Colette Recension

Publicerad den 10 oktober, 2018 av bosstime55

All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2018

Summering: Slarvig och trivial om ett livsviktigt ämne.

Jag begår i och med denna recension ett oerhört misstag, precis som den kända läkareden så borde det finns en snarlik procedur för skribenter och recensenter. Om detta hypotetiska regelverk fanns så skulle förmodligen första kravet lyda; närma dig aldrig ett recensionsobjekt med förutfattade meningar. Vad det än gäller så gör vi på Tiger Film allt för att vara så rättvisa som möjligt. Sedan finns det sådana lägen där objektiviteten tyvärr komprometteras, att tex påstå att jag förväntar mig stordåd från en ny Sharkando eller Transformers-film vore en lögn, vissa saker är empiriska eller åtminstone övervägande ansedda att vara på ett specifikt sätt. Att fastna med fingrarna i bildörren gör ont, surströmming luktar inte gott. Nu kan vi utan problem lägga till att Keira Knightley är dödstråkig som aktör…

005

Hall of fail

Det känns genuint hemskt att skriva något så starkt och provokativt. Utan att ha varit någon större beundrare av Keiras arbete under nästan två årtionden, så representerar hon – för väldigt många, den moderna filmstjärnan. Men trots sina celebra framgångar så har hon medverkat i ytterst lite som en kan kallas för godkänt. Pirates Of The Caribbean klarar jag inte ens av att tänka på nästan tio år senare, The Edge Of Love kan fortfarande vara en av de sämsta filmerna någonsin och Anna Karenina är pretentiöst mumbo jumbo där Knightley och Joe Wright försöker flörta med Oscarsjuryn. Att Keira blivit marginaliserad den senaste tiden är därför inget anmärkningsvärt, filmerna hon medverkat i den senaste tiden har varit lika spännande som ett Rolling Stones album post 70-tal.

Den – som alltid, ’’eminenta’’ Oscarsjuryn såg dock till att få denna skrala flotte till att fortsätta flyta då de delade ut ännu en oförtjänt Oscarsnominering till Knightley i och med The Imitation Game, att man således jämställde hennes snustorra porträtt med Benedict Cumberbatch insats, måste ses som ännu en av många oförrätter denna ständigt klantiga akademi ställt till med. Knightleys person är inte heller guds gåva till mänskligheten, men det har ingen bäring på hennes arbete.

002

Fool On The Hill

Colette kan knappast kategoriseras som en proper film, om den nu inte hade blivit tilldelad en biodistribution så tvivlar jag starkt på att den ens skulle klara sig halvvägs till den mest undermåliga streamingtjänst. Det här är det närmaste man kommer en flådig Hallmark-film, med självklara beståndsdelar som fult foto, tarvlig dramatik och gräsligt överspel.

För om sanningen skall fram så är det faktiskt inte Keira som är filmens största problem, hon är faktiskt i ganska gott sällskap då det kommer till leverera tveksamma rolltolkningar. Dominic West gick helt ville efter sin insats i den helt mästerliga TV-serien The Wire, trots sitt brittiska ursprung så verkar West vara mycket obekväm med att tala med brittisk accent. Allt mynnar ut i ett gräsligt överspel som liknar ett gycklarspel. Ovanpå det så har West tvingats till att låna Kenneth Branaghs förskräckliga mustasch från Mordet På Orientexpressen.

001

Piff Och Puff

Knightley väljer att kontra detta överspel genom att låtsas vara en lågenergilampa, som vanligt är framtoningen iskall och lika lätt att omfamna som en stor pråm lastad med huggormar. Ett par sekvenser använder sig av Knightleys berättarröst, och då verkar Disney ekorrarna Piff och Puff ha suttit i inspelningsbåset. Av någon anledning så låter det som att Knightley inhalerat stora doser av helium, det blir närmast komiskt då hon skall återge de mest dramatiska sekvenserna.

