Smallfoot Recension

031

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2018

Summering: Menlös pekoral som snart är bortglömd.  

För länge, länge sedan, i en värld då Bill Clinton var amerikansk president och Sverige hade en samlad regering, så var en datoranimerad film lika nytt och revolutionerande som dagens Virtual Reality och maskinlärande. Pixars Toy Story kom ut 1995 och inledde en helt ny era inom filmindustrin. Det skulle bli början på slutet för de animerade filmer som producerats med hjälp av papper och penna. Pixar var årtionden före sina konkurrenter och deras dominans saknade någon som helst konkurrens, man kan närmast kalla det ett mikro monopol. Det skulle dröja ett halvt decennium innan en utmanare skulle träda fram, Shrek från DreamWorks Animation blev en braksuccé och hade således var Pixars enväldiga styre över. 

Idag finns det inget som helst nyhetsvärde i en animerad film. Industrin har ställt om sig och nu har det blivit ombytta roller, publiken vill nu se en återgång till det traditonella. Produktionsbolagen Studio Ghibli och Laika – som valt att fortsätta med tekniker som stop-motion och klassisk animation, ses nu som något exklusivt och unikt. Marknaden är numera mättad, därefter är det inte lika lukrativt att producera animerade filmer. 3D bågen som svepte över filmvärlden år 2009, gav filmer som Avatar och Tim Burtons Alice I Underlandet en extra boost genom sina tekniska attribut. Likadant var det för alla digitalt animerade filmer, avkastningen var således garanterad att bli hög.

024

Dussinvaror

Warner Brothers är relativt nya på det animerade området, deras första film – The Lego Movie, blev mycket framgångsrik och ledde till flera spin-offs och en kommande uppföljare. De lyckades skapa sig en egen identitet i den mördande konkurrensen. Lego-Batman filmen är tex betydligt bättre än något som DCs filmiska universum levererat. Smallfoot är den andra filmen i ordningen som inte har något att göra med varumärket Lego för Warner Brothers Animation. Nu överger man sin distinkta och säregna profil från Lego-filmerna , på så sätt bäddar man även för jämförelser med bolag som Pixar och Illumination. 

Smallfoot behöver vara extraordinär, eller i alla fall säregen för att sticka ut, att säga att man inte lyckas vore en underdrift av intergalaktiska proportioner. Låt oss göra ett litet experiment; Duck Duck Goose, Planes, Cloudy With A Chance Of Meatballs och The Nut Job, är det någon som kan erinra sig ett par eller ens någon av dessa filmer ? Om svaret är nej så är det föga förvånande, där Despicable Me och Toy Story är inristade i det kulturella undermedvetna, så är ovannämnda filmer lika lätta att sära på som ett par barr i en granskog. Och Smallfoot ansluter till den osmickrande medelmåttiga skaran. 

027

Looney Tunes Pekoral

En film som har köttbullar i titeln blir åtminstone ihågkommen för det inslaget, Smallfoot har inte en mikrosekund som går att lägga på minnet, berättelsen och dess patos känns så slitet att man kan höra hur hela maskineriet gnäller och tjuter. Konceptet där en ung och entusiastisk man eller kvinna önskar bryta sig loss från ett bakåtsträvande och konservativt samhälle, användes av både Brave och The Croods. Årets Early Man av Aardman Animations gick på samma linje, inte ens dessa mästerliga animatörer lyckades att göra något intressant av konceptet. 

Om detta enbart hade varit en utgångspunkt så kunde det ha fungerat, nu följer allt i ett förutsägbart och tråkigt spår, då man inser att det återstår nästan en timme av dessa repetitiva klyschor så börjar svetten rinna. Smallfoot går också rakt in i filmfällan som betyder att animerade familjefilmer skall vara hysteriska och hispiga. Karaktärer gormar, flaxar med armarna och skriker så fort det finns utrymme. Looney Tunes klassikern Gråben och Hjulben verkar vara den största inspirationskällan för filmens samtliga skämt. Regissörerna Karey Kirkpatrick och Jason Reisig verkar inte förstå att stora delar av publiken har sett dessa billiga slapstick skämt tusentals gånger tidigare. Vartenda skämt är utdraget och saknar alltid slutpoäng. 

