Images copyright and courtesy of Netflix and Marvel 2018
Summering: Predikamentet fortsätter, efter ett litet uppswing med The Punisher, är Marvel TV tillbaka nere på botten och plågar tittaren genom tretton undermåliga avsnitt.
Lystring ! Marvel TV är inte Marvel Studios, jag repeterar; Marvel TV är inte det bolaget som just tagit hela världen med storm med den helt fantastiska Black Panther. Det är inte ett kvalitetsmärke som Marvel Studios, de har lika mycket gemensamt som en Nissan Micra och deras toppmodell GT-R. Jag tänker inte vara en trasig vinylskiva, skillnaden mellan de här två divisionerna blir bara tydligare.
Jessica Jones slog aldrig rot hos mig själv, men serien fick i alla fall bra mottagande av både kritiker och tittare. Men sedan kom The Defenders, en serie som byggde på den allmänna hybris kring att stormöten med flertalet superhjältar automatiskt innebär att spelets regler är förändrade till det bättre. The Defenders är och förblir ett spark på smalbenet, med tanke på att Netflix/Marvel hade hela två år på sig att förbereda och grunda inför sammankomsten, så blev slutresultatet en skabbig och kortfattad soppa. The Punisher som följde var i alla fall perfekt för det episodiska formatet. Vad som framförallt får Frank Castles hämndsaga att fungera är att källmaterialet inte utgår från ett behov av superkrafter.
No Money Down
Jessica Jones är inte heller den sortens adaption som behöver särksilt stora resurser för att förverkligas, men till och med de väldigt enkla scenerna som behöver uppbackning av digitala specialeffekter är som hämtade ur The Benny Hill Show. I synnerhet är en sektion ut första avsnittet som skuret ur en stor kalkon.
Och om det brister i det tekniska så är det ingeting i jämförelse med det narrativa, eller rättare sagt bristen på narrativ. Där man på bio sakteliga och systematiskt byggt upp ett helt universum som på nyanserat och smidiga sätt kan utveckla personer och händelser, så verkar TV-serierna vara helt omedvetna inför det faktum att man nu har fler bollar i luften. I säsong 2 har man löst detta genom att helt och hållet ignorera faktum som att hela New York varit nära på att rämna, att det finns odödliga ninjor eller att Jones ens har träffat Danny Rand eller Matt Murdock.
Netflix varit generösa nog att göra en sammanställning av den föregående säsongen. Det är en snygg och välgjord vinjett där jag kallt räknar med att den påminnelsen skall räcka för att erinra mig essensen av säsong 1. Efter det så gör man motsatsen och ignorerar det viktigaste säsong 1 hade att ge och gräver sig istället ned i helt banala sidospår som får publikens ögonlock att bli tunga.
Irrelevant tjafs
Allt det som tidigare var irrelevant blir nu centralt. Fokus läggs på karaktärer vars resa egentligen är avslutade. Man krystar och vrider runt allt tills det blir ett helt motbjudande obegripligt paket. De gångarna man har chansen att uppnå något som helst vettigt tempo – som ligger över ett hjärtslag i timmen, så slänger man in en stoppkloss av betong som får allt att krascha in i väggen.
Det råder total brist på idéer eller nyheter, det är som att titta på färg som torkar på väggen. I och med att flera Netflix serier nuförtiden har vågat bryta upp sitt format – genom att inte vara bundna till tretton avsnitt, så hade man kunnat klara sig ur den här katastrofen genom att minska ned på speltiden. Självfallet så är inte det ett alternativ, samtliga tretton avsnitt är så långa och utdragna som det går. Innan det ens nått halvvägs så inser jag att jag måste lägga mig ned för att orka med resten.
Trinity
Carrie-Anne Moss är egentligen den enda anledning till att det inte blir ett bottenbetyg. Hennes iskalla jurist Jeri Hogarth får i alla fall något att göra. Huvudrollsinnehavaren Krysten Ritter är uttråkad och utan passion – inte så konstigt då manuset är så knapphändigt och Janet McTeer skall vi inte ens tala om…
Jessica Jones andra säsong är en katastrof, en tråkig, uppblåst och utdragen plåga. Det här är över tio timmar som jag aldrig kan få tillbaka.
Betyg 2/10
Tiger Film 