The Nutcracker And The Four Realms Recension 

005

All images courtesy and copyright of Walt Disney Studios 2018

Summering: Thanksgiving är räddad ! En superkalkon kommer lagom till högtiden signerad av Lasse Hallström. 

Det verkar finnas en omedveten – eller medveten, programmering inom filmbranschen, varje år – lagom till den stora amerikanska högtiden Thanksgiving, så serveras vi alltid en filmisk kalkon som är så trind och rund att den kan mätta hela Nordamerika. 

The Nutcracker And The Four Realms har på förhand inte ingett något större förtroende. 2018 års oroväckande trend eller symptom – ständiga regissörsbyten, förekommer även här, Lasse Hallström fick – så kallade, problem med sitt schema och tvingades överlämna en del av produktionen till Joe Johnston som tidigare jobbat med Star Wars och även regisserat Captain America: The First Avenger. 

Om man skall försöka läsa mellan raderna och vara riktigt elak, så kan man tolka detta som en indikation på att Hallströms film inte nådde upp till acceptabel standard, och att en snabb lösning behövde ske. Om Johnston nu skulle fungera som någon sorts livräddningstjänst för Hallström så måste jag tyvärr meddela att även han har förlist i stormen som är The Nutcracker And The Four Realms. 

Men låt oss i alla fall genomföra den här recensionen utan obsceniteter eller svordomar – även om de skulle behövas för att överhuvudtaget kunna måla upp en tillräckligt utförlig bild av hur gräsligt det här är. 

015

Where Did It All Go Wrong ?

Lasse Hallströms utländska karriär har varit uteslutande katastrofal, enbart Ciderhusreglerna och What’s Eating Gilbert Grape kan kategoriseras som bra eller godtagbara. I september så är det tjugo år sedan som Ciderhusreglerna hade premiär på Venedigs filmfestival. Under de gångna åren så har Hallström ägnat sig åt att slarvigt spotta ur sig stinkbomber på löpande band. När Hallström nuförtiden sätter sitt namn på ett projekt, så är det bäst att lägga sig på golvet och be om nåd. 

Att ens börja analysera filmer som Casanova, Safe Haven eller Dear John är lika giftigt som att sticka ned sin hand i en balja fylld med kobror. Bara tanken på Sienna Millers vedervärdiga insats eller Tommy Körberg sjungandes på en gondol framkallar avsmak i hela kroppen. 

Att Hallström inte längre är i toppform har varit klart och tydligt en längre tid, nu har han dock hittat en ny botten som bekräftar farhågorna att bäst före datumet definitivt har utlöpt. Hallströms tidigare engelskspråkiga filmer har i bästa fall varit meningslösa och saknat både substans eller drivkraft. Här verkar han ha genomfört hela arbetet med filmen sömndrucken och liggandes i en säng. 

013

Karaktärskris

Det enda positiva är filmens korta lilla introduktion där vi får uppleva en flygtur över ett snöigt London. När det är över så bör man evakuera biosalongen omedelbart om man värnar om om sin hälsa. Likt boskap som är på väg att slaktas så blir stämningen nästan apokalyptisk då vi måste stifta bekantskap med filmens karaktärer. Mackenzie Foy som spelar filmens hjältinna – Clara, uppfyller alla fördomar och farhågor om unga/ barnskådespelare, insatsen framkallar enorm irration då Foy enbart gnäller och klagar genom hela filmen, dessutom är karaktären både lillgammal och löjligt naiv. 

I birollerna finner vi ett antal superveteraner som Morgan Freeman och Helen Mirren. Dessa två superproffs har aldrig varit mer oinspirerade eller uttråkade. Freeman behöver också finna sig i att vara utspökad till sjörövare, med en lapp för ögat och en död blick verkar den den Oscarsbelönade aktören helst vilja att dagen skall ta slut. Mirren som kan vara utomordentlig har varken ork eller vilja att ta sin roll på något som helst allvar, de båda aktörer påminner om skolelever som tvingas ställa sig längst i klassrummet och obekvämt redovisa läxan de inte läst på. Sedan har vi Keira Knightley….

Efter sin torra tolkning av Colette i filmen med samma namn, så är Keira nu tillbaka i de sumpmarker hon befunnit sig i sedan Pirates Of The Caribean: At Worlds End. Om tidigare insatser varit mediokra – tom usla, så har den engelska ’’nationalklenoden’’ nu satt ett nytt rekord i att sjunka lågt. Knightleys insats är lika överdriven som då Nicolas Cage gapade och skrek om bin i remaken av The Wicker Man. Keira beter sig som ett förvuxet dagisbarn, hon ränner runt i en av filmvärldens fulaste peruker och makeup som får henne att se ut som Boy George, samtidigt som hon kvider fram sina repliker. Någon Oscar för Colette kanske det inte blir, men Knightley kan i alla fall trösta sig med en garanterad nominering på nästa års Razzia-gala. 