0111   

Sur mjölk 

Visuellt finns det inte heller någon att bli lycklig över. Tekniskt är det förhållandevis fult och de sektioner som är någotsånär kreativa, avhandlas med stort ointresse från filmskaparnas sida. Smallfoot innehåller också ett par musikaliska inslag i bästa Disney-anda, tyvärr är dessa lika bedrövliga som filmens utseende – minus från ett spår, så låter det värre än Monty Pythons musorgel. Rapparen Common som lånar ut sin röst åt filmens hövding, verkar ha stipulerat att åtminstone en sekvens skall ägnas åt hans ’’musikaliska’’ förmågor. Den sektionen är lika förfärlig som Waterloo från Mamma Mia: Here We Go Again, det är som att bevittna en urspårad version av någon gräslig Las Vegas show, med dålig ljussättning och usla dansare som sjunger lika falskt som en båtlast av vettskrämda katter. 

Både öronen och ögonen utsätts för allvarliga risker, men det är filmens skrattretande moralkaka som blir huvudansvarig för något sorts filmiskt mord. Då allt – tack och lov, tar slut så lämnas vi med det ’’innovativa’’ budskapet att profit aldrig skall gå före vänskap och lojalitet. Det ’’revolutionära’’ budskapet bekräftar bara att detta är en massproducerad pekoral som lämnar en eftersmak som är lika oangenäm som sur mjölk.   

Betyg 2/10 

Mamma Mia: Here We Go Again Recension 

001

All images courtesy and copyright of UIP 2018

Summering: Ihålig och fantasilös uppföljare till en 2000-talets mest underhållande fiaskon.  

Ja, då kör vi igen… Tyvärr. Jag ogillar starkt att behöva citera eller hänvisa till andra recensioner, inte pga någon monopolistisk fåfänga, utan då det lätt kan resultera i ett slags analytiskt eko där åsikterna går på rundgång. Mark Kermode som jobbar för BBC Radio summerade Mamma Mia från 2008 med att den var så usel att den faktiskt blev bra. Det citatet är för träffsäkert för att inte användas. 

Filmversionen av denna – nu, moderna teaterklassiker, är så gräslig på att man inte kan låta bli att gapskratta åt den. Man kan knappt hitta en lämplig startpunkt för kritiken, bortsett från att majoriteten av skådespelarna inte ens kan sjunga om så livet hängde på det, så är allt – och då menar jag allt, fullkomligt anskrämligt. 

Koreografin och dansnumren är lika graciösa som en valross som försöker dansa balett. Dominic Cooper och Amanda Seyfried saknar all form av vettig kemi. Meryl Streep verkar tro att hon medverkar i Georges Bizets operapjäs Carmen då hon framför sin svulstiga version av The Winner Takes It All. Slutligen kan Pierce Brosnan mycket väl stå för den sämsta sånginsatsen i den moderna filmens historia. 

Såhär tio år efteråt är det svårt att inte minnas denna kakafoni till superkalkon och le något förvridet leende. 

012

’’I can’t recall last summer’’

Hela ensemblen återvänder minus förra filmens regissör – Phyllida Lloyd, vars framtida filmschema är helt tomt… Av någon anledning… 

Ol Parker – som nu fått ta över arbetet som regissör, har tidigare gjort ’’revolutionerande avantgarde projekt’’ såsom Imagine Me & You och Now Is Good, filmer som majoriteten av mänskligheten inte kommer ihåg. Man kan då givetvis fråga sig om det skett någon förbättring i och med detta regissörsbyte samt en väntetid på ett decennium. 

Som hantverk är Here We Go Again marginellt bättre än sin föregångare, det plastiga och fula utseendet har – delvis, byts ut mot något som kan kallas för knappt godkänt. Förutom en pinsam rendering av Waterloo, så är sångnumren bättre koreograferade – men fortfarande oinspirerade. Detta innebär dock inte att sången låter mycket bättre, där de tre herrarna Skarsgård, Brosnan och Firth verkar ha fått tystnadsplikt då det kommer till att sjunga, så har de istället ersatts med tre yngre och minst lika falsksjungande aktörer i Jeremy Irvine, Josh Dylan och Hugh Skinner. 

