Maniac Recension 

maniac01_28329

All images courtesy and copyright of Netflix 2018

Summering: Det är synd att det börjar så skakigt, Maniac omfamnar inte precis sin publik, det tar två avsnitt innan huvudrätten rullas ut. Med hjälp av en lysande Emma Stone och en inspirerad Cary Joji Fukunaga blir det tillslut en oerhört tillfredställande upplevelse. 

Cary Joji Fukunaga har just fått tretton rätt på tipset och en rejäl skatteåterbäring. Att just ha slutfört ett epos som Maniac, med skådespelargiganter som Emma Stone och Sally Field är uppseendeväckande bara det, men bara någon dag innan Maniac släpptes på stremingtjänsten Netflix, bekräftade filmbolaget EON har Fukunaga hade fått jobbet som regissör till nästa James Bond film. 

Fukunagas karriär har inte alltid varit lika ljus, trots kritiskt omtyckta filmer som Sin Nombre och Jane Eyre, så har Fukunaga aldrig riktigt cementerat sig som en filmskapare i världsklass. När filmvärlden inte gav önskade utdelning så bestämde sig Fukunaga att börja producera och regissera sina projekt i episodiskt format. True Detective blev en supersuccé som gav HBO ännu en guldstjärna i kanten.  

Nu var alla dörrar öppna för Fukunaga, ett antal stora filmprojekt landade på hans skrivbord, ett av dessa projekt var Stephen Kings IT 

Men den svarta katten kom ikapp Fukunaga, han övergav rollen som regissör och trots att han står namngiven som en av författarna till manuset, så sägs det ha gått genomgått radikala förändringar. 

maniac01_28229

’’Is a dream a lie if it don’t come true ?’’

True Detective var  – enligt Fukunaga själv, aldrig påtänkt som en följetång, då den första säsongen var slut så var även hans deltagande över. Detta har medfört att Fukunaga dras med ett rykte som något knepig att samarbeta med. Men hos Netflix verkar man äntligen ha uppnått ett samförstånd. Maniac är det andra projektet som Fukunaga regisserar för Netflix, det förra var Beasts Of No Nation. 

När något är så pass upphaussat och närmast gudalikt välsignat som True Detective, så bör ens personliga förväntningar dämpas – eller åtminstone sansas. Fyra år efter att den första säsongen avslutades, är jag lika förvirrad och oförstående kring varför True Detective anses vara bland det bästa HBO har producerat. 

Det kan har varit Matthew McConaugheys medverkan, efter katastrofala karriärsval under 2000-otalet så genomgick han en slags mikro renässans från och med hans medverkan i Dallas Buyers Club. Hela McConaugheys ’’återkomst’’ kändes lika falsk och krystad som hans insatser i superkalkoner som Failure to Launch och Sahara. Hela hans resning kändes som ett PR jippo som – tyvärr, gick i lås. 

McConaughey tog hem en Oscar och var därmed garanterad ett flertal kvalitetsprojekt. När vi nu har möjligheter att analysera de val McConaughey tog efter sin comeback, så är det tydligt att det temporära karriärlyftet inte varade särskilt länge. Efter Christopher Nolans Interstellar, så var McConaughey tillbaka på bottnen med mediokra och rent förfasande dåliga filmer som Free State Of Jones och allra senast kalkonen The Dark Tower. 

Hela McConaugheys insats i True Detective kändes exhibitionistisk och lömsk, det osade av pretention och självgodhet. Själva berättelsen var också förvånansvärt tråkig och allting som visades upp kändes gammalt och klichéartat.  Än idag så kämpar jag med att förstå storheten med True Detective. 

Men i och med Maniac så verkar Fukunaga vara genuint inspirerad. Där tidigare projekt har varit strama och realistiska, så är Maniac surrealistisk och fylld med svart humor. Det är en futuristisk och ogästvänlig värld som också involverar bekanta teman som dystopi och identitetskris. Estetiken påminner om 70-tals filmer – specifikt Martin Scorseses Taxi Driver, med ett grynigt och foto som skapar melankoli och uppgivenhet. Maniac använder sig också av kontraster, där mycket av världen är grå och bedrövlig, så för man in ett flertal detaljer som påminner om Wes Andersons skruvade och absurda scenografi. Spike Jonzes Her och David Lynchs Mullholland Drive är också starka influenser. 

maniac-stills-04

Dreaming With A Broken Heart 

Om det låter som att Maniac – till största del bara består av referenser och lånade idéer, så stämmer det…  Allting är genomfört med stor finess, men väldigt lite känns originellt, nästan allt vi ser får tittaren att associera med något annat. Och det första avsnittet är i mångt och mycket rent bedrövligt. Fukunaga lägger allt för mycket tid på att mystifiera och förvrida seriens presentation, dialogen är forcerad och pretentiös. Den här världen är tekniskt mer utvecklad än vår egen, twisten är att informationsteknologi – som datorer, knappt verkar ha nått embryo stadiet. Mixen är lika absurd som Terry Gilliams Brazil, högteknologisk artificiell intelligens blandas med datorer som nästan är oskiljaktiga från forntida kalkylatorer. 

