McQueen Recension 

B294020_26-212

All images courtesy and copyright of Nonstop Entertainment 2018

Summering: Mörk och flera gånger otäck biografi om en av modervärldens största tänkare och visionärer. 

Av någon anledning så är dokumentärfilmer som rör sig i den – allmänt sedda, ytliga modevärlden, oväntat djupa och engagerande. The September Issue är en personlig favorit där vi får en inblick i Anna Wintour (chefredatör på amerikanska Vogue) och arbetet med tidningens viktigaste utgåva, September numret. Jag kan inte slutas fascineras av kombinationen av vacker design, hårt arbete och industrins alltför återkommande självcentrering. I fallet med R.J Cutlers film så blir ingeting tunt eller tafatt, spelet bakom kulisserna med kläddesigners, inköpare och bångstyriga fotografer gjordes med stort engagemang och introduktionen till Wintours närmaste kollega Grace Coddington var både värmande och rörande. 

I andra fall kan det gå fel, väldigt fel… Valentino: The Last Emperor om Valentino Garavani fokuserade på de punkter som gör många illamående då det kommer till att studera Haute Couture, samtliga medverkande var falska, obehagliga och konstant osympatiska. 

C21-004-640

”Rebel,Rebel…..

Lee Alexander McQueen var känd som en rebell och provokatör inom industrin, och vad McQueen kanske fångar allra bäst är designerns fantastiska uppfinningsrikedom. De bästa dokumentärerna har tillgång till material som kan ge oss en genuin inblick i personen eller händelsen som presenteras. Filmens två regissörer Ian Bonhôte och Peter Ettedgui presenterar här McQueens privata videofilmer som alla kommer ifrån hans unga år. Flera av McQueens  livsavgörande upplevelser och erfarenheter finns med – anställning på modehuset Givenchy och hans mycket debuterande och även kontroversiella visningar. 

De bilder vi är vana att se från den kända catwalken består av trådsmala modeller iklädda färgglad extravagans. Detta var inslag som tillslut skulle bli närvarande i McQueens arbete, men viljan att provocera och bryta trender var alltid viktigast. Flera kollektioner ramades in av motbjudande kontexter såsom våldtäkt eller mord, när man utforskar varför McQueen drogs till detta obehagliga  mörker så är filmen som mest avslöjande. 

Flera släktingar, vänner och kollegor deltar och verkar – såvitt publiken kan uppfatta, vara helt villiga att berätta hela historien för omvärlden. Värt att notera är att filmskaparna valt att exkludera  celebriteter från intervjuerna, en och annan supermodell får komma till tals, men de har alla haft en personlig relation till McQueen. Det är befriande att slippa se och höra tomma hyllningar från diverse kändisar som enbart kan relatera till McQueen genom att ha ägt eller burit kläderna. 

mcqueen_a4.jpg

”…You’ve torn your dress…”

Filmen är indelad i kapitel som alla har en vinjett där vi får se den numera klassiska dödskallen som idag står som en ackompanjerande logotyp för företaget. Dödskallen är en bra metafor för McQueens person – avskalad, gotisk, mörk och bisarrt jordnära.

Personen bakom de galna kläderna och de innovativa showerna, visar sig vara mångbottnad och fylld av motsägelser. McQueen kan vara kufisk och vidrigt ful i mun, sedan visar han upp en jordnära sida. I Frankrike är klyftorna mellan skräddare och designer så påtaglig att de inte ens delar samma lunchlokal, McQueen fullkomligt ignorerar dessa normer och delar mer än gärna bord med arbetarn på Givenchy. McQueens skakiga psyke är filmens andra huvudtema. Framgången och pengarna blir inte till någon glädje utan en tung börda. Tillsammans med en extrem arbetsbörda – som innebar att ständigt innovera och designa kläder i rasande fart, så framställer filmen det som om det bara var en tidsfråga innan något hemskt skulle ske.

Glamouren och de champagnen får snällt ställa sig åt sidan denna gång för kolsvart mörker, intensivt arbete och outtömlig passion. McQueen är en dyster dokumentär som är fullt villig att dyka ned i ett brustet men genialt psyke.  

Betyg 7/10

Skämten som blev sanna: Pingvinresan 2 och An Inconvenient Sequel

Man har sina käpphästar. Vissa filmer blir som ett personligt manifest över vad som är fel här i världen. Vissa av dessa lägsta gemensamma nämnare kan hittas i Uwe Boll, PostNord och servicen i före detta Sovjetunionen. Två av dessa mätstickor av skam för min personliga räkning är dokumentärerna March Of The Penguins och An Inconvenient Truth.

Vad är nu felet med dessa två? Först och främst har båda två fastställt att en majoritet av medlemmarna i den amerikanska filmakademin (ansvarig för utdelning av Oscarsstatyetter) uppenbarligen ser sitt jobb som en lek på lågstadiet.

Diskussionen om hur man skall kategorisera film kan pågå tills den femte generationen av kossorna på ängen kommer hem. Men man måste börja någonstans, så låt oss gå direkt till Al Gores PowerPoint-presentation. Budskapet och idén är det sannerligen inget fel bakom. Problematiken är att detta är ett smärre skämt som film.

