Årets Sämsta Filmer 2018

Att påstå att det varit ett dåligt år för film vore en lögn, titta bara på vår tidigare lista, men det som har varit i miserabelt har kunnat liknas med mögel i sin egen säng. Vi gör därmed processen kort och listar här de filmer vi – förhoppningsvis, aldrig behöver se igen.

Observera att listan ej är i nummerordning: 

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2018 

Aquaman 

Toaletthumor, vedervärdiga specialeffekter och en speltid som känns längre än att sitta i en livbåt ute i Antarktis. DC verkar inte kunna göra någonting rätt på filmfronten just nu, detta påminner allt mer om en freakshow där man försöker nå diverse olika grader av uselhet. 

All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2018 

Robin Hood 

Detta måste vara en provspelning för en nyversion av Monty Python And The Holy Grail. Katastrofal action, uselt skådespel och kulisser byggda av plast, det är nästan så dåligt att det är underhållande… Nästan…  

All images courtesy and copyright of UIP 2018 

The Girl In The Spider’s Web 

Det är dags att erkänna, vi satte ett för högt betyg – på det tredje försöket, att göra film av Stieg Larsons böcker, numera skrivna av David Lagercrantz. Om det gick så hade betyget 0/10 varit adekvat, tyvärr så använder vi inte det betyget. 

Claire Foy må ge ett visst mervärde, men inte ens det brittiska stjärnskottet kan rädda detta. Själva berättelsen är dummare än tåget, regin är katastrofal och genomförandet får mig vilja fly från biosalongen och aldrig mer återvända, om något liknande skulle behöva ses igen. Detta är en kalkon som mättar hela Stockholm inför nyår.    

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2018 

Fantastic Beasts: The Crimes Of Grindelwald 

Någonstans under 00-talets så lämnade jag fantasy fanatismen bakom mig,  istället slukades jag  av science fiction och serietidningar. Den omvändningen skulle visa sig vara en gåva från ovan, om det yngre jag hade behövt se vad som skulle bli av Lord Of The Rings – i och med The Hobbit, eller nu Harry Potter – med Fantastic Beasts: The Crimes Of Grindelwald, så hade jag behövt uppsöka professionell hjälp. 

Detta är ett hån mot alla fans. J.K Rowling verkar lika road av detta som Dustin Hoffman då han torteras med hjälp av en tandborr i Maratonmannen. En soppa från början till slut, vetskapen att det väntar ännu mer får mig att vilja knapra Prozac. 

All images courtesy and copyright of Walt Disney Pictures 2018

The Nutcracker and the Four Realms

Jag är ledsen Hallström, men du kan inte göra film längre… Disney och PR-teamet må hävda att Captain America: The First Avenger-regissören Joe Johnston, togs in som en sorts konsult och hjälpreda, då Hallström ’’ inte hade tid att slutföra filmen’’. En verklighet där vi sluppit detta horribla monster till film, hade varit till allas fördel. 

Detta är värre än att behöva lyssna till falskspelande dragspelsmusikanter, eller sitta utan kläder i en snöstorm. Keira Knightleys groteska insats är så hemsk att bara det blotta minnet av det ger min en allvarlig panikattack. 

All images courtesy and copyright of SF Studios 2018

Mile 22 

Peter Berg springer rakt in i väggen med denna odugliga struntfilm. Berg försöker pumpa filmen muskler – bestående av silikon och testosteron. Fullkomligt outhärdlig från början till slut. 

All images courtesy and copyright of UIP 2018

Slender Man 

Ingen skall behöva uppleva denna virriga och förvridna smörja. Slutet – då man försöker övertala publiken om att det finns snömän och flygande tefat ovanför närmaste snabbköp, är antingen årets sämsta skämt eller total galenskap, eller varför inte båda ?  

All images courtesy and copyright of 20th Century Fox

The Darkest Minds 

Håglös och hemsk, det blir ren lyteskomik i stunderna då man försöker vrida om tårkanalen hos publiken. Utöver det får vi härligheter, som skådespel som knappt går att bedöma med en normal måttstock, och en berättelse som är en garanti för eventuell hjärnblödning.   

