The Brink Recension

All images courtesy and copyright of NonStop Entertainment 2019

Summering: Glöm dubbelgångare och djurkyrkogårdar, detta är vårens mest skräckinjagande filmupplevelse. 

Alla texter, recensioner eller artiklar, bör vara skrivna utan politisk agenda – eller värderingar. Men efter att ha sett The Brink så skulle det behövas både tvångströja och lugnade medel för att inte dra fram de elakaste orden, meningarna och uttrycken för att beskriva vad vi bevittnar i dokumentärfilmen. 

Alison Klayman har – i samtycke med filmens subjekt – Steve Bannon, lyckats smyga in en kamera i Breitbart grundarens vardag. Vad vi får bevittna är en skräckfilm utan dess like där några av de värsta rövarna och banditerna på denna jord smider planer för ett framtida samhälle som inte ens satan skulle vilja vistas i. 

Killing In The Name Of 

Av Donald Trumps oändligt många skandalministrar och medarbetare, så är Steve Bannon den som allra tydligast bär en röd svans och två horn i pannan. Bannons ”nyhetsorganisation” har haft ett syfte – att krossa den amerikanska demokratin och ersätta den med en höger nationalistisk agenda där kvinnor, forskning och sunt förnuft är lika välkomna som pesten. 

Efter ett antal skandalösa och fasansfulla händelser – Charlottesville attacken, så lämnade Bannon sin roll i vita huset. The Brink följer Bannon nuvarande arbete där han försöker att underminera världsdemokratin, inte bara i USA utan även Europa. 

Klayman må inte låta oss känns personen Steve Bannon – något vi kanske skall vara tacksamma för. Filmen fungerar som en glorifierad dold kamera, vi tas in i lejonkulan där giriga och makthungriga extremister smider planer som kan komma att ha förödande konsekvenser för världens fortsatta välmående. 

’’The badge of the chosen whites…’’

Den värld Bannon och hans anhang strävar efter är fylld av lögner, svek, segregering och manipulation. Även om Bannon och co, är sluga nog att utestänga kamerorna från ett antal diskussioner och möten, så är flera inblickar chockerande. Ett antal europeiska höger politiker – däribland Kent Ekeroth och Nigel Farage, medverkar och kan ses konspirera ihop med Bannon. 

Bannons desillusionerade visioner försöker påminner om de mest löjeväckande James Bond skurkar. Bannons personliga ego har inte heller några gränser, Bannon är lika uppblåst pompös och självgod som sitt eget midjemått, alla observationer och uttalande är sluddrande och osammanhängande. Politikerna som Bannon försöker skapa allianser med, köper – bokstavligt talat kejsarens nya kläder. Mötena och diskussionerna är så infantila och trångsynta att man undrar om det är en komedi som utspelar sig… Tyvärr så är det inte fallet. 

’’The one who burns crosses’’

Hyckleriet är på hög nivå, Bannon talar själv om hur samhällets elit måste brytas ned, hur arbetarklassen skall segra och att invandring och integration kan slänga sig i väggen. Samtidigt fullkomligt njuter Bannon av att flanera sig med samhällets mest övergödda elit, som ser människor som en sunkig handelsvara.

Ironin blir total då Bannon och hans entourage drar runt i en glamorös privatjet och talar om mannen på gatan, i nästa scen bor de i lyxsviter vars dagskostnad skulle kunna ge en medelstor familj mat för ett år. Människoföraktet och manipulationen är lika motbjudande och snuskig som de värsta kök som Gordon Ramsay hemsöker i Kitchen Nightmares

Att följa Bannon under åren 2017-2018, visar sig vara ett nästintill genialiskt drag. De inledande åren under Trumps styre har lett till några av de mest vulgära politiska episoder som vi sett i modern tid. Det bildas per automatik en dramaturgi då vi ser hur Bannons agenda sprider sig som ett dödligt virus över hela världen. Den fortsatta ökningen av högerpopulism och flera vansinnesdåd, förstärker – åtminstone min, övertygelse om att Bannons lögner och propaganda ligger till grund för världens – nuvarande, kaotiska tillstånd. 

’’%&% you I won’t do what you tell me’’

Det enda som gör The Brink något ofullkomlig är Klaymans något passiva och observerande förhållningssätt gentemot filmen. Det hade gett ett stort mervärde att få föra mer ifrån Klayman , de tillfällen regissören inflikar med ett genomtänka och intelligenta kommentarer, så förvandlas Bannons vimsiga och repetitiva retorik till en miserabel liten vattenpöl. Det hade varit spännande att se mer av Bannons politiska och moraliska motståndare, oftast förvandlas de bara till en ansiktslös massa av demonstranter. Man kan fråga sig om detta verkligen är en dokumentär kontra en observation.  

