Joker Recension

Publicerad den 2 oktober, 2019 av bosstime55

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2019

Summering: Todd Philips och Joaquin Phoenix pretentiösa och självgoda förhoppningar om att göra en serietidningsfilm – som avviker från normen, har blivit till ett groteskt monster som slukar av egoism, arrogans och högmod.

Denna recension hade gärna fått vara lika kort som Joaquin Phoenix är med journalister. Men eftersom Joker ådragit sig massiv hype innan sin premiär, så kommer en lång och saklig utläggning behövas för att på ett rättvist sätt, förklara varför regissören Todd Philips och Phoenix framställt någon sorts filmisk självmordscocktail som sticker näsan i vädret och ser ned på allt och alla.

Vid det här laget så vet vi hur det gått för DCs biofilmer de senaste åren. Man Of Steel var en skramlig och bullrig soppa, sedan följdes detta upp med med en sur Ben Affleck, en kalkoninsats av Jared Leto, och tillslut en Justice League som var en katastrof. Förutom Patty Jenkins Wonder Woman så får vi gå tillbaka till Christopher Nolans superklassiker The Dark Knight, för att kunna hitta en tid då Batman och hans galleri av skurkar, var det häftigaste och mest drabbande på en biograf.

Ingångspunkten med Joker har varit att man genom en minde budget, getts mer utrymme till kreativ frihet. Man har tex kunnat kosta på sig en så kallad R-Rating (barnförbjudet i USA), då kostnaden är ansenligt lägre än för jätteproduktioner som Avengers eller en mer traditionell Batman-film, som i sin tur måste generera miljardinkomster för att gå med vinst. 20th Century Foxs Deadpool producerades förvisso under exakt samma förutsättningar, men det faktumet tar man inte notis om.

Joker har på förhand hyllats för att revolutionera och förädla sin genre, iden med att skapa en kolsvart film – utan någon som helst flärd eller fantasi, är tydligen tillräckligt för att kategorisera sig som autoamtisk vassare och mer ’’vuxen’’ än konkurrensen. Att serietidningsfilmer kan vara mer än trikåer och superkrafter har vid redan sett i exempel som Road To Perdition och

A History Of Violence, varav båda filmerna regisserades av mycket ansedda regissörer som Sam Mendes och David Cronenberg. Idén om att en film automatiskt är mindre värd – endast för att den baseras på en tecknad serie, är destruktiva tankegångar, varav dessa förstärks Joker, som så uttalat försöker göra sig märkvärdig och unik, på den groteska merit att per automatik är mer uppfinningsrikedom och kompetent än ihåliga ’’krasch-bang’’ filmer. Om man letar efter totalt sammanbitna och superhjältefilmer och hur väl de har lyckats förvalta sina adaptioner så kan vi ta en titt på Josh Tranks Fantastic Four som självfallet var något vi behövde mer av…

Varför fantasy, post-apokalyptisk action eller Science Fiction, har större acceptans hos den kritiska opinionen är i polemik med all rim och reson. Tex så är J.R.R Tolkiens verk varken mer eller mindre intellektuellt än något som Bob Kane eller Stan Lee skapat. Regissören Todd Philips har varit noga med att poängtera att Joker inte är baserad på någon serietidnings förlaga eller tidigare inkarnation. Philips går till och med så långt att säga att allt är skapat specifikt för filmen, således uppmanas publiken att bortse från all som tidigare setts eller visats.

Kunde lika gärna hetat Pistvakt

Följdfrågan blir då varför man ens valt att stöpa filmen i DC-mallen. Om detta nu är menat som något individualiserat projekt, så finns det ingen som helst anledning att kalla filmen för Joker – ett varumärke som är minst lika gångbart som Batman eller Spider-Man. Detta är som att döpa en film till Macbeth och låta filmen vara en musikal i en simhall, utan några som helst anknytningar till Shakespeares verk. Akira Kurosawa hade tex den goda smaken att inte låta namnge Shakespeare adaptioner med de traditionella titlarna, genom att ta det beslutet så frigjorde Kurosawa sig från förväntningar och kunde således överraska publiken.

En mer passande titel för Joker borde varit; ’’Comedian in New York’’ eller ’’Mad man in Town’’, Gotham City är uppenbarligen inte den fiktiva betongdjungel som vias upp i den tecknade förlagan, utan ett skamlöst och uppenbart New York under tidigt 80-tal, förutom ett par vinkningar och igenkännbara karaktärer, så är entusiasmen för själva källmaterialet obefintligt. Detta är en lekstuga där Todd Philips storhetsvansinne tagit överhanden, att regissören bakom ’’historiska filmer’’ som Baksmällan-trilogin och War Dogs, kategoriserar hela superhjälte-genren som ’’högljudd’’, säger en dem om hybrisen. Det är nästa lika skrattretande som då Michael Bay påstods sig ha gjort en smalfilm med stora meriter i Pain & Gain eller valfritt utspel från Björn Ranelid om sin storhet som författare.

Inom DC serier finns en avdelning kallad Elseworlds; detta är berättelser som tar kända karaktärer – som Batman eller Stålmannen, och placerar dem i nya kontexter, skapare tillåts därmed att experimentera med det mesta av de etablerade konventionerna.

Joker har försökt att positionera sig i detta fack, en berättelse som inte är bunden till något större sammanhang, eller behovet att skapa en uppföljare. Men trots att Philips ständigt försöker lyfta fram de mer ’’artistiska’’ meriterna, så känns Joker lika cynisk och kalkylerande som en reklamfilm för Coca Cola.

