Ghost Globen 23-02-2019 Recension

Ghost befinner sig i en fas där de fortfarande skissar på sin fortsatta karriär. Konserten blir därefter ett genrep som ibland bländar men som lika många gånger känns ofärdig.  

Tobias Forge – Ghost’s frontman, har sedan starten haft en tydlig vision för vad hans band skulle komma att bli. Forge är designer, låtskrivare och strateg i det som nu har förvandlats till en apparatur som utan problem fyller medelstora arenor som Globen eller Barclays Center i Brooklyn New York. 

Att ambitionerna alltid varit skyhöga går inte att ta miste på, för varje turné så har Ghost försökt ta ett par steg framåt och undvika det där steget bakåt. Resan har inte varit problemfri. En invecklad och bitter rättstvist pågår än där tidigare bandmedlemmar söker royalties och utebliven betalning, där Forge ställts inför en rad anklagelser gällande bandets ekonomi. 

Det band som ställer sig på scenen i ett packat Globen en kall lördag i februari, verkar dock inte ha några tankar på legala strider eller konflikter. 

Mer än masker och mörker 

Där Ghost – till en början, tog sig fram på ytliga gimmickar som deras skräckfilmsmasker och teatrala live framföranden, så har bandet numera utvecklats till en rejält sofistikerad maskin. Vad som tidigare var ett underground band, har nu blivit så pass kommersiellt att de figurerat flitigt på diverse galor såsom Grammys och även varit tribute band under utdelningen av Polarpriset. Detta har gett Forge resurserna att förverkliga drömmarna om en show som innehåller mer bomber, eld och konfettikanoner. 

Visuellt är det en oerhört exakt och medveten show, den blodröda ljusshowen får spår Ritual att verka komma direkt ifrån ett rödglödgat helvete. Scenens gigantiska bakgrund där – den numera, avlagda karaktären Papa Emeritus, vakar över den nya frontmannen – Cardinal Copia, drar tankarna åt Iron Maidens eleganta lösningar med draperier som visualiserar musikens innehåll  

Showen är inte bara visuellt avancerad, även om Tobias Forge alltid haft en försmak för att skoja till det på scen, så har Ghost – som enhet, sällan varit särskilt lekfulla eller humoristiska. Men innan den senaste skivan – Prequelle, släpptes, så bjöds fansen på ett par kortfilmer där man försökte skapa en mytologi för bandet, inte olikt svepande och ingående fantasy berättelser, detta var en signal att det strikta och stela var på väg bort. Nu är Forge så pass bekväm med de nya kläderna (bokstavligt talat), att han vågar införa en stor mängd humor i showen – utöver hans icke rumsrena skämt som inkluderar flera benämningar om diverse privata kroppsdelar.  

Stela lekar  

I flera sekvenser får vi se rena barnlekar där musicerande gastarna – inte olikt  kivande syskon, bråka och busar med varandra. Vi får en gitarrduell som på pappret borde kännas naturlig och underhållande, men där Forge är tillfredsställd med detta något mer lediga band, så är resten av medlemmarna långt ifrån lika till lags med konceptet. De spontana och lättsamma interaktionerna mellan musikanterna, känns stela och överdrivet regisserade. Under startsträckan så verkar till och med Tobias Forge mer bekymrad om att ta rätt danssteg, inte att leverera en häpnadsväckande musikalisk upplevelse. 

Spelningen är inte heller kort, i nästan tre timmar pågår en show som har två delar. inledningen består av koreograferade moment, man väver in de instrumentala spåren från senaste Prequelle som mellanspel – inte olikt hur Led Zeppelin komponerade stora transportsträckor mellan låtarna. Men där Page, Plant, Bonham och, Jones var experter på att framhäva unison improvisation, så känns flera av de många – och långa, mellanspelen som utfyllnad. Trots att jag efterfrågade en längre spelning då jag såg bandet på Gröna Lund för två år sedan, så känns det som att denna tappning – av en längre konsert, inte är rätt väg att gå.  

Svagt album som ryggrad 

Prequelle är bandets hittills svagaste skiva, albumet spretar åt alla håll, efter att ha sett materialet nu framförs för publik, så känns skivan snarare som en byggkloss för live spelningarna, inte ett album som kan stå på egna ben. De instrumentala partierna går inte att ifrågasätta rent musikaliskt, problemet är de förtar tempo och intresse. Inte ens när den lastgamla Papa Emeritus Nihil stiger upp på scenen, för ett knasigt saxofon solo, så släpper det.      

