 2003, den uppvisningen i pajaskonster är borta här. Detta är en djupt skadad och sjuk individ som bär på ett både tragiskt och – ibland, empatiskt bagage. Wilson Bethel spelar rollen med en livsfarlig drivkraft och ger karaktären en oberäknelig natur som gör att varje scen spänd och krypande obehaglig. 

Love Is Blindness 

Själva dramat är också något mer raffinerat, ett par sekvenser är fortfarande onödigt långa och övertydliga. Återigen är det D’Onofrio som står för det mest intressanta dramatiska punkterna, karaktärens farligt dedikerade kärlek till sin älskare Vanessa – återigen spelad av Ayelet Zurer, är tragisk och finstämd på samma gång.

Seriens antagonister har aldrig varit bättre än såhär och dessa förbättringar selar en avgörande roll då det kommer till säsongens övergripande kvalitet. Charlie Cox är egentligen den enda av skådespelarna som verkar något osäker på vem Matt Murdock faktiskt är efter alla trauman, knäckta ben och ett ständigt oavbrutet predikament. När Cox skall agera ut ett par surrealistiska sekvenser så görs det med ett alltför platt överspel. 

Street Fighting Man  

Manusarbetet har uppenbarligen genomgått en renovering plus en ansiktslyft, men det är actionscenerna som verkar mest nytända och inspirerade, de är numera en njutning att beskåda.  Konceptet med att långa tagningar fortsätter, vissa scener pågår i evigheter utan ett enda klipp. Den där korridorscenen i Chan Wook Parks Old Boy, känns nu väldigt föråldrad i jämförelse. Precis som förr så är man inte återhållsam när det kommer till blod och knäckta ben, flera av slagsmålen är stora, härliga, extravaganser som alltid underhåller. 

Netflix har på senare tid börjat överge behovet av att ständigt låta sin säsonger vara minst tretton avsnitt långa. Den andra säsongen av Iron Fist var ett antal avsnitt kortare än föregående säsong, Daredevil däremot fyller fortfarande ut tretton avsnitt, och på ytan kan det tyckas vara ett misstag att inte koncentrera berättandet med hjälp av att reducera antalet avsnitt. Men man har återigen gjort självrannsakan och utnyttjar mycket av speltiden. En hel del utdragna och överflödiga bitar finns fortfarande, men mängden dödtid är tydligt reducerad. 

Det tog hela tre år och ett antal halvdana försök för att nå hit. Tillslut så har vi fått en välgjord, genomtänkt och intressant versin av Daredevil som är så pass bra att jag redan nu övervägar att återbesöka dessa tretton avsnitt en andra gång. 

Betyg 7/10   

Jessica Jones Säsong 2 Recension 

sei_4103671

Images copyright and courtesy of Netflix and Marvel 2018

Summering: Predikamentet fortsätter, efter ett litet uppswing med The Punisher, är Marvel TV tillbaka nere på botten och plågar tittaren genom tretton undermåliga avsnitt. 

Lystring ! Marvel TV är inte Marvel Studios, jag repeterar; Marvel TV är inte det bolaget som just tagit hela världen med storm med den helt fantastiska Black Panther. Det är inte ett kvalitetsmärke som Marvel Studios, de har lika mycket gemensamt som en Nissan Micra och deras toppmodell GT-R. Jag tänker inte vara en trasig vinylskiva, skillnaden mellan de här två divisionerna blir bara tydligare.

Jessica Jones slog aldrig rot hos mig själv, men serien fick i alla fall bra mottagande av både kritiker och tittare. Men sedan kom The Defenders, en serie som byggde på den allmänna hybris kring att stormöten med flertalet superhjältar automatiskt innebär att  spelets regler är förändrade till det bättre. The Defenders är och förblir ett spark på smalbenet, med tanke på att Netflix/Marvel hade hela två år på sig att förbereda och grunda inför sammankomsten, så blev slutresultatet en skabbig och kortfattad soppa. The Punisher som följde var i alla fall perfekt för det episodiska formatet. Vad som framförallt får Frank Castles hämndsaga att fungera är att källmaterialet inte utgår från ett behov av superkrafter.

violet_211_unit_01568r

No Money Down 

Jessica Jones är inte heller den sortens adaption som behöver särksilt stora  resurser för att förverkligas, men till och med de väldigt enkla scenerna som behöver uppbackning av digitala specialeffekter är som hämtade ur The Benny Hill Show. I synnerhet är en sektion ut första avsnittet som skuret ur en stor kalkon.