Burtons Batman-vision var ett sant original

När Tim Burton släppte sin Batman 1989, så fanns det gott om kritiska röster som menade att Burton rört sig alltför långt ifrån källmaterialet. Burtons mörke riddare mördade utan pardon, Bruce Waynes trogna betjänt Alfred släppte opåkallat in Kim Basinger i det innersta nästet, men kanske mest uppmärksammat var Jack Nicholsons porträtt av ’’The clown prince of crime’’.

Där karaktären i serien är en enigma, utan namn eller allt för stor historik – innan sin karriär som en av av tidernas mest diaboliska skurkar, så fick Burton stark kritik för att ge karaktären både ett namn och ett yrke som gangster.

Burtons Batman må ha sina problem, tex så är den sista tredjedelen en fullkomlig soppa, men trots det så förblir filmen oförglömlig. Skälet till att alla fel och brister inte tar överhanden – är Burtons tydliga vision, detta är inte en traditionell adaption utan en tolkning. Gotham City har aldrig varit så mörkt, otäckt, fult eller förtrollande som år 1989. Denna säregna vision ger filmen en sådan unik identitet att alla brott mot ’’Batman lagarna’’ går att acceptera.

Inte ett uns kompetens

Todd Philips har tillskillnad mot Burton inte ett uns känsla för varken visuellt hantverk eller särpräglad identitet. Inför produktionen av Joker så lades ett stort fokus på att Martin Scorsese skulle stå som exekutiv producent – denna filmikon skulle senare hoppa av projektet, men det har inte stoppat Philips från att imitera Scorseses första filmer som Mean Streets eller Taxi Driver. Liknelserna med den sistnämnda, har också förkommit i de många hyllningarna, och vissa likheter finns såklart på den absoluta ytan, både har desperata och psykiskt sjuka män i centrum som allt mer lär sig hata världen de lever i

Dessa Scorsese filmer är långt ifrån de vackra och storslagna produktioner han tar sig an idag. Mean Streets har ett kornigt och sotigt foto som osar av smuts, cigarettrök och avgaser, även

Taxi Driver går i samma visuella spår. Philips har uppenbarligen stirrat sig blind på dessa tidiga Scorsese produktioner och försökt stöpa Joker i samma visuella form. Dock visar sig detta vara ytterst problematiskt då Philips inte valt att filma analogt, utan använt sig av digitalkameror.

Om Joker hade presenterats – som den digitala produktion den faktiskt är, så hade skadan inte varit så stor som den är nu. Men för att skapa en analog känsla så väljer man att visa filmen i 70mm – för pressvisningen. Detta format kan vara helt magnifikt i exempel som Christopher Nolans Dunkirk, men när nu Philips sätter vagnen före hästen så blir resultatet både fult och falskt. Konverteringen gör att filmen ser ut att ha ett risigt Photoshop-filter över sig, det är grovt och fult, utan att egentligen fylla någon som helst funktion.

Om det nu bara varit visuella problem som spökat, så hade det varit överkomligt, men Joker är som berättelse betraktad en härdsmälta större än den vi såg i HBO-serien Chernobyl. De berättelser om Jokers bakgrund och ursprung, är oftast vaga, den mest kända och omtyckta – The Killing Joke, skapar en viss empati där man målar upp ett tragiskt öde där ondska föder mer ondska. Men författaren Alan Moore har den goda smaken att inte berätta allt för mycket om det förflutna.

Galnare än Norman Bates

Detta hade varit utmärkt material för en film. Om Philips hade valt att regissera sina skådespelare med mer subtilitet, så hade historien om ett förfall i storstadsmiljö kunnat vara effektivt. Men dessa möjligheter fullständigt mördas då man mycket tidigt klargör att Phoenix karaktär – Arthur Fleck, är bortom all räddning, karaktären visar sig vara galnare än valfri domedagsprofet som skriker och gormar på New Yorks gator. Styrkan i Alan Moores berättelse är den obehagliga frågan – om en dålig dag kan förvandla en vanlig människa till ett monster. Men Arthur Fleck får Anthony Perkins Norman Bates från Psycho att framstå sund och förnuftig. Att finna någon empatisk tragik i det hemska som Fleck utsätts för är därmed fullkomligt uteslutet, dessutom är Fleck helt intetsägande och ointressant.

Där Taxi Drivers Travis Bickle desperata – och misslyckade, försök att skaffa sig ett liv efter Vietnamkriget, flera gånger är hjärtskärande och obehaglig, så finns det en empati då Bickle åker raka vägen ned i helvetet.

Alla mänskliga aspekter är som bortblåsta hos Arthur Fleck, förutom att karaktären befinner sig i ett konstant predikament – där omvärlden är löjeväckande iskall och aggressiv, så finns det inget som på något sätt skapar empati. Att bevittna ett gökur blir än galnare är som att titta på hur gräs växer någon extra centimeter.

Samma gamla Phoenix

Joaquin Phoenixs rolltolkning gör inte heller mycket för att inspirera. Mestadels så spelar han över och gör en torftig repris av sina roller från You Were Never Really Here eller The Master. Precis som i de exemplen så blir det ett konstant mumlande och sluddrande som bara förstärker intrycket att Fleck var galen – och utan någon möjlighet till räddning, långt innan biopubliken mötte honom. Phoenix omtalade viktnedgång är påtaglig, men det är en bedrift för viktväktarna inte en rolltolkning, framförallt då det inte tillför någonting.

Fleck verkar nämligen vara gjord utav titanium och ha muskler av stål. Ingenting verkar ha särskilt stor fysisk inverkan på honom, däribland att bli påkörd eller bli allvarligt misshandlad. Att sedan försöka övertyga om att detta skulle vara mer realistiskt går inte att ta på allvar då Phoenix tar mer stryk än både Bruce Willis och Arnold Schwarzenegger ihop. Utöver en mängd mumlande så passar Phoenix på att visa upp lite vansinnesdans som ser ut att vara någon misslyckad auktion för en remake av Grease, om det skulle finnas någon karaktärsutveckling i denna dans – som påminner om en berusad valross, är jag uppenbarligen för intellektuellt inkompetent för att förstå.