Första halvan känns som ett provrör där Forge fungerar som labbmästare medan övriga i bandet är studenter – som något oförstående, försöker följa med i alla nya upptåg och idéer. 

Klen respons 

Jag ogillar starkt att behöva införa några geografiska fördomar, eller påpeka att konsertpubliken är ett problem. Upplevelsen varierar beroende på vart man står och sitter. Men inte ens i den exklusiva Pulpit (området framför scen) verkar det finnas något större intresse för konserten. Stockholmspubliken har ett renommé som ytterst svårflirtad, ikväll så möter Ghost ett isberg. 

Konsertstarter tenderar att bli stela, de första spåren blir som en sorts uppvärmning.  Den initialt reserverade hållningen är delvis förståelig. Ljudet är – som alltid i Globen, under all kritik. Rats låter som en mullrande gröt, varken sångröster eller instrument hörs. Detta groteska missljud låter obehagligare än någon av kardinalens satanistiska predikningar. Ljudet förbättras något, men då blir det apatiska gensvaret bara än mer genant. Då jag äntrar arenan så skämtar ett par av ordningsvakterna med att vi är på väg att se Melodifestivalen, tyvärr så verkar det som om flera publikmedlemmar har löst biljett till det gräsliga evenemanget. 

Trots att Tobias Forge kämpar och sliter som ett djur, för att få publiken att sjunga med, skrika eller ge någon som helst respons, så kan man nästan höra hur vinden susar i mellansnacket. 

Setlisten kan också ha att göra med det måttliga intresset. Ritual kastas in som tredje låt men omges av nya spår som inte alls har hunnit växa på samma sätt som de äldre favoriterna. 

Men efter en den skakiga och obekväma halvtimmen, så drar bandet fram akustiska gitarrer och förvandlar den iskalla och trista arenan till ett litet sommarkollo med en lägereld. Jigolo Har Megiddo, låter helt förträffligt i denna avskalade tappning, och Pro Memoria, Witch Image och Life Eternal, låter precis lika bra. Först då, så känns det som att Forges nya vision om ett mer varierat och experimentellt Ghost faktiskt fungerar. 

Sedan följer en märklig konstpaus där publiken rekommenderas att tömma sina reservoarer av… Ja, kroppsvätskor. 

Det traditonella kommer tillslut fram 

Den andra halvan är en återgång till det Ghost som genomförde korta men explosiva rockkonserter för några år sedan, befriade från den hårda regin och koreografin. Masked Ball från Stanley Kubricks Eyes Wide Shut blir till klockan som ringer in till andra halvan, vars enda syfte verkar vara att rocka bakdelen av hela publiken. Gruppen spelar From The Pinnacle To The Pit med en sådan ohygglig tyngd att den får hela det ruttna fundamentet till Globen att krackelera. Och när vi får Year Zero så känns det äntligen som det onda och djävulsdyrkande vansinnet drabbar Stockholm. Scenen förvandlas till ett bokstavligt inferno med så mycket eld att man undrar om Ghost försöker starta en två månader tidig majbrasa. 

Andra halvan hade kunnat kallas utmärkt om det inte vore för att ljudet kapsejsar i den vackra covern av If You Have Ghosts. Detta långa nummer – som också inkluderar en trist band introduktion, går knappt att lyssna till då ingen som helst musik går att urskönja i den ljudmässiga kakofoni. Sättet medlemmarna presenteras på känns menlöst – då alla har samma namn, varför man inte anammar de de semi-officiella namnen: Fire, Water, Air etc, för gastarna känns bara bisarrt. 

Men efter detta röriga inslag, så får bandet igång ett fantastiskt tempo. Dance Macabre är precis så briljant live som vi kunde förmoda då vi hörde den som singel. Square Hammer är fullständigt makalös med sitt genialiska riff, om Ghost hade kunnat ta essensen av dessa två spår och injicera resten av showen med samma intensitet, så är vägen till de stora framgångarna uppenbar. Men som det ser ut nu så är nog världsherraväldet – som jag trodde var inom räckhåll, ett par år bort. 

Betyg 7/10 

Bäst: Square Hammer, Dance Macabre, Year Zero, He Is och hela det akustiska partiet. 

Sämst: Ljudet är så dåligt att att det knappt går att urskilja en enda not, bandpresentationen och det märkliga konstpausen hör inte heller till något som kommer skrivas in i historieböckerna. 

Fråga: Är inte de splitternya Hagström gitarrerna otäckt vackra ?     

