Captain Marvel Recension

All images courtesy and copyright of Disney/Marvel Studios 2019

Summering: Det må låta tjatigt och partiskt, men det spelar ingen roll i det här fallet… Marvel Studios öppnar 2019 med en makalös upplevelse med en hjältinna som har alla chanser att erövra hela galaxen.  

Marvel har blivit för stort, förutsägbart och omfamnat politisk korrekthet… Ja, i alla fall enligt en stor grupp så kallade troll på internet, som den senaste tiden har gjort allt för att demolera Captain Marvel, huvudrollsinnehavaren Brie Larson och – när de ändå håller på, Marvel Studios.

Efter att ha lyckats med att framställa Star Wars: The Last Jedi som det sämsta och mest ondsinta  verket sedan Adolf Hitlers Mein Kampf, så har samma hop av bittra och förargade personligheter  satt siktet på Marvel. Denna lilla skara har – på konststycket, lyckats mobba och häckla Daisy Ridley och Kelly Marie Tran, så till den milda grad att de behövt stänga ned sina Instagram-konton. Lucasfilm chefen Kathleen Kennedy har i sin tur blivit mordhotad över Twitter.    

Eldgafflar och fake news

Nu så är det Captain Marvel som står på tur att förintas genom lögner och påhittat trams. Attackerna har varit så överdrivna att Rotten Tomatoes behövt ändra om sitt system för användarrecensioner. Detta blir Marvel Studios första film som regisseras av en kvinna – Anna Boden i samarbete med sin partner Ryan Fleck, och i huvudrollen har vi Brie Larson, Oscarsvinnare för – den enligt mig, överskattade Room. Larson har i flera intervjuer talat om mångfald och hur hon gärna vill se en journalistkår som inte bara består av vita medelåldersmän. 

Detta uttalande – samt ett par andra som kan kategoriseras som feministiska och progressiva, har frammanat det värsta ur ett internet som svarat med att dra fram eldgafflar och tända sina facklor. Larson kallas nu för rasist, manshatare samt en anledning till att Marvel Studios snart kommer att gå under. Samma människor, såg inga större problem då bolaget tog ett mycket dumdristigt beslut som innebar en gemensam reklamkampanj med med flygplans – och vapentillverkaren Northrop Grumman. 

Bakom kritiken 

Larson är inte direkt känd som den trevligaste – då det kommer till att ta hand om sina fans – tex så vägrar hon att skriva autografer. Men hatstormen grundas inte i detta utan en form av horribel högerpopulism där progressivitet och liberaler korsfästs, detta i Donald Trumps fotspår där murar, xenofobi och oförskämdhet alltmer hyllas och godtas som normer. 

Men detta är inte någon obduktion av en potentiell politisk agenda, det finns bara en enda fråga som är relevant, och det är om Captain Marvel faktiskt är bra eller inte ? Och då vi talar om själva filmen, inte det konstgjorda näthatet, så finns det bara ett svar: Ett gigantiskt, JA ! 

Filmen må ha utstått oväntat motstånd online, men oavsett denna incident så är Marvel Studios ständigt under attack, både medialt och inom industrin. De ses som ett svarthål som är på väg att sluka allt omkring sig. Att vi får mer så kallad ’’kvalitetsfilm’’ än någonsin, genom alternativa distributionskanaler som Netflix och Amazon verkar ha glömts bort. Den förvridna illusionen – att allt är ett nollsummespel, där en stor aktör krossar de mindre, verkar vara omöjlig att dräpa. Black Panthers Oscarsnominering till bästa film, borde ha satt stopp för dessa fördomar, som utgår från att detta är glorifierade skräpfilmer utan substans eller artistiskt värde. 

Framgångens baksida 

Framgångsrika sportlag utstår liknande glåpord, det amerikanska fotbollslaget New England Patriots är en av de mest framgångsrika organisationerna inom NFL och hela sportindustrin. Man kan – och skall, kritisera lagets ägare Robert Kraft – som nu senast är inblandad i en prostitutionshärva, quarterbacken Tom Bradys gnälliga maner samt coachen Bill Belichick buffliga metoder, men deras hela sex troféer som världsmästare går inte att ta ifrån dem, då handlar det bara om vad som sker på planen. 

Marvel är inte bara en filmstudio, det är – precis som ett idrottslag, måna om ett par saker; att alla anställda delar målet om att ingen skall förlora, att fansen skall få sitt och där filmerna ständigt marscherar framåt in i nya spännande territorium. Likheterna med sportaffärer och dess filosofier fortsätter i den metodik studion anlitar sina regissörer. Likt Billy Bean – managern för Baseboll laget Oakland Athletics, även huvudpersonen i Bennet Millers Moneyball, så hittar Marvel relativt okända regissörer och coachar samt hjälper dem att nå oanade höjder. 

Det är bara att titta på exempel som Bröderna Russo och Jon Watts, ingen förde med sig särskilt långa meritlistor då de tilldelades jobben som regissörer får några av studions största projekt. Med hjälp av demonproducenten – och studiochefen Kevin Feige, plus det gigantiska bankvalvet som Disney står redo med, så har dessa regissörer skapat filmmagi med Spider-Man: Homecoming och nu senast Avengers: Infinity War

Oanvänd potential 

Anna Boden och Ryan Fleck har – innan detta mastodont projekt, regisserat filmer som är lika enkla och raka som tvåtaktsmotorer. Sugar och Half Nelson innehåller stunder av oerhört stark berättarteknik samt snillrik dramatisering. Problemet har varit att det alltid saknats något, visionen  räcker inte hela vägen fram. Sugar må besitta en fantastisk men tragisk och smärtsam konklusion, som stannar kvar länge, men resan dit kantas av trist skådespel och söligt tempo. Och då Fleck och Boden prövade att regissera en komedi med storstjärnor som Zack Galifianakis i It’s Kind Of A Funny Story, så gick allt käpprätt åt helvete. Det är därför inte lika säkert som då Ryan Coogler hyrdes in för Black Panther, att slutresultatet skall bli lysande. 