Det tillstånd som publiken lämnas i då filmen tagit slut, är en blandning av raseri och sorg. Det känns många gånger hopplöst, men i det allra sista skedet får vi en liten strimma hoppfullhet. Tanken att saker och ting kanske kan förändras – om vi alla tar vårt ansvar och väljer att hitta den allt mer sällsynta mänskliga anständigheten inom oss, gör mig något hoppfull. Den förhoppningen gör det omöjligt att inte falla platt för The Brink, en av de mest angelägna dokumentärerna på lång tid. 

Betyg 7/10

McQueen Recension 

B294020_26-212

All images courtesy and copyright of Nonstop Entertainment 2018

Summering: Mörk och flera gånger otäck biografi om en av modervärldens största tänkare och visionärer. 

Av någon anledning så är dokumentärfilmer som rör sig i den – allmänt sedda, ytliga modevärlden, oväntat djupa och engagerande. The September Issue är en personlig favorit där vi får en inblick i Anna Wintour (chefredatör på amerikanska Vogue) och arbetet med tidningens viktigaste utgåva, September numret. Jag kan inte slutas fascineras av kombinationen av vacker design, hårt arbete och industrins alltför återkommande självcentrering. I fallet med R.J Cutlers film så blir ingeting tunt eller tafatt, spelet bakom kulisserna med kläddesigners, inköpare och bångstyriga fotografer gjordes med stort engagemang och introduktionen till Wintours närmaste kollega Grace Coddington var både värmande och rörande. 

I andra fall kan det gå fel, väldigt fel… Valentino: The Last Emperor om Valentino Garavani fokuserade på de punkter som gör många illamående då det kommer till att studera Haute Couture, samtliga medverkande var falska, obehagliga och konstant osympatiska. 

C21-004-640

”Rebel,Rebel…..

Lee Alexander McQueen var känd som en rebell och provokatör inom industrin, och vad McQueen kanske fångar allra bäst är designerns fantastiska uppfinningsrikedom. De bästa dokumentärerna har tillgång till material som kan ge oss en genuin inblick i personen eller händelsen som presenteras. Filmens två regissörer Ian Bonhôte och Peter Ettedgui presenterar här McQueens privata videofilmer som alla kommer ifrån hans unga år. Flera av McQueens  livsavgörande upplevelser och erfarenheter finns med – anställning på modehuset Givenchy och hans mycket debuterande och även kontroversiella visningar. 

De bilder vi är vana att se från den kända catwalken består av trådsmala modeller iklädda färgglad extravagans. Detta var inslag som tillslut skulle bli närvarande i McQueens arbete, men viljan att provocera och bryta trender var alltid viktigast. Flera kollektioner ramades in av motbjudande kontexter såsom våldtäkt eller mord, när man utforskar varför McQueen drogs till detta obehagliga  mörker så är filmen som mest avslöjande. 

Flera släktingar, vänner och kollegor deltar och verkar – såvitt publiken kan uppfatta, vara helt villiga att berätta hela historien för omvärlden. Värt att notera är att filmskaparna valt att exkludera  celebriteter från intervjuerna, en och annan supermodell får komma till tals, men de har alla haft en personlig relation till McQueen. Det är befriande att slippa se och höra tomma hyllningar från diverse kändisar som enbart kan relatera till McQueen genom att ha ägt eller burit kläderna. 

mcqueen_a4.jpg

”…You’ve torn your dress…”

Filmen är indelad i kapitel som alla har en vinjett där vi får se den numera klassiska dödskallen som idag står som en ackompanjerande logotyp för företaget. Dödskallen är en bra metafor för McQueens person – avskalad, gotisk, mörk och bisarrt jordnära.

Personen bakom de galna kläderna och de innovativa showerna, visar sig vara mångbottnad och fylld av motsägelser. McQueen kan vara kufisk och vidrigt ful i mun, sedan visar han upp en jordnära sida. I Frankrike är klyftorna mellan skräddare och designer så påtaglig att de inte ens delar samma lunchlokal, McQueen fullkomligt ignorerar dessa normer och delar mer än gärna bord med arbetarn på Givenchy. McQueens skakiga psyke är filmens andra huvudtema. Framgången och pengarna blir inte till någon glädje utan en tung börda. Tillsammans med en extrem arbetsbörda – som innebar att ständigt innovera och designa kläder i rasande fart, så framställer filmen det som om det bara var en tidsfråga innan något hemskt skulle ske.

Glamouren och de champagnen får snällt ställa sig åt sidan denna gång för kolsvart mörker, intensivt arbete och outtömlig passion. McQueen är en dyster dokumentär som är fullt villig att dyka ned i ett brustet men genialt psyke.  

Betyg 7/10