Och om det brister i det tekniska så är det ingeting i jämförelse med det narrativa, eller rättare sagt bristen på narrativ. Där man på bio sakteliga och systematiskt byggt upp ett helt universum som på nyanserat och smidiga sätt kan utveckla personer och händelser, så verkar TV-serierna vara helt omedvetna inför det faktum att man nu har fler bollar i luften. I säsong 2 har man löst detta genom att helt och hållet ignorera faktum som att hela New York varit nära på att rämna, att det finns odödliga ninjor eller att Jones ens har träffat Danny Rand eller Matt Murdock.

Netflix varit generösa nog att göra en sammanställning av den föregående säsongen. Det är en snygg och välgjord vinjett där jag kallt räknar med att den påminnelsen skall räcka för att erinra mig essensen av säsong 1. Efter det så gör man motsatsen och ignorerar det viktigaste säsong 1 hade att ge och gräver sig istället ned i helt banala sidospår som får publikens ögonlock att bli tunga.

jessica-jones-season-2-image-3

Irrelevant tjafs 

Allt det som tidigare var irrelevant blir nu centralt. Fokus läggs på karaktärer vars resa egentligen är avslutade. Man krystar och vrider runt allt tills det blir ett helt motbjudande obegripligt paket. De gångarna man har chansen att uppnå något som helst vettigt tempo – som ligger över ett hjärtslag i timmen, så slänger man in en stoppkloss av betong som får allt att krascha in i väggen.

Det råder total brist på idéer eller nyheter, det är som att titta på färg som torkar på väggen. I och med att flera Netflix serier nuförtiden har vågat bryta upp sitt format – genom att inte vara bundna till tretton avsnitt, så hade man kunnat klara sig ur den här katastrofen genom att minska ned på speltiden. Självfallet så är inte det ett alternativ, samtliga tretton avsnitt är så långa och utdragna som det går. Innan det ens nått halvvägs så inser jag att jag måste lägga mig ned för att orka med resten.

sjczisw8ro7lhw8tkptubgmjrby

Trinity

Carrie-Anne Moss är egentligen den enda anledning till att det inte blir ett bottenbetyg. Hennes iskalla jurist Jeri Hogarth får i alla fall något att göra. Huvudrollsinnehavaren Krysten Ritter är uttråkad och utan passion – inte så konstigt då manuset är så knapphändigt och Janet McTeer skall vi inte ens tala om…

Jessica Jones andra säsong är en katastrof, en tråkig, uppblåst och utdragen plåga. Det här är över tio timmar som jag aldrig kan få tillbaka.

Betyg 2/10         

Netflix The Punisher Säsong 1 Recension  

095_crime_111_unit_ta

All images copyright and courtesy of Netflix and Marvel

En nattsvart berättelse om hämnd, förlust och samhällets vansinne. Marvel har äntligen gjort en bra TV-serie.  

Äntligen hittar Netflix rätt i sin stora Marvel satsning. Det är ingen större nyhet att de olika sektionerna hos Marvel är som ett fotografiskt negativ – polariserat och tydligt åtskilt. På den ena sidan står några av världshistoriens mest framgångsrika filmer, Marvel Studios chefen Kevin Feige har tillsammans med unga ambitiösa filmskapare skapat ett helt nytt paradigmskifte för filmindustrin.