Förhoppningarna och förväntningarna på Captain Marvel har bara ökat efter att Warner Brothers och DC släppte Wonder Woman, som blev ett kulturellt fenomen som till och med Hillary Clinton nämner i sin bok What Happend. Carol Danvers/Captain Marvel, har under de senaste åren blivit än mer populär, Kelly Sue DeConnicks period som förmyndare över karaktären, hör till bland det mest underhållande och intressanta som Marvel gett läsarna – då vi talar om serietidningarna. Denna filmatisering får helt enkelt inte slå slint, vikten av att kunna ge oss en stark och karismatisk kvinnlig huvudperson är viktigare än någonsin i detta horribla klimat av elakheter som dominerar tidningsrubrikerna och en era då #MeToo fortfarande diskuteras flitigt.  

Back to basics 

När Iron Man hade premiär för över tio år sedan, så mottog filmen en udda form av kritik. Actionfilmer slits oftast i stycken över bristande regi, svaga karaktärer och berättande som hör hemma på en återvinningsstation. Med Iron Man så var detta inte fallet, den största kritiken relaterade snarare till bristen på action. Marvel Studios var förutseende nog med förstå att deras första film behövde stabila och empatiska karaktärer, att införskaffa – ytligheter, som filmiskt fyrverkeri och ljusshower fick komma i andra hand. Med tiden så har studion hittat ett sätt att leverera slutprodukter som kombinerar action och starkt berättande. Captain Marvel är lika ypperligt balanserad som studions bästa filmer, men samtidigt så återgår man till Iron Mans ursprungligakoncept med karaktärsbyggnad och berättande i centrum, explosioner och hårda knytnävar blir enbart ett härligt komplement. 

Fleck och Boden känns till en början lite darriga inför sitt nya jobb, Captain Marvel inleder – inte helt olikt Thor Ragnarok, på något skakiga ben. Framförallt så har de båda regissörerna problem med att etablera en tydlig ton, Brie Larson och Jude Law känns omaka och Annette Bening utför ett ganska rejält överspel som sticker i ögonen. 

Ensamhet och sökande 

Men då filmen slutligen når vår egen jord, så är nervositeten som bortblåst. Då framträder alla de där faktorerna som gör en Marvel film till ett event värt att besöka om och om igen. Larson porträttering av Carol Danvers får ett behövligt djup, hennes sarkasm och nonchalanta attityd blir ett uppenbart pansar för en sökande och förlorad person. Danvers bräcklighet och utanförskap drar genast tankarna till Sugar, där Boden och Fleck så kraftfullt fångade känslan av total ensamhet och ovissheten om vad framtiden kan komma att innehålla. 

Larsons person må vara diskutabel, men det finns inte ett uns tvivel om att denna version av Carol Danvers har precis lika stor potential som då vi först mötte karaktärer som Tony Stark eller Natasha Romanoff. Personregin är genomgående oerhört stark, Jude Law må förbli något monoton, men Bening, Samuel L. Jackson och Lashana Lynch är alla strålande. Bening lyckas – trots den trassliga starten, kombinera stor pondus och stark karisma, att Marvel fortsätter rollbesätta skådespelarveteraner som Bening och Robert Redford visar sig vara lika lyckat varje gång. 

Jackson har i sin tur, nog aldrig varit såhär underhållande, denna unga version av superspionen Nick Fury, är en mer humoristisk och lättsam person än den luttrade veteran vi möter i de filmerna som utspelar sig efter Captain Marvel. Sedan har vi katten Goose, som antagligen kommer cementera sig i Marvel historien som en av de bästa birollerna någonsin.

Bryter upp strukturen – delvis 

Berättelserna som följer hjältars ursprung har följt en likartad struktur sedan Superman år 1978. Captain Marvel delar ett antal grundnoter med denna alltför bekanta uppbyggnad, men ett mått variation införs då berättelsen inte är linjär, istället använder man ett uppbrutet narrativ. Detta gör att traditonella händelseförlopp kan ignoreras. De två timmarna drar förbi oväntat snabbt och genomförandet är så starkt att ytterligare tjugo minuter hade kunnat läggas till utan större problem.  

Tillskillnad mot Avengers Infinity War så är Captain Marvel enbart fotograferad med IMAX kameror i specifika sekvenser. Även om de flesta biobesökare i Sverige – tyvärr, inte kommer ha möjligheten att se filmen i detta format, så är upplevelsen på – då den gigantiska duken utnyttjas till 100 %, oerhörd. Skärpan och färgerna får till och med simpla sekvenser so utspelas i bäcksvart rymd att se ut som konst. Den utomjordiska världen Hala hör till bland de häftigaste Marvel har designat, med klassisk futuristiskt arkitektur och gyllene solstrålar som dränker bilderna. Även på en mindre duk så är Captain Marvel en poetiskt vacker film. 

Rymdskepp, färggranna dräkter och slagsmål är självklara beståndsdelar i en film som denna, men under filmens mellanspel så förvandlas allt till ett enda stort andetag. Där tillåts Boden och Fleck att helt ägna sig åt att bygga upp karaktärerna. Man undviker att köra på med genrens traditionellt trista utläggningar och förklaringar, istället så skapas starka relationer mellan karaktärerna samt livsvärderingar och livsviktiga beslut. 

Mod i lugnet 

Det är minst sagt modigt att Marvel tillåter regissörsparet inkludera en så stor andningspaus, just då kaoset och extasen står redo att invadera salongen. Men detta tålmodiga beslut visar sig  stärka filmens övergripande dramatik. Captain Marvel är klyftig nog att respektera tittarnas intelligens. Vändningar eller skeenden som kan tyckas vara uppenbara eller förutsägbara, avverkas snabbt och utan större dramatik. Captain Marvel känns som en rustik och värmande middag, lagad med hjärta och passion, att den råkas serveras i en lyxomgivning som Stockholmstadshus blåa hall, är enbart en bonus. Och den numera världskända Marvel-humorn är lika levande och sprallig som alltid.  