Sedan har vi Jonah Hill… Efter sin första Oscarsnominering har Hill fått storhetsvansinne. Hill  behandlar sina fans som säckar med använd kattsand – tex så skriver han inga autografer längre, istället så delar hans entourage ut kort med texten ’’You just met Jonah Hill – It was a total letdown’’. Om inte detta var illa nog så har Hill också spytt ur sig antisemitiska uttalanden. Att framgångarna stigit Hill åt huvudet råder det inget tvivel om. Hill vill så gärna bibehålla idén kring att han numera är givet Oscarsmaterial. Tack vare det då har vi fått se gräsliga – och desperata, insatser i allt ifrån Hail, Caesar – en av bröderna Cohens sämsta filmer, till Sausage Party. 

Hill skall här spela deprimerad och psykiskt sjuk, detta genomför han med att titta rakt ned i golvet och tala extremt långsamt. Att intentionerna är att roffa år sig än mer oförtjänta branschpriser är lika klart som dagsljus. De avsnitten som enbart skall bäras upp utav Hill är sega, ointressanta och onödiga. 

maniac-stills-02

Dream Baby Dream 

Så med alla dessa svagheter verkar läget vara förödande. Men i andra avsnittet så reducerar man Hills roll och slutar försöka leka David Lynch, och då äntligen tar man in Emma Stone på allvar. Hungrigare och mer fokuserad än någonsin så är Stone i absolut toppform. Tillskillnad mot Hills tondöva porträtt av en människa i kris, så är Stones empatiskt, aggressivt och bestämt. Depressionen och ångesten som hennes karaktär Annie går igenom används aldrig som en katalysator för tårdrypande sentimentalitet. Fukunaga visar istället upp desperationen och tristessen som depression och livströtthet kan innebära. 

Och med den superba insatsen så styr man in serien till själva huvudmålet, den artificiella drömvärlden… I bästa Inception och The Matrix anda så utsätts karaktärerna för flera olika scenarion där de får ta sig an nya personligheter, miljöer och människor. Variationen blir makalös då man blixtsnabbt kan förflytta sig mellan genrer. Stone utnyttjar denna sanslösa variation till max, hon skiftar mellan tungt drama och tokig komik. 

Jonah Hill försöker kontra detta med än mer håglöshet, hans energilösa porträtt förändras bara en enda gång och blir då till fruktansvärt överspel. Stone och Hill har också ganska obefintlig kemi vilket ökar frustrationen med Hills brist på förmåga. 

Fukunaga verkar trivas med att ha kunna förvrida och skruva berättelsen. När man väl är inne i drömlandskapet blir alla excentriska och udda egenheter mer acceptabla. Maniac är oerhört ekonomisk med sin speltid – en del avsnitt är knappt 30 minuter, det kan tyckas vara kort, men tillskillnad mot många andra serier så innehåller Maniac ingen som helst utfyllnad. Man vet när man skall sätta punkt, andra serier drabbas ofta utav utmattning, det sker inte här. 

maniac-stills-01

Working On A Dream 

Och det kaotiska potpurrit som tidigare visades upp blir äntligen begripligt. Människans drömmar och undermedvetna är en enda lång följetång av minnen och intryck, att låta inledningen spegla denna oförklarliga mix känns då förståelig. Och då allt smälter samman till en bisarr och egensinnig komposition har man glömt bort den mesiga och menlösa starten. 

Utan att låta högdragen eller pretentiös så är Maniac sannerligen inte något som faller alla i smaken. Och det är inte en fråga om elitistiska idéer om intellektuell kapacitet, den besinningslösa mixen av fantasi, allvar och humor kommer skapa diskussioner och debatter. Och en hel del brister åtgärdas alltid, varför Justin Theroux spelar exakt samma karaktär som i Mute, både irriterar och distraherar. Att det första avsnittet är en sådan soppa är ytterst olyckligt, men jag känner mig närmast manad till att föreslå att man  försöka ta sig fram till avsnitt tre, då är det slut med förspel och charader.     