Självfallet ville man pröva lyckan i fler format än bara långfilmer. Ambitionen var att utöka omfånget till det lilla formatet dvs TV. Det lät för bra för att vara sant. Och mycket så följde inte lyckan med från filmerna då Marvel lanserade Agents Of Shield, ett slags klent ackompanjemang till storfilmer som Avengers. Hela den lamslagna och gråa produktionen har gjort att jag ännu  inte kunnat se ett fullt avsnitt utan att känns mig obekväm.

Vad som skulle bli ett en enad storsatsning blev istället två läger där det ena har överösts av guld och gröna skogar och den andra placerats i något riktigt icke attraktiv nedlagt fabriksområde. The Defenders som skulle bli TV-världens stora motsvarighet till Avengers blev ett platt fall som få – om någon, kan återge story ifrån.

Problemet har legat i bristen på resurser. Trots att både Netflix och Disney har tillgångar och möjligheter som andra studios bara kan drömma om, så har en helt obegriplig lågbudget känsla präglat TV-serierna. Inhumans som från början var menad att bli långfilm förvandlades till en av de mest pinsamma uppvisningarna i hur man kan ödelägga och smutsa ned en helt fenomenal serietidning. Och de kommande satsningarna med Cloak And Dagger och The Runaways ser lika bedrövliga ut.

Darkness On The Edge Of Town 

Frank Castle/Punisher är däremot en karaktär som närmast är som gjord för det episodiska formatet. Här finns inga större onaturliga inslag som robotarméer eller stora drakar. Det är endast en tärd och förkrossad man mot en hel hop av groteska kriminella avskum. Att scenerna utspelar sig på sjaskiga bakgator och iskalla lagerlokaler är i där här fallet mer berättigat. Och genom att inte ha behov av exotiska element så blir The Punisher utan tvekan Netflix – hittills, absolut bästa Marvel adaption.

En av de mest omtyckta och omtalade Punisher följetongerna skrevs av författaren Garth Ennis. Detta material var så barnförbjudet och provokativt att Marvel fick ge ut serietidningarna under förlaget MAX, en slags indikation på att detta inte var lämpat för någon under 18 år. Ennis berättelser är ofta korta och koncisa små våldsoperor där ingenting är förbjudet att visa upp. Mixen mellan aktuella kriminella problem och en rent utsagt sjuk humor gör dessa små vinjetter   underhållande och även emotionellt starkt då så många av antagonisterna och banditerna lika gärna kunde ha varit placerade på förstasidan på dagstidningarna.

Under åren har det funnits ett antal olika porträtt av Frank Castle. Vår egen Dolph Lundgren gjorde en videovåldssaga av det hela som få idag vill kännas vid. Senare kom en intetsägande och marginell gäspning i och med en filmatiseringen som gjordes 2004 med Thomas Jane i huvudrollen. Fyra år efter den anonyma versionen så tog den tyska regissören Lexi Alexander över och tog all galghumor och mordisk mani från serien och skapade en genomusel film som dock står sig som skrämmande underhållande. Alltifrån Dominic Wests skrattretande överspel till den helt överdrivna mängden blod och mord blir till enorma skräpfilms skratt.

Point Blank 

Netflix versionen hamlar någonstans mellan svart humor och tungt drama.  Den väldigt mörka humorn finns att se här och där, men huvudsak så får vi ett stillsamt porträtt av en man som sedan länge sagt upp sin humanitet. Frank Castle är här närmast en maskin vars enda syfte är att släcka ljuset för alla som våldfört sig på samhället.

Men mörkret och brutala avrättningar så är det oväntat lågmält. För första gången någonsin så Netflix hittat en ensemble som inte känns krystad. Kemin mellan Jon Bernthal och Jaime Ray Newman är laddad och till och med finstämd. Berenthals onödigt skrovliga röst tangerar en blek kopia av Clint Eastwood, något som ibland är distraherande. Men den här onödigt tilltuffade synvinkeln blir snart mer passande. Denna version av Castle må vara lite för tillskruvad, men man tar igen mycket genom ett starkt engagemang för hela karaktärsgalleriet.