Tro nu inte att Captain Marvel saknar besinningslöst häftig action som är så magnifik att man undrar vad Marvel tillsätter för trolldryck i sitt dricksvatten. Hela finalen blir en kompakt, genialisk och perfekt avvägd explosion där filmskaparna satsar alla sina pengar på ett kort och vinner hela rubbet.  

Seger – igen 

Mot slutet lämnas vi glada, hoppfulla och sugna på nästa kapitel i denna fantastiska saga som är Marvels filmiska universum. Captain Marvel må öppna svagt, och dess försiktiga och lugna mitt kan nog komma att uppröra i kubik och kvadrat. Må så vara, men trots vissa invändningar så står Marvel Studios, Brie Larson och Anna Boden och Ryan Fleck som världsmästare då allt är sagt och gjort. Och då kan svårigheterna – på vägen mot total dominans, kallas för irrelevanta petitesser. Filmens slogan; ’’Högre, längre, snabbare’’, kunde inte har varit mer korrekt.

Betyg 9/10  

’’As you said detective, this is not over… ’’- Varför Batman-krisen fortsätter

’’As you said detective, this is not over…’’ Så sade Ra’s al Ghul då han först introducerades i Batman The Animated Series. Det är nu bekräftat att Ben Affleck inte har någonting att göra med Matt Reeves Batman-film – som är under utveckling. Ingen konkret information har skickats ut, så allt vi har att gå efter är rykten och par korta kommentarer från Reeves, ett möjligt alternativ sägs vara en aktör som är klart yngre än Affleck. 

Att saker och ting inte riktigt gått som det skall för Warner Brothers DC Extended Universe satsning vore att uttrycka det milt. Även om både Wonder Woman och Aquaman har lyckats spela ansenliga summor pengar, så är stigmat – att DC spelar på en andrahands fiol gentemot Marvel, fortfarande kvar. 

I’m out…

Den grundläggande planen – med Ben Affleck och Henry Cavill, har misslyckats. Det är inte ett uttalande som Marvel-fanboy eller skadeglad cyniker, Affleck är som sagt klar, Henry Cavills framtid verkar också vara osäker, solida mediala källor påstår att Cavill inte kommer fortsätta, samtidigt säger Jason Momoa att Cavill inte skall någonstans, och för att göra det än mer rörigt så påstår Momoa i en tidigare intervju att han har förståelse varför de slutat, förvirringen är med andra ord total. 

Detta öppnar såklart för en mindre omstart, eller i alla fall ett nytt försök. Wonder Woman 84 – som har premiär nästa år, är befriad från den kontinuitet som satts upp i Justice League och Batman V. Superman: Dawn Of Justice, som titeln anger, utspelar sig filmen på 80-talet. 

I Aquaman höll man händelserna i Justice League på avstånd, och vi får se hur Shazam väljer att hantera tidigare episoder, en beryktad scen med en cameo från Cavill som Stålmannen tros befinna sig i limbo. 

Man skulle kunna vara hoppfull, i en perfekt värld så skulle Matt Reeves hjälpa Bruce Wayne/Batman att resa sig, dra igång en ny högkonjunktur för hela Gotham City, och få oss att inse vad vi har saknat sedan Christopher Nolan avslutade sin The Dark Knight-trilogi . 

Tyvärr så tror jag chanserna till en ny Nolan-era är lika troliga som att Christian Bale återvänder till rollen – dvs noll. Warner Brothers har gjort det klart och tydligt att de förstår sig på DC lika bra som Drottning Silvia förstår sig på julbak. WB har ett alarmerande track-record med sina DC filmer, och då räknar jag även in deras största framgångar i genren under 70 – och 80-talet. 

En otäck cirkel

Superman av Richard Donner, utkom 1978, det var en oerhörd succé, både hos kritiker och publik. Och den initiala sjösättningen för WB’s olika DC projekt har alltid varit framgångsrika, se exempel – Batman år 1989 och Batman Begins år 2005. 

Men efteråt så går dessa filmserier samma öde till mötes som skeppet Vasa. Superman II spelades in under absurda förhållanden, Richard Donner avskedades och stora delar av filmen behövde spelas om på nytt. Responsen var inte katastrofal men betydligt mindre öppenhjärtligt än föregångaren. Sedan kom Superman III, som skulle bli början på slutet. Mottagandet var iskallt och finansiellt så var krisen ett faktum. Superman IV är känd som en av de sämsta filmerna som någonsin har gjorts, och detta blev spiken i kistan för serien. Den numera omsusade skandalregissören Bryan Singer försökte återuppliva serien med Superman Returns, även det misslyckades finansiellt och även hos kritiker.  

Batman genomgick ett liknande uppgång och fall. 1989 så var Batman hysterin total, den – idag, helt genomusla trailern, fanns att köpa som bootlegs på diverse serietidningsmässor runt om i USA. Succén var enorm och Burtons mörka vision av Gotham och Batman visade att en serietidningsfilm kunde vara mer än ytligt tjafs. 

Men bakom kulisserna var arbetet kaotiskt. Inspelningen visade sig vara betydligt mer problematisk än någon kunde förutse. Samtidigt pågick en manusstrejk – identisk med den under 2007-08. Detta gjorde att manuset ständigt ändrades om, Batman (1989) är en visuellt makalös film, jag kan ägna timmar åt att bra titta på enskilda estetiska inslag. Men som film betraktat är det en soppa, flera scener hänger inte ihop och finalen uppe i kyrkan är usel. 

Batman Returns stötte inte på samma patrull då inspelningen skedde, men Burton var frustrerad med begränsningarna och direktiven från Warner Brothers. Batman Returns skulle bli den sista Batman-filmen som Tim Burton regisserade. 