Colette ligger bra till i tiden – tematiskt, det tidiga 1900-talets utbredda sexism och rasism var otäcka självklarheter, med det speglar också vår egen nutid allt för väl. Men den allegorin spolas bort då allt presenteras med sådan nonchalans. Wash Westmoreland har tidigare visat att han kan hantera allvarliga ämnen som Alzheimer i Still Alice. Den filmen har förvisso sina rötter i gräslig sentimentalitet, men där finns det scener som verkligen sticker ut. Den tyngdpunkten är bortblåst i Colette, istället blir att ett evigt tjafs om ingeting där samtliga karaktärer mest går runt och gnäller.

Den enorma orättvisorna som Knightleys karaktär genomlider blir aldrig mer än ekande ihåligt, detta hjälps inte av att filmen ständigt försöker trivialisera saker som svek, otrogenhet, till och med tvångsisolering.

Alla konfrontationer och ödesmättade klimax känns snarare som hämtade ur ett avsnitt av Javisst, Herr Minister, ingenting känns genuint passionerat. Fler problem med filmens presentation radas också upp, musiken som komponerats av Thomas Adès, är fullständigt barrock och är lika övertydlig som skrivna skyltar med kommandon som brukar förekomma på diverse Talk Shows.

0082

Don’t Believe The Truth

Något som också måste kritiseras är filmens struktur. Colette avhandlar lite mer än ett decennium på knappt två timmar, och här klipps den röda tråden i två delar. Viktiga personer och relationer avhandlas på några sekunder, sedan försvinner dessa nyckelpersoner för alltid. Allting går praktiskt taget käpprätt åt helvete, tillslut står man bara och skyfflar på med allt man kan komma på; sex- och spritorgier, gräslig romans samt lite cancan dans… Man bibehåller dock att filmen är baserad på verkliga händelser, men detta framstår mest som en gräslig skröna från puben.

Colette är en slarvig, rörig och en tragisk ursäkt som ett inlägg i den livsviktiga debatten om kvinnors rättigheter.

Betyg 2/10

En artikel: Doctor Strange Del 3 – Samlarstaty och andra attiraljer

Publicerad den 14 juni, 2017 av bosstime55

Full disclosure: Vi mottog ej denna staty från XM Studios. Åsikterna är objektiva och ej påverkade av någon tredje part. Vi har ej heller mottagit sponsring från någon av de länkade sidorna.

Och så har vi nått slutet på vår artikelserie om Doctor Strange. Som avslutning tittar vi närmare på de hyllade XM Studios och deras figur av The Sorcerer Supreme.

Ibland vill man ha lite mer. När en film verkligen slår rot inom en närmar man sig lätt det farliga området som kallas replica, eller figursamlare. Det är en hobby som ibland kan kännas hopplös. Leveranstiderna är ofta långa, förhandsbokningarna kan ske så tidigt som ett år innan, och communityn som omger dessa föremål är tyvärr både aggressiv och gnällig.

Men efter alla dessa svårigheter kommer det fantastiska ögonblicket då man mottar ett stycke konst som faktiskt golvar en.

Singapore-baserade XM Studios har slagit ned som en bomb i samlarkretsarna. I och med sin numera legendariska staty av Magneto från X-Men satte sig studion på kartan med en smäll. XM Studios är unika på så sätt att de producerar ett litet antal figurer och kvalitetskontrollen är förmodligen den bästa i världen. Andra mycket bra tillverkare som amerikanska Sideshow Collectibles dras fortfarande med så kallade “Quality Control”-problem. Det kan var allt ifrån små skador där delar kan lossna, till slarvigt måleri som innebär ytor som inte ser bra ut.

Trots de långa leverans- och produktionstiderna så drabbas en del statyer och föremål av att dessa företag försöker producera saker som egentligen inte borde serieproduceras i tusentals exemplar. Detta är konst och kan inte jämställas med produktionen av till exempel hemelektronik.

Just Sideshow blir idag utsatta för obehagliga hatkampanjer som mer än gärna begår personangrepp och smutskastning. Det mest ironiska är då en tillverkare tvingas höja priset och klagomålen strömmar in över prishöjningen, samtidigt som folk skriker efter bättre kvalitetskontroll samt förhöjd övergripande kvalité.

