Summering: Rörig, tråkig och förvirrad historia som har berättats fört och då bättre.  

The Favourite – ja, den numera gamla käpphästen måste nämnas ännu en gång, vände upp och ned på alla mossiga konventioner om att ett kostymdrama måste vara lika innovativt och nyskapande som en skrotad tjock-TV. Med hjälp av Yorgos Lanthimos snillrika regi så fick vi uppleva ett fullfjädrat mästerverk som bibehöll genrens traditioner men som aldrig tvekade att innovera. 

Lanthimos unika approach är inget man kan – eller bör, kopiera, den säregna karaktären som The Favourite bär med sig, kan inte med automatik appliceras på samtliga uppkommande filmer inom genren. Filmen förblir en abnormitet som sent kommer att glömma bort. Mary Queen Of Scots är däremot raka motsatsen mot vågad, spännande eller nyskapande, återigen så är genren tillbaka i uråldriga hjulspår. 

Ett stort antal debuterande långfilmsregissörer fick chansen att visa upp sig under 2018, Josie Rourke har en gedigen erfarenhet från några av Londons mest trendiga teatrar. Det teatrala brukar alltid gå hand i hand vid de tillfällen då skådespelare tvingas dra på sig tidstypiska kläder – som ser ut att väga mer än en konsertflygel.

Pony     

I de mest klassiska Shakespeare pjäser, bygger en stor del av upplevelsen på bombastiskt men exakt skådespel. Skådespelarna som tar sig an den högtravande och dramatiska dialogen måste besitta en pondus som hypnotiserar publiken. Och då man valt att låta Margot Robbie spela Drottning Elizabeth I så är de förhoppningarna grusade långt innan vi träder in i biosalongen. Robbie – som har låst sig fast i ett hörn där hon enbart spelar karaktärer som är farligt nära ett nervsammanbrott, saknar rutinen och erfarenheten för att kunna göra rättvisa åt en av historiens mest fascinerande och mystiska monarker. 

Elizabeth I av England har sedan urminnes tider förekommit i både pjäser och film. Det har inte varit några okända gråsparvar som har fått äran att spela rollen, Cate Blanchett och Helen Mirren är bara ett fåtal exempel på aktriser som gjort bejublade porträtt av denna historiska ikon. I jämförelse med dessa två rolltolkningar så framstår Margot Robbie som en tam ponny jämte två fullblodshästar. 

Lösnäsa från helvetet 

Dessutom har man tvingat på Robbie en lösnäsa som hämtats från helvetets portar. Tillsammans med den – ikoniskt, likbleka sminkningen och den röda peruken, så ser stackars Robbie ut som en blandning mellan Johnny Depps hemska version av Hattmakaren från Tim Burtons Alice I Underlandet – och Bill Skarsgårds sadistiska demonclown Pennywise från IT.  

På filmen affisch så står Margot Robbie och Saoirse Ronan lika när varandra som två medpassagerare på en bussresa under rusningstid. Detta blir närmast ironiskt då Ronans Mary Stuart är den enda karaktär som Josie Rourke verkat intressera sig för. Maktspelet i det engelska hovet förblir en katalysator för filmens händelseförlopp, men alla sekvenser med Elizabeth I känns  irrelevanta och rentav onödiga. Mary Stuart må få betydligt mer speltid, men även här är berättandet oengagerande. 

Ronan har slut på tricks 

Ronan förekommer i flera diskussioner som en av sin generations vassate förmågor, tyvärr så börjar den irländska aktrisen få slut på tricks. Den udda och uppkäftiga karaktären från Greta Gerwigs Lady Bird, verkar ha lånat Doc Browns tidsmaskin från Tillbaka Till Framtiden och åkt till ett lerigt och betongrått Skottland, skillnaderna mellan karaktärerna är negligerbara. Ronan och Robbies insatser är bra exempel på hur genuin skådespelartristess ser ut. Visserligen kan man ha överseende med detta då Josie Rourke hanterar hela filmen som en försenad skattedeklaration – frustrerad och uttråkad.  

Grötig berättarteknik 

Där den misslyckade makeupen och en allmän slentrian är illa nog för det slutbetyget, så är Mary Queen Of Scots största fiende den totalt misslyckade personregin. Misstaget – där regissör och manusförfattare inte bryr sig om att etablera karaktärer, i tron om att deras historiska relevans skall räcka till, är en klassisk fallgrop som helt och hållet lamslår hela filmens. De stora komplotterna och den ondsinta uppsåten blir helt obegripliga att förstå när varenda person vi möter är lika oskiljaktiga som två Stormtroopers från Star Wars. 

Josie Rourke behandlar sin berättelse som om det vore en sopsäck, allt mellan himmel och jord kastas ned i en ful svart påse som sedan dumpas framför publiken, som får ’’nöjet’’ att rota rejält iden för att hitta något av värde. Ordning och reda kan man därmed utesluta. Sedan görs det också några hemska ansatser till medeltida erotik , slutresultatet är lika sexigt och sensuellt som de massiva pölar av snömos som täcker våra svenska gatukorsningar. 

Målarbok 

Efter Lanthimos grandiosa bragd med The Favourite, så känns Mary Queen Of Scots som en banal målarbok där allt är tecknat och klart, allt som behöver göras är att tillsätta färg. Tyvärr så glömmer alla inblandade bort att hålla sig inom de TYDLIGT markerade linjerna och resultatet blir därmed anskrämligt. 

Betyg 2/10