”Den [Batman Forever] sög” – Michael Keaton

Känns mönstret igen ? Om inte så kan vi titta på vad som händer efteråt, Michael Keaton sade upp sig från den tredje filmen – enligt Keaton själv – och jag citerar, ’’så sög den’’. Val Kilmer satte istället på sig en uppdaterad Batman-kostym, denna gång plastigare än någonsin. Tim Burton må stå som producent för Batman Forever, men förutom bokstäverna som utgör hans namn, så finns det ingenting kvar av det som gjorde hans filmer om Bruce Waynes krig mot brottsligheten unika. 

Joel Schumacher regisserade en fullständigt grotesk film som innehåller så mycket dumheter att det är en bedrift att filmen inte har en dumstrut på affischen. Men om detta elände var hemskt, så var det ingenting mot vad som väntade i uppföljaren Batman & Robin

Det går inte att reda ut alla fel i denna ökända skräpfilm. Är det George Clooneys tragiska porträtt av Batman eller Arnolds hemska ordvitsar ? Utöver det får vi skamliga versioner av Poison Ivy och Bane. Batman & Robin går inte ens kategorisera som en film, det är ett levande skämt, ett meme som spårat ut etc. 

Så förutom Nolans trilogi – varav den avslutande The Dark Knight Rises är mycket kontroversiell bland fans, så är Warner Brothers historik med att förvalta DC serier inte något att se på med beundran. Och då har vi inte ens nämnt Green Lantern – vilket kanske är bra… 

Problem i kvadrat och kubik

Matt Reeves film är än så länge närmast ett embryo, men Reeves har talat om en film med ett antal skurkar, och där tar det slut med matnyttig info. 

Det är i det närmaste omöjligt att förutspå vilken dagsform DCEU kommer vara i då vi når The Batman’s (arbetsnamnet) premiär i juni 2021. Och just där har vi ett stort – om inte gigantiskt, problem. 

Eftersom Affleck – klart och tydligt, inte har något intresse av fortsatt involvering, så kvarstår frågan hur man ställer sig till kontinuiteten där Bruce Wayne är både bitter och åldrad. Det enda sättet att lösa logiken – rent narrativt, är att kalla filmen för en prequel eller en omstart. Men en prequel stöter snabbt på patrull, slutdestinationen kommer förr eller senare bli den sura och bittra hämnare vi såg i Batman V. Superman: Dawn Of Justice

Reeves idé med multipla skurkar, kan också vara en varningssignal. Hur detta skall integreras tillsammans med en ny Bruce Wayne, kommer bli svårt att balansera i en enda film. Med tanke på hur illa Zack Snyder integrerade karaktärer som Batman och Wonder Woman i BVS, så får man inte gå på samma mina denna gång. 

Lämna det förflutna

Även om vi känner till Waynes historik, så måste filmen ändå etablera sin version av karaktären. För att dra fram – ’’den ondskefulla’’ Marvel jämförelsen, så kan vi titta på hur man valde att integrera Spider-Man i Captain America: Civil War. Där ödslas ingen tid på att älta vad som föranlett Peter Parkers nuvarande situation. Samtidigt så insåg bröderna Russo att Spider-Man behövde tolkas, vad vi fick var ett kort men kraftfullt exempel som tydligt visar att man har en vision och baktanke med integrationen av karaktären. 

Det omgivande ramverket gör Reeves situation oerhört trängd. Om filmen ger oss en Batman som enbart varit aktiv en kortare tid, så kan man fråga sig hur det skall flätas samman med resten av byggklossarna såsom Wonder Woman, detta då en totalt motsatt version har visats upp. Att  använd så kallad retcon (en form av narrativa justeringar som ändrar i kontinuiteten) är även det riskabelt, då det kan förvirra biobesökare som inte följt detta kreativa kaos. 

Warner Brothers och Reeves borde därefter starta om allting, använda The Batman som ett startskott på en ny era, en ny spelplan som inte är bunden till Snyders katastrofala vision. Det handlar inte om att rädda det som finns kvar av DCEU, det handlar – förhoppningsvis, om ett nytt kapitel där kodordet – ’’Martha’’ är förpassat till sophögen. 

Årets Bästa Filmer 2018

Det är alltid lika repetitivt och förutsägbart.… Men så – ’’äntligen’’, var vi här igen… 2018 är snart slut och det medför – som alltid, ett antal listor över det vi ansett vara absolut bäst och sämst. Vi börjar dock med det mest positiva från året då det kommer till film. Det har åtskilliga gånger erbjudits makalösa filmupplevelser, ett antal kommer förmodligen aldrig att glömmas bort, från Erik Killmongers hämndlystna stadskupp i Black Panther till Emma Stone manipulativa Abigail i den helt mästerliga The Favourite

Listan som följer är i nummerordning och innehåller lätta spoilers: 

All Images Copyright And Courtesy Of Warner Brothers 2018

11. Ready Player One 

Steven Spielberg har inte riktigt lyckats bibehålla sitt gamla rykte som en av filmindustrins mest största och inflytelserika kreatörer. Även om Spielberg visat upp stor vitalitet och kunnighet – med exempelvis Lincoln, så har hans moderna filmer inte riktigt uppnått samma status som självklara klassiker. 

Spielberg fortsätter vara produktivt, om än inkonsekvent, ur kvalitetssynpunkt, The Post var duglig men långt ifrån häpnadsväckande, War Horse och BFG är inget annat än dussinproduktioner, de visar inte på något sätt upp Spielberg i något vidare positivt ljus. 

Spielbergs otaliga försök att skapa grandiosa äventyr under 00-talet, har varit lika opålitliga som att sätta sina livsbesparingar på en runda utav hasardspel. Indiana Jones And The Kingdom Of The Crystal Skull är idag nästan lika ökänd som Star Wars Episode I: The Phantom Menace

Ready Player One är Spielbergs mest vågade och ungdomliga film på årtionden. Med fantastisk skaparglädje och en energisk berättelse, så tas vi på en fantastisk resa genom en kavalkad av popkulturella referenser. Filmen är som ett enda långt kärleksbrev till populärkulturen och mängden smådetaljer och överraskningar saknar motstycke. Och biljakten genom ett virtuellt och livsfarligt New York hör till en av årets mest gastkramande sekvenser. 