Och för att ta på mig Thomas Di Leva-rollen så behöver denna community mer kärlek och fred, eller något sådant. Vi behöver respekt från både samlare och producenter. Sätt inte upp omöjliga datum och var ärliga i kommunikationen mot kunden. Och sluta genast med att håna tillverkare med glåp- och könsord.

Som vanligt inkluderar XM ett par olika alternativ för uppvisning

XM Studios vet att de ställs inför omöjliga förväntningar, men har trots det slagit alla på fingrarna.

Allt från den otroliga lådan till deras unika kvalitetskontroll (som innebär en kontrollant i Kina samt en i Singapore), gör att slutprodukten närmast är identisk med den prototyp som visas upp i samband med förhandsbokningar. Prototypen är ofta gjord av den bästa av konstnärer, och att serieproduktionen kan hålla samma nivå är inget annat än makalöst.

Efter biopremiären av Doctor Strange blev behovet efter en ännu större del av kakan för stor. XM-Studios stod redo med sin staty. Avbildad från serietidningen snarare än Benedict Cumberbatch ges XM Studios stort utrymme för improvisation, och deras otroligt dynamiska och innovativa designlösningar är förmodligen de bästa i branschen.

Doctor Strange levereras i en massiv låda som man nästan kan kalla för skottsäker. Med sina metallhörn, tjocka papper, och genialt konstruerade frigolitinsida är bara förpackningen ett mindre konstverk. Lägg till små men otroliga detaljer, som en biografi för karaktären på innerlådan, och att vi istället för en överdriven mängd tejp som förseglar frigoliten här får straps med kardborre. Det känns både lyxigt och exklusivt.

När väl lådan öppnats så fortsätter galenskapen. XM Studios bygger sina statyer som pansarkryssare. De väger mer än Anna Kinberg Batras problem som partiledare, och hantverket är av sällan skådat slag. XM definierar kvalité och passion.

Det alternativa ansiktet som nog ingen kommer använda

Stephen Strange avbildas som en fantastisk skulptur där han faktiskt svävar med hjälp av sin mantel. Basen är en representation av den mäktiga amuletten Eye Of Agamotto. Men inte nog med det! Med basen får du också två små diodlampor som lyser upp ögat i olika färger. Texturarbetet på basen måste upplevas på riktigt för att helt förstås. Lägg sedan till att man också får med ett par utbytbara delar. Man får valet att antingen visa upp Strange med The Orb Of Agamotto, ett mycket viktigt föremål i serietidningen, eller i ett attackläge där han ser ut att förbereda en stark besvärjelse. Också hans klart mer impopulära maskerade ansikte ingår.

XM är också generösa i att de inkluderar en otroligt stilig och välproducerad print, som bäst visas upp tillsammans med figuren.

Dynamiken och statyns hållning är oerhört slående

Tillsist får köparen The Book Of Vishanti, den bok där Strange hämtar kunskap och nya trollformler. Boken sitter lös ovanpå en hållare/bas som ser ut att vara hämtad ur mardrömssekvensen från Scott Derricksons filmatisering. Det är ett helt enkelt otroligt paket som inte kan rekommenderas nog för den köpsugna.

Statyn är slutsåld, men går att hitta genom olika nätbutiker runt om i världen. Var noga med att kolla upp renommé och omdöme innan ni gör ert inköp, då denna bransch tyvärr är utsatt för piratkopiering där helt anskrämlig produkter säljs till konsumenter. För den som är intresserad ges rådet att inhandla den inom EU’s gränser för att undvika dyra tullavgifter som dessa produkter ofta råkar ut för.

marvel-doctor-strange-sixth-scale-hot-toys-902854-16

Tyvärr är Doctor Strange kraftigt underrepresenterad i områden som replicas eller statyer. Dock har Hot Toys visat upp en mycket bra 1:6 figur, fullt ledbar, som bör finnas i butik i slutet av sommaren. Hot Toys erbjuder fantastiska porträtt och enormt mycket värde för pengarna. Framgångarna med filmen och Doctor Stranges kommande medverkan i flera Marvel-filmer kommer förhoppningsvis kunna förvandla detta underskott till en klart mer dynamisk marknad.