Jonah Hill må vara ett bland många problem, det är inte perfekt men den makalösa variation och Emma Stones patenterade raketbränsle gör dessa tio avsnitt till något mycket imponerande. 

Betyg 8/10  

Downsizing Recension 

0012

All images courtesy and copyright of Paramount Pictures 2018

Vad som börjar som en finurlig och festlig premiss utvecklas till ett haveri som pågår i minst en timme för mycket. Dessutom får vi bevittna ett stereotypt porträtt som är så dåligt att jag avväger att täcka för öron och ögon.   

Alexander Paynes största styrka som regissör är då han lyckas svepa med publiken i personliga resor som oftast slutar i både tårar och leenden. About Schmidt, Sideways och senast Nebraska, är alla helt suveräna i att fånga karaktärer och deras – ibland, udda målsättningar. Mot slutet blir det ofta tal om ganska omvälvande förändringar för dessa människor. Payne har också en ständigt närvarande värme i sina filmer och en helt suverän känsla att avsluta på bästa sätt.

När Payne nu helt och hållet överger de här mer jordnära berättelserna så tar han också bort sina mest effektiva verktyg. Downsizing börjar som en lite småkul och galen bagatell som sedan sjunker ihop till ett rostig skrothög, där alla tidigare förhoppningar om en duglig film mosas.

downsizing

”From Small Things (Big Things One Day Come)… Not” 

Premissen är precis lika galen som Spike Jonze filmerna Her och I Huvudet På John Malkovich, för Jonze passar dessa helt tokiga filmer bra för hans lite excentriska och skruvade sätt att regissera film. Man köper konceptet, även om det som skriven synopsis kan låta som komplett skräp. Alexander Payne verkar inte lika bekväm med en så här tossig berättelse, inledningen är som bäst då det komplett absurda får blomma ut på alla möjliga bångstyriga vis. Kristen Wiig och Matt Damon har båda två en bra kemi, det  lovar någonting riktigt spännande då berättelsen skall gå in i sin andra akt. Payne får också in en hel del slående kommentarer kring vårt nutida samhälle – ekonomiskt och socialt.

Allt verkar gå mot en godkänd arbetsseger, men så fort filmen når halvvägs så går det från gemytligt och småroligt till ren smörja.

null

No Reason To Believe 

De galna små utspelen och den hysteriskt tokiga dialogen börjar allt mer bytas ut mot någon tråkig frågeställning om existentialism. Matt Damon blir också den enda aktören som anstränger sig för att hålla flaggan ovanför marknivå. Christoph Waltz fortsätter att förstöra sitt – redan, helt urvattnade varumärke. Waltz är – som vanligt, fånig och helt utan någon drivkraft, efter två Oscarsstatyetter och multipla roller i storfilmer – de flesta usla, så känns den tidigare lysande aktören som en bluff i klass med Växjö oljan.

Men Waltz behöver inte skämmas på något vis, Hong Chau får göra en roll som på mils avstånd stinker av rasism och dåligt författarskap. Chaus överdrivet energiska och pladdrande biroll blir tillslut så pass påfrestande för det personliga psyket att jag nästan skriker av lycka då hon faktiskt håller tyst. Det en en hemsk stereotyp som eldar på nidbilden kring att asiatiska kvinnor är hysteriska pratkvarnar som går på som en utombordare.

Varför Alexander Payne – som nästan alltid har kunnat leverera mångfacetterade porträtt av alla sorters människor, nu helt plötsligt börjar greppa efter stereotyper känns helt förbluffande. Vår egen Rolf Lassgård lyckas höja nivån marginellt då han medverkar, trots att han fått en otrolig tråkig karaktär att ge liv åt.

downsizing-matt-damon-paramount

Cut You Down

Berättelsen hade också gjort sig bättre i ett kortare och (ironiskt nog) lite mindre format. Downsizing är minst en timme för lång och den positiva energi som byggs upp i första akten krymps ned bortom atomnivå redan innan första akten är färdig.

Efter ett tag blir det inte bara tråkigt, det blir – tillslut, smärtsamt att sitta igenom en rad katastrofala scener som är utan någon som helst funktion. Slutet är svårt att beskriva i någotsånär anständiga formuleringar, finalen borde ha mottagit en dödlig dos gift av valfri sort för att bespara publiken och Alexander Payne från sin pinsamma uselhet.

Premissen bort, de flesta karaktärerna är irriterande och speltiden skulle inte ens kunna motiveras om Downsizing var den sista filmen på jorden.

Betyg 2/10