All Images Copyright And Courtesy Of Sony Pictures 2018

10. Leave No Trace  

Vi går från Ready Player Ones gigantiska landskap – bestående av stora slagfält och racingbanor,    till något ytterst minimalt och kompakt. Debra Graniks debutfilm Winter’s Bone fick mig inte att gå ned på mina bara knän, att den sedan kickstartade Jennifer Lawrences karriär – känns bara som ytterligare salt i de imaginära såren. 

Granik har inte regisserat en enda biofilm sedan dess, till ytan så kan Leave No Trace tyckas vara både svårtillgänglig och knepig. Men det tar inte lång tid innan Granik klargjort att detta är en film som närmast kan liknas med ett grundämne, det är tydligt definierat, urstarkt och pålitligt. 

Slutet är så kraftfullt och finkänsligt att man nästan måste ringa efter en ambulans, där räddningspersonalen – förhoppningsvis, kan avlägsna klumpen i halsen, detta är finkänslig dramatik på sin spjutspets. Leave No Trace är ett fullkomligt självlysande exempel på hur bra minimalistisk film kan vara. 

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2018

9. A Star Is Born 

Bradley Cooper sade sig vara inspirerad av Clint Eastwoods karriär – där han bollade med både skådespel och regi. Då alla Eastwoods projekt varit nästintill lika obegripligt tafatta och patetiska, ungefär på samma bedrövliga nivå – som den gången han försökte genomföra en reprimand mot en tom stol, så var förväntningarna helt obefintliga för min egen del. 

Utöver det faktumet så hade vi att göra med remake – den tredje i ordningen för att vara exakt. Berättelsen om stjärnskottet som triumferar och lämnar kvar sin mentor i en orgie av självömkan och alkohol, har endast blivit mer och mer ointressant för varje nyversion.  

Självfallet så spelar A Star Is Born på en klassisk lyra, det sprutar tårar, skriks och försonas. Bradley Cooper genomför dessa klichéer med omtanke och en öppenhet som gör att det inte känns manipulativt eller exhibitionistiskt. Den excentriska popsångerskan Lady Gaga, visar sig vara utmärkt i rollen som supertalangen Ally Maine. Trots att det är ett Oscarsfjäsk på högsta nivå, så kan jag inte motstå det förtrollande magnetismen. 

All images courtesy and copyright of UIP 2018

8. BlacKkKlansman

Där fantasilandet Wakanda – i Black Panther, gav oss hopp och framtidstro, så tog Spike Lee och raserade våra förhoppningar om att vi lever i ett samhälle som är bättre än slaveri, förtryck och rasism. Trots stor komik och en oväntad självdistans, så lämnas man i ett fullkomligt raseri när filmen tagit slut. Det kan mycket väl vara årets mest sorgsna och deprimerande upplevelse, trots det så kan jag inte sluta att tänka tillbaka på den. 

All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2018

7. Green Book 

Peter Farrelly lämnar tramset och snusket bakom sig. Filmen är lika stor och bred som en amerikanska motorväg, och dess hjärta slår lika hårt och starkt som en bastrumma i valfritt Heavy Metal-spår. En värmande, positiv och vänlig film som bara blir bättre desto längre den pågår. 

All images courtesy and copyright of Marvel Studios And Walt Disney Studios 2018

6. Ant-Man And The Wasp 

Marvel Studios fortsätter cementera sig som en slags avlägsen släkting till Pixar, där majoriteten  de levererar är i världsklass. Denna gång valde studion att avlossa två gigantiska salvor med Black Panther och Avengers: Infinity War under våren. Slutklämmen blev inte lika gigantisk, Marvel valde att bara låta oss ha roligt efter utmattningen och chocken som var Infinity War

Regissören Peyton Reed fortsätter att utveckla sitt redan lysande koncept från Ant-Man (2015). Evangeline Lilly strålar som Wasp och Michael Peña – i rollen som den alldeles för pratsamme Luis, förtjänar någon sorts hedersutmärkelse. Det är inte den bästa film som Marvel någonsin gjort, men kanske den allra roligaste, och det är jag villig att skriva under på med det ’’icke existerande sanningsserumet’’ i mitt blodomlopp .   

All images courtesy and copyright of UIP 2018

5. Spider-Man: Into The Spider-Verse 

Jag var skeptisk… Animationen drog tankarna åt den helt hopplösa Teenage Mutant Ninja Turtles-filmen från 2007. Berättelsen verkade för spretig då den presenterades, och Sonys track record – för filmer utan Marvel Studios hjälp, har varit minst sagt undermåligt. 

Så att detta överraskade – så till den milda grad, att jag gärna ställer mig med dumstrut på huvudet i skamvrån, känns som en ganska lindrig uppoffring. Spider-Man har alltid fascinerat och attraherat enorma massor sedan filmdebuten 2002, formulan och upplägget borde vara en aningen förutsägbart och slitet vid det här laget. 

Genom att helt och hållet hänge sig åt serietidningarnas vansinniga strukturer och innehåll – som innebär multipla dimensioner, och således en hel radda av diverse spindelmän – och kvinnor, så hittar man en ny infallsvinkel. Into The Spider-Verse har en spjuveraktig charm, samt ett högoktanigt tempo där man kommer undan med alltifrån slapstick till moraliska läxor om allas lika värde. Into The Spider-Verse visar att Spider-Man – med rätt hjälp, aldrig kommer att sluta greppa tag i biopubliken. 

