Robin Hood Recension


All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2018 

Summering: Lösskägg, plastsvärd och estetik hämtat ur en dödsmetall video, detta är så uselt att det tangerar komik. 

Det bästa som kan sägas om Robin Hood är att det inte är en ny King Arthur: Legend Of The Sword. Men om så hade varit fallet så hade det varit historiskt, Guy Ritchie uppfann en helt ny sorts bottennivå med den monumentala kalkonen. 

Vid det här laget finns det fler versioner av banditen med smak för ekonomisk jämställdhet, än det finns gula taxibilar i New York City. Kevin Costner och Errol Flynn är bara en handfull aktörer som åtagit sig rollen. Det krävs en hel del för att rättfärdiga ännu en filmatisering. Den senaste filmversionen som regisserades av Ridley Scott, hade åtminstone en väl tilltagen budget, det var snyggt och välgjort men som med de flesta av Scotts filmer under 00-talet, så var det en konceptuellt urtråkigfilm utan större inspiration. 

Scott kan – tillskillnad mot den nuvarande regissören Otto Bathurst, stoltsera med att faktiskt ha jobbat inom filmindustrin i över 40 år. Bathursts CV är närmast icke existerande, förutom ett par inhopp som regissör för bla ’’oförglömliga’’ TV-serier som Urban Gothic och Hysteria, så ekar det tomt i erfarenhetsspalten. Vad en regissör med så lite rutin, skulle kunna tillföra något så slitet  som Robin Hood, förblir en fråga som vi aldrig kommer att få svar på. 

Att hitta ett primärt problem med Robin Hood är i det närmsta omöjligt, det är som att gå in i ett fördömt hus och försöka gräva fram något av värde. Scotts film må har varit en trist axelryckning, men det visuella kunde man inte ifrågasätta. Att Bathurst saknar vana att regissera långfilmer blir tydligt från första bildrutan, Robin Hood fullkomligt osar av billig – riktigt billig, TV-film. Detta får nyårsplågan Ivanhoe att framstå som en produktion i världsklass. 

’’It’s only a model…’’

Det skamlöst billiga  samt fula utseendet, tillsammans med en katastrofal berättarröst från huvudrollsinnehavaren Taron Egerton, gör parallellerna med Monty Python And The Holy Grail oundvikliga. Där man i den klassikern skämtade om att Camelot enbart var en modell, så gnisslar Bathurst istället tänder och försöker ilsket övertyga publiken med kulisser och dekor som verkar vara hämtade från Richard Hoberts superfiasko Tre Solar med Lena Endre i huvudrollen. 

Nottingham är – i verkligheten, en pittoresk stad som upplevt industrialisering, men i denna version av Storbritannien har staden förvandlats till något som ser ut som en billigare version av Tolkiens mardrömslika landskap Mordor. I sina bästa stunder ser Robin Hood ut som en vedervärdig musikvideo för något namnlöst dödsmetall band, där man kastar in eld och mörker i kombination med bedrövlig musik. 

Filmens budget sägs ligga runt 100 miljoner dollar, vart de pengarna har tagit vägen kan också läggas till i frågeformuläret kring varför denna film ens existerar ? Ett redan gräsligt utseende förvärras av ett närmast skogstokigt användande av slow motion. 

Flaxande slow motion 

Detta påfund bör användas selektivt och då man har förmåga att faktiskt hantera det. Om någon nu har drömt om att se hur Taron Egerton, LÅNGSAMT, grimaserar då han förbereder sig på att avlossa sin plastiga pilbåge, så har drömmen blivit sann. 

Varenda actionsekvens följer samma mönster – skådepelare springer i cirklar och flaxar med armarna. Koreografin och själva kompositionen är så överarbetad och stel att vartenda slagsmål snarare känns som en steril dans. Om man nu skulle klippa bort de delar som involverade slow motion eller den genomusla koreografin, så skulle speltiden förmodligen kunna reduceras ned till en halvtimme, även då så är det trettio minuter för mycket. 

Engagemanget från någon av de inblandande står inte heller rakryggat, Taron Egerton ser lika bekväm ut som den gången vår egen kungafamilj skulle visa det svenska folket hur man utförde ett klassiskt julbak. 

Ben Mendelsohn är vanligtvis en formidabel aktör, australiensaren har alltid gett sina rolltolkningar närvaro och intensitet. Denna gång har Mendelsohn reducerats till att uppfylla varenda antagonistisk klyscha som finns till hands, antalet ondskefulla skratt och urfåniga monologer är oräkneliga. 