Och med detta avslutar vi artikelserien om Doctor Strange. Närmast ser vi den gode doktorn i Thor: Ragnarok, återigen spelad av Benedict Cumberbatch.

Tack ni som har läst, och för de som är intresserade att se dessa figurer ber vi er hålla koll på vår hemsida, där vi i framtiden kommer annonsera utställningar och event där ni kan komma för att träffa oss och diskutera allt från film till figurer.

En Artikel: Doctor Strange Del 2 Filmen

Publicerad den 13 juni, 2017 av bosstime55

Full disclosure: Denna film mottog vi av Disney Sverige för recension.

Och så fortsätter vår artikelserie om Marvels Doctor Strange. Vi går nu raskt in i fjolårets filmatisering. Denna text integrerar även en recension av Blu Ray-utgåvan. Samtliga läsare varnas då denna text kommer innehålla stora avslöjanden och spoilers från filmen.

I oktober 2016 släppte Marvel Studios tillsist den efterlängtade filmatiseringen av den nästan femtio år gamla serietidningen Doctor Strange; historien om en ihålig och självgod kirurg som får se sin värld av lyx och privilegium krossad efter en allvarlig bilolycka. Resultatet fick blandad kritik; hyllningskören var inte lika unison som för den föregående Marvel-eskapaden Captain America: Civil War.

Flera retade sig på filmens bekanta struktur och traditionella ursprungshistoria, en grund som Marvel utnyttjat sedan den första Iron Man-filmen för snart tio år sedan. Filmens otroliga estetik blev däremot omfamnad av de flesta i publiken. I en galen mix av Christopher Nolans mästerverk Inception och J.K Rowlings Harry Potter chockades jag personligen av hur självsäkra och avslappnade Marvel var i sitt genomförande. Med allt visuellt vansinne som pågår hade man väldigt lätt kunnat tappa greppet om både publik och sin berättelse, men Doctor Strange är ständigt självmedveten, humoristisk, och lagom.

Vårt höga betyg skiljer sig också ganska rejält från medelbetyget. Det står sig möjligtvis lite udda och en smula utpekat. Men över ett halvår senare (juni 2017), står jag helt fast vid mina hyllningar. Detta efter två omgångar på bio och flertalet sessioner med filmen på Blu Ray.

Scott Derrickson briljerar

Regissören Scott Derrickson har gjort en film som visar upp Marvel Studios när de är som allra starkast. Vi får makalös underhållning med ett starkt fundament, en tydlig berättelse, och skådespelare som känns som skräddarsydda för sina roller.

Swinton och Cumberbatch har en helt strålande kemi, och trots kritiken om den idag utbredda Hollywood-rasismen (i det här fallet då det kom till att välja Tilda Swinton som den tibetanska gurun The Ancient One) kan ingenting ta ifrån henne det faktum att porträttet är kraftfullt och överraskande. Swinton tar en anonym karaktär från serietidningen och ger denna inkarnation stora mått av humor och karisma. Detsamma gäller för Benedict Wong som förvandlar en kuvad figur i serietidningen till en auktoritär och nödvändig hjälp till Cumberbatch.

Bra kommentarer från Scott Derrickson

I det informativa och ärliga kommentarspåret från Scott Derrickson får vi ett par mycket intressanta funderingar från regissören, bland annat kring de uppmärksammade besluten. Det är överlag befriande att höra Derrickson på ett smart och rättframt sätt reflektera över dessa frågor. Han ger goda förklaringar, slingrar sig aldrig ifrån att bemöta kritiken, och han gör det med stil och eftertanke. Extra intressant blir det också då Derrickson påpekar att flera av filmens mer återhållsamma scener är hans favoriter.

En av dessa scener är Mads Mikkelsens fantastiska monolog där antagonisten Kaecilius lägger fram sitt vansinniga (men filosofiskt intressanta) manifest om livet och dess oundvikliga slut. Denna sekvens skiljer sig också på så sätt att en Marvel-skurk äntligen får lite fler dimensioner än de underutvecklade karaktärerna som Ronan The Accuser från Guardians Of The Galaxy eller Malekeith från Thor: The Dark World.