All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2018

Hotel Artemis 

Jodie Foster fick för en tid sedan ut och spydde galla över det moderna Hollywood, särskilt dess fascination med superhjältar. Skådespelerskan jämställde det med miljöförstöring – specifikt lerskiffer teknik, något som orsakat allvarliga problem för amerikanska landägare. Ironiskt nog så dricker jag hellre motorolja än att se om Hotel Artemis

All images courtesy and copyright of Walt Disney Pictures 2018

A Wrinkle In Time

Michael Peña är en djävulsk strandraggare, Zach Galifianakis en intergalaktiskt yogalärare och, och…. Detta är så dåligt att jag knappt kan beskriva det. Undvik detta om ni värnar om er egen hälsa. 

Images copyright and courtesy of Netflix 2018

Mute 

Superpretentiöst skräp som mer än gärna hade fått hålla mun och avlägsna sig från våra Netflix konton.    

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2018

Tag

Vuxna karlar och kvinnor leker dagisbarn i en omåttligt fånig och irriterande film. 

All images courtesy and copyright of Universal 2018

Blockers

Räcker det med att nämna scenen där, ehm, ja… John Cena har en tratt uppkörd på ett minst sagt pinsamt ställe ? Jag tror vi nöjer oss med det. 

The Nutcracker And The Four Realms Recension 

005

All images courtesy and copyright of Walt Disney Studios 2018

Summering: Thanksgiving är räddad ! En superkalkon kommer lagom till högtiden signerad av Lasse Hallström. 

Det verkar finnas en omedveten – eller medveten, programmering inom filmbranschen, varje år – lagom till den stora amerikanska högtiden Thanksgiving, så serveras vi alltid en filmisk kalkon som är så trind och rund att den kan mätta hela Nordamerika. 

The Nutcracker And The Four Realms har på förhand inte ingett något större förtroende. 2018 års oroväckande trend eller symptom – ständiga regissörsbyten, förekommer även här, Lasse Hallström fick – så kallade, problem med sitt schema och tvingades överlämna en del av produktionen till Joe Johnston som tidigare jobbat med Star Wars och även regisserat Captain America: The First Avenger. 

Om man skall försöka läsa mellan raderna och vara riktigt elak, så kan man tolka detta som en indikation på att Hallströms film inte nådde upp till acceptabel standard, och att en snabb lösning behövde ske. Om Johnston nu skulle fungera som någon sorts livräddningstjänst för Hallström så måste jag tyvärr meddela att även han har förlist i stormen som är The Nutcracker And The Four Realms. 

Men låt oss i alla fall genomföra den här recensionen utan obsceniteter eller svordomar – även om de skulle behövas för att överhuvudtaget kunna måla upp en tillräckligt utförlig bild av hur gräsligt det här är. 

015

Where Did It All Go Wrong ?

Lasse Hallströms utländska karriär har varit uteslutande katastrofal, enbart Ciderhusreglerna och What’s Eating Gilbert Grape kan kategoriseras som bra eller godtagbara. I september så är det tjugo år sedan som Ciderhusreglerna hade premiär på Venedigs filmfestival. Under de gångna åren så har Hallström ägnat sig åt att slarvigt spotta ur sig stinkbomber på löpande band. När Hallström nuförtiden sätter sitt namn på ett projekt, så är det bäst att lägga sig på golvet och be om nåd. 

Att ens börja analysera filmer som Casanova, Safe Haven eller Dear John är lika giftigt som att sticka ned sin hand i en balja fylld med kobror. Bara tanken på Sienna Millers vedervärdiga insats eller Tommy Körberg sjungandes på en gondol framkallar avsmak i hela kroppen. 

Att Hallström inte längre är i toppform har varit klart och tydligt en längre tid, nu har han dock hittat en ny botten som bekräftar farhågorna att bäst före datumet definitivt har utlöpt. Hallströms tidigare engelskspråkiga filmer har i bästa fall varit meningslösa och saknat både substans eller drivkraft. Här verkar han ha genomfört hela arbetet med filmen sömndrucken och liggandes i en säng. 

013

Karaktärskris

Det enda positiva är filmens korta lilla introduktion där vi får uppleva en flygtur över ett snöigt London. När det är över så bör man evakuera biosalongen omedelbart om man värnar om om sin hälsa. Likt boskap som är på väg att slaktas så blir stämningen nästan apokalyptisk då vi måste stifta bekantskap med filmens karaktärer. Mackenzie Foy som spelar filmens hjältinna – Clara, uppfyller alla fördomar och farhågor om unga/ barnskådespelare, insatsen framkallar enorm irration då Foy enbart gnäller och klagar genom hela filmen, dessutom är karaktären både lillgammal och löjligt naiv. 

