Det räcker nu – ilskan mot dagens trailerklimat

Spectre blev droppen. Från och med nu blir det inga trailers, alls. 

Captain America: Civil War har visat upp sig idag, det är dagens stora snackis. Trailern finns att se överallt, postern på Iron Man och Captain America har också spridit sig som en svensk snöstorm.

Jag har dock inte sett en sekund. Och nej, jag sätter mig inte i det lägret som attackerar och föraktar Marvel Studios. Det känns ofta som det nya svarta är att skjuta Marvel i knäskålarna och håna dem. Marvel bjuder för det mesta på kvalitetsunderhållning – att få se deras enorma persongalleri komma till liv för en serieälskare som jag själv, har de senaste åren varit otroligt trivsamma och spännande. Det är långt ifrån perfekt, Thor-filmerna har varit lika angenäma som årets influensa och den överfyllda Age Of Ultron krossade många drömmar.

Civil War kan dock bli lysande, bröderna Russo är tillbaka i förarsätet efter den otroligt lyckade Winter Solider.  Även om filmen är i riskzonen för samma övermättningsproblem som Age Of Ultron med inhopp av Black Panther,Spider-Man och majoriteten av Avengers ensemblen, hoppas jag att Marvel lyckas styra tillbaka sin skuta i samma vatten som den superba Ant-Man badade i. Men det blir ingen trailer för min egen del, så är det bara.

Efter att ha sett Spectre letade jag fram de nu spindelvävs täckta och dammiga förhandstittarna/trailer. Det har noterats förut och jag tänker inte dra en till harang om hur jag undvek allt efter den avslöjande första TV-spoten. Men efter att sett den tredje och avslutande trailern för Barbara Broccolis superprojekt vet jag inte om jag är likblek i ansiktet av skräck eller högröd av ilska.

De tre minuter som kunde beskådas månader innan filmens premiär kan enbart klassas som ett skämt. Hela filmens struktur avslöjas, scener från den absolut avgörande tredje akten röjs snabbare än rasismen i valstugorna. I och med samlade trailers borde inte Spectre oroa sig en sekund för piratkopiering eller spoilers – allt finns där, verkligen ALLT. Bara lite kortare och lite mindre av Christoph Waltz och Lea Seydouxs uttråkade skådespel. Nu i efterhand kan jag bara konstatera att Spectre hade varit än mer antiklimatisk och hjärtskärande om jag hade insupit detta spoiler bombardemang.

Vad är egentligen en bra trailer ? Jag säger bara, Jessica Jones. Den korta snutten där hon krossar väckarklockan hör till en av tidernas mest geniala trailers. Ingeting avslöjas men tonen och ambitionerna lyser klarare än stjärnorna. Även den första trailern för den nu tjugo år gamla Goldeneye är genialisk. Snabba klipp, inget narrativ, bara en kort inblick av vad som väntar till och med den klassiska stridsvagnsjakten i St Petersburg förblir orörd. Kom också ihåg att denna trailer anlände långt innan vansinnes analyser och dissekeringar som utförs på varenda sekund av dagens trailers.

I något slags idiotiskt uppror måste vi bekämpa den här filmslakten. Vi kan inte fortsätta att få våra upplevelser nedkörda i en köttkvarn. Jag vill ha överraskningen, chocken och de oväntade kvar vid liv.

635840077227089756-screen-shot-2015-11-25-at-12-20-39-am

Ja men kör på bara, visa hela filmen när ni ändå håller på….

 

Sam Mendes Filmografi

Vi har nått kamelpuckeln på Bond-kurvan. Spectre går upp sent ikväll/tidig morgon. Jag har tidigare skrivit om mina förväntningar och skepsis om den tjugofjärde delen i den över femtio år gamla serien. Detta blir förmodligen det sista inlägget som är Bond-relaterat innan vår recension publiceras. Hur tråkigt och förutsägbart det än må vara skall vi ge oss i kast med ännu en uttjatad lista. Den här gången fokuserar vi på regissören Sam Mendes.

Desto lösare och ledigare filmer Mendes åtar sig desto bättre blir det. Bröderna Cohen är det andra sidan av myntet, där de mörkare och stål-legerade filmerna som No Country For Old Men och Fargo i min värld utklassar lättsmält lösgodis som O Brother, Where Art Thou och den enligt mig monumentalt överskattade The Big Lebowski (låt hatet börja).

Här följer en spartansk lista över mina åsikter gällande Mendes karriär upp till Spectre.

1. Skyfall 

En helt otrolig åktur som jag sett skadligt många gånger. Efter klavertrampet med den rysligt usla Quantum Of Solace bestämde sig arvtagerskan Barbara Broccoli och halvbrodern Michael G. Wilson att se över serien och rätta till felstegen.