004

’’Someone tell me I’m dreaming. The freaks are rising up through the floor’’

Utseendemässigt är det en lika stor travesti. Hallström verkar ha hämtat sin inspiration från varuhuset NKs julskyltning, med allt vad det för med sig såsom tomtar och fusk snö. De tillfällen vi inte måste se på förfärliga kostymer och usla kulisser, så är det genomusla digitala specialeffekter som inte ens verkar rendera objekt i tre dimensioner, framförallt så är filmens många djur nästintill pannkaks platta. Det är lika barockt och vulgärt att beskåda som den där otäcka orgien i Eyes Wide Shut. Hallström kan i alla fall känna sig stolt över att ha gjort en film som är en ypperlig avbild av en mardröm. 

Och berättandet kommer inte heller att hängas högt i årets julgran. Ernest Theodore Amadeus Hoffmanns bok är huvudsaklig inspiration – inte Tchaikovsky adapterade balett. Inom balett eller opera så är man inte beroende utav perfekt dramaturgi eller logik, det är en sammanvävning av dansen och dess musik.

Då man väljer att adaptera boken som en äventyrsfilm, så behövs det övertygelse, självsäkerhet och en vision från filmskaparen. The Nutcracker And The Four Realms är genomgående urtråkig och lika seg som sirap, inspirationsnivån är helt obefintlig. Majoriteten av speltiden går åt till att försöka förklara diverse faktum som är totalt irrelevanta. Och då Hallström skall regissera action så blir slutresultatet närmast besläktat med en riktig rutten komisk sketch. 

006

Dance Of Death 

Sedan väljer man att referera till Tchaikovsky balett med en bedrövlig och horribelt koreograferad danssekvens där man får proffsdansare att se ut som berusade amatörer. Och istället för att försöka rätta till storyns alla problem och konstiga vändningar, så verkar man rentav nöjd med att ha en film som inte är begriplig eller det minsta underhållande.     

Ingen verkar bryr sig om någonting. Det är en ren kavalkad i slarv och sömnig apati. Om publiken hade blivit nedsövda innan visningen startade så hade man kanske kunnat kalla upplevelsen human. 

Man kan fortsätta att såga och hacka sönder The Nutcracker And The Four Realms i all oändlighet, om någon där ute kan hitta något av värde så har de en ängels tålamod och temperament. Men att ge filmen någon som helst uppmärksamhet vore ett tjänstefel. Jag sätter mig istället ett hörn och ber en tyst bön om att detta aldrig behöver upplevas igen. 

God natt ! 

Betyg 1/10 

Bäst: Inget 

Sämst: Allt, men Keira skall ha en extra omnämning som fullkomligt gräslig. 

Fråga: Är detta menat som tortyrredskap ? 

Live By Night Recension 

003

En oinspirerad och förutsägbar gangstersaga i snygg kostym 

Den professionella resningen Ben Affleck gjort – sedan han regisserade Gone Baby Gone, är otrolig. Från att ha behövt blivit utmålad som ett skämt i och med Gigli och filmatiseringen av Daredevil år 2003, har Affleck nu blivit erkänd både som aktör och regissör. Man kan inte annat än ha stor respekt.

Efter att ha gjort stor succé med Argo, vänder nu Affleck blicken tillbaka i historien, mot förbudstiden och F. Scott Fitzgerald dekadens. Live By Night återförenar också Affleck med Dennis Lehane som skrev den litterära förlagan till Gone Baby Gone.

Ingredienserna med hårdkokta gangsters och sammanbitna mördare, är en kombination som borde passa Affleck väl, då han redan utforskat en nutida kriminalhistoria i The Town.

Samma gamla hjulspår 

Problemet med Live By Night blir dess oförmåga att bryta sig loss från etablerade mönster och i värsta fall till och med klichéer. Filmens första del är en lång studie i förutsägbarhet och brist på riktigt glöd. Det känns som om Affleck enbart lyft olika komponenter från Scorsese, Coppola och flera andra veteraner, utan att ens försöka anpassa dem till den faktiska filmen.

Dialogen får utstå den värsta slentrianen, då den ofta känns konstlad till att verka så hårdkokt och ruffig som möjligt. Resultatet blir tyvärr åt det pinsamma hållet.

Stora delar av Live By Night förblir risiga efterapningar från klart större stunder i gangstergenren.

Kass romans 

De scener som involverar Sienna Miller,Zoe Saldana och Afflecks romans är tyvärr helt trasiga dramaturgiskt. I någon konstig mix av cementstelhet och än mer krystade replikskiften framstår dessa delar som stapelvaror som plockats direkt från hyllan ” smak och färglöst ”.

När berättelsen väl förflyttas till soliga Tampa i Florida försvinner lite att brosken som sitter kilade mellan lederna. De minst trovärdiga karaktärerna försvinner och ersätts av gangsterkrig och politisk intrig. Tyvärr låter det bättre än det faktiskt är.

Trött och dött 

Affleck får fortfarande inte fart på berättelsen. Allt stannar vid att vara pulverkaffe utan vätska. Det blir en väldigt massa ståhej men ytterst stum respons från mig som åskådare.

Det är hela tiden kompetent, men samtidigt oengagerande. Robert Richardsons foto är flera gånger utmärkt, men dras ned av att kulisserna ibland liknar välbyggd teaterkuliss.