I birollerna finner vi ett antal superveteraner som Morgan Freeman och Helen Mirren. Dessa två superproffs har aldrig varit mer oinspirerade eller uttråkade. Freeman behöver också finna sig i att vara utspökad till sjörövare, med en lapp för ögat och en död blick verkar den den Oscarsbelönade aktören helst vilja att dagen skall ta slut. Mirren som kan vara utomordentlig har varken ork eller vilja att ta sin roll på något som helst allvar, de båda aktörer påminner om skolelever som tvingas ställa sig längst i klassrummet och obekvämt redovisa läxan de inte läst på. Sedan har vi Keira Knightley….

Efter sin torra tolkning av Colette i filmen med samma namn, så är Keira nu tillbaka i de sumpmarker hon befunnit sig i sedan Pirates Of The Caribean: At Worlds End. Om tidigare insatser varit mediokra – tom usla, så har den engelska ’’nationalklenoden’’ nu satt ett nytt rekord i att sjunka lågt. Knightleys insats är lika överdriven som då Nicolas Cage gapade och skrek om bin i remaken av The Wicker Man. Keira beter sig som ett förvuxet dagisbarn, hon ränner runt i en av filmvärldens fulaste peruker och makeup som får henne att se ut som Boy George, samtidigt som hon kvider fram sina repliker. Någon Oscar för Colette kanske det inte blir, men Knightley kan i alla fall trösta sig med en garanterad nominering på nästa års Razzia-gala. 

004

’’Someone tell me I’m dreaming. The freaks are rising up through the floor’’

Utseendemässigt är det en lika stor travesti. Hallström verkar ha hämtat sin inspiration från varuhuset NKs julskyltning, med allt vad det för med sig såsom tomtar och fusk snö. De tillfällen vi inte måste se på förfärliga kostymer och usla kulisser, så är det genomusla digitala specialeffekter som inte ens verkar rendera objekt i tre dimensioner, framförallt så är filmens många djur nästintill pannkaks platta. Det är lika barockt och vulgärt att beskåda som den där otäcka orgien i Eyes Wide Shut. Hallström kan i alla fall känna sig stolt över att ha gjort en film som är en ypperlig avbild av en mardröm. 

Och berättandet kommer inte heller att hängas högt i årets julgran. Ernest Theodore Amadeus Hoffmanns bok är huvudsaklig inspiration – inte Tchaikovsky adapterade balett. Inom balett eller opera så är man inte beroende utav perfekt dramaturgi eller logik, det är en sammanvävning av dansen och dess musik.

Då man väljer att adaptera boken som en äventyrsfilm, så behövs det övertygelse, självsäkerhet och en vision från filmskaparen. The Nutcracker And The Four Realms är genomgående urtråkig och lika seg som sirap, inspirationsnivån är helt obefintlig. Majoriteten av speltiden går åt till att försöka förklara diverse faktum som är totalt irrelevanta. Och då Hallström skall regissera action så blir slutresultatet närmast besläktat med en riktig rutten komisk sketch. 

006

Dance Of Death 

Sedan väljer man att referera till Tchaikovsky balett med en bedrövlig och horribelt koreograferad danssekvens där man får proffsdansare att se ut som berusade amatörer. Och istället för att försöka rätta till storyns alla problem och konstiga vändningar, så verkar man rentav nöjd med att ha en film som inte är begriplig eller det minsta underhållande.     

Ingen verkar bryr sig om någonting. Det är en ren kavalkad i slarv och sömnig apati. Om publiken hade blivit nedsövda innan visningen startade så hade man kanske kunnat kalla upplevelsen human. 

Man kan fortsätta att såga och hacka sönder The Nutcracker And The Four Realms i all oändlighet, om någon där ute kan hitta något av värde så har de en ängels tålamod och temperament. Men att ge filmen någon som helst uppmärksamhet vore ett tjänstefel. Jag sätter mig istället ett hörn och ber en tyst bön om att detta aldrig behöver upplevas igen. 

God natt ! 