Skyfall gjorde en explosivare entre än den samlade förstörelsen från Goldeneyes St Petersburg trafikmassaker. Filmen leker med alla konventioner och förväntningar vi kan vänta oss från en film i den här serien, men den lyckas samtidigt slå på de klassiska Bond-noterna. Filmen begåvades också med en utomordentlig samling talanger som Roger Deakins som stod för det vackra fotot, kompositören Thomas Newman lyckades dra sig ur David Arnolds sönderslitna kompositioner.

Här är också Mendes i sitt absoluta esse, han har roligt i den flamboyans som sitter cementerad i seriens DNA, och bjuder på ett par fantastiska actionsekvenser som lyckas med det viktigaste – emotionell vikt kombinerat med en vass elegans som alla actionfilmer bör ha. Han lyckas också göra tillgängliga figurer och den kanske bästa Bond-antagonisten någonsin i den Bono-blonderade Javier Bardem.

Det finns såklart svackor – storyn sitter kanske inte så säkert som den borde och (spoiler för en tre år gammal film) Naomie Harris klent porträtterade Moneypenny.

Men det skulle gott ha kunnat vara än fler finnar och otyg, och det till trots hade Skyfall stått sig som en av de bästa actionfilmerna jag någonsin har fått se.

Betyg: 9/10 

2. Road To Perdition 

Mendes tar sig an en serietidning och skjuter sin adaption full med tätt stämning och fantastiska bilder. Även här verkar Mendes trivas bra i den minimala actionbetoning filmen bär med sig. Det stora problemet sitter i en så vanligt färglös Tom Hanks som är långt ifrån de så annars starka karaktärerna som Paul Newmans gangsterboss.

Betyg 8/10 

3. Jarhead 

De båda skandinaviska klingade namnen Jake Gyllenhaal och Peter Sarsgaard gör sina kanske starkaste roller någonsin. En film som tar det bästa från Kubricks välgjorda men förvirrade Full Metal Jacket och skjuter in mer empati och känslor, något som saknas i Kubricks ganska kalla sätt att göra film på. Oväntat lyckad humor blandas med genuin krigstristess och resultatet är en oerhört stark film som inte lyckades attrahera varken publik eller kritiker.

Betyg 8/10  

4. American Beauty  

Här börjar vi dyka ned i emina udda esoteriska åsikter. American Beauty är för mig definitionen av överreklamation. Filmen vill som Mendes andra relationsdrama Revolutionary Road bryta ned den amerikanska förorten och visa smutsen och det vilande monstret som lurar bakom fasaden. Alan Balls manus är precis som hans framtida projekt Six Feet Under en salig blandning av komik,överdrivet stort gestikulerande och väldigt svåra karaktärer. Mendes regisserar kapabelt men filmen lyfter aldrig till de mytomspunna höjder den är så känd för.

Betyg 6/10 

5. Revolutionary Road

Kate ’’geniet’’ Winslet och Leonardo DiCaprio återförenas i en mycket tam och återhållen film baserad på Richard Yates bok. Filmen återvänder till idén att plocka isär förhållanden och samhällen. Yates bok är en lång studie i återhållsamhet och minimala gester. Mendes film är raka motsatsen i flera sekvenser där några av filmvärldens mest laddade och aggressiva gräl blir filmens starkaste avtryck. Tyvärr lyckas Mendes inte få fram karaktärerna ordentligt, de scener som verkligen fungerar bygger på den intensitet Winslet och DiCaprio visar upp. Som helhet faller det och lyckas bara bli minnesvärt genom sinna starka prestationer.

Betyg 5/10 

6. Away We Go 

Här gör Mendes sin sämsta film. En fånig och mördande trist film där han försöker pröva vingarna i ’’indie-världen’’ – och misslyckas innan han ens kommit över tröskeln. Filmen försöker vara en blandning av Zach Braffs Garden State och valfritt Wes Andersson projekt utan framgång. Allting paketeras i obekväma scener med ett manus som gått vilse för åratal sedan. Kemin mellan Krasinski och Rudolph är helt obefintlig, filmen såsår runt utan att veta vart den skall ta vägen och engagerar inte emotionellt förrän slutet, där lyckas Mendes få till någon slags svag kalkering av vad den här filmen aspirerade att vara. Det enda ynkliga pluset förutom nämnda scen, är det mjuka gitarr soundtracket Alexi Murdoch, bortsett från det finns det att hämta lika mycket här som i en grekisk budget.

Betyg 2/10