The Nutcracker And The Four Realms Recension 

005

All images courtesy and copyright of Walt Disney Studios 2018

Summering: Thanksgiving är räddad ! En superkalkon kommer lagom till högtiden signerad av Lasse Hallström. 

Det verkar finnas en omedveten – eller medveten, programmering inom filmbranschen, varje år – lagom till den stora amerikanska högtiden Thanksgiving, så serveras vi alltid en filmisk kalkon som är så trind och rund att den kan mätta hela Nordamerika. 

The Nutcracker And The Four Realms har på förhand inte ingett något större förtroende. 2018 års oroväckande trend eller symptom – ständiga regissörsbyten, förekommer även här, Lasse Hallström fick – så kallade, problem med sitt schema och tvingades överlämna en del av produktionen till Joe Johnston som tidigare jobbat med Star Wars och även regisserat Captain America: The First Avenger. 

Om man skall försöka läsa mellan raderna och vara riktigt elak, så kan man tolka detta som en indikation på att Hallströms film inte nådde upp till acceptabel standard, och att en snabb lösning behövde ske. Om Johnston nu skulle fungera som någon sorts livräddningstjänst för Hallström så måste jag tyvärr meddela att även han har förlist i stormen som är The Nutcracker And The Four Realms. 

Men låt oss i alla fall genomföra den här recensionen utan obsceniteter eller svordomar – även om de skulle behövas för att överhuvudtaget kunna måla upp en tillräckligt utförlig bild av hur gräsligt det här är. 

015

Where Did It All Go Wrong ?

Lasse Hallströms utländska karriär har varit uteslutande katastrofal, enbart Ciderhusreglerna och What’s Eating Gilbert Grape kan kategoriseras som bra eller godtagbara. I september så är det tjugo år sedan som Ciderhusreglerna hade premiär på Venedigs filmfestival. Under de gångna åren så har Hallström ägnat sig åt att slarvigt spotta ur sig stinkbomber på löpande band. När Hallström nuförtiden sätter sitt namn på ett projekt, så är det bäst att lägga sig på golvet och be om nåd. 

Att ens börja analysera filmer som Casanova, Safe Haven eller Dear John är lika giftigt som att sticka ned sin hand i en balja fylld med kobror. Bara tanken på Sienna Millers vedervärdiga insats eller Tommy Körberg sjungandes på en gondol framkallar avsmak i hela kroppen. 

Att Hallström inte längre är i toppform har varit klart och tydligt en längre tid, nu har han dock hittat en ny botten som bekräftar farhågorna att bäst före datumet definitivt har utlöpt. Hallströms tidigare engelskspråkiga filmer har i bästa fall varit meningslösa och saknat både substans eller drivkraft. Här verkar han ha genomfört hela arbetet med filmen sömndrucken och liggandes i en säng. 

013

Karaktärskris

Det enda positiva är filmens korta lilla introduktion där vi får uppleva en flygtur över ett snöigt London. När det är över så bör man evakuera biosalongen omedelbart om man värnar om om sin hälsa. Likt boskap som är på väg att slaktas så blir stämningen nästan apokalyptisk då vi måste stifta bekantskap med filmens karaktärer. Mackenzie Foy som spelar filmens hjältinna – Clara, uppfyller alla fördomar och farhågor om unga/ barnskådespelare, insatsen framkallar enorm irration då Foy enbart gnäller och klagar genom hela filmen, dessutom är karaktären både lillgammal och löjligt naiv. 

I birollerna finner vi ett antal superveteraner som Morgan Freeman och Helen Mirren. Dessa två superproffs har aldrig varit mer oinspirerade eller uttråkade. Freeman behöver också finna sig i att vara utspökad till sjörövare, med en lapp för ögat och en död blick verkar den den Oscarsbelönade aktören helst vilja att dagen skall ta slut. Mirren som kan vara utomordentlig har varken ork eller vilja att ta sin roll på något som helst allvar, de båda aktörer påminner om skolelever som tvingas ställa sig längst i klassrummet och obekvämt redovisa läxan de inte läst på. Sedan har vi Keira Knightley….

Efter sin torra tolkning av Colette i filmen med samma namn, så är Keira nu tillbaka i de sumpmarker hon befunnit sig i sedan Pirates Of The Caribean: At Worlds End. Om tidigare insatser varit mediokra – tom usla, så har den engelska ’’nationalklenoden’’ nu satt ett nytt rekord i att sjunka lågt. Knightleys insats är lika överdriven som då Nicolas Cage gapade och skrek om bin i remaken av The Wicker Man. Keira beter sig som ett förvuxet dagisbarn, hon ränner runt i en av filmvärldens fulaste peruker och makeup som får henne att se ut som Boy George, samtidigt som hon kvider fram sina repliker. Någon Oscar för Colette kanske det inte blir, men Knightley kan i alla fall trösta sig med en garanterad nominering på nästa års Razzia-gala. 