Betyg 1/10 

Bäst: Inget 

Sämst: Allt, men Keira skall ha en extra omnämning som fullkomligt gräslig. 

Fråga: Är detta menat som tortyrredskap ? 

Colette Recension 

003

All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2018

Summering: Slarvig och trivial om ett livsviktigt ämne.

Jag begår i och med denna recension ett oerhört misstag, precis som den kända läkareden så borde det finns en snarlik procedur för skribenter och recensenter. Om detta hypotetiska regelverk fanns så skulle förmodligen första kravet lyda; närma dig aldrig ett recensionsobjekt med förutfattade meningar. Vad det än gäller så gör vi på Tiger Film allt för att vara så rättvisa som möjligt. Sedan finns det sådana lägen där objektiviteten tyvärr komprometteras, att tex påstå att jag förväntar mig stordåd från en ny Sharkando eller Transformers-film vore en lögn, vissa saker är empiriska eller åtminstone övervägande ansedda att vara på ett specifikt sätt. Att fastna med fingrarna i bildörren gör ont, surströmming luktar inte gott. Nu kan vi utan problem lägga till att Keira Knightley är dödstråkig som aktör…

005

Hall of fail 

Det känns genuint hemskt att skriva något så starkt och provokativt. Utan att ha varit någon större beundrare av Keiras arbete under nästan två årtionden, så representerar hon – för väldigt många, den moderna filmstjärnan. Men trots sina celebra framgångar så har hon medverkat i ytterst lite  som en kan kallas för godkänt. Pirates Of The Caribbean klarar jag inte ens av att tänka på nästan tio år senare, The Edge Of Love kan fortfarande vara en av de sämsta filmerna någonsin och Anna Karenina är pretentiöst mumbo jumbo där Knightley och Joe Wright försöker flörta med Oscarsjuryn. Att Keira blivit marginaliserad den senaste tiden är därför inget anmärkningsvärt, filmerna hon medverkat i den senaste tiden har varit lika spännande som ett Rolling Stones album post 70-tal.  

Den – som alltid, ’’eminenta’’ Oscarsjuryn såg dock till att få denna skrala flotte till att fortsätta flyta då de delade ut ännu en oförtjänt Oscarsnominering till Knightley i och med The Imitation Game, att man således jämställde hennes snustorra porträtt med Benedict Cumberbatch insats, måste ses som ännu en av många oförrätter denna ständigt klantiga akademi ställt till med. Knightleys person är inte heller guds gåva till mänskligheten, men det har ingen bäring på hennes arbete. 

002

Fool On The Hill

Colette kan knappast kategoriseras som en proper film, om den nu inte hade blivit tilldelad en biodistribution så tvivlar jag starkt på att den ens skulle klara sig halvvägs till den mest undermåliga streamingtjänst. Det här är det närmaste man kommer en flådig Hallmark-film, med självklara beståndsdelar som fult foto, tarvlig dramatik och gräsligt överspel.

För om sanningen skall fram så är det faktiskt inte Keira som är filmens största problem, hon är faktiskt i ganska gott sällskap då det kommer till leverera tveksamma rolltolkningar. Dominic West gick helt ville efter sin insats i den helt mästerliga TV-serien The Wire, trots sitt brittiska ursprung så verkar West vara mycket obekväm med att tala med brittisk accent. Allt mynnar ut i ett gräsligt överspel som liknar ett gycklarspel. Ovanpå det så har West tvingats till att låna Kenneth Branaghs förskräckliga mustasch från Mordet På Orientexpressen. 

001

Piff Och Puff 

Knightley väljer att kontra detta överspel genom att låtsas vara en lågenergilampa, som vanligt är framtoningen iskall och lika lätt att omfamna som en stor pråm lastad med huggormar. Ett par sekvenser använder sig av Knightleys berättarröst, och då verkar Disney ekorrarna Piff och Puff ha suttit i inspelningsbåset. Av någon anledning så låter det som att Knightley inhalerat stora doser av helium, det blir närmast komiskt då hon skall återge de mest dramatiska sekvenserna.     

