All images courtesy and copyright of Nonstop Entertainment 2018

Summering: Mörk och flera gånger otäck biografi om en av modervärldens största tänkare och visionärer. 

Av någon anledning så är dokumentärfilmer som rör sig i den – allmänt sedda, ytliga modevärlden, oväntat djupa och engagerande. The September Issue är en personlig favorit där vi får en inblick i Anna Wintour (chefredatör på amerikanska Vogue) och arbetet med tidningens viktigaste utgåva, September numret. Jag kan inte slutas fascineras av kombinationen av vacker design, hårt arbete och industrins alltför återkommande självcentrering. I fallet med R.J Cutlers film så blir ingeting tunt eller tafatt, spelet bakom kulisserna med kläddesigners, inköpare och bångstyriga fotografer gjordes med stort engagemang och introduktionen till Wintours närmaste kollega Grace Coddington var både värmande och rörande. 

I andra fall kan det gå fel, väldigt fel… Valentino: The Last Emperor om Valentino Garavani fokuserade på de punkter som gör många illamående då det kommer till att studera Haute Couture, samtliga medverkande var falska, obehagliga och konstant osympatiska. 

”Rebel,Rebel…..”

Lee Alexander McQueen var känd som en rebell och provokatör inom industrin, och vad McQueen kanske fångar allra bäst är designerns fantastiska uppfinningsrikedom. De bästa dokumentärerna har tillgång till material som kan ge oss en genuin inblick i personen eller händelsen som presenteras. Filmens två regissörer Ian Bonhôte och Peter Ettedgui presenterar här McQueens privata videofilmer som alla kommer ifrån hans unga år. Flera av McQueens  livsavgörande upplevelser och erfarenheter finns med – anställning på modehuset Givenchy och hans mycket debuterande och även kontroversiella visningar. 

De bilder vi är vana att se från den kända catwalken består av trådsmala modeller iklädda färgglad extravagans. Detta var inslag som tillslut skulle bli närvarande i McQueens arbete, men viljan att provocera och bryta trender var alltid viktigast. Flera kollektioner ramades in av motbjudande kontexter såsom våldtäkt eller mord, när man utforskar varför McQueen drogs till detta obehagliga  mörker så är filmen som mest avslöjande. 

Flera släktingar, vänner och kollegor deltar och verkar – såvitt publiken kan uppfatta, vara helt villiga att berätta hela historien för omvärlden. Värt att notera är att filmskaparna valt att exkludera  celebriteter från intervjuerna, en och annan supermodell får komma till tals, men de har alla haft en personlig relation till McQueen. Det är befriande att slippa se och höra tomma hyllningar från diverse kändisar som enbart kan relatera till McQueen genom att ha ägt eller burit kläderna. 

”…You’ve torn your dress…”

Filmen är indelad i kapitel som alla har en vinjett där vi får se den numera klassiska dödskallen som idag står som en ackompanjerande logotyp för företaget. Dödskallen är en bra metafor för McQueens person – avskalad, gotisk, mörk och bisarrt jordnära.

Personen bakom de galna kläderna och de innovativa showerna, visar sig vara mångbottnad och fylld av motsägelser. McQueen kan vara kufisk och vidrigt ful i mun, sedan visar han upp en jordnära sida. I Frankrike är klyftorna mellan skräddare och designer så påtaglig att de inte ens delar samma lunchlokal, McQueen fullkomligt ignorerar dessa normer och delar mer än gärna bord med arbetarn på Givenchy. McQueens skakiga psyke är filmens andra huvudtema. Framgången och pengarna blir inte till någon glädje utan en tung börda. Tillsammans med en extrem arbetsbörda – som innebar att ständigt innovera och designa kläder i rasande fart, så framställer filmen det som om det bara var en tidsfråga innan något hemskt skulle ske.

Glamouren och de champagnen får snällt ställa sig åt sidan denna gång för kolsvart mörker, intensivt arbete och outtömlig passion. McQueen är en dyster dokumentär som är fullt villig att dyka ned i ett brustet men genialt psyke.  

Betyg 7/10