Samma sak gäller ensemblen, Chris Cooper skiner som luttrad polischef men får enbart en enda rejäl sekvens. Affleck känns trött och förvirrad i huvudrollen. Sienna Miller bör bara att nämnas i och med sitt helt katastrofala skådespel, som påminner om en skojfrisk lek på dagis.

Live By Night är bäst beskriven som en enda lång axelryckning. Det är långt ifrån uselt men samtidigt tragiskt trött och oinspirerat.

Betyg 4/10

Bäst: Chris Cooper

Sämst: Den oinspirerade regin

Burnt Recension

Osmaklig sörja som får en att föredra ett tjugo dagar gammalt pulvermos av lägsta kvalitet. 

Visuellt trevligt 

Regissören John Wells kan en sak –  göra sina verk visuellt attraktiva, det är den enda delen av hans filmskapande som inte kraschar vid första försöket att sätta igång tändningen. Varje sig det är ett sargat Boston i The Company Men eller de varma fälten i Oklahoma i August Osage County, lyckas Wells hitta en estetik som gifter sig bra med filmens teman. Det är faktiskt en liten bedrift, även om den inte hjälper till att rusta upp det ruckel till konstruktioner Wells har låtit publiken ta del av i och med sina sista två filmer.

Burnt följer i samma visuella fotspår, det är oerhört vackert,skarpt och maträtterna som presenteras är fantastiska att beundra – även om man kan spara in den där dryga hundralappen på att bara slå på TV-apparaten och leta rätt på valfritt matlagningsprogram med en budget på över 40 svenska riksdaler. Men snyggt är det.

Horribla karaktärer 

Där slutar alla former av plus eller mildrande omständigheter för Burnt. Det här kan utan tvivel vara årets mest provocerande filmupplevelse. Alla karaktärer från Bradley Coopers rent psykotiska och onda huvudperson Adam Jones till Emma Thompsons stereotypa och fattiga psykolog, hör till den värsta skaran av osympatiska monster jag beskådat sedan The Wolf Of Wall Street. Cooper väljer att göra sin karaktär till en bålblandning av en skogstokig Gordon Ramsay mixat med filmvärldens värsta psykfall. Cooper kör sitt vanliga protokoll med syrliga repliker och självsäkerhet på bristningsgränsen till grotesk arrogans. Man kan inget annat än hata Adam Jones genom hela filmen, hans handlingar är i flera gånger så onda att jag finner mig själv önskandes att se honom flamberas hårdare än ingredienserna i stekpannan.

Detsamma kan sägas för alla övriga karaktärer, Daniel Brühls hotellägare är lika osympatiskt självgod och så iskall att jag får blodsmak i munnen. Sienna Millers oerfarna köksmästare är till en början den enda lilla komponent som ger den här filmen någon slags mänsklighet. Men Millers amatörmässiga skådespel och filmens vilja att styra in på en förutsägbar väg, förtar den lilla oasen som gav någon slags paus i denna tornado av hiskeliga figurer.

’’Lucky I didn’t tell them about the dirty knife’’

Sedan kan jag bara undra vad Michelinguiden har att säga om den rent förolämpande porträttering som de får dumpade över sig som en hink med saltsyra. Hela sidospåret som har att göra med de kräsna superkännarna är som hämtat ur någon av Monthy Pythons sämsta stunder.

De bästa av filmer och TV-serier kan porträttera osympatiska och rent anskrämliga karaktärer men ändå engagera och i sina mest oväntade stunder underhålla. Se bara på strålande exempel som; The Sopranos,Gudfadern,Undergången: Hitler Och Tredje Rikets Fall, för att bara nämna några. Om du besitter ett fokus och ett bra berättande kan även de värsta av monster fungera i vilken story som helst, utan att få publiken att vilja slita sitt hår.

Men Burnt trampar fram som någon förvuxen dinosaurie och river ned allt på sin väg. Allt som kan benämnas som kvalitet kapsejsar direkt och springer mot kullarna för att aldrig ses igen. Wells återupprepar sitt misstag från August: Osage County och klämmer in allt han kan komma på; en romans, lite hämnd, ett kasst inhopp med urtrista Alicia Vikander och slutligen ett helt bombat patos. Att filmen också känns minst en timme längre än vad den faktiskt är, talar rätt mycket för varför samtliga biobesökare bör undvika detta som nötkött med galna kosjukan.

Uslare än ruttna musslor 

I en scen vrålar Bradley Cooper att om det inte är perfekt så skall rätten inte ens serveras. Om detta ändå bara hade varit ett ledord för hela alla involverade i Burnt hade vi kanske inte blivit serverade en film som är så enerverande,provocerande,rutten och allmänt värdelös. I sitt slutliga försök till en moralkaka känner jag att en miserabel och rå hamburgare från det sämsta av gatukök skulle kännas trevligare i gommen och själen än det vi just behövt genomlida.

Bäst: Fotot

Sämst: De hemska karaktärerna, moralpredikan i slutet och det helt idiotiska manuset.

Fråga: Hur kan man idiotförklara så många välrenommerade etablissemang som The Langham Hotel och Michelinguiden på så kort tid ?

Betyg 1/10