Drömmen om att vara 2000-talets Taxi Driver spricker då Philips skapar en omgivning som är lika överdriven och extrem som den Joel Schumacher byggde upp Falling Down. Där finns det i alla fall en tragikomisk humor som gör det absurda fallet makabert underhållande. I Joker så är allt mellan himmel och jord hemskt, vidrigt och utan några som helst nyanser.

Usla biroller

Denna flathet och ihålighet har även drabbat birollerna, stackars Zazie Beetz får en roll som är så menlös att man fråga sig om tom luft hade varit att föredra. Detsamma gäller Frances Conroy som gör sig till åtlöje i rollen som Flecks mor.

Alla försök till att framstå ’’vuxen’’ eller ’’intellektuell’’ faller som patetiska käglor. Philips, Phoenix och filmens ego vet inga gränser. Det finns gott om historier om hur Phoenix tackat nej till roller som Bruce Banner eller Stephen Strange – då han hade tvingats skriva på ett kontrakt för multipla filmer. Med facit i hand så handlade detta snarare om att de pajaskonster – som att vandra bort ifrån inspelningen vilket Phoenix påstås ha gjort under produktionen, aldrig hade godtagits hos en producent eller studio som värnar om sitt varumärke. Enligt uppgift sägs Philips ha skrivit om manuset under filmens gång, man kan dock undra om ett manus ens existerat. Narcissismen och egoismen är närmast giftig, berättelsen är förmedlad med en sådan arrogans att man glömt bort att göra den spännande, djärv eller begriplig.

Sandpapper i halsen

All cynism blir som sandpapper i halsen. Den pretentiösa tanken om att göra en post-modern reflektion om brutaliteten i vårt moderna samhälle, känns helt infantil. Tillslut blir hela filmen till en sträckbänk där pretentioner, dryghet och överlägsenhet regerar och gör filmupplevelsen till en tortyr.

Inte blir det mycket bättre av att kritiken – om att filmen förhärligar våld och anarki, visar sig vara helt korrekt, de antagonister som förekommer är onda bara för sakens skull, och idén om att frigörelse sker i att anordna en mordiskt kaos framkallar djupa suckar.

Och för att handla om en karaktär, vars personlighet och modus operandi alltid bestått i att överraska med handlingar mer groteska än vad någon kunnat föreställa sig, så är filmens chockmoment ett rent dagis. Där Heath Ledger skapade konstant obehag i sin mästerliga tolkning och kunde skrämma en hel publik med en blyertspenna, så är denna Joker lika otäck som en smält snögubbe. Trots att både våldet och språket är grövre än någonsin så är det tamt och tråkigt.

En hädelse

Joker är en fullkomlig hädelse till film, en överdådig, vulgär och narcissistisk produktion som förvanskar ett källmaterial av guld. Att helt avvika från sitt källmaterial och gå loss på det med inkompetens, uselt berättande och noll koll, har faktiskt gjorts tidigare av Warner Brothers… Den filmen heter Catwoman och 15 år efter dess premiär så har den fått ett syskon i Joker.

Betyg 1/10

Dumbo Recension

Publicerad den 27 mars, 2019 av bosstime55

All images courtesy and copyright of Walt Disney Studios 2019

Summering: Ett illa genomtänkt manus räddas av otroliga produktionsvärden och ett antal underhållande sekvenser som får filmen att ehm, ja… Lyfta…

Tim Burton… Den Tim Burton. Han som regisserade filmer vars stämning var så tätt och syrefattig att hela biosalongen tappade i andan. Den man som gjorde filmer som var rena kärleksförklaringar till de mest gotiska och brutala sagor från Bröderna Grimm. Guillermo Del Toro må vara en lika stor anhängare av klassiska sagor och sägner, men Del Toros bästa verk har mer gemensamt med modern mytbildning som serietidningar (positivt menat)

Batman från 1989 må inte ha mycket att sätta emot i jämförelse med Christopher Nolans The Dark Knight-Trilogi. I aspekter som struktur och minnesvärda actionscener, blir det närmast pinsamt att jämföra dem. Nolans gråa och – någotsånär, realistiska adaptioner av Bob Kanes hjälte, är tekniska under, trots ogästvänliga områden som Gothams slum, så finns det en sterilitet, en form av precision som får filmerna att kännas slipade till perfektion.

Modern konst

Burtons version är raka motsatsen, varenda ruta är smutsig, becksvart och skrämmande med sin gotiska och mardrömslika arkitektur. Gothams gator är lika trevliga som en allmän toalett som stått ostädad i ett par årtionden. Detaljer, galna former och visuellt vansinne, kolliderar i en makalös mix. Just den där märkliga kombinationen av surt och sött gör filmen trollbindande titta på, innehållet må vara halvdant, men utseendet är nästintill banbrytande.

Tyvärr så finns den Tim Burton inte längre… Efter sin lysande film om världens sämsta regissör – Ed Wood, så verkade Burton mogna, på bekostnad av sin lekfullhet och förmåga att få totala motsägelser att fungera ihop. Enbart i den mycket underskattade Big Fish, så lyckades Burton få sitt filmskapande att verka vuxnare men samtidigt löst och ledigt. Berättelsen om sonen som vägrar tro på sagor, och där den – döende, fadern fortfarande inte kan lämna eskapismen och drömmarna, är en nästintill perfekt summering av Burtons bästa stunder.