All images courtesy and copyright of UIP 2018

4. First Man 

Damien Chazelle fortsätter sitt segertåg. Måhända är First Man inte en lika självklar klassiker som La La Land, det är en klart mer tillbakadragen och svårsmält historia. Karaktärerna är ljusår ifrån lättlästa eller öppna. Att ett flertal upplevt filmen som kylig är därefter inte särskilt förvånande. Men under den tuffa och tysta ytan, så fullkomligt briserar det i sömmarna med olidligt spännande övingar – inför månlandningens, strålande skådespel från Claire Foy och Ryan Gosling (och detta kommer från en Gosling-skeptiker ) och ett helt utsökt hantverk. 

Filmen kan jämföras med en riktigt miserabel träningssession, svetten sprutar, kroppen värker, men då man når slutet och endorfinet rusar ut i kroppen, så flåsar man samtidigt som man ler likt ett barn i leksaksaffär där allt är gratis. 

Image copyright and courtesy of Disney/Marvel Studios 2018

3. Black Panther  

Serietidningsfilmen är lika omtalad som den är hatad. Det har blivit nästan blivit ett lika giftigt ämne som debatter om abort eller invandringspolitik. Att ens försöka ge sig in i diskussionen känns som att stiga rakt in i det dimmiga Lützen, där Gustav II Adolf fick möta sin skapare. Dimman, blodet och stridsberedskapen är rentav absurd. 

Black Panther är – tillsammans med Christopher Nolans The Dark Knight, den sortens film som helt och hållet skriver om regelboken för genren. Ryan Coogler förenklar aldrig, varenda beståndsdel kunde lika gärna ha passat in i regissörens debutfilm Fruitvale Station. Marvel bistår med oändliga resurser, filmen målar upp ett drömlandskap där afrikansk savann möter högteknologisk Sci-Fi, det känns sagolikt utan att någonsin övergå i det överdrivna. Jag kan till och med ha överseende med de kritiserade CGI noshörningarna.  

Men absolut starkast är Michael B. Jordans antagonist Erik ’’Killmonger’’ Stevens, en utstött och frustrerad legosoldat, som gått igenom eld och lågor för att uppnå frigörelse och – i sina ögon, rättvisa. Scenen då Coogler låter kameran rama in Jordan medan han går mot kungatronen och deklarerar att han avser att inleda krig mot omvärlden, är ett oförglömligt stycke film som visar att serietidningsgenren är en filmkategori i världsklass, så enkelt är det… 

All images courtesy and copyright of Walt Disney Studios & Marvel Studios 2018

2. Avengers: Infinity War     

Tio år av äventyr, fantastiska karaktärer och klassisk action, går mot sitt slut. Ingen vet vad som kommer hända med veteraner som Robert Downey Jr, Chris Evans – och Hemsworth, efter detta. Det återstår en film, som vi knappt vet någonting om, trots att vi fått en trailer. 

Infinity War kunde ha blivit ett enda långt förspel inför finalen – som når oss i april 2019. Bröderna Russo gör dock inga halvmesyrer eller parenteser, att Joe och Anthony kunde göra effektiv action, snarlik den indonesiska kultfilmen The Raid, såg vi prov på redan i Captain America: The Winter Soldier. Under de gångna fyra åren så har de utvecklat sin estetik, ambitionsnivå och kunskap. 

Vad som drabbar publiken i över två timmar, är en resa i utomjordisk krigsföring, stora uppoffringar och ett tempo som skulle få den bästa olympisk sprinter att skrika efter syrgas. Det må vara högljutt och utan skrupler, men specialeffekter i världsklass och hysteriskt stor budget betyder inget om hjärtat och passionen uteblir. Det är inte bara ett spektakel i förstaklass, det är en upplevelse som är lika fylld med kokande hett adrenalin som i ett VM-slutspel. 

Josh Brolins Thanos kan också krönas som en framtida legend. Ett antal ljudinspelningar från filmens premiär i USA säger det mesta, scenen då Rocket Raccoon, det talande trädet Groot och åskguden Thor anländer till slagfältet i Wakanda, resulterar i samma ljudnivå som då The Beatles jämnade Shea Stadium med marken. Min personliga reaktion efter filmen är också helt unik – väl hemma lägger jag mig på kökssoffan och bara flåsar, en liknande fysisk upplevelse har jag aldrig upplevt. 

All images courtesy and copyright of 20th Century Fox 2018

1. The Favourite 

För att lägga alla korten på bordet, detta var vår personliga joker i leken för 2018 då vi sammanställde en lista, där vi förutspådde ödet för ett flertal filmer. Iden att 

Yorgos Lanthimos skulle ta sig an ett kostymdrama – en alltför förutsägbar genre, var på förhand spännande, men att det skulle leda till ett rent underverk kunde ingen förvänta sig. 

Alla kutymer och regler är helt ointressanta för Lanthimos, måhända är The Favourite inte lika extrem och experimentell som regissörens tidigare filmer, men den något mer öppna och enkla presentationen, gör det möjligt att observera Lanthimos enorma fingertoppskänsla då det kommer till personregi och sylvass dialog. 

Utöver den fantastiska regin så är det en visuellt fulländad film med sanslösa bilder. Slutligen så får vi tre skådespelerskor som bjussat på tre helt genialiska porträtt, det där pratet om att Stephen Daldrys Timmarna skulle innehålla den bästa kvinnliga trion någonsin, känns som ett smärre skämt i jämförelse med detta. Olivia Coleman blandar bräcklighet med bindgalen intensitet, Rachel Weisz tar fram sin mest illasinnade och fräcka sida och Emma Stones prestation är sinnessjuk då hon kombinerar avund, iskall manipulation och enorm variation.

Jag har inte försöka att försätta mig i trans med hjälp av pendlar eller mantran, men då The Favourite når sitt slut, så är det som att vakna upp ifrån en dröm. Det är den där sortens dröm som man alltid vill hitta tillbaka till, men som enbart förblir ett minne för livet. 

Tiger Film utser därmed The Favourite till 2018 års bästa film 

Avengers: Infinity War Blu Ray (2K) Recension 

AvengersInfinityWar1_BD_3D_scandi

All images courtesy and copyright of Disney/Marvel Studios 2018

Full Disclosure: Vi mottog detta recensionsexemplar av Avengers: Infinity War från Disney Sverige.  