0021

’’You can’t dance’’ 

Där de tre originalen knappast skulle få förtur till Adolf Fredriks musikklasser för sina änglalika röster, så har de genom sina långa karriärer i alla fall byggt upp en scennärvaro som skänkte karaktärerna lite välbehövlig igenkänning. Dessa tre ungdomar är totalt färglösa. Kanske hade detta varit acceptabelt om deras sång hade varit i klass med Jussi Björling. Istället så låter de som tre vettskrämda katter, Hugh Skinner i synnerhet står för en sånginsats som är precis lika skräckinjagande som Pierce Brosnan, då Skinner tar ton i Waterloo så måste man stoppa in servetter och anteckningspapper i öronen. 

Filmens soundtrack och spellista, annonseras förvisso i vartenda utav Stockholms gathörn, men det kan ändå vara något känsligt att diskutera de låtar som nyttjas under filmens gång. Utan att avslöja alltför mycket så finns det ett övergripande problem med sångurvalet. Jag kan uppskatta att man inte förlitar sig alltför mycket på ett ’’Greatest Hits’’/Abba Gold-urval denna gång, problematiken ligger i att flera av filmens sångnummer är alldeles för långsamma och anonyma i jämförelse med S.O.S eller Does Your Mother Know. 

005

’’You can’t jive’’ 

Fokus har lagts på ABBAs mest smöriga och tårdrypande ballader, då filmens alla framförande är textade och översatta till svenska, så måste vi också ta del av den helt gräsliga översättningen. Filmens mer emotionella låtar får en att tänka tillbaka på de gånger Agnetha Fältskog stod i folkparker och sjöng sentimental smörja som ’’Om Tårar Vore Guld’’. 

Något oväntat så är Here We Go Again en klart mer allvarligare film än sin glättiga föregångare. Måhända är det inte något Ingmar Bergman-mörker vi får se, men det är en mer sammanbiten historia som inte alls förmedlar någon somrig glädje. Problemen blir som störst då man kombinerar det enahanda dramat med de smöriga låttexterna. Originalet avverkar låtar och sitt – knappt existerande, berättande på ganska kort tid, i Here We Go Again så karaktärerna går mest omkring och vankar, i alldeles för stora sjok så är filmen utdragen, seg och väldigt tråkig.   

0062

’’Sick and tired of everything’’

Scenskiftena mellan den unga Donna och hennes dotter Sophie känns också ansträngda, man tar mer eller mindre och uppfyller samtliga klyschor om uppföljare då man enbart bultar på favoriter i repris. Christine Baranski och Julie Walters verkar helt utschasade och tyvärr så har deras karaktärern förvandlats till tantiga snuskhumrar, ett par av filmens skämt är långt ifrån barntillåtna. 

Seyfried och Cooper har inte jobbat upp någon mer genuin eller passionerad kemi efter tio år, då romantiken skall omge detta kärlekspar så är det nog bäst att titta bort. Andy Garcia ser till att tillintetgöra det sista lilla livet i sin mediokra karriär, slutligen dyker Cher upp som en gubben i lådan och bidrar med absolut ingeting. 

Det enda positiva med denna falsksjungande uppföljare är Lily James. Vanligtvis är James anonym och ointressant, men här så verkar hon inspirerad och riktigt energisk, utöver det så kan James mycket väl vara den enda aktören som faktiskt kan sjunga, kan ha att göra med att hon är skolad mezzo sopran.  

Vad som skall vara en hyllning till ABBAs omåttligt populära musik och den framgångsrika teateruppsättningen blir istället en hjärtlös och maskinell historia som försöker göra soppa på spik. ’’Historien upprepar sig’’ som det sjöngs en gång i tiden, och den är minst lika dålig som första gången. 

Betyg 2/10