Spin The Black Circle  

De bästa delarna kommer i kontrasterna, vi kan i ena läget se söndrade kroppar och avrättningar för att sedan gå till en mycket lugn sättning där man kontemplerande enbart äter en söndagsstek. Avbrotten ger tid åt personerna och för första gången någonsin i en TV-produktion från Marvel så är samtliga karaktärer relevanta. Ben Barnes som har gått från tonårsidol till en överlag hyfsad skådespelare får utrymme att skapa en karaktär som delvis är empatisk men också djupt egoistisk. Amber Rose Revah – som får stå som representant för omvärldens syn på Castles agerande, är medryckande i rollen som federal agent.

Berättelsen har flera bollar i luften och  så hanterar jonglerandet väl – för det mesta, samtliga sydostår är bra och nödvändiga för helheten. Den där plågsamt sega känslan av artificiell förlängning har reducerats kraftigt från Iron Fist eller Jessica Jones.

Severed Hand 

Våld och extrema bilder är synonymt med The Punisher och det finns ingen brist på dessa saker i den här tappningen. Våldet är långt ifrån lika stiliserat som i War Zone och drar tankarna åt David Cronenbergs A History Of Violence. Det är ohyggligt brutalt och rått, tack och lov så känns det aldrig pornografiskt eller förskönande, brutaliteten går hand i hand med denna nattsvarta berättelse.

Ett par ärftliga ’’Marvel-Netflix’’- problem kvarstår tyvärr, intrigen är så pass komplicerad att den närmast är obegriplig. Väldigt små och nästan betydelselösa händelser från Daredevil-säsong 2 får alldeles för stor betydelse, det finns också en onödig mängd tillbakablickar som varken är särskilt välgjorda eller välspelade.

The Punisher är utan tvekan det bästa som Marvel gjort för TV. En mörk, oväntat lågmäld och våldsam saga som borde bli standard för kommande säsonger av tex. Daredevil och Jessica Jones. 

Betyg 7/10

The Defenders (TV) Recension 

defenders-netflix

Copyright Netflix/Marvel 2017

Trots att det finns scener som får mig att dra på smilbanden, så är den förkastliga finalen så förödande dålig att The Defenders inte kan klassas som något annat än en massiv blåsning.

Jag förväntade mig inte att TV-divisionen hos Marvel skulle rusta upp sitt rykte i och med denna sammankomst av sina hjältar. De serier och säsonger vi fått fram tills nu har varit ytterst mediokra. Det lät ambitiöst till en början, att utforska mer obskyra och okända delar av Marvels världar och olika karaktärer genom något våldsammare och mörkare berättelser. Marvel Knights är väl den närmsta liknelsen man kan finna i serietidningsvärlden, dessa berättelser är lite tuffare och mer hänsynslösa.

Men istället har allt blivit en tröttsam kaffekvarn som maler på. Trots att både Netflix och Disney/Marvel sitter på kassavalv med monetära tillgångar, så präglas dessa serier av att kännas uråldriga och billiga.

Billigt och övertydligt 

I The Defenders har man inte brytt sig om att rusta upp varken foto eller scenografi. Tvärtom, de första avsnitten får dras med en helt bisarr personlighetsklyvning där man ändrar filter och färger för att markera att vi förflyttar oss mellan de olika karaktärerna.

Serien underskattar minst sagt tittarens intelligens, och detta överdrivna visuella stöd känns snart påfrestande. Där The Avengers placerade alla karaktärer under ett tak och snyggt vävde ihop filmernas olika visuella stilar, så känns hoppen mellan Jessica Jones och tex Matt Murdock (Daredevil) så grovhuggna att det nästan verkar som om vi klipper mellan två helt olika serier.

Startsträckan är också löjeväckande långsam, det tar en ansenlig mängd timmar innan vi får se gruppen samlad. Men när väl kollisionen sker så får vi seriens absoluta höjdpunkt, en hel del ironi och humor slängs in och man följer i Daredevils fotspår med en lång koreograferad actionscen i en korridor som måste erkännas som underhållande.