004

’’Someone tell me I’m dreaming. The freaks are rising up through the floor’’

Utseendemässigt är det en lika stor travesti. Hallström verkar ha hämtat sin inspiration från varuhuset NKs julskyltning, med allt vad det för med sig såsom tomtar och fusk snö. De tillfällen vi inte måste se på förfärliga kostymer och usla kulisser, så är det genomusla digitala specialeffekter som inte ens verkar rendera objekt i tre dimensioner, framförallt så är filmens många djur nästintill pannkaks platta. Det är lika barockt och vulgärt att beskåda som den där otäcka orgien i Eyes Wide Shut. Hallström kan i alla fall känna sig stolt över att ha gjort en film som är en ypperlig avbild av en mardröm. 

Och berättandet kommer inte heller att hängas högt i årets julgran. Ernest Theodore Amadeus Hoffmanns bok är huvudsaklig inspiration – inte Tchaikovsky adapterade balett. Inom balett eller opera så är man inte beroende utav perfekt dramaturgi eller logik, det är en sammanvävning av dansen och dess musik.

Då man väljer att adaptera boken som en äventyrsfilm, så behövs det övertygelse, självsäkerhet och en vision från filmskaparen. The Nutcracker And The Four Realms är genomgående urtråkig och lika seg som sirap, inspirationsnivån är helt obefintlig. Majoriteten av speltiden går åt till att försöka förklara diverse faktum som är totalt irrelevanta. Och då Hallström skall regissera action så blir slutresultatet närmast besläktat med en riktig rutten komisk sketch. 

006

Dance Of Death 

Sedan väljer man att referera till Tchaikovsky balett med en bedrövlig och horribelt koreograferad danssekvens där man får proffsdansare att se ut som berusade amatörer. Och istället för att försöka rätta till storyns alla problem och konstiga vändningar, så verkar man rentav nöjd med att ha en film som inte är begriplig eller det minsta underhållande.     

Ingen verkar bryr sig om någonting. Det är en ren kavalkad i slarv och sömnig apati. Om publiken hade blivit nedsövda innan visningen startade så hade man kanske kunnat kalla upplevelsen human. 

Man kan fortsätta att såga och hacka sönder The Nutcracker And The Four Realms i all oändlighet, om någon där ute kan hitta något av värde så har de en ängels tålamod och temperament. Men att ge filmen någon som helst uppmärksamhet vore ett tjänstefel. Jag sätter mig istället ett hörn och ber en tyst bön om att detta aldrig behöver upplevas igen. 

God natt ! 

Betyg 1/10 

Bäst: Inget 

Sämst: Allt, men Keira skall ha en extra omnämning som fullkomligt gräslig. 

Fråga: Är detta menat som tortyrredskap ? 

The Killing Of A Sacred Deer Recension 

003

All Images Copyright Of Scanbox Entertainment 2017

Från att ha gjort en mörk komedi byter den grekiska regissören Yorgos Lanthimos genre som närmast kan liknas med en skräckfilm. Och bortsett från det något för tafatta avslutet så är det en nagelbitare som visar vart skåpet skall stå för genren. 

Yorgos Lanthimos är nog det närmaste man kommer en kontrollerad och skärpt galenpanna. Detta är inte något form av personlig kränkning Lanthimos, men för de som såg hans förgående film The Lobster vet vad jag refererar till då jag använder ordet galen. Från den första scenen där Colin Farrell checkar in på en anstalt – som agerar som en form av sadistisk dating service, med sin bror som nu är i formen av en hund, så inser man snart att detta är en ny definition av begreppet Kafka-inspirerad.

The Lobster är och förblir så pass tokig att den faktiskt passerar in gränslandet för att vara fascinerande. Att återge synopsis är i sig en form av storartad underhållning. I de flesta fall då tyglarna släpps och vansinnet får stå i centrum kan det ofta bli en plåga att titta på som åskådare. Filmer som Frank av Lenny Abrahamson går för långt, det är som att behöva bevittna någon stackars hycklare på Västerlånggatan i Gamla Stan stå och göra sig till åtlöje med misslyckade cirkustrick.