Colette ligger bra till i tiden – tematiskt, det tidiga 1900-talets utbredda sexism och rasism var otäcka självklarheter, med det speglar också vår egen nutid allt för väl. Men den allegorin spolas bort då allt presenteras med sådan nonchalans. Wash Westmoreland har tidigare visat att han kan hantera allvarliga ämnen som Alzheimer i Still Alice. Den filmen har förvisso sina rötter i gräslig sentimentalitet, men där finns det scener som verkligen sticker ut. Den tyngdpunkten är bortblåst i Colette, istället blir att ett evigt tjafs om ingeting där samtliga karaktärer mest går runt och gnäller. 

Den enorma orättvisorna som Knightleys karaktär genomlider blir aldrig mer än ekande ihåligt, detta hjälps inte av att filmen ständigt försöker trivialisera saker som svek, otrogenhet, till och med tvångsisolering. 

Alla konfrontationer och ödesmättade klimax känns snarare som hämtade ur ett avsnitt av Javisst, Herr Minister, ingenting känns genuint passionerat. Fler problem med filmens presentation radas också upp, musiken som komponerats av Thomas Adès, är fullständigt barrock och är lika övertydlig som skrivna skyltar med kommandon som brukar förekomma på diverse Talk Shows.  

0082

Don’t Believe The Truth 

Något som också måste kritiseras är filmens struktur. Colette avhandlar lite mer än ett decennium på knappt två timmar, och här klipps den röda tråden i två delar. Viktiga personer och relationer avhandlas på några sekunder, sedan försvinner dessa nyckelpersoner för alltid. Allting går praktiskt taget käpprätt åt helvete, tillslut står man bara och skyfflar på med allt man kan komma på; sex- och spritorgier, gräslig romans samt lite cancan dans… Man bibehåller dock att filmen är baserad på verkliga händelser, men detta framstår mest som en gräslig skröna från puben. 

Colette är en slarvig, rörig och en tragisk ursäkt som ett inlägg i den livsviktiga debatten om kvinnors rättigheter.  

Betyg 2/10 

Pirates Of The Caribbean: Dead Men Tell No Tales Recension

P5-00753_R.jpg

Copyright Disney 2017

Trots rekordbudget och över fem år i produktion, levererar Disney och de norska regissörerna Rønning och Sandberg en sövande trist film, som inte rustar upp seriens redan dåliga rykte. Ett stort misstag från filmskaparnas sida och ett ännu större slöseri med tid för den betalande biobesökaren. 

Att gå in och se en film som bär titeln Pirates Of The Caribbean, är tillfällena man helst bara vill sopa under mattan eller skjuta upp. Som den där övervintrade badrumsstädningen, eller en tidig starttid på måndag morgon efter en långhelg. Och det är inte mycket som har ändrat sig till det bättre.

”Hej hå, vi till samma gamla gruva gå”

Trots en inkuberingsperiod på över fem år, så kvarstår samtliga problem, som får Pirates-kritiker att bli högröda i ansiktet. Manuset är lika rörigt och dränerande på energi, gurglande dialog möter rena barnsligheter, som på väldigt liten tid blir som sandpapper mot trumhinnorna. Tyvärr måste dessa dumheter också kulminera i några riktigt smaklösa och gubbsjuka perversioner.

Depps prestation är helt oskiljaktig från tidigare gånger, där han sluddrar fram sina repliker. Jack Sparrow har nu funnits sedan 2003, trots alla dessa år så Depp har inte lyckats tillföra någonting nytt till denna allt mer tynande karaktär.

Tempot är skandalöst, den yngsta publiken har nog både hunnit skaffat sig partner och påbörjat jakten på en bostadsrätt, vid den tiden att filmen ens nått halvvägs. För den som önskat sig att Pirates Of The Caribbean skulle bli – ännu segare och innehålla fler obegripliga konversationer som inte tar slut, har fått sin önskan uppfylld.

Än värre är denna fascination med att filma fötter som går på båtdäck. Jag skulle nog våga påstå att en stor procentsats, ägnas åt bilder där bara ett par fötter sakta går fram – vilken upplevelse …

Tre färglösa prestationer 

Kaya Scodelario gör sitt bästa i rollen som kvinnligt nytillskott. Men dubbelmoralen är pinsam, i ena stunden porträtteras Scodelarios Carina som progressiv och smart, samt ett mindre motgift mot den mer eller mindre idiotiska samling svin och råskägg son utgör karaktärsgalleriet, men scenerna som sedan följer, reduceras hela hennes närvaro till ett billigt skämt med sexuella anspelningar. Det är mellan varven motbjudande och tröttsamt.