Jamie Foxx medverkar också på ett hörn som Lille John. Efter insatsen som Ray Charles, borde Foxxs karriär tillägnas någon sorts doktorsavhandling i hur man sumpar allt… Med ’’fantastiska’’ karriärsval som The Amazing Spider-Man 2 och Valentine’s Day, så kan man undra om Foxx lyckats ordna någon försäkring i bästa The Producers-anda, där kalkonerna förr eller senare skall ge avkastning via försäkringspengar. Denna gång är Foxx återigen ute på hal is med en insats som pendlar mellan apati och avsmak. Övriga skådespelare bör inte ens analyseras i närmare detalj, detta utav respekt för deras fortsatta karriärer.  

Disaster Artist 

Tafatthet och meningslöshet är själva kontentan av hela Robin Hood, försöket att vara en fräck och modern matiné misslyckas då man saknar all form av nödvändig kompetens. Berättelsen har så dålig puls att man kan dödförklara den omedelbart. Tillråge på det så är flera partier närmast stulna från Ridley Scotts film, varför man berättar en snarlik historia ännu en gång är inget annat än fullkomligt vansinne. 

Det går tillslut så långt att man inte kan undvika att skratta åt hela travestin. Precis som scenen ifrån förra årets The Disaster Artist – då den katastrofala filmen slutligen har premiär, så viker man sig nästan dubbel av skratt utav uselheten som utspelar sig på duken, det går inte att se det här som något annat än ett gigantiskt skämt.

Betyg 1/10         

Kingsman: The Golden Circle Recension

009

All Images Copyright Of 20th Century Fox 2017

Vad hände egentligen ? Efter en mycket bra start i den spirituella uppföljare till kultfilmen Kick-Ass kunde det väl ändå inte bli helt bedrövligt ? Manusförfattaren Jane Goldman återvände såväl som regissören Matthew Vaughn. Men allt som kunde bli fel har blivit fel, Kingsman: The Golden Circle är en härdsmälta… 

Kick-Ass 2 blev själlös, cynisk, trött och framförallt intellektuellt kaputt. Matthew Vaughn stod tack och lov inte som regissör till den tragedin, istället gick han vidare till att regissera X-Men: First Class. Den filmen blev nystarten för X-Men-serien, en välbehövlig räddning efter att Brett Ratner och Gavin Hood gjort sina bästa försök till att slakta det fina arbete som Bryan Singer gjorde.

Vaughn gick sedan tillbaka till sitt samarbete med serietidningsförfattaren Mark Millar, som skrev Kick-Ass. Den här gången skulle man adaptera Millars relativt nyskrivna berättelse om den topphemliga organisationen Kingsman. Resultatet blev en James Bond doftande pastisch som omfamnade sitt arv samtidigt som man tillät publiken ett par rejäla skratt då man gärna drev med klichéer och kutymer från genren.

Kingsman: The Secret Service blev som en spirituell uppföljare till Kick-Ass, attityden och den där skärpta insikten finns att hitta i båda. Filmen var sannerligen inte genial men ändå tillräckligt bra för att kunna klassas som riktigt bra underhållning. Uppföljaren behövde inte vara Rymdimperiet Slår Tillbaka för att kunna lyckas, det hade räckt med att nå upp till samma nivå som Rocky II.

Resultatet är dock många gånger en förvånande dålig (tom usel) film som saknar både hjärtat och den kaxiga jargongen från sin föregångare.

030

Som ett jobbigt raveparty

I en helt vild öppning står det klart att Vaughn och hans kollegor lusläst vartenda internetforum, där kan man snabbt se att scenen där Colin Firth går loss på en församling fascister i en kyrka, är på väg att befästas som en klassiker inom genren. Introduktionen försöker fånga samma brutalitet och intensitet, men det slutar bara med att likna ett plågsamt rave-party med besinningslöst hög musik som lägger sig likt ett larm.

Vaughn blivit mer rutinerad i sitt hantverk, han nyttjar fler udda vinklar och klipper snabbare, detta kunde ha resulterat i en snabbare och aggressivare film, men istället blir händelseförloppet svårt att följa. Alla nya tillvägagångssätt till trots så känns filmen fattigare än sist, Matthew Vaughn verkar närmast obekvämt medveten om att manuset är betydligt mer bristfälligt denna gång. Därefter kompenserar han med yta som i det långa loppet får filmen att kännas ytlig och ihålig.