Katastrof karriär

Efter Big Fish så har Burtons karriär varit nästintill katastrofal. Alice I Underlandet må ha genererat oerhörda mängder pengar, tyvärr är filmen som sådan värdelös, med en berättelse som vägrar leda någon vart, och en – som alltid, dödstrist Mia Wasikowska i huvudrollen. De senaste åren har Burton blivit en dussin regissör, där allt han är involverad i får ett måttligt entusiastiskt gensvar. Dumbo är kanske inte en defibrillator för Burtons karriär, men det är hans bästa film sedan just Big Fish.

De moderna Burton-filmerna misslyckas till till stor del då de saknar ett ens godtyckligt berättande. Av någon anledning så försöker Burton skruva till berättelserna, detta utan något egentligt syfte. Filmerna känns därmed rentav meningslösa och ett massivt slöseri med tid.

Med Dumbo så slutar Burton – äntligen, att försöka frasera och forcera grundmaterialet. Filmen från 1941 är drygt en timme lång, därav har mycket av storyn behövts stöpas om och förändras. På ganska kort tid så avhandlar man hela originalfilmens innehåll, det är nästan så att man kalla Dumbo (2019) för en sorts semi-uppföljare, filmens andra halva är mer eller mindre helt nytillverkad.

Outforskad kontitnet

Det finns nått inneboende spännande i att vi ger oss ut på tidigare outforskad mark. Burton har antingen fått tydliga direktiv från Disney – eller insett, att inte dra iväg och fascinera sig för mängder av trams och strunt. Allting är pang på och filmen sliter ordentligt för vrida om tårkanalen. Disneys mest ökända sentimentalitet är många gånger i full fart, eftersom originalversionen är minst lika tårdrypande, så känns detta inte alltför felplacerat, och vid ett par tillfällen så träffar Dumbo – överraskande nog, rakt i hjärtat.

Ensemblen verkar i sin tur ha ganska roligt. Danny DeVito tillför en helt strålande energi som för med sig ett stort mått värme. Michael Keaton fortsätter sin – moderna, tradition att spela diabolisk skurk, det är ganska långt ifrån hans fenomenala porträtt som Adrian Toomes/Vulture i Spider-Man: Homecoming, men överlag så är detta acceptabelt, även om det tangerar överspel.

Mörka moln på horisonten

Då vi tittar åt huvudrollerna så börjar mörka moln framträda. Colin Farrell har kommit en bra bit sedan hans skandalår med diverse fylle-upptåg. Men insatsen här kommer inte att leda till någon större skjuts i karriären för Farrells del, med en risig sydstatsdialekt och ett viss mått av apati blir karaktären mest tunn utfyllnad.

Att gå hårt åt oerfarna barnskådespelare är ungefär lika hyggligt som skattefusk eller att köra mot rött, men Nico Parker i rollen som Farrells dotter Milly, kan höra till en av de mest irriterande karaktärerna på film de senaste tio åren, i något hemskt hopkok av kylig arrogans och vidrig näsvishet, gör Parker årets hittills mest provocerande insats.

Eva Green går också på en mina, det finns en anledning till varför den franska aktrisen aldrig slog igenom på allvar efter sitt genombrott i Casino Royale. Greens skådespel är återigen stelt, slarvigt och ointressant.

’’Briljant’’ manusförfattare

Felen i karaktärerna är inte uteslutande pga det ojämna skådespelet, utan Ehren Krugers manus. För den som inte är bekant med Krugers karriär så har han stått bakom ’’oförglömliga mästerverk’’ som Transformers och The Ring 2. Tilläggen och förändringarna är – ur en strukturell synpunkt, goda som koncept, men transportsträckorna är lövtunna, förutsägbara och oinspirerade.

Flera skeenden blir gräsligt stela i och med att de är överfyllda utav klyschor och lastgamla vändningar. Flera karaktärer agerar också märkligt dysfunktionellt – ibland till och med idiotiskt. Manuset känns flera gånger improviserat, huvudpersoner tar ett flertal beslut som känns helt imbecilla, karaktärsgalleriet blir i värsta fall till en bunt veklingar som är helt utan integritet.

Given To Fly

Filmens ess i rockarmen är titelrollen, den flygande elefanten himself. Numera renderad i otrolig fotorealism, genom undret som är digitala specialeffekter. Dumbo – karaktären, känns mer levande än både Farrell och Green ihop, att ettor och nollor kan skapa något så här uttrycksfullt är rentav mirakulöst.

Ett antal flygsekvenser får filmen att lyfta – bokstavligt talat, här finner Burton en barnslig entusiasm och glädje som blir rena energirusher. Utseendemässigt är hela filmen minst lika spektakulär som sin digitala huvudrollsinnehavare. Burtons riktigt imaginära produktionsdesign ligger fortfarande begravd någonstans i 80-talet, men med hjälp av en obönhörligt massiv budget så välsignas Dumbo med ett par sanslösa vyer.

Dumbo är fylld av turbulens, hjärtskärande slitningar och en Tim Burton som för första gången på år och dagar verkar återfått någon minimal form inspiration. Slutdestinationen må vara platt och ointressant, men vägen dit är flera gånger så pass underhållande att jag har svårt att helt värja mig från slutsatsen att en flygande elefant är underhållning på hög nivå.

Betyg 6/10

Mary Queen Of Scots Recension

Publicerad den 8 februari, 2019 av bosstime55

All images courtesy and copyright of UIP 2019

Summering: Rörig, tråkig och förvirrad historia som har berättats fört och då bättre.

The Favourite – ja, den numera gamla käpphästen måste nämnas ännu en gång, vände upp och ned på alla mossiga konventioner om att ett kostymdrama måste vara lika innovativt och nyskapande som en skrotad tjock-TV. Med hjälp av Yorgos Lanthimos snillrika regi så fick vi uppleva ett fullfjädrat mästerverk som bibehöll genrens traditioner men som aldrig tvekade att innovera.