Mer intressant fakta avslöjas av Derrickson, som att han i utvecklingsstadiet gärna hade sett skurken Nightmare istället för den självklare tyrannen Dormammu. Beslutet att följa den ursprungliga historien togs då Nightmares bakgrund helt enkelt skulle tagit för lång tid att presentera i en relativt kort film. Nightmare är precis som det låter: ett väsen som infiltrerar drömmar och ställer till en väldig oreda, som ofta leder till världsomvälvande situationer som Strange måste lösa.

De otroliga visuella spektrumen är lika förtrollande och fascinerande hemma som på bio. Ett exempel är då Strange och Baron Mordo jagas av Kaecilius genom ett New York som bokstavligt talat böjer och kränger sig kring alla tänkbara dimensioner. Derrickson delger att filmen gjordes under ett relativt tight schema, då produktionen flyttades fram för att Benedict Cumberbatch skulle kunna få avsluta sina sista framträdanden som Hamlet på Barbican Theatre i London, och på så vis också kunna medverka i Doctor Strange. Detta faktum gör de digitala effekterna än mer storartade. Oscarsnomineringen för bästa visuella effekter kunde inte vara mer välförtjänt.

Men som alltid är det porträtteringen av karaktärerna som sticker ut mest. Man kan säga vad man vill om Marvel Studios och deras filmatiseringar, men då det kommer till sina karaktären är instrumenten stämda till perfektion. Förutom det polariserade beslutet kring The Mandarin i Shane Blacks Iron Man 3, så vet Marvel Studios hur man bäst bevarar dessa klenoder.

McAdams är fortfarande filmens svaga kort

Enbart Rachel McAdams känns en smula felplacerad. Hennes Christine Palmer får så lite utrymme att jag faktiskt vågar påstå att karaktären kunde tagit bort helt och hållet. Om nörden inom mig fick leka manusförfattare hade kanske Rosario Dawsons Claire Temple från Netflix-serierna varit ett bättre substitut. Det hade på så sätt kunnat binda ihop TV-serierna med filmerna (något jag själv inte känner ett behov för), men sannerligen hade detta gett en större kraft till berättelsen istället för att behöva se McAdams bli livrädd för en fallande skurmopp.

Derrickson integrerar små detaljer i filmen som hyllar serietidningen på både stora och små sätt. Strange slår faktiskt ett omöjligt hot i den gudalika Dormammu, genom en kombination av list och magiska kunskaper, något som är som taget ur de första mötena med den interdimensionella skurken. Och alla små vinkningar, från The Living Tribunal (en av Marvel Comics starkaste karaktärer) till den femte evighetsstenen, hanteras så stilfullt att jag fortfarande minns tillbaka på min ursprungliga extas då dessa karameller delades ut på bioduken.

Dormammus avslöjande är fortfarande en obeskrivligt häftig stund för mig som lekt lobbyist för karaktären i flera år. Även om designen kanske inte helt uppfyller önskemålen så är faktumet att denna både fåniga och imponerande skurk nu är en del av filmvärldens mest framgångsrika franchise snudd på magiskt.

Och så har vi musiken av Michael Giacchino som är en otrolig mix av orientalisk mystik och Hans Zimmer-bombasm. Särskilt bör nämnas det minnesvärda temat som drar tankarna åt Star Trek, och spåret Stranges Days Ahead som spelas då Stephen Strange tillsist accepterar sin nyfunna roll som väktare över jorden, och där han sedan vandrar upp för trappan till sin ikoniska bostad i Greenwhich Village. Dessa är bara en av många anledningar till varför Marvel nått sådana historiska framgångar.

Knapert extramaterial

Då går vi vidare till vad vi faktiskt får i Blu Ray-utgåvan. Extramaterialets höjdpunkt är som ni nog redan förstått Scott Derricksons kommentarspår. Måhända är det lite enkelspårigt, och saknar de där riktigt djupa insikterna kring det praktiska filmarbetet, någon som tex regissören David Fincher alltid lyckas stuva in i sina egensinniga observationer.

