Red Joan Recension

All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2019

Summering: En drös urusla skådespelare tränger undan den helt fantastiska Judi Dench, frågan om filmens manus eller skådespel är värst, kommer aldrig kunna besvaras.   

Judi Dench blir inte yngre… Det är nog ett av tidernas mest uppenbara påståenden. Rollen som MI6 chefen M lämnade Dench för 7 år sedan, detta i och med den makalösa Skyfall (den bästa Bond-filmen någonsin). Dench har i intervjuer nämnt att hennes syn blir allt sämre och att åldern börjar ta ut sin rätt. Men detta stoppar henne inte från att fortfarande befästa sin position som en av de mest noggranna och hängivna skådespelarna på denna jord. Det spelar ingen roll om inhoppet bara är minimalt – Shakespeare In Love, Dench efterlämnar alltid ett avtryck – som ansiktslyfta och – betydligt, mindre talangfulla, kollegor enbart kan drömma om. 

Måttligt användande av Dench  

Därför är det chockartat då jag konstaterar att Judi Dench inte ens nyttjas till femtio procent i Red Joan. Den legendariskt duktiga skådespelerskan får istället bara fungera som en trist hållpunkt, inte filmens drivkraft. Dench förekommer sporadiskt och får dessutom ett helt bedrövligt manus som försöker övertala publiken om en politisk agenda – och logik, som är rentav löjeväckande korkad. 

Huvuddelen av filmen består av genomusla tillbakablickar, om dessa ändå hade innehållit Dench – i någon utsträckning, så hade något minimalt mervärde gått att extrapolera. Vad vi istället får är Sophie Cookson, som förutom sin medverkan i Kingsman: The Secret Service, har noll erfarenhet, i synnerhet för en krävande roll som denna. Vad som skall vara en tvetydig och moralsikt grå person, blir – i Cooksons oerfarna händer, en klen, feg och frustrerande människa som ständigt tar till gråten och vägrar ta ansvar för sina handlingar. 

Dracula !? 

Ovanpå Cooksons ensidiga och mördande trista skådespel, så får vi Tom Hughes som verkar tro att detta är en nyinspelning av Dracula med Christopher Lee i huvudrollen. Hughes förvandlar sin karaktär till en flåsande slempropp som smackar fram sina repliker. I ett par scener så verkar Hughes vara på väg att dra fram en flaska med blod som sedan insups tillsammans med ett ondskefullt skratt. Kemin mellan Hughes och Cookson är lika spektakulär som då man blandar kallt och varmt vatten… 

Detta apokalyptiskt usla skådespel sträcker sig tyvärr längre än dessa två aktörer. Tereza Srbova – som blir den tredje punkten i någon sorts dramatisk triangel, gör inte mycket för att försöka rädda denna sjunkande skuta, publiken får istället än mer iskallt skådespel och skräckinjagande usel dialog. Speltiden må vara måttlig på drygt 100 minuter, men detta hindrar inte filmen från att kännas längre än de båda världskrigen ihop.

Pinsam och patetisk 

Red Joan kategoriseras som en romantisk och dramatisk thriller, de två förstnämnda kan istället bytas ut till termerna pinsam och patetisk. De – få, gånger berättelsen får någon som helst relevans är då man berör historiska landmärken, som kampen mot klockan att lyckas konstruera atombomben för axelmakterna. Utanför dessa små historiska markeringar, så verkar filmens tidsflöde vara fastfruset, varken frisyrer eller kläder ändras ens marginellt. 

De horribla tillbakablickarna kunde istället ha berättats genom Judi Dench. Samtliga sektioner som Dench medverkar i är placerade i några av de fulaste och mest otrevliga utrymmen jag sett i en film. Men Dench oerhörda pondus naglar fast tittaren, om filmen hade varit ett hermetiskt tillslutet kammardrama, så hade man kunnat skapa monumental spänning och intensitet. Istället får vi någon avart från den mest pinsamma av Hallmark-filmer. 

Filmtribunal 

Att låta en aktör som Dench bli till en distraktion, och istället lägga all energi på ett gräsligt drama som inte ens skulle kunna godkännas som en skolpjäs, borde klassas som ett brott mot filmkonsten. Om det även funnits en filmtribunal i Haag, så hade Red Joan behövts låsas in på livstid. 

Betyg 2/10  

Kingsman: The Golden Circle Recension

009

All Images Copyright Of 20th Century Fox 2017

Vad hände egentligen ? Efter en mycket bra start i den spirituella uppföljare till kultfilmen Kick-Ass kunde det väl ändå inte bli helt bedrövligt ? Manusförfattaren Jane Goldman återvände såväl som regissören Matthew Vaughn. Men allt som kunde bli fel har blivit fel, Kingsman: The Golden Circle är en härdsmälta… 

Kick-Ass 2 blev själlös, cynisk, trött och framförallt intellektuellt kaputt. Matthew Vaughn stod tack och lov inte som regissör till den tragedin, istället gick han vidare till att regissera X-Men: First Class. Den filmen blev nystarten för X-Men-serien, en välbehövlig räddning efter att Brett Ratner och Gavin Hood gjort sina bästa försök till att slakta det fina arbete som Bryan Singer gjorde.

Vaughn gick sedan tillbaka till sitt samarbete med serietidningsförfattaren Mark Millar, som skrev Kick-Ass. Den här gången skulle man adaptera Millars relativt nyskrivna berättelse om den topphemliga organisationen Kingsman. Resultatet blev en James Bond doftande pastisch som omfamnade sitt arv samtidigt som man tillät publiken ett par rejäla skratt då man gärna drev med klichéer och kutymer från genren.