Film

Vi visste på förhand att den tredje filmen i Avengers-serien – och den nittonde Marvel Studios produktionen, skulle bli en framgång, de flesta Marvel filmer har lyckats placera sig i ett helt unikt område där både kritiker och publik samtycker. Jag skrev tidigare i år att Infinity War skulle spela in 1,7 miljarder dollar – en hisnande summa, det skulle göra den till den mest framgångsrika Marvel-filmen någonsin, den teorin var fel… Avengers: Infinity War har nu dragit in över 2 miljarder dollar, enbart Star Wars: The Force Awakens, Titanic och Avatar ligger före. 

Marvel var inte exakt blyga – då de redan ett år innan premiären, lovade att detta skulle bli en händelse vi sent skulle glömma. Och med slutresultatet i handen så vet vi att ingeting är sig likt, Marvel har nu positionerat sig i samma kategori som Lord Of The Rings och Star Wars, och med tanke på att dessa två har haft årtionden att bygga upp en så kallad installerad bas -serietidningarna må ha funnits men aldrig nått samma status som Tolkiens böcker eller Lucas filmer, så är Infinity Wars framgångar än mer otroliga. På tio år har Marvel Studios byggt ett filmimperium som ingen kunde ha föreställt sig för några år sedan. 

Infinity War är så mycket mer än en rekordsättare, det är en makalös helhet där vartenda element fungerar. Joe och Anthony Russo stod inför ett monumentalt arbete då de skulle fasa ihop tio år av berättande och älskade karaktärer. Kontinuitet är ett alltför överanvänt ord, men att de lyckats göra en film som respekterar dessa karaktärers långa resor är en filmisk bragd. 

Guardians Of The Galaxy och Black Panther kunde inte stå längre ifrån varandra, den ena är en  allegori över nuvarande politik och samhällsproblem, det är allvarligt och mycket målmedvetet. Guardians är en färgglad, humoristisk och skruvad historia som innehåller ett talande träd och en skjutglad tvättbjörn. 

Det skall inte fungera att svetsa ihop dessa två. Efter otaliga mängder tittar och inspektioner så är Infinity War nästan vattentät, ett par narrativa problem finns, men strukturen och hanteringen av alla sidospår, karaktärer och händelser är så finkänsligt, självmedvetet och proffesionellt. Filmens alla lager blir än tydligare då man ser den med lite andra ögon, Zoe Saldana i synnerhet briljerar i rollen som Gamora, hennes subtila reaktioner och mimik är enastående, framförallt då vi vet om  om den livsviktiga information som hon bär på. 

En hel del diskussioner har uppstått om Infinity War bara är en enda lång action kavalkad utan substans. Det är visserligen sant att en stor del åt filmen ägnas åt storslagen action, men det är tydligt att allting är förankrat i grunderna för bra berättande -bra karaktärer, starkt skådespel och trovärdiga relationer. Bröderna Russo har destillerat det typiska dramat och går rakt på sak. Scenen mellan Chris Hemsworths Thor och Bradley Coopers Rocket Raccoon är ett utmärkt exempel på detta, där levererar man hela spektrat av emotionellt bagage och nyvunnen vänskap.             

Dramatiken är där men går i överljudshastighet, och varje återbesök känns lika givande, där små dramatiska nyanser alltid är med i spelet. 

Man kan egentligen skriva hela böcker om Infinity Wars styrkor och framgångar, men det skulle snarare bli till en lista där man enbart rabblar upp höjdpunkt efter höjdpunkt. Detta är actionfilmens finaste stund, jag står fortfarande och bara gapar över att något så enkelt som en serietidning – om en lila utomjording som söker efter kosmiska stenar, kan förvandlas till ett obeskrivligt fenomen som detta. 

Betyg 10/10 

AvengersInfinityWar1_screen2

Bild 

När man ändå var igång med att skriva in sig i filmhistorien så kunde man lika gärna passa på att ta ett par ytterligare rekord. Infinity War är från början till slut filmad med IMAX kameror, detta ansågs nästan vara omöjligt för ett årtionde sedan, kamerahusens storlek gör dem svåra att hantera och den enorma upplösningen ställer helt andra krav på effektarbetet – även om det i slutändan har skalas ned till en mer hanterlig upplösning. 

Trots att man inte presenterar slutprodukten i sina fulla upplösning på 8K, så är bildkvalitén nästan perfekt. Texturer är detaljrika och naturliga, framförallt är mörka scener precis lika detaljrika,  ansikten och klädtexturer är rakblads vassa. 

De enorma arbetet med Thanos och hans generaler kommer till sin rätt, varenda ansiktspor går att urskilja, Proxima Midnight och Ebony Maw är så realistiska att det går att missta dem för superbt smink och inte digitala specialeffekter.  

Marvel produktioner använder sig dessa dagar av en ganska stark färgpalett – Thor Ragnarok och Guardians Of The Galaxy Vol.2 är de bästa exemplen på detta, riktigt så färggrann är inte Infinity War, men börderna Russo låter de olika platserna har distinkta visuella egenskaper. Det fiktiva afrikanska drömlandet Wakanda är soldränkt med hjälp av ett subtilt gult färgfilter, rymdstationen Knowhere är kylig. Vad det än gäller så ser det spektakulärt ut. Återigen är det en superb referenskopia som vi fått. 

Betyg 10/10   

AvengersInfinityWar1_screen3.jpg

Ljud 

Tyvärr så fortsätter den lite alarmerande trenden i att Disney inte verkar vara villiga att ge oss en fullgod ljudmix. Doctor Strange och Guardians Of The Galaxy är mullrande monster som innehåller både detaljer och precision. Men någon gång under 2017 var det slut med dessa öronbedövande presentationer. 

Utan att fördöma eller förnedra användare som inte har möjlighet till ett surrondsystem, så verkar det som att Disney nu mixar ljudet efter soundbars och mer allmänna lösningar. 

För att överhuvudtaget få fram någon som helst volym eller bas, så tvingas vi skruva upp volymen till det dubbla mot vad vi brukar använda i vårt testsystem. Och vid denna absurda volym så kommer basen fram, men den är utan dynamik eller riktigt liv, framförallt så känns ljudet komprimerat. Alan Silvestris har komponerat ett musikaliskt tema som kan ställa sig bredvid de riktiga klassikerna, det bombastiska orkestrala soundtracket är det område där ljudet är som svagast, då temat spelas i samband med att titeln visas, så känns stråkarna och blåsinstrumenten helt instängda, det finns ingen luft eller detaljrikedom. 

Basen är något mer aggressiv och aktiv än i Black Panther – fortfarande en förvånande svag presentation soniskt. 

Varför man inte valt att ge ss två olika ljudspår – ett för surround och en för stereo anläggningar, är nästan obegripligt. Tyvärr så får vi inte en ljudmix som matchar den makalösa bildkvalitén. 

Betyg 6/10 

AvengersInfinityWar1_screen8.jpg

Extramaterial 

Återigen så är det snålt tilltaget med extramaterial och riktigt intressanta inblickar bakom kameran. De få inslag vi får –  i form av ett par korthuggna featurettes, består nästan bara av filmklipp från tidigare filmer och Infinity War. Enligt Elizabeth Olsen som spelar Wanda Maximoff/Scarlet Witch, så arbetar bröderna Russo på ett sätt som innebär att de kan filma två vitt skilda sekvenser samma dag, då den än namnlösa Avengers 4, spelades in i göra anslutning till Infinity War, så kan bakom kulisserna material fortfarande vara för känsligt att visa upp. 

De borttagna scenerna är inte heller mycket att bli upphetsad över. Enbart en sekvens som involverar Thanos och Gamora ger en något annorlunda inblick i deras knepiga relation.    

Russo brödernas kommentarspår tillsammans med manusförfattarna Christopher Markus och Stephen McFeely är tack och lov helt fantastiskt. Samtliga är väldigt benägna om att ingående tala om berättarmässiga beslut och storyns struktur. Och då man verkligen bryter ned alla detaljer och även besvarar flera moment som publiken ställt sig kritiska till, så är det trollbindande att lyssna på. Detta kommentarspår är så pass fascinerande att det väger upp resten av det medelmåttiga bonusmaterialet. 

Betyg 6/10    

Det räcker nu – ilskan mot dagens trailerklimat

Spectre blev droppen. Från och med nu blir det inga trailers, alls. 

Captain America: Civil War har visat upp sig idag, det är dagens stora snackis. Trailern finns att se överallt, postern på Iron Man och Captain America har också spridit sig som en svensk snöstorm.

Jag har dock inte sett en sekund. Och nej, jag sätter mig inte i det lägret som attackerar och föraktar Marvel Studios. Det känns ofta som det nya svarta är att skjuta Marvel i knäskålarna och håna dem. Marvel bjuder för det mesta på kvalitetsunderhållning – att få se deras enorma persongalleri komma till liv för en serieälskare som jag själv, har de senaste åren varit otroligt trivsamma och spännande. Det är långt ifrån perfekt, Thor-filmerna har varit lika angenäma som årets influensa och den överfyllda Age Of Ultron krossade många drömmar.

Civil War kan dock bli lysande, bröderna Russo är tillbaka i förarsätet efter den otroligt lyckade Winter Solider.  Även om filmen är i riskzonen för samma övermättningsproblem som Age Of Ultron med inhopp av Black Panther,Spider-Man och majoriteten av Avengers ensemblen, hoppas jag att Marvel lyckas styra tillbaka sin skuta i samma vatten som den superba Ant-Man badade i. Men det blir ingen trailer för min egen del, så är det bara.

Efter att ha sett Spectre letade jag fram de nu spindelvävs täckta och dammiga förhandstittarna/trailer. Det har noterats förut och jag tänker inte dra en till harang om hur jag undvek allt efter den avslöjande första TV-spoten. Men efter att sett den tredje och avslutande trailern för Barbara Broccolis superprojekt vet jag inte om jag är likblek i ansiktet av skräck eller högröd av ilska.

De tre minuter som kunde beskådas månader innan filmens premiär kan enbart klassas som ett skämt. Hela filmens struktur avslöjas, scener från den absolut avgörande tredje akten röjs snabbare än rasismen i valstugorna. I och med samlade trailers borde inte Spectre oroa sig en sekund för piratkopiering eller spoilers – allt finns där, verkligen ALLT. Bara lite kortare och lite mindre av Christoph Waltz och Lea Seydouxs uttråkade skådespel. Nu i efterhand kan jag bara konstatera att Spectre hade varit än mer antiklimatisk och hjärtskärande om jag hade insupit detta spoiler bombardemang.

Vad är egentligen en bra trailer ? Jag säger bara, Jessica Jones. Den korta snutten där hon krossar väckarklockan hör till en av tidernas mest geniala trailers. Ingeting avslöjas men tonen och ambitionerna lyser klarare än stjärnorna. Även den första trailern för den nu tjugo år gamla Goldeneye är genialisk. Snabba klipp, inget narrativ, bara en kort inblick av vad som väntar till och med den klassiska stridsvagnsjakten i St Petersburg förblir orörd. Kom också ihåg att denna trailer anlände långt innan vansinnes analyser och dissekeringar som utförs på varenda sekund av dagens trailers.

I något slags idiotiskt uppror måste vi bekämpa den här filmslakten. Vi kan inte fortsätta att få våra upplevelser nedkörda i en köttkvarn. Jag vill ha överraskningen, chocken och de oväntade kvar vid liv.

635840077227089756-screen-shot-2015-11-25-at-12-20-39-am

Ja men kör på bara, visa hela filmen när ni ändå håller på….