Tyvärr så faller “behind the scenes”-materialet ganska platt, då det som erbjuds bara ytligt ger oss en knapp inblick i filmskapandet genom sina featurettes. De är på tok för tunt och gör inte de djupdykningar som en film av den här kalibern förtjänar. Om jag tillåts drömma skulle en “History Of Doctor Strange” med flera medverkande serietidningsförfattare och konstnärer stå högt på önskelistan. Vad som erbjuds kan tyvärr bara kategoriseras som mediokert. Att vissa sektioner av intervjuer också repeteras bidrar bara till den otillfredsställande känslan.

Andra småsaker är ett par helt irrelevanta borttagna scener, som ger goda skäl till varför de inte står kvar i filmen. Och sedan det självklara gag-reel klippet, där Cumberbatch och medspelare tramsar framför kamerorna.

Referensljud

Den tekniska kvaliteten däremot är av en helt annan sort. Disney har alltid varit kända för sina Blu Ray-skivor som ständigt används i referenssyfte, och det har bara blivit bättre. Ljudet i Doctor Strange är av sådan klass att det borde skrivas in i bestämmelser att en biorigg måste testas med hjälp av denna disk.

Det ligger ett stort fokus på baskanalen, och subwoofern får jobba hårt. Basnoterna får hela vårt testrum att mullra, och vi misstänker att en polisbil snart kan komma att undersöka fastigheten för att avgöra om det faktiskt pågår en mindre eldstrid.

Ljudet är genomgående starkt och kraftfullt. Den mest imponerade sekvensen sett ur en ljudsynpunkt är den fantastiska jakten i Stranges Greenwhich Village sanctum, där han förpassar Kaecilius apostlar till öknar och regnskogar genom portaler. Här kan man urskilja varenda litet ljud. Akustiken och närvaron som skapas är inget annat än strålande. Glas krossas och varenda krasande skärva kan urskiljas samtidigt som en kaosartad kakafoni pågår runtom. Ljudet är en perfekt mix av detaljer och styrka.

En smula grynig bild

På den visuella biten är det också mycket bra. Fotografen Ben Davis använder digitala Arri Allexa-kameror som ger filmen en enorm skärpa samt fina texturer. Kostymdesignen av Alexandra Byrne får verkligen komma till sin rätt, där sömmar och chockerande bra hantverk visas upp ur sin bästa sida. Färgerna är åt det mer matta hållet, även i de kosmiska och psykedeliska scenerna som vänder ut och in på sinnena. Den något matta paletten i kombination med lite för mycket gryn, gör att Doctor Strange inte riktigt kan mäta sig bildmässigt mot till exempel Star Wars: The Force Awakens eller Rogue One: A Star Wars Story.

Avslutande tankar

Nästan ett år senare är Doctor Strange precis lika unik och fantastisk som tidigare. Det är ett smart, fartfyllt och mycket underhållande stycke film signerat av Marvel som bekvämt ställer sig bland det bästa studion gjort.

“I summon the powers of the Vishanti!”

Film: 9/10

Bild: 9/10

Ljud: 10/10

Extramaterial: 6/10

Doctor Strange Recension

Publicerad den 21 november, 2016 av bosstime55

020

Marvel drar upp en mästerlig kanin ur sin magiska hatt, i två timmar bjuds vi på en makalös resa som står sig som årets bästa.

Låt oss få ett par saker ur vägen först. Rachel McAdams och Chiwetel Ejiofor får båda två för lite utrymme. Storyns inledning känns igen från den första Iron Man filmen. Och folk med preferenser som inte tangerar mystik och galna utsvävningar i nörderier kommer förmodligen korsfästa allt som ens kan besläktas med Doctor Strange.

Men med det ur vägen är Doctor Strange en åktur av första klass som helt och hållet slår sönder alla förväntningar och fördomar mot serietidningsfilmen. En ny mästare har anlänt. Och jag är mållös.

