All images courtesy and copyright of Walt Disney Studios 2018

Summering: Thanksgiving är räddad ! En superkalkon kommer lagom till högtiden signerad av Lasse Hallström. 

Det verkar finnas en omedveten – eller medveten, programmering inom filmbranschen, varje år – lagom till den stora amerikanska högtiden Thanksgiving, så serveras vi alltid en filmisk kalkon som är så trind och rund att den kan mätta hela Nordamerika. 

The Nutcracker And The Four Realms har på förhand inte ingett något större förtroende. 2018 års oroväckande trend eller symptom – ständiga regissörsbyten, förekommer även här, Lasse Hallström fick – så kallade, problem med sitt schema och tvingades överlämna en del av produktionen till Joe Johnston som tidigare jobbat med Star Wars och även regisserat Captain America: The First Avenger. 

Om man skall försöka läsa mellan raderna och vara riktigt elak, så kan man tolka detta som en indikation på att Hallströms film inte nådde upp till acceptabel standard, och att en snabb lösning behövde ske. Om Johnston nu skulle fungera som någon sorts livräddningstjänst för Hallström så måste jag tyvärr meddela att även han har förlist i stormen som är The Nutcracker And The Four Realms. 

Men låt oss i alla fall genomföra den här recensionen utan obsceniteter eller svordomar – även om de skulle behövas för att överhuvudtaget kunna måla upp en tillräckligt utförlig bild av hur gräsligt det här är. 

Where Did It All Go Wrong ?

Lasse Hallströms utländska karriär har varit uteslutande katastrofal, enbart Ciderhusreglerna och What’s Eating Gilbert Grape kan kategoriseras som bra eller godtagbara. I september så är det tjugo år sedan som Ciderhusreglerna hade premiär på Venedigs filmfestival. Under de gångna åren så har Hallström ägnat sig åt att slarvigt spotta ur sig stinkbomber på löpande band. När Hallström nuförtiden sätter sitt namn på ett projekt, så är det bäst att lägga sig på golvet och be om nåd. 

Att ens börja analysera filmer som Casanova, Safe Haven eller Dear John är lika giftigt som att sticka ned sin hand i en balja fylld med kobror. Bara tanken på Sienna Millers vedervärdiga insats eller Tommy Körberg sjungandes på en gondol framkallar avsmak i hela kroppen. 

Att Hallström inte längre är i toppform har varit klart och tydligt en längre tid, nu har han dock hittat en ny botten som bekräftar farhågorna att bäst före datumet definitivt har utlöpt. Hallströms tidigare engelskspråkiga filmer har i bästa fall varit meningslösa och saknat både substans eller drivkraft. Här verkar han ha genomfört hela arbetet med filmen sömndrucken och liggandes i en säng. 

Karaktärskris

Det enda positiva är filmens korta lilla introduktion där vi får uppleva en flygtur över ett snöigt London. När det är över så bör man evakuera biosalongen omedelbart om man värnar om om sin hälsa. Likt boskap som är på väg att slaktas så blir stämningen nästan apokalyptisk då vi måste stifta bekantskap med filmens karaktärer. Mackenzie Foy som spelar filmens hjältinna – Clara, uppfyller alla fördomar och farhågor om unga/ barnskådespelare, insatsen framkallar enorm irration då Foy enbart gnäller och klagar genom hela filmen, dessutom är karaktären både lillgammal och löjligt naiv. 

I birollerna finner vi ett antal superveteraner som Morgan Freeman och Helen Mirren. Dessa två superproffs har aldrig varit mer oinspirerade eller uttråkade. Freeman behöver också finna sig i att vara utspökad till sjörövare, med en lapp för ögat och en död blick verkar den den Oscarsbelönade aktören helst vilja att dagen skall ta slut. Mirren som kan vara utomordentlig har varken ork eller vilja att ta sin roll på något som helst allvar, de båda aktörer påminner om skolelever som tvingas ställa sig längst i klassrummet och obekvämt redovisa läxan de inte läst på. Sedan har vi Keira Knightley….

Efter sin torra tolkning av Colette i filmen med samma namn, så är Keira nu tillbaka i de sumpmarker hon befunnit sig i sedan Pirates Of The Caribean: At Worlds End. Om tidigare insatser varit mediokra – tom usla, så har den engelska ’’nationalklenoden’’ nu satt ett nytt rekord i att sjunka lågt. Knightleys insats är lika överdriven som då Nicolas Cage gapade och skrek om bin i remaken av The Wicker Man. Keira beter sig som ett förvuxet dagisbarn, hon ränner runt i en av filmvärldens fulaste peruker och makeup som får henne att se ut som Boy George, samtidigt som hon kvider fram sina repliker. Någon Oscar för Colette kanske det inte blir, men Knightley kan i alla fall trösta sig med en garanterad nominering på nästa års Razzia-gala. 

’’Someone tell me I’m dreaming. The freaks are rising up through the floor’’

Utseendemässigt är det en lika stor travesti. Hallström verkar ha hämtat sin inspiration från varuhuset NKs julskyltning, med allt vad det för med sig såsom tomtar och fusk snö. De tillfällen vi inte måste se på förfärliga kostymer och usla kulisser, så är det genomusla digitala specialeffekter som inte ens verkar rendera objekt i tre dimensioner, framförallt så är filmens många djur nästintill pannkaks platta. Det är lika barockt och vulgärt att beskåda som den där otäcka orgien i Eyes Wide Shut. Hallström kan i alla fall känna sig stolt över att ha gjort en film som är en ypperlig avbild av en mardröm. 

Och berättandet kommer inte heller att hängas högt i årets julgran. Ernest Theodore Amadeus Hoffmanns bok är huvudsaklig inspiration – inte Tchaikovsky adapterade balett. Inom balett eller opera så är man inte beroende utav perfekt dramaturgi eller logik, det är en sammanvävning av dansen och dess musik.

Då man väljer att adaptera boken som en äventyrsfilm, så behövs det övertygelse, självsäkerhet och en vision från filmskaparen. The Nutcracker And The Four Realms är genomgående urtråkig och lika seg som sirap, inspirationsnivån är helt obefintlig. Majoriteten av speltiden går åt till att försöka förklara diverse faktum som är totalt irrelevanta. Och då Hallström skall regissera action så blir slutresultatet närmast besläktat med en riktig rutten komisk sketch. 

Dance Of Death 

Sedan väljer man att referera till Tchaikovsky balett med en bedrövlig och horribelt koreograferad danssekvens där man får proffsdansare att se ut som berusade amatörer. Och istället för att försöka rätta till storyns alla problem och konstiga vändningar, så verkar man rentav nöjd med att ha en film som inte är begriplig eller det minsta underhållande.     

Ingen verkar bryr sig om någonting. Det är en ren kavalkad i slarv och sömnig apati. Om publiken hade blivit nedsövda innan visningen startade så hade man kanske kunnat kalla upplevelsen human. 

Man kan fortsätta att såga och hacka sönder The Nutcracker And The Four Realms i all oändlighet, om någon där ute kan hitta något av värde så har de en ängels tålamod och temperament. Men att ge filmen någon som helst uppmärksamhet vore ett tjänstefel. Jag sätter mig istället ett hörn och ber en tyst bön om att detta aldrig behöver upplevas igen. 

God natt ! 

Betyg 1/10 

Bäst: Inget 

Sämst: Allt, men Keira skall ha en extra omnämning som fullkomligt gräslig. 

Fråga: Är detta menat som tortyrredskap ?