All images courtesy and copyright of Paramount Pictures 2018

Vad som börjar som en finurlig och festlig premiss utvecklas till ett haveri som pågår i minst en timme för mycket. Dessutom får vi bevittna ett stereotypt porträtt som är så dåligt att jag avväger att täcka för öron och ögon.   

Alexander Paynes största styrka som regissör är då han lyckas svepa med publiken i personliga resor som oftast slutar i både tårar och leenden. About Schmidt, Sideways och senast Nebraska, är alla helt suveräna i att fånga karaktärer och deras – ibland, udda målsättningar. Mot slutet blir det ofta tal om ganska omvälvande förändringar för dessa människor. Payne har också en ständigt närvarande värme i sina filmer och en helt suverän känsla att avsluta på bästa sätt.

När Payne nu helt och hållet överger de här mer jordnära berättelserna så tar han också bort sina mest effektiva verktyg. Downsizing börjar som en lite småkul och galen bagatell som sedan sjunker ihop till ett rostig skrothög, där alla tidigare förhoppningar om en duglig film mosas.

”From Small Things (Big Things One Day Come)… Not” 

Premissen är precis lika galen som Spike Jonze filmerna Her och I Huvudet På John Malkovich, för Jonze passar dessa helt tokiga filmer bra för hans lite excentriska och skruvade sätt att regissera film. Man köper konceptet, även om det som skriven synopsis kan låta som komplett skräp. Alexander Payne verkar inte lika bekväm med en så här tossig berättelse, inledningen är som bäst då det komplett absurda får blomma ut på alla möjliga bångstyriga vis. Kristen Wiig och Matt Damon har båda två en bra kemi, det  lovar någonting riktigt spännande då berättelsen skall gå in i sin andra akt. Payne får också in en hel del slående kommentarer kring vårt nutida samhälle – ekonomiskt och socialt.

Allt verkar gå mot en godkänd arbetsseger, men så fort filmen når halvvägs så går det från gemytligt och småroligt till ren smörja.

No Reason To Believe 

De galna små utspelen och den hysteriskt tokiga dialogen börjar allt mer bytas ut mot någon tråkig frågeställning om existentialism. Matt Damon blir också den enda aktören som anstränger sig för att hålla flaggan ovanför marknivå. Christoph Waltz fortsätter att förstöra sitt – redan, helt urvattnade varumärke. Waltz är – som vanligt, fånig och helt utan någon drivkraft, efter två Oscarsstatyetter och multipla roller i storfilmer – de flesta usla, så känns den tidigare lysande aktören som en bluff i klass med Växjö oljan.

Men Waltz behöver inte skämmas på något vis, Hong Chau får göra en roll som på mils avstånd stinker av rasism och dåligt författarskap. Chaus överdrivet energiska och pladdrande biroll blir tillslut så pass påfrestande för det personliga psyket att jag nästan skriker av lycka då hon faktiskt håller tyst. Det en en hemsk stereotyp som eldar på nidbilden kring att asiatiska kvinnor är hysteriska pratkvarnar som går på som en utombordare.

Varför Alexander Payne – som nästan alltid har kunnat leverera mångfacetterade porträtt av alla sorters människor, nu helt plötsligt börjar greppa efter stereotyper känns helt förbluffande. Vår egen Rolf Lassgård lyckas höja nivån marginellt då han medverkar, trots att han fått en otrolig tråkig karaktär att ge liv åt.

Cut You Down

Berättelsen hade också gjort sig bättre i ett kortare och (ironiskt nog) lite mindre format. Downsizing är minst en timme för lång och den positiva energi som byggs upp i första akten krymps ned bortom atomnivå redan innan första akten är färdig.

Efter ett tag blir det inte bara tråkigt, det blir – tillslut, smärtsamt att sitta igenom en rad katastrofala scener som är utan någon som helst funktion. Slutet är svårt att beskriva i någotsånär anständiga formuleringar, finalen borde ha mottagit en dödlig dos gift av valfri sort för att bespara publiken och Alexander Payne från sin pinsamma uselhet.

Premissen bort, de flesta karaktärerna är irriterande och speltiden skulle inte ens kunna motiveras om Downsizing var den sista filmen på jorden.

Betyg 2/10