Brenton Thwaites agerande är – precis som Orlando Blooms, i tidigare episoder, färglöst och totalt ointressant. Och varför filmen insisterar på dynamiken mellan Johnny Depp och nytillskotten, likt  den med Keira Knightley och Bloom, är helt oförståeligt, då det inte existerar någon som helst kemi mellan dem.

Javier Bardem verkar ha blivit det automatiska skurkvalet i stora Hollywoodfilmer. Men till och med denna mästare i diaboliska busar, verkar ha tröttnat på vägen till inspelningen. Bardem står och tittar runt med tom blick och rör inte en muskel mer än vad kontraktet stipulerar.

Dock är samtliga nytillkomna aktörer, marginellt bättre än Pénelope Cruz katastrofala prestation i On Stranger Tides från 2011. En film som jag önskar att jag aldrig hade sett.

Rostig och sliten

Att serien nu börjar bli rejält utsliten i gängorna märks. Trots att den norska regiduon Joachim Rønning och Espen Sandberg, fått ta över rodret efter kompletta klåpare som Gore Verbinski och Rob Marshall, lyckas man inte tillföra något nytt eller exotiskt perspektiv. Hela filmen rör sig fram i segt fart, utan vind i seglet, precis allting känns gammalt och gjort. Logiken och begripligheten orsakar fortfarande yrsel, man jagar sin egen svans och kommer ingenstans.

Där många uppföljare leker med förväntningarna och använder sin historik snyggt och effektivt, likt Marvel eller till och med nystarten av Apornas Planet, så slänger man här alla dessa metoder och idéer i soptunnan.

Hur illa Verbinskis uppföljare än må varit, hade de – i alla fall tio år tillbaka, en och annan tältpinne där effektstudion Industrial Light And Magic fick visa upp några mycket snygga specialeffekter tex scenen med Kraken anfallet i Död Mans Kista. Men år 2017 är allt det där förlegat.

Och filmen gör inte ens ett försök att imponera eller underhålla, energin och engagemanget stannar vid närmsta flaska rom, och ber om att få resten snabbt överstökat. De stora sekvenserna består mest av lite plaskande i en barnbassäng, där man håglöst försöker få igång kaoset med lite CGI-kreatur, som hör hemma i bortklippta scener för Björnes Magasin.

Den mest ironiska är att Johnny Depps Kapten Sparrow, bokstavligt talat sover sig genom flera av filmens scener. Där har filmen hittat en gemensam sak med publiken.

Lat och bekväm 

Dead Men Tell No Tales besvärar sig inte med någonting, det förblir sittande som en stor påse och surar. Ny design eller ens miljövariation, kan man självfallet inte bemöda sig med, trots flera förseningar och kraftigt överstigande budget som i dagsläget sägs ligga på över 200 miljoner dollar(!?).

Man slår helt enkelt upp dörren till det gamla skafferiet, för att sedan gräva fram konserver med utgångsdatum som signalerar omedelbar matförgiftning, eller i detta fall filmförgiftning. Inte ens i avslutningen kan man bemöda sig med att ta i. Istället rycker man på axlarna och skyndar in i eftertexterna. Filmen kölhalar och stjäl allt i publikens plånbok, för att sedan vingla sedan bort på berusade ben, man lämnas blöt och hånad.

Inte ens det som skall vara små menlösa överraskningarna fungerar, de har redan avslöjats i promotionmaterial. Suck…

Musiken är det enda positiva 

Sedan måste det – som alltid, onödiga våldet kritiseras. Om detta skall vara en familjefilm begriper jag inte vad Disney håller på med, där både avhuggna kroppsdelar och avrättningar förekommer.  Det enda positiva jag kan säga, är att en sekvens får mig att dra lite på smilbanden. Sedan är det lite bättre än den helt gräsliga del fyra. Och det där musikaliska temat av Klaus Badelt – och som Hans Zimmer senare gjorde ännu bättre i uppföljarna, är suveränt som alltid.

Och det går inte att bli arg på något såhär patetiskt, bara trött…

Betyg 1/10

Bäst: Det är inte On Stranger Tides.

Sämst: Se trailern så kan ni nog avgöra själva.

Fråga: Är det slut på denna serie nu ? Svär på det, jag ber…