Lanthimos lyckades komma över denna svåra tröskel och göra en film som lyckades få fram bra substans i sin kompletta hysteri.

004

Hitchcock och Kubrick 

Nu byter man genre till thriller som tar stor inspiration från Alfred Hitchcocks mest nerviga stunder men även Stanley Kubricks iskallaste filmer såsom Eyes Wide Shut. Men en hel del av Lanthimos unika handlag finns kvar, fotot har en udda och lite speciell komposition som innebär att mer emotionella scener – som vanligtvis brukar använda närbilder och stark belysning, fotograferas i vidvinkel eller ovanifrån. Även den avskalade och kyliga scenografin följer med, inte ens den fantastiska bostaden som Farrell och Kidman innehar känns någonsin särskilt inbjudande.

Trots avsaknaden av stora dramatiska skeenden så är filmen levande och tryckande. Det känns olustigt och påträngande att bevittna flera händelser. De gånger vi får se känslor porträtteras är det som om att de begravs av  en barriär som ingen av filmens karaktärer kan tränga igenom.

Filmens sätt att använda ljud är i absolut toppklass. Flera sekvenser blir helt frenetiska då man låter separata ljud och vassa läten dominera. När en närbild på något så harmlöst som en tallrik pasta kan jämställas med samma obehag som att bevittna en förstörd kropp så vet man att något djävulskt är på lur.

002

En mörker under ytan 

Stämningen och den där obeskrivliga känslan av att domedagen är nära slår de flesta moderna skräckfilmer på fingrarna. Precis som Jordan Peeles Get Out så lyckas man skapa obehag och stress genom att på väldigt effektivt vis vrida om vardagliga händelser och situationer. Flera likheter återfinns också i den samhällskritik där man gömmer hyckleri och mörka hemligheter under en polerad och fin yta som kan tyckas vara perfekt utifrån.

En annan stor inspirationskälla är den tyska regissörens Michael Hanekes två mörkaste filmer – Funny Games och Dolda, två filmer där man invaderar vardagen hos den övre medelklassen och slår sönder deras liv och föreställningar. The Killing Of A Sacred Deer kan utan tvekan kategoriseras som ’’udda’’. Det vilar något surrealistiskt över allting, inte helt frånskilt en optisk villa eller något postmodernt konstverk som man måste titta på minst två gånger för att se hela sammanhanget.

Trots detta så är det långtifrån så skruvat som The Lobster, förutom ett par mycket märkvärdiga och konstiga ögonblick så förblir detta en betydligt bättre inkörsport till Lanthimos arbete som filmskapare.

Men tillskillnad från Hanekes extrema cynism och mörker så är karaktärerna i The Killing Of A Sacred Deer överlag sympatiska och lätta att känna empati med.

0011

Starka insatser 

Colin Farrell tenderar att upprepa sig en aning från sin rolltolkning i The Lobster, men om man bortser från känslan av repris så gör den tidigare skandalomsusade aktören ett både djupt och kraftfullt porträtt av en man som helt och hållet börjar förlora greppet kring sitt liv.

Nicole Kidman är nedtonad och närmast bräcklig i rollen som en anonym och färglös trofé hustru. Raffey Cassidy och Dunkirk aktören Barry Keoghan skall även de ha beröm för sina insatser. Framförallt är det fascinerande att se Cassidys porträtt av en skolflicka som helt går emot normen av en rebellisk tonåring. Keoghan gör en karaktär som är chockerande obehaglig, detta utan några som helst konstlade sekvenser med monologer eller helvetesreferenser.

Spänningen når fantastiska höjder mellan varven, det är så tätt, polerat och skarpt att man undrar varför produktioner med ofantligt starkare ekonomiska resurser inte kan leverera på en såhär hög nivå ?

005.jpg

Ett splittrat slut 

Det enda som håller tillbaka filmen från ett ännu starkare betyg är upplösningen. Även om Lanthimos aldrig tappar bort sig i några besynnerliga pretentioner så tenderar slutet att kännas lite för exploaterande. De stora frågorna och svaren får vi grunna i själva, det hade behövts någonting lite extra för att verkligen cementera filmen.

Trots denna brist så kan man inte undgå att vara imponerad och väldigt tagen av upplevelsen. Jag är omåttligt nyfiken på vad Lanthimos och Emma Stones kommande film The Favourite kan vara för något. I en så pass stagnerad genre som kostymdrama kan två så pass energiska krafter behövas. Fram tills dess har vi dock en – för det mesta, förstklassig thriller.

Betyg 7/10