Det verkar då som att vi kanske äntligen kan få lite halvdan underhållning. Men vid den tiden har  serien redan nått halvvägs. Sedan blir allt pliktskyldigt, man tappar helt och hållet greppet om seriens bioroller som kastas in och ut. Allt saktas ned till en skrämmande låg puls där det mesta cirkulerar kring riktigt dålig dialog och exposition som frustrerar även en Marvel-frälst som jag själv.

marvels-the-defenders-2017

Copyright Netflix/Marvel 2017

Fast i väntrummet 

Där de flesta möten med superhjältar kan liknas med stora fester, så är The Defenders snarare fast i väntrummet, där de otåliga gästerna stressat ser sig om efter icke lästa tidskrifter för att fördriva tiden.

Sättet tiden utnyttjas på är närmast skamligt. Man repeterar sig, står, och stampar och försöker göra en höna utav en fjäder. Med tanke på det fantastiska materialet som finns att hämta i serietidningarna är det faktiskt respektlöst hur lite man integrerar i den slutgiltiga produkten.

Sedan är det fortfarande helt obegripligt varför man spenderar en ansenlig mängd till att låta karaktärerna ifrågasätta de mer extrema elementen – såsom Danny Rands träning i den mystiska staden Kun’Lun, serien utspelar sig efter allt i en stad som fått se sig invaderat av rymdvarelser för bara några år sedan.

Jag kan bara se en lösning på detta – att Marvel tar totalt avstånd från idén att dessa berättelser delar samma verklighet som Tony Stark och Rocket Raccoon.

Och även om detta är tänkt att vara en mer intim miljö, utan rymdskepp eller mystiska dimensioner, så är det ingen ursäkt till varför stora delar av The Defenders dröjer sig kvar på platser, vilket enbart verkar indikera en stor brist på rejäl budget.

Det är lagerlokaler som alla är täckta av cement eller kontor som verkar ha steriliserats på färg eller värme.

5c33c02d3153351439bcb70928f2f79f-defenders17

Copyright Netflix/Marvel 2017

Weaver används inte 

Sigourney Weaver har fått agera som det stora dragplåstret i hennes roll som seriens stora antagonist. Hon tar som alltid med sig en enorm pondus och vikt. Men all frågeställningar kring karaktären blir som bortblåsta efter någon timme, mystiken försvinner och Weaver blir bara närmast bara rekvisita.

Utan större besvär hade man kunnat göra hennes karaktär Alexandra till något mycket minnesvärt, men när vi närmar oss slutet så blir det helt uppenbart att det enda som finns att invänta är ett antiklimax. Det är skamligt hur illa Weaver behandlas och efter att ha byggt upp förutsättningar i snart ett år så är detta det absolut värsta snedsteget.

När vi ändå diskuterar slutet så är det här allting faller ihop. Spänningen har sprungit och gömt sig, intresset sover och avslöjandena är gräsliga.

The Defenders blir som en enda stor våtfilt, de få tillfällen som delger den där helt unika serietidningsextasen är omgivna av dåligt tempo, billigt hantverk och ett manus som går på lunchrast efter ett par timmar.

Tyvärr så ändras inte faktumet att Marvel Studios är ljusår ifrån sin släkting i TV-världen.

Betyg 4/10 

En Artikel: Doctor Strange Del 1 Serietidningen 

 

IMG_2366

Copyright Marvel Comics 2017

I Tiger Films första artikelserie, som kommer beröra allt från musik till film, har vi valt att fokusera på Marvels mest kända trollkarl – Doctor Stephen Strange. I denna första del kommer vi, först och främst, fokusera på serietidningen.

Denna artikel innehåller kraftiga spoilers för en stor del av Stranges olika äventyr.

Doctor Strange första framträdande skedde år 1963 i serietidningen Strange Tales. Då lanserades figuren som ett mindre komplement/bonus till huvudstoryn om Human Torch från Fantastic Four. Det var korta och förhållandevis triviala berättelser, som är tidstypiska för en tid då, om man får uttrycka det enkelt, serietidningar inte helt och hållet nyttjade sina egenskaper. Det är närmast en illustrerad novell, där händelser som tydligt visualiseras också måste beskrivas i flera rader text.