Just strukturen är närmast obefintlig, tempot går från pulserande till helt stillastående. Man kastar sig runt om jorden och introducerar karaktärer som inte går att lägga på minnet så länge man inte tatuerar in dem i armen likt Guy Pearce i thrillern Memento.

013

Tama och torra rollprestationer 

Skådespelet är också lika stadigt som ett svenskt sommarväder prognostiserat av SMHI.

Julianne Moore gör en helt menlös antagonist som varken fascinerar eller skrämmer. Motivet och uppsåtet till Moores skurkplaner är också pinsamt efterapade från den domedag Samuel L. Jackson planerade i föregångaren.

Colin Firth känns anonym och nästan lite uppgiven och Taron Egerton gör inte särskilt mycket av den lite mognare agenten Eggsy. Flera av nytillskotten som Jeff Bridges och Halle Berry påminner snarast om gästinhopp. Och alla som hoppades på svensk triumf med Lena Endre och den bortgångne Björn Granaths inhopp, får se sig om på annat håll, även om de båda faktiskt framkallar ett lite ansträngt fniss från mig och då bara för den svenska igenkänningen.

En håglös och trött film är sannerligen inte skäl nog att dra fram de riktigt drastiska betygen, men någonstans i mitten går det från mediokert till en rent outhärdlig. Jag tror inte många såg framemot att se de mer dramatiska inslagen ta mer plats.

012

Förfärlig mitt 

Om nu dramatiken eller berättelsen på något sätt hade varit medryckande eller ens intressant, så hade det kanske kunnat fungera.  Vad vi istället får är en närmast smärtsamt tråkig upplevelse som vägrar att ta slut, där absolut ingeting händer och där man slarvar med allting. En stor del av filmen ägnas åt krångliga förklaringar för hur flera av de döda karaktärerna kommit tillbaka. Här börjar jag titta på klockan och inser att det återstår nittio minuter, då börjar paniken komma.

Själva mellanspelet i The Golden Circle kan höra till bland de tråkigaste jag sett på bio i år. Man lägger fokus på ganska jobbiga uppvisningar i testosteron där kvinnor blir objekt och billiga sexskämt väntar i varje dialog.

Det har pratats en del om att Kingsman: The Secret Service objektifierade Hanna Alströms karaktär, och där finns det inte mycket att egentligen försvara. Men Mark Millar visade faktiskt upp ett par ganska bra och genomtänkta karaktärer i Sofia Boutella och Sophie Cookson, som stod som kapabla och väldigt farliga. Den mångfalden finns inte här, istället blir allt vidriga skämt kring könsorgan och andra barnsligheter.

Mark Millars berättelser har alltid legat på gränsen mellan obscent och vulgärt, men här tippar det över till rent motbjudande. Ett par scener känns som tagna ur Pier Paolo Pasolini groteska Salò, eller Sodoms 120 dagar, där man ställer till med maximalt snusk och äckel bara för att pröva gränserna.

003

Dåliga effekter och fult foto 

Skärpan som Vaughn visade upp i Kick-Ass är helt borta, det blir bara en stel process där man måste ta filmen till eftertexterna. Man kopierar sig själv och vill inget annat än att lyckas göra en scen som är minst lika bra som massakern i kyrkan, med facit i hand misslyckas man kapitalt…

Ovanpå allt det här så klämmer man på med enormt mycket digitala specialeffekter som får flera scener att se ut som akvarellmålningar från ett dagis. Kingsman: The Golden Circle är för det mesta riktigt ful visuellt, och det hjälps inte av att man ger sig i kast med saker som budgeten inte räcker till för. Många gånger ser det ut som de filmer Robert Rodriguez filmade med tidiga och ofärdiga digitalakameror, det är smetigt och saknar textur.

023

Spelet är över 

Efter ett tag är allt förlorat, Vaughn tappar kontrollen helt och hållet, det känns som om man tittar på tre ofärdiga filmer som man fogat ihop med alla tänkbara grova metoder. Det slutgiltiga resultatet blir tråkigt, rörigt och otroligt nedslaget.

Som salt på såren är speltiden på sjuka två timmar och tjugo minuter en garanti för att placera sig som en av årets sämsta och mest ledsna filmer.

Betyg 2/10