Lanthimos unika approach är inget man kan – eller bör, kopiera, den säregna karaktären som The Favourite bär med sig, kan inte med automatik appliceras på samtliga uppkommande filmer inom genren. Filmen förblir en abnormitet som sent kommer att glömma bort. Mary Queen Of Scots är däremot raka motsatsen mot vågad, spännande eller nyskapande, återigen så är genren tillbaka i uråldriga hjulspår.

Ett stort antal debuterande långfilmsregissörer fick chansen att visa upp sig under 2018, Josie Rourke har en gedigen erfarenhet från några av Londons mest trendiga teatrar. Det teatrala brukar alltid gå hand i hand vid de tillfällen då skådespelare tvingas dra på sig tidstypiska kläder – som ser ut att väga mer än en konsertflygel.

Pony

I de mest klassiska Shakespeare pjäser, bygger en stor del av upplevelsen på bombastiskt men exakt skådespel. Skådespelarna som tar sig an den högtravande och dramatiska dialogen måste besitta en pondus som hypnotiserar publiken. Och då man valt att låta Margot Robbie spela Drottning Elizabeth I så är de förhoppningarna grusade långt innan vi träder in i biosalongen. Robbie – som har låst sig fast i ett hörn där hon enbart spelar karaktärer som är farligt nära ett nervsammanbrott, saknar rutinen och erfarenheten för att kunna göra rättvisa åt en av historiens mest fascinerande och mystiska monarker.

Elizabeth I av England har sedan urminnes tider förekommit i både pjäser och film. Det har inte varit några okända gråsparvar som har fått äran att spela rollen, Cate Blanchett och Helen Mirren är bara ett fåtal exempel på aktriser som gjort bejublade porträtt av denna historiska ikon. I jämförelse med dessa två rolltolkningar så framstår Margot Robbie som en tam ponny jämte två fullblodshästar.

Lösnäsa från helvetet

Dessutom har man tvingat på Robbie en lösnäsa som hämtats från helvetets portar. Tillsammans med den – ikoniskt, likbleka sminkningen och den röda peruken, så ser stackars Robbie ut som en blandning mellan Johnny Depps hemska version av Hattmakaren från Tim Burtons Alice I Underlandet – och Bill Skarsgårds sadistiska demonclown Pennywise från IT.

På filmen affisch så står Margot Robbie och Saoirse Ronan lika när varandra som två medpassagerare på en bussresa under rusningstid. Detta blir närmast ironiskt då Ronans Mary Stuart är den enda karaktär som Josie Rourke verkat intressera sig för. Maktspelet i det engelska hovet förblir en katalysator för filmens händelseförlopp, men alla sekvenser med Elizabeth I känns irrelevanta och rentav onödiga. Mary Stuart må få betydligt mer speltid, men även här är berättandet oengagerande.

Ronan har slut på tricks

Ronan förekommer i flera diskussioner som en av sin generations vassate förmågor, tyvärr så börjar den irländska aktrisen få slut på tricks. Den udda och uppkäftiga karaktären från Greta Gerwigs Lady Bird, verkar ha lånat Doc Browns tidsmaskin från Tillbaka Till Framtiden och åkt till ett lerigt och betongrått Skottland, skillnaderna mellan karaktärerna är negligerbara. Ronan och Robbies insatser är bra exempel på hur genuin skådespelartristess ser ut. Visserligen kan man ha överseende med detta då Josie Rourke hanterar hela filmen som en försenad skattedeklaration – frustrerad och uttråkad.

Grötig berättarteknik

Där den misslyckade makeupen och en allmän slentrian är illa nog för det slutbetyget, så är Mary Queen Of Scots största fiende den totalt misslyckade personregin. Misstaget – där regissör och manusförfattare inte bryr sig om att etablera karaktärer, i tron om att deras historiska relevans skall räcka till, är en klassisk fallgrop som helt och hållet lamslår hela filmens. De stora komplotterna och den ondsinta uppsåten blir helt obegripliga att förstå när varenda person vi möter är lika oskiljaktiga som två Stormtroopers från Star Wars.

Josie Rourke behandlar sin berättelse som om det vore en sopsäck, allt mellan himmel och jord kastas ned i en ful svart påse som sedan dumpas framför publiken, som får ’’nöjet’’ att rota rejält iden för att hitta något av värde. Ordning och reda kan man därmed utesluta. Sedan görs det också några hemska ansatser till medeltida erotik , slutresultatet är lika sexigt och sensuellt som de massiva pölar av snömos som täcker våra svenska gatukorsningar.

Målarbok

Efter Lanthimos grandiosa bragd med The Favourite, så känns Mary Queen Of Scots som en banal målarbok där allt är tecknat och klart, allt som behöver göras är att tillsätta färg. Tyvärr så glömmer alla inblandade bort att hålla sig inom de TYDLIGT markerade linjerna och resultatet blir därmed anskrämligt.

Betyg 2/10

Smallfoot Recension

Publicerad den 27 september, 2018 av bosstime55

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2018

Summering: Menlös pekoral som snart är bortglömd.

För länge, länge sedan, i en värld då Bill Clinton var amerikansk president och Sverige hade en samlad regering, så var en datoranimerad film lika nytt och revolutionerande som dagens Virtual Reality och maskinlärande. Pixars Toy Story kom ut 1995 och inledde en helt ny era inom filmindustrin. Det skulle bli början på slutet för de animerade filmer som producerats med hjälp av papper och penna. Pixar var årtionden före sina konkurrenter och deras dominans saknade någon som helst konkurrens, man kan närmast kalla det ett mikro monopol. Det skulle dröja ett halvt decennium innan en utmanare skulle träda fram, Shrek från DreamWorks Animation blev en braksuccé och hade således var Pixars enväldiga styre över.