Karaktären mottogs väl, och med tiden expanderades Stranges spelrum från ett par sidor till att år 1966 få stå helt ensam på omslaget till Strange Tales nummer 146. Vid det här laget hade läsarna redan introducerats till karaktärens ursprung, där en odrägligt arrogant och girig kirurg genomgår en närmast religös omvändning, där han lär sig hantera mystiska och utomjordiska förmågor.

Här introducerades de (numera klassiska ) antagonisterna Baron Mordo och Dormammu. Mordo är precis som Strange lärljunge till den så kallade The Ancient One, en stereotyp vishetsmästare, som skapat en stor mängd kontrovers både då Tilda Swinton tog rollen i filmatiseringen år 2016, samt den enligt många klichéartade karaktärstypen. Den demoniske Dormammu är en närapå allsmäktiga gestalt, som mer än gärna levererar högtravande tal som idag framkallar en stor mängd skrattsalvor. Ingen kan nog glömma repliken ”Let the accursed image vanish, I’ve seen enough!’

IMG_1922

Copyright Marvel Comics 2017

Skurken Dormammu i högtravande storform  

Som en bortskämd läsare som (till största delen) gjort sig bekväm med de realistiska och detaljerade teckningarna i 2000-talets serietidningar är det sannerligen inte någon visuell uppenbarelse som vi får ta del av. Enkla linjer i kombination med helt onyanserade färger gör det många gånger både svårt att läsa och utmattande. Ovanpå det är mycket av dialogen överdriven och påminner om de där riktigt pinsamma gångerna med Lee Falks Mandrake.

Men trots alla invändningar är de circa femtio inledande numren faktiskt väl värda att uppsöka. De innehåller grundstenarna för vad Doctor Strange handlar om. Mystik, galna resor i alla tänkbara dimensioner och självklart lite ockulta inslag. Dessa nummer finns samlade i Marvels omnibus-format på nästan 500 sidor, där Strange Tales (1951) 110-111 och 114-146 förekommer tillsammans med Amazing Spider-Man Annual 2 (1964). Och med Marvels generösa (men dock tekniskt instabila) plattform Unlimited är det lättare än någonsin att uppleva berättelsen från början till slut, på sin dator eller läsplatta.

img_1924.png

Copyright Marvel Comics 2017

Exempel på Steve Ditko och hans tokiga teckningar. 

Läsaren får också ta del av tecknaren Steve Ditkos gränslöst galna visioner av alternativa dimensioner, där fysiska lagar och logik inte existerar. Ditko tog inspiration från 60-talets marijuana-inducerade drömmar och Salvador Dalis smältande omgivningar. För sin tid var dessa utsvävningar en stark kontrast mot de mer traditonella serietidningarna, såsom DC Comics Batman och Superman.

Inledningen må idag vara en omodern upplevelse, både estetiskt och narrativt, men det återfinns ett fokus som flera serietidningar (gamla som nya) tyvärr saknar många gånger.

Men hur extrem kampen mot Dormammu än blev, så är det ingenting mot den riktning Doctor Strange tog under 70-talet. Måhända är Stan Lee och Steve Ditkos introduktion klumpig och bitvis seg men när serien gick in en tidsperiod av kraftig inflation samt efterspelet efter Vietnamkriget släpptes alla tyglar. Helt plötsligt bestämde man sig för att låta Strange bära en mask, som fick honom att se ut som Doctor Manhattan från Alan Moores Watchmen.

