All images courtesy and copyright of UIP 2018
Summering: Ihålig och fantasilös uppföljare till en 2000-talets mest underhållande fiaskon.
Ja, då kör vi igen… Tyvärr. Jag ogillar starkt att behöva citera eller hänvisa till andra recensioner, inte pga någon monopolistisk fåfänga, utan då det lätt kan resultera i ett slags analytiskt eko där åsikterna går på rundgång. Mark Kermode som jobbar för BBC Radio summerade Mamma Mia från 2008 med att den var så usel att den faktiskt blev bra. Det citatet är för träffsäkert för att inte användas.
Filmversionen av denna – nu, moderna teaterklassiker, är så gräslig på att man inte kan låta bli att gapskratta åt den. Man kan knappt hitta en lämplig startpunkt för kritiken, bortsett från att majoriteten av skådespelarna inte ens kan sjunga om så livet hängde på det, så är allt – och då menar jag allt, fullkomligt anskrämligt.
Koreografin och dansnumren är lika graciösa som en valross som försöker dansa balett. Dominic Cooper och Amanda Seyfried saknar all form av vettig kemi. Meryl Streep verkar tro att hon medverkar i Georges Bizets operapjäs Carmen då hon framför sin svulstiga version av The Winner Takes It All. Slutligen kan Pierce Brosnan mycket väl stå för den sämsta sånginsatsen i den moderna filmens historia.
Såhär tio år efteråt är det svårt att inte minnas denna kakafoni till superkalkon och le något förvridet leende.
’’I can’t recall last summer’’
Hela ensemblen återvänder minus förra filmens regissör – Phyllida Lloyd, vars framtida filmschema är helt tomt… Av någon anledning…
Ol Parker – som nu fått ta över arbetet som regissör, har tidigare gjort ’’revolutionerande avantgarde projekt’’ såsom Imagine Me & You och Now Is Good, filmer som majoriteten av mänskligheten inte kommer ihåg. Man kan då givetvis fråga sig om det skett någon förbättring i och med detta regissörsbyte samt en väntetid på ett decennium.
Som hantverk är Here We Go Again marginellt bättre än sin föregångare, det plastiga och fula utseendet har – delvis, byts ut mot något som kan kallas för knappt godkänt. Förutom en pinsam rendering av Waterloo, så är sångnumren bättre koreograferade – men fortfarande oinspirerade. Detta innebär dock inte att sången låter mycket bättre, där de tre herrarna Skarsgård, Brosnan och Firth verkar ha fått tystnadsplikt då det kommer till att sjunga, så har de istället ersatts med tre yngre och minst lika falsksjungande aktörer i Jeremy Irvine, Josh Dylan och Hugh Skinner.
’’You can’t dance’’
Där de tre originalen knappast skulle få förtur till Adolf Fredriks musikklasser för sina änglalika röster, så har de genom sina långa karriärer i alla fall byggt upp en scennärvaro som skänkte karaktärerna lite välbehövlig igenkänning. Dessa tre ungdomar är totalt färglösa. Kanske hade detta varit acceptabelt om deras sång hade varit i klass med Jussi Björling. Istället så låter de som tre vettskrämda katter, Hugh Skinner i synnerhet står för en sånginsats som är precis lika skräckinjagande som Pierce Brosnan, då Skinner tar ton i Waterloo så måste man stoppa in servetter och anteckningspapper i öronen.
Filmens soundtrack och spellista, annonseras förvisso i vartenda utav Stockholms gathörn, men det kan ändå vara något känsligt att diskutera de låtar som nyttjas under filmens gång. Utan att avslöja alltför mycket så finns det ett övergripande problem med sångurvalet. Jag kan uppskatta att man inte förlitar sig alltför mycket på ett ’’Greatest Hits’’/Abba Gold-urval denna gång, problematiken ligger i att flera av filmens sångnummer är alldeles för långsamma och anonyma i jämförelse med S.O.S eller Does Your Mother Know.
’’You can’t jive’’
Fokus har lagts på ABBAs mest smöriga och tårdrypande ballader, då filmens alla framförande är textade och översatta till svenska, så måste vi också ta del av den helt gräsliga översättningen. Filmens mer emotionella låtar får en att tänka tillbaka på de gånger Agnetha Fältskog stod i folkparker och sjöng sentimental smörja som ’’Om Tårar Vore Guld’’.
Något oväntat så är Here We Go Again en klart mer allvarligare film än sin glättiga föregångare. Måhända är det inte något Ingmar Bergman-mörker vi får se, men det är en mer sammanbiten historia som inte alls förmedlar någon somrig glädje. Problemen blir som störst då man kombinerar det enahanda dramat med de smöriga låttexterna. Originalet avverkar låtar och sitt – knappt existerande, berättande på ganska kort tid, i Here We Go Again så karaktärerna går mest omkring och vankar, i alldeles för stora sjok så är filmen utdragen, seg och väldigt tråkig.
’’Sick and tired of everything’’
Scenskiftena mellan den unga Donna och hennes dotter Sophie känns också ansträngda, man tar mer eller mindre och uppfyller samtliga klyschor om uppföljare då man enbart bultar på favoriter i repris. Christine Baranski och Julie Walters verkar helt utschasade och tyvärr så har deras karaktärern förvandlats till tantiga snuskhumrar, ett par av filmens skämt är långt ifrån barntillåtna.
Seyfried och Cooper har inte jobbat upp någon mer genuin eller passionerad kemi efter tio år, då romantiken skall omge detta kärlekspar så är det nog bäst att titta bort. Andy Garcia ser till att tillintetgöra det sista lilla livet i sin mediokra karriär, slutligen dyker Cher upp som en gubben i lådan och bidrar med absolut ingeting.
Det enda positiva med denna falsksjungande uppföljare är Lily James. Vanligtvis är James anonym och ointressant, men här så verkar hon inspirerad och riktigt energisk, utöver det så kan James mycket väl vara den enda aktören som faktiskt kan sjunga, kan ha att göra med att hon är skolad mezzo sopran.
Vad som skall vara en hyllning till ABBAs omåttligt populära musik och den framgångsrika teateruppsättningen blir istället en hjärtlös och maskinell historia som försöker göra soppa på spik. ’’Historien upprepar sig’’ som det sjöngs en gång i tiden, och den är minst lika dålig som första gången.
Betyg 2/10
Tiger Film 