Kingsman: The Secret Service blev som en spirituell uppföljare till Kick-Ass, attityden och den där skärpta insikten finns att hitta i båda. Filmen var sannerligen inte genial men ändå tillräckligt bra för att kunna klassas som riktigt bra underhållning. Uppföljaren behövde inte vara Rymdimperiet Slår Tillbaka för att kunna lyckas, det hade räckt med att nå upp till samma nivå som Rocky II.

Resultatet är dock många gånger en förvånande dålig (tom usel) film som saknar både hjärtat och den kaxiga jargongen från sin föregångare.

030

Som ett jobbigt raveparty

I en helt vild öppning står det klart att Vaughn och hans kollegor lusläst vartenda internetforum, där kan man snabbt se att scenen där Colin Firth går loss på en församling fascister i en kyrka, är på väg att befästas som en klassiker inom genren. Introduktionen försöker fånga samma brutalitet och intensitet, men det slutar bara med att likna ett plågsamt rave-party med besinningslöst hög musik som lägger sig likt ett larm.

Vaughn blivit mer rutinerad i sitt hantverk, han nyttjar fler udda vinklar och klipper snabbare, detta kunde ha resulterat i en snabbare och aggressivare film, men istället blir händelseförloppet svårt att följa. Alla nya tillvägagångssätt till trots så känns filmen fattigare än sist, Matthew Vaughn verkar närmast obekvämt medveten om att manuset är betydligt mer bristfälligt denna gång. Därefter kompenserar han med yta som i det långa loppet får filmen att kännas ytlig och ihålig.

Just strukturen är närmast obefintlig, tempot går från pulserande till helt stillastående. Man kastar sig runt om jorden och introducerar karaktärer som inte går att lägga på minnet så länge man inte tatuerar in dem i armen likt Guy Pearce i thrillern Memento.

013

Tama och torra rollprestationer 

Skådespelet är också lika stadigt som ett svenskt sommarväder prognostiserat av SMHI.

Julianne Moore gör en helt menlös antagonist som varken fascinerar eller skrämmer. Motivet och uppsåtet till Moores skurkplaner är också pinsamt efterapade från den domedag Samuel L. Jackson planerade i föregångaren.

Colin Firth känns anonym och nästan lite uppgiven och Taron Egerton gör inte särskilt mycket av den lite mognare agenten Eggsy. Flera av nytillskotten som Jeff Bridges och Halle Berry påminner snarast om gästinhopp. Och alla som hoppades på svensk triumf med Lena Endre och den bortgångne Björn Granaths inhopp, får se sig om på annat håll, även om de båda faktiskt framkallar ett lite ansträngt fniss från mig och då bara för den svenska igenkänningen.

En håglös och trött film är sannerligen inte skäl nog att dra fram de riktigt drastiska betygen, men någonstans i mitten går det från mediokert till en rent outhärdlig. Jag tror inte många såg framemot att se de mer dramatiska inslagen ta mer plats.

012

Förfärlig mitt 

Om nu dramatiken eller berättelsen på något sätt hade varit medryckande eller ens intressant, så hade det kanske kunnat fungera.  Vad vi istället får är en närmast smärtsamt tråkig upplevelse som vägrar att ta slut, där absolut ingeting händer och där man slarvar med allting. En stor del av filmen ägnas åt krångliga förklaringar för hur flera av de döda karaktärerna kommit tillbaka. Här börjar jag titta på klockan och inser att det återstår nittio minuter, då börjar paniken komma.

Själva mellanspelet i The Golden Circle kan höra till bland de tråkigaste jag sett på bio i år. Man lägger fokus på ganska jobbiga uppvisningar i testosteron där kvinnor blir objekt och billiga sexskämt väntar i varje dialog.

Det har pratats en del om att Kingsman: The Secret Service objektifierade Hanna Alströms karaktär, och där finns det inte mycket att egentligen försvara. Men Mark Millar visade faktiskt upp ett par ganska bra och genomtänkta karaktärer i Sofia Boutella och Sophie Cookson, som stod som kapabla och väldigt farliga. Den mångfalden finns inte här, istället blir allt vidriga skämt kring könsorgan och andra barnsligheter.

Mark Millars berättelser har alltid legat på gränsen mellan obscent och vulgärt, men här tippar det över till rent motbjudande. Ett par scener känns som tagna ur Pier Paolo Pasolini groteska Salò, eller Sodoms 120 dagar, där man ställer till med maximalt snusk och äckel bara för att pröva gränserna.

003

Dåliga effekter och fult foto 

Skärpan som Vaughn visade upp i Kick-Ass är helt borta, det blir bara en stel process där man måste ta filmen till eftertexterna. Man kopierar sig själv och vill inget annat än att lyckas göra en scen som är minst lika bra som massakern i kyrkan, med facit i hand misslyckas man kapitalt…

Ovanpå allt det här så klämmer man på med enormt mycket digitala specialeffekter som får flera scener att se ut som akvarellmålningar från ett dagis. Kingsman: The Golden Circle är för det mesta riktigt ful visuellt, och det hjälps inte av att man ger sig i kast med saker som budgeten inte räcker till för. Många gånger ser det ut som de filmer Robert Rodriguez filmade med tidiga och ofärdiga digitalakameror, det är smetigt och saknar textur.

023

Spelet är över 

Efter ett tag är allt förlorat, Vaughn tappar kontrollen helt och hållet, det känns som om man tittar på tre ofärdiga filmer som man fogat ihop med alla tänkbara grova metoder. Det slutgiltiga resultatet blir tråkigt, rörigt och otroligt nedslaget.

Som salt på såren är speltiden på sjuka två timmar och tjugo minuter en garanti för att placera sig som en av årets sämsta och mest ledsna filmer.

Betyg 2/10