IMG_2469

Copyright Marvel Comics 2017

Den maskerade versionen av karaktären blev en smärre katastrof 

Resultatet är ofta en mer eller mindre oläslig kakofoni, där hela serien tangerar en opiumdröm. Strange skickas genom tid och rum, på tvärsan mellan verklighet och illusion. Då Dormammu vid detta laget inte figurerade i tidningen, fick vi istället hans syster Umar. Ja, det är precis lika fånigt som det låter. Andra skurkar är så abstrakta att de knappt går att särskilja från varandra. Det grundar sig ständigt i att vara ett gudalikt väsen som far genom tid och rum. Idéerna verkade ha tagit slut.

img_2474.png

Copyright Marvel Comics 2017

Strange med sin egen superhjältegrupp The Defenders  

Men vid sidan av dessa obegripliga och i ärlighetens namn värdelösa berättelser, började nu Marvel fasa in karaktären i sina olika laguppställningar. I dessa återfinns bland annat The Avengers och The Defenders (inte relaterat till-Netflix serien), som bestod av Hulken, Namor The Submariner, och Valkyrie (som medverkar i Thor Ragnarök). I dessa mer jordnära äventyr hittar karaktären verkligen hem. Strange gör sig bäst i  rollen där han ledsagar andra karaktärer, och där hans närvaro är närmast sakral.

img_2470.png

Copyright Marvel Comics 2017

Doctor Strange möter en av Förenta Staternas grundare Benjamin Franklin  

Karaktärens enorma spektrum av förmågor gör det svårt att skriva en bra story där han står i centrum. För att skapa något som helst motstånd tvingas författare ta till konstlade och krystade berättarknep för att skapa någon som helst spänning. En episod som jag helst ser försvinna ur minnet är då Strange reser tillbaka i tiden och stöter på uppfinnaren Benjamin Franklin och självaste Dracula, som råkar finna semesterorten Cape Cod i delstaten Massachusetts som ett bra näste att vila. Denna berättelse går knappt att såga på tillräckligt adekvat vis.

Kring slutet av 80-talet fick serietidningen namnet Doctor Strange: Sorcerer Supreme. Denna version pågick mellan år 1988 till 1996. Efter detta blev det återigen dags för Strange att ta ställa sig på utkanten.

img_2467.png

Copyright Marvel 2017

Berättelsen som flera anser vara den bästa The Oath av Brian K. Vaughn

Under sent 90-tal och en bra bit in i 00-talet så delegerades karaktären återigen till rollen som rådgivare och bifigur till karaktärer och grupper såsom Spider-Man och The Avengers. Men mot slutet av 2006 släpptes The Oath. Serien pågick i fem nummer och anses av flera Marvel-experter  som den kanske bästa berättelsen i Doctor Stranges historia. The Oath är ett koncentrerat och provokativt stycke i sin berättelse om Wong, den ständiga assistenten och lärlingen, som drabbas av cancer. Stranges empati sätts på prov och flera ångestfyllda beslut måste tas.

Det är fem både vassa och medryckande nummer, som förmodligen funkar som den bästa moderna introduktionen till Stephen Strange. Att den är relativt fristående från invecklad kontinuitet gör det än bättre som inkörsport.

IMG_2466

Copyright Marvel Comics 2017

En annan mycket bra startpunkt är Doctor Strange: Season One från 2011. Här fasar författaren Greg Sak ihop allt från Sagan Om Ringen till Indiana Jones, och allt binds ihop med mycket färglada och detaljerade teckningar av Emma Rios. Season One ger oss en något modifierad version av karaktärens ursprung. Läsaren får ett mer matinébetonat äventyr, som tar sig god tid med nyporträtteringen av till exempel Wong.

Doctor Stranges ursprung har under åren genomgått flera små modifikationer. J. Michael Straczynski och Samm Barnes gav år 2004 ut tidningen Strange. Här tar man tillfället i akt att utforska Stranges tidiga år som läkarstudent och hans dekadens, då han sviker både sig själv och sina närmsta, i jakten efter pengar och berömmelse.

IMG_2473

Copyright Marvel Comics 2017

Strange efter sin allvarliga olycka, från Strange (2004) av J. Michael Straczynski

I fall såsom Spider-Man eller Captain America försöker man ofta förnya ursprung och figurens nuvarande kontext genom att vända upp och ned på karaktären. Det sker för det mesta genom helt absurda twistar, och i värsta fall händelser som drar bort mattan för läsarna. Dessa kontroverser har lett till mindre uppror bland militanta seriefanatiker. För den som vill ha ett bra exempel på Marvels kanske värsta stund finns ju alltid den oerhört avskydda One More Day, en Spider-Man historia som förolämpar de flesta.