Varje gång är det samma sak, nästan som om Fylking står redo med ett ’’äntligen’’ eller Kalle Anka på julafton. Alla dömer ut serietidningsfilmen som en sak som hör till ett döende släkte. Likt alla åsikter och teorier om Apple Computers förmåga att skapa nya revolutionära produkter samt deras enorma marknadsfäste – är marginalen för det minsta av fel bisarr. Varenda fiber ses över och kalkyleras iskallt. Cynismen kring Marvel borde bil en ny klubb eller sekt. Det verkar bara finnas två läger, avsky eller beundra.

Till och med giganter som Steven Spielberg har presenterat sina domedagsteorier om den dagen då Marvel sjunker som en eka ute på ett stormigt hav.

Men den dagen har ännu inte kommit…

Och om Doctor Strange är någon som helst indikation på hälsan för Marvels framtid, så kan den bara jämföras med en topptrimmad Usain Bolt, redo att förgöra sina skeptiker.

Ett oerhört spektakel

Regissören Scott Derrickson regisserar med en helt superb humor och känsla för spektakel. Ett enda felsteg kunde ha köpt en enkel resa till staden kalkon. Att ha modet och förmågan att integrera ord och namn som Vishanti och Agamotto utan att få det att framstå som pinsamt trams är en sann bedrift. Den klassiska ’’suspension of disbelief’’ är helt strålande från början till slut. Förutom ett platt patos i den tredje akten är Doctor Strange snudd på perfekt.

Den visuella explosionen är tillräcklig för att motivera biljettpriset. Inception möter Harry Potter i en helt gastkramande visuell mix som konstant får mig att se ut som en fågelholk. Att en film med så här mycket digitala specialeffekter lyckas kännas jordnära och genuin borde vara en omöjlighet. Derrickson lyckas förankra hela skutan genom ett enormt fokus på berättandet. Doctor Strange lyckas engagera och dra in tittaren i en djävulskt förförisk resa som innehåller det mesta.

Suverän humor

Passande nog har Marvel och Derrickson valt att trycka en en stor dos strålande humor och självdistans. Det balanseras perfekt, inte en enda gång tappar filmen fokus. Doctor Strange kan mycket väl vara bland det roligaste och mest underhållande jag sett i år.

Ensemblen är enastående. Cumberbatch är som skapt för det här, i efterhand känns det konstigt att någon ens kunde tvivla en enda sekund. Tilda Swinton tillför sin vanliga dos av stark pondus och scennärvaro.

Som recensionen redan nämnt får Rachel McAdams och Chiwetel Ejiofor alldeles för lite tid och arbete att ta tag i. Eijofors Baron Mordo känns ofärdig och för knapphändig.

Även Mads Mikkelsens skurk fastnar i Marvel fällan att kännas sekundär. Dock är motivationen till varför ännu en domedagsplan måste genomföras bättre än någonsin och ger en faktiskt en ganska duglig tankeställare.

En ren njutning

I två timmar får vi en ren njutning i en helt förödande bra film som bara forsätter att ge både för nykomlingar och sanna kalenderbitare som kommer äta upp varenda litet påskägg som stiligt placerats.

För Marvel nörden inom mig skuttar hjärtat till flera gånger då perfekta referenser och frön sås för kommande filmer. Och när ”det där” avslöjandet kommer (ni som kan er Marvel historia vet vad vad jag talar om), efter alla dessa år, då känner jag behovet att utföra ett högt skutt likt de som inträffat då Springsteen drar igång Badlands på sina konserter.

Med den strålande Civil War och nu Doctor Strange cementerar Disney och Marvel sig som den kanske ultimata underhållningsstudion. Förstklassigt, snyggt och helt oemotståndligt. Årets hittills bästa film har anlänt och det med besked.

Betyg 9/10

Tiger Film

Est. 2015

Etikettarkiv: Benedict Cumberbatch

Colette Recension

En artikel: Doctor Strange Del 3 – Samlarstaty och andra attiraljer

En Artikel: Doctor Strange Del 2 Filmen

Doctor Strange Recension