Det finns fantastiskt engagerande dokumentärer, som The September Issue; historien bakom skapandet av modetidningen Vogues septembernummer. Eller för den delen Man On Wire, en berättelse som var så spännande att Robert Zemickis gjorde spelfilm av det i The Walk. James Marsh som stod bakom Man On Wire skulle också ge oss en bra insyn i det som skulle kallas Project Nim: försöket att lära en schimpans att lära sig teckenspråk, en annan mycket intressant film.

Dokumentärer är ofta enkla och raka. De bästa är då ämnet får stå helt fritt, utan manipulering som vrider filmen till att slå in budskapet i publikens huvuden.  

Regissören för An Inconvenient Truth, Davis Guggenheim, är tyvärr en amatör som helt och hållet missförstått formatet. Jag kan inte tänka mig något värre än att betala fullpris för en 90 minuter lång inspelad presentation av faktan som idag (och då) kunde sökas upp på internet eller till och med i ett spartanskt bibliotek. I gamla intervjuer för filmen sitter Guggenehim och spär ur sig sina högmodiga pretentioner, bredvid honom sitter Al Gore och vräker ur sig lika mycket marknadsföringsnonsens.

An Inconvenient Truth är ett övergrepp på genren. Guggenheim slänger in lite klipp från Gores tidigare liv och hans förlust i det kontroversiella presidentvalet mot George W. Bush år 2000, och sett som en biografi över Gores politiska liv är filmen totalt ointressant. Största delen är dedikerad åt det hutlöst utdragna och platta föredraget. Om nu Gore och Guggenheim verkligen värnade om filmens budskap, hade filmen visats gratis. Men istället valde man att marknadsföra den som vilken annan Hollywoodproduktion som helst, där man utan problem drog ned projektet till Cannes, en plats där ryska oligarker huserar stora fester på bensinslukande yachter.

Slutligen kom beskedet att filmen vunnit en Oscar för bästa dokumentär. Återigen, det är inte Al Gores budskap jag slår ned på, utan filmen och dess bitvis stora hyckleri som en kommersiell produkt.

När det nu annonserades att en uppföljare (!?) skulle bli av trodde jag att årets aprilskämt kommit, inte helt olikt Titanic 2. Men det blev inget skämt, det blev sanning, en obekväm sådan. An Inconvenient Sequel ser ut att basera sig i samma förkastliga presentation där Gore endastHan ränner runt på en scen. Dock skall jag erkänna att filmen verkar ha lite mer krut och engagemang i sig, kanske för att Guggenheim inte regisserar denna gången.

Men jag fasar redan nu för en eventuell visning av filmen. I ett klimat (ursäkta ordvitsen) där man utan problem kan distribuera filmen genom YouTube eller andra kanaler, känns det helt befängt att en film som vill förändra viljor och idéer slås upp bakom en vägg som består av ett biljettpris som jämställer den med “riktiga” filmer, dokumentär som fiktion.  

Och kritiken har varit svidande i de amerikanska recensionerna. Detta är ett praktexempel på en förfärlig falskhet som kapitaliserar på ett ämne som definitivt inte borde bli kommersiell verksamhet.

Sedan kommer vi till dokumentär nummer två. Pingvinresan av Luc Jacquet är precis lika upprörande då den fått stämpeln dokumentär. Med tanke på att Oscarsjuryn diskvalificerat Hans Zimmer och James Newton Howard för sitt otroliga arbete med Christopher Nolans The Dark Knight, samt nobbat Bruce Springsteen på en nominering för The Wrestler, så borde Pingvinresan kastats ut som en otrevlig bråkstake från en restaurang. Filmen gjordes i sin franska originalversion som en barnfilm där pingvinerna hade röstskådespelare samt ett stort nyttjande av fransk popmusik.

För den amerikanska premiären hade filmen byggts om till något som hör hemma på National Geographic, med Morgan Freeman som berättarröst och stor orkestral musik. Och i Sverige landade man någonstans mittemellan där den bortgångne Gösta Ekman fick stå som ensam röst där han i bästa “Olof Thunberg läser Bamse-anda” gjorde rösterna till samtliga djur.  

Bara denna personlighetsklyvning och kompletta brist på identitet borde ha räckt för att avfärda filmen. Men akademin såg genom fingrarna och langade fram ett gäng med priser till Jacquet och hans team. Klart intressantare och relevanta filmer som Enron: The Smartest Guys In The Room fick se sig helt utlämnade när Jacquet och hans entourage tågade upp med en bunt pingvinmjukisdjur i famnen.

Jag ryser när jag tänker tillbaka på filmen. Ett 90 minuter långt sentimental fegspel, där man tar alla tillfällen i akt att vrida om tårkanalen. David Attenboroughs Planet Earth borde i sådana fall bli lagstiftad att se i skolorna, ett klart snyggare och mer spännande alternativ som inte behöver ta till tjafs för att visa upp vacker natur och magnifika djur.

Men precis som i fallet med An Inconvenient Sequel så har det kommit en uppföljare, i Sverige kallad Pingvinresan 2. Den har tack och lov inte fått samma genomslag och har förpassats till utkanten. Och förhoppningsvis slipper vi se detta tårdrypande trams på nästa års Oscarsgala – om vi har tur det vill säga.

Nästa gång föreslår jag att vi samlar ihop samtliga hemvideofilmer från Skansen, lägger på Leif GW Person som berättare, trycker upp filmen på närmsta bio och tar fullt biljettpris för katastrofen. Det skulle vara klart mer underhållande i alla fall.

leif-gw-persson-1280”Ja, argh, argh, ehh, aae”