Men från mitten av 00-talet skulle Doctor Strange få en nytändning, då Marvel slutligen började förstå hur karaktären bäst skulle användas. Man förflyttade sig till skuggorna och tog stor inspiration från tidningar som DCs mystiska detektiv John Constantine. Demoner och monster fick en stor roll som Stranges motståndare. Marvel var till och med så vågade att de berövade karaktären på titeln Sorcerer Supreme (en närmast allsmäktiga status) efter World War Hulk- eventet (en följetång där en extra förargad Hulk återvänder för en gruvlig hämnd mot planenten jorden). Strange tog en tid senare värvning hos den nya uppsättningen av Avengers, och fick se sig utan både sin ”Cloak Of Levitation” (den ikoniska röda manteln) och sina mest kraftfulla förmågor.

Marvel strömlinjeformade också små detaljer, som att mer eller mindre sluta med att låta Strange uttalade besvärjelser. Istället lades ett stort fokus på så kallad visuell feedback, där läsaren enklare kunde förstå vad som skedde med hjälp av snyggt presenterad text.

IMG_2369

Copyright Marvel Comics 2017

Det bästa moderna porträttet av karaktären från 2015

2015 tog författaren Jason Aaron ledningen för en ny serietidning där Strange fick stå i rampljuset, denna gång åter tillbaka som Sorcerer Supreme och med alla sina normala kutymer återställda. Denna följetång kan mycket väl vara det bästa moderna porträttet av karaktären. Man visar upp figuren som en stark men sliten individ, som behövt genomföra kompromiss efter kompromiss i sitt redan begränsade liv, där han plågas av sina handskador samt eviga stridande mot mörkrets makter. Flera detaljer förnyas på förnuftiga vis, och Jason Aaron ger också läsaren ett riktigt starkt hot i den fanatiska kulten The Emperikul. Aarons energiberikade historia fortsätter än idag, och är nu uppe i över tjugo nummer.

Doctor Strange må inte vara den mest välkända Marvel-karaktären ute i stugorna, men han är sannerligen en av de mest underhållande, både genom nytändningen från Jason Aaron och sin medverkan i en stor del av de kommande filmmaterialet från Marvel Studios. Det har aldrig funnits en bättre tid att förstå innebörden av namnet Vishanti.

Rekommenderade serier 

The Oath

Det självklara valet. Batman har The Dark Knight Returns, Spider-Man har The Night Gwen Stacey Died, och så har Doctor Strange The Oath. En historia som inte kräver årslånga förkunskaper eller överdrivet engagemang i varenda nuvarande Marvel-tidning. Brian K. Vaughn nyttjar  frågeställningar som avund, beslut och vänskap. En helt perfekt introduktion till varför Doctor Strange är en grundsten hos Marvel. Flera av sekvenserna användes rakt av i filmatisering av Scott Derrickson. Även Benedict Cumberbatch har fotats med ett exemplar av tidningen.

Strange Tales, nummer 110-111, 114-146

Doctor Strange första framträdande. Det är enkelspårigt och övertydligt, men finalen där vi slutligen få se ärkeskurken Dormammu gå loss i sina otroliga pretentioner är värt hela besväret. Att numren också samlats i en fantastisk inbunden utgåva kallad Omnibus gör det inte sämre.

Doctor Strange 2015

Efter år av velande och obeslutsamhet sätter Jason Aaron ned foten och ger karaktären en mycket välbehövlig uppdatering. Man vågar sätta Strange i nya perspektiv som gör karaktären mer mänsklig och empatisk. Visuellt har det också tagit flera steg upp från de barocka teckningar som Steve Dirko introducerade. Stranges boning är som en mix mellan Mike Mignolas Hellboy och trollkarlsskolan Hogwarts.