Idag finns det inget som helst nyhetsvärde i en animerad film. Industrin har ställt om sig och nu har det blivit ombytta roller, publiken vill nu se en återgång till det traditonella. Produktionsbolagen Studio Ghibli och Laika – som valt att fortsätta med tekniker som stop-motion och klassisk animation, ses nu som något exklusivt och unikt. Marknaden är numera mättad, därefter är det inte lika lukrativt att producera animerade filmer. 3D bågen som svepte över filmvärlden år 2009, gav filmer som Avatar och Tim Burtons Alice I Underlandet en extra boost genom sina tekniska attribut. Likadant var det för alla digitalt animerade filmer, avkastningen var således garanterad att bli hög.

Dussinvaror

Warner Brothers är relativt nya på det animerade området, deras första film – The Lego Movie, blev mycket framgångsrik och ledde till flera spin-offs och en kommande uppföljare. De lyckades skapa sig en egen identitet i den mördande konkurrensen. Lego-Batman filmen är tex betydligt bättre än något som DCs filmiska universum levererat. Smallfoot är den andra filmen i ordningen som inte har något att göra med varumärket Lego för Warner Brothers Animation. Nu överger man sin distinkta och säregna profil från Lego-filmerna , på så sätt bäddar man även för jämförelser med bolag som Pixar och Illumination.

Smallfoot behöver vara extraordinär, eller i alla fall säregen för att sticka ut, att säga att man inte lyckas vore en underdrift av intergalaktiska proportioner. Låt oss göra ett litet experiment; Duck Duck Goose, Planes, Cloudy With A Chance Of Meatballs och The Nut Job, är det någon som kan erinra sig ett par eller ens någon av dessa filmer ? Om svaret är nej så är det föga förvånande, där Despicable Me och Toy Story är inristade i det kulturella undermedvetna, så är ovannämnda filmer lika lätta att sära på som ett par barr i en granskog. Och Smallfoot ansluter till den osmickrande medelmåttiga skaran.

Looney Tunes Pekoral

En film som har köttbullar i titeln blir åtminstone ihågkommen för det inslaget, Smallfoot har inte en mikrosekund som går att lägga på minnet, berättelsen och dess patos känns så slitet att man kan höra hur hela maskineriet gnäller och tjuter. Konceptet där en ung och entusiastisk man eller kvinna önskar bryta sig loss från ett bakåtsträvande och konservativt samhälle, användes av både Brave och The Croods. Årets Early Man av Aardman Animations gick på samma linje, inte ens dessa mästerliga animatörer lyckades att göra något intressant av konceptet.

Om detta enbart hade varit en utgångspunkt så kunde det ha fungerat, nu följer allt i ett förutsägbart och tråkigt spår, då man inser att det återstår nästan en timme av dessa repetitiva klyschor så börjar svetten rinna. Smallfoot går också rakt in i filmfällan som betyder att animerade familjefilmer skall vara hysteriska och hispiga. Karaktärer gormar, flaxar med armarna och skriker så fort det finns utrymme. Looney Tunes klassikern Gråben och Hjulben verkar vara den största inspirationskällan för filmens samtliga skämt. Regissörerna Karey Kirkpatrick och Jason Reisig verkar inte förstå att stora delar av publiken har sett dessa billiga slapstick skämt tusentals gånger tidigare. Vartenda skämt är utdraget och saknar alltid slutpoäng.

Sur mjölk

Visuellt finns det inte heller någon att bli lycklig över. Tekniskt är det förhållandevis fult och de sektioner som är någotsånär kreativa, avhandlas med stort ointresse från filmskaparnas sida. Smallfoot innehåller också ett par musikaliska inslag i bästa Disney-anda, tyvärr är dessa lika bedrövliga som filmens utseende – minus från ett spår, så låter det värre än Monty Pythons musorgel. Rapparen Common som lånar ut sin röst åt filmens hövding, verkar ha stipulerat att åtminstone en sekvens skall ägnas åt hans ’’musikaliska’’ förmågor. Den sektionen är lika förfärlig som Waterloo från Mamma Mia: Here We Go Again, det är som att bevittna en urspårad version av någon gräslig Las Vegas show, med dålig ljussättning och usla dansare som sjunger lika falskt som en båtlast av vettskrämda katter.

Både öronen och ögonen utsätts för allvarliga risker, men det är filmens skrattretande moralkaka som blir huvudansvarig för något sorts filmiskt mord. Då allt – tack och lov, tar slut så lämnas vi med det ’’innovativa’’ budskapet att profit aldrig skall gå före vänskap och lojalitet. Det ’’revolutionära’’ budskapet bekräftar bara att detta är en massproducerad pekoral som lämnar en eftersmak som är lika oangenäm som sur mjölk.

Betyg 2/10

The Disaster Artist Recension

Publicerad den 29 december, 2017 av bosstime55

All images courtesy and copyright of Warner Brothers

Historien om en av världens sämsta filmer visar sig vara både rolig och fascinerande. Och mot slutet står det klart Tommy Wiseau är vår tids Ed Wood, med allt vad det innebär.

Fascinationen för misslyckanden och totalt inkompetens inom vissa yrkesgrupper är alltid tacksamma att representera film på. Tim Burton visade att man kan göra en bra film om en man som sägs ha gjort världens sämsta film – Ed Wood och hans ökända Plan 9 From Outer Space. På många sätt så är The Disaster Artist en sorts spirituell uppföljare till Burtons biografi. Få har nog undgått att på något sätt bli utsatta för Tommy Wiseaus numera klassiska fiasko. Jag har bara sett brottstycken och har inte direkt känt mig sugen på att åta mig att sitta igenom hela 100 minuter av bland det sämsta filmmediet har att erbjuda.

Men historien bakom denna numera kult-klassiska filmiska apokalyps visar sig vara en både rolig och fascinerande resa.

0012

Vansinne

Till en början blir jag lite oroad över hur James Franco valt att presentera filmen. Starten ger otäcka påminnelser om Kevin Smith (som faktiskt dyker upp i filmen) där ett gäng komplett talanglösa och irriterande clowner drar runt och pratar smörja. Det verkar som att vi kommer få någon slags version av Greg Mottolas Superbad – med allt vad det kan innebära, med grovt språk och barnsliga användningar av olika könsorgan.

Allt klarnar dock när man börjar fokusera på inspelningen och upptakten samt efterdyningarna. Bröderna Franco har en spontan och effektiv kemi där de båda kompletterar varandra väl. James Franco kan tyckas göra ett överspel men vid närmare studier av den riktiga Wiseau så är Francos prestation inte så långt ifrån verkligheten även om händelser har justerats för att optimera humorn.

Birdman

Vad som fascinerar mest är kanske mysteriet kring Wiseaus uppenbara materiella tillgångar. Än idag har man inte kunnat fastställa vart dessa resurser kommer ifrån. Filminspelningen som vi får följa är både patetisk och märkligt nog fascinerande. Den helt bottenlösa inkompetensen är helt otrolig att beskåda, inte en enda del av filmskapandet närmar sig ens begreppet vettigt.

Det helt bisarra kedjan av händelser och Wiseaus flera gånger horribla personlighet bidrar till både skratt men också en viss rädsla då något riktigt obehagligt verkar dölja sig under ytan av flum och storhetsvansinne.

Ironiskt nog kallades Wiseau för Birdman under en period i sitt liv då han sålde leksaker föreställandes fåglar. Alejandro González Iñárritus suveräna film om divor och egon på Broadway delar flera likheter med The Disaster Artist. Vi får ett minst sagt icke glamoriserat porträtt av Hollywood, där människor slåss över det minsta, en plats där drömmar och hybris går hand i hand.

Balansen mellan att agera som inblick och även underhållande komedi fungerar oväntat väl. Det här är ett av de tillfällena då verkligheten överträffar dikten, det går knappt en minut utan att man ställer sig frågan ’’ är det här verkligen på fullt allvar ?’’.

Mer fokus

The Disaster Artists stora svaghet är kanske att den kastar bort potentialen att bli än mer engagerande, personligen hade jag gärna sett en betydligt större del av filmen fokusera på den kaotiska inspelningen. Dessa sekvenser är filmens absoluta höjdpunkt och de helt bisarra stunderna av galenskap är båda hysteriskt roliga och hypnotiska.

Sedan knyter man ihop säcken för enkelt, slutet framställs som ett enda stort härligt skratt. I verkligheten kanske det fanns något betydligt mörkare motiv än att ”bara” förnedra filmkonsten.

Att blanda humor med djup fascination är svårt och sällsynt, men James Franco lyckas ro hem den svåra segern. The Disaster Artist är hysterisk, osannolik och närmast garanterad att underhålla.

Betyg 7/10

Spider-Man: Homecoming Recension

Publicerad den 2 juli, 2017 av bosstime55

Regissören Jon Watts och Marvel Studios har skapat ett mästerverk som aldrig slutar att överraska eller roa. Med enorm värme och kärlek till sin berättelse samt karaktärer, har man återigen satt ned foten för vad bra underhållning skall vara. Jag står helt mållös inför denna återkomst. Detta är en av de bästa filmer jag sett på åratal.

Det är femton år sedan Sam Raimi släppte loss serietidningsförlaget Marvels absolut populäraste karaktär på bioduken. Filmen följde i de fotspår som Tim Burtons Batman hade plöjt upp år 1989. Helt enkelt en något mörkare och vuxnare version i jämförelse med det något glättigare och simplare förlagorna. Man skapade starkt drama och kryddade med mycket medryckande action.

Spider-Man är fortfarande en fantastisk film, sättet den fångade mig som en mycket oerfaren filmtittare och vägrade släppa taget, är förmodligen början till mitt filmintresse. Uppföljaren blev ännu bättre. Raimi förbättrade allt, visuellt var det en stor uppgradering från den ganska mediokra fotograferingen från första filmen.

Striden ovanpå den fiktiva delen av tunnelbanan på centrala Manhattan (det finns ingen förhöjd räls i New Yorks Midtown område) kategoriseras för de flesta som en av genrens mest nervkittlande sekvenser. Jag kan utan problem sätta dessa två upplevelser som några de mest minnesvärda jag någonsin fått vara med om i min personliga filmhistoria.

Framgången var ett faktum. Spider-Man och uppföljaren banade vägen för den moderna serietidningsfilmen. Christopher Nolan slutförde mallen med Batman Begins ett år efter Spider-Man 2. Utan dessa filmer hade filmvärlden antagligen sett mycket annorlunda ut idag.

Sedan kom del tre…

Den ökända, vidriga och förolämpande ’’finalen’’ som skulle bli ett crescendo av sällan skådat slag. Budgeten var rekordstor, förväntningarna likaså. Jag kan inte understryka nog hur brutalt efterspelet var efter filmen. En nära bekantskapskrets och jag själv reste i över en timme för att se filmen på premiärdagen. Resan till biografen var fylld av extas och förhoppningar. Resan hem kan nog bara liknas med hemkomsten efter att ha förlorat VM i och med ett självmål.

Spider-Man 3 är (för att sägs det rakt ut) en motbjudande film. Det finns inte ett enda dugg som faktiskt kan beskrivas som godtagbart i en av världens mest cyniska uppföljare. Vad som en gång var guld blev nu till sand (i alla bemärkelser), det starka engagemanget för karaktärerna var bortblåst, allting verkade ha gjorts på en mindre bakfylla, där Raimi och ensemblen enbart räknade ned med timmar och dagar tills inspelningarna tog slut.

Trots finansiella framgångar beslutade Sony att pensionera serien och försöka sig på en omstart. Resultatet blev inte mycket bättre…

Marc Webbs två Amazing Spider-Man filmer är pretentiösa, kyliga och helt befriade från glädjen eller energin som en film i denna genre kräver. Förutom Emma Stones helt förträffliga porträtt av Gwen Stacy, så är dessa två tragiska skräpfilmer bäst förglömma, framförallt skurkarna Lizard, Electro, Rhino… Ja glöm allting, det är nog bekvämast så.

Efter det enorma dataintrånget hos Sony för snart tre år sedan, var det uppenbart att producenterna med Amy Pascal i spetsen ännu en gång skjutit sig själva i foten. The Amazing Spider-Man 2 presterade dugligt ekonomiskt, men i perspektiv till sina föregångare var inkomsterna minst sagt måttliga.

Serien hamlade i limbo och ryktena gick, åt alla håll.

Men så tillslut kom beskedet som många enbart kunna drömma om. Marvels mest välkända karaktär skulle återvända hem som en del av deras framgångsrika filmiskauniversum. Återtåget skedde redan i förra årets Captain America: Civil War, ett inhopp som för många stal hela showen i en redan ypperlig film.

Två fantastiska timmar med en perfekt Tom Holland

Så tiden är nu inne för den verkliga återkomsten. Och jag antar att både jag själv och andra Marvel fantaster burit på ett visst mått av oro. Vi har faktiskt inte sett en bra Spider-Man film sedan 2004. Men Homecoming bryter inte bara den nedåtgående trenden, den tar ett struptag kring konkurrensen och placerar sig som ett mästerverk som är nästintill fläckfritt. Jag är i fullkomlig extas över glädjeruset som förmedlas genom dessa två fantastiska timmar.

Regissören Jon Watts visade i sitt genombrott Cop Car att han hade en förmåga för att hantera allvar utan att slå in på en pretentiös väg. Det var en koncentrerad och skärpt historia som ofta var krypande obehaglig. Watts tar detta fokus till Spider-Man: Homecoming genom att helt och hållet koncentrera sig på berättelsen och dess karaktärer. Allt annat är sekundärt.

Tom Holland har blivit bekvämare och än mer karismatisk sen vi sist såg honom. Han ingjuter inte bara essensen från serietidningens Peter Parker, han utvecklar karaktären till en otroligt sympatisk och tillgänglig person där publiken ständigt är med honom, både genom emotionella dalar och toppar. Jag står mållös över hur Holland jonglerar med humor, tonårsångest samt ett orubbligt rättspatos som aldrig känns manipulativt.

Spider-Man har aldrig känns kraftfullare, fysiskt och emotionellt. Serietidningen försätter ofta karaktären i orubbliga situationer som kräver både fysiska och psykiska uppoffringar. Dessa överför Watts till sin film. Att se karaktären resa på sig efter varje smäll och slå de omöjliga oddsen är oerhört emotionellt kontra förutsägbart. Karaktären har aldrig varit bättre representerad., så enkelt är det bara. Andrew Garfields griniga och något odrägliga porträtt känns nu helt berättigat att förpassas till förbränningen.

Ensemble med nytt perspektiv

Övriga i ensemblen av unga och i flera fall oprövade aktörer, ger de välkända figurerna flera nya dimensioner. Tony Revolori gör översittaren Flash Thompson till något mer än bara ett själviskt idrottande muskelberg. Man bryter tabun för filmstereotyper som äger rum i High School-miljö. Laura Harrier och Zendaya Coleman får gott om material för att skapa två både intressanta och starka kvinnliga karaktärer. Jacob Batalon skall ha en eloge i rollen som Parkers skolkamrat Ned. Jon Watts nyttjar aldrig givna mallar för någon i persongalleriet. Allting byggs upp med enorm varsamhet och intelligens, det alltid genuint och rakt på sak.

Zendaya skulle ha mått bra av lite mer speltid, men det vi får är tufft och väldigt energiskt. Sedan är kemin utsökt, pusselbitarna faller på plats och linjerna mellan dem suddas ut. Ett ständigt djup går alltid att hitta, det här är väl realiserade personer som ständigt överraskar och engagerar. Watts undviker också något som helst övergripande patos som trycks in med ansträngda gester.

’’Jättekul’’ sade gamen

Michael Keatons Adrian Toomes är en både intressant och mångfacetterad antagonist som oväntat nog verkar lika genomtänkt som filmens hjälte. Vulture är också makalöst formgiven till absurdum, med metallvingar som besitter så många tricks i rockärmen att trollkarlen Joe Labero kommer känna sig något skamsen.

Då han och Spider-Man drabbar samman får vi snygga (men inte pråliga) actionscener som aldrig behöver förlita sig på att bombardera publiken med ett överflöd av digitala specialeffekter – som slutsekvensen i Avengers: Age Of Ultron. Allting innehåller en känslomässig laddning som kulminerar i en helt och hållet briljant final.

Det vore nästan ett lagbrott att inte hylla den geniala vändning som presenteras i filmens tredje fas. Den sker så organiskt och snyggt att jag känner starka impulser att ställa mig upp och applådera.

Filmens tempo är också närmast klockrent. Man låter aldrig de stora actionscenerna diktera, detta innebär att man eliminerar all form av utfyllnad. Dialogen och samspelet är precis lika fascinerande som de gånger Spider-Man visar upp sin akrobatik.

Väldigt snart inser jag att Homecoming inte är något högljutt och hjärtlöst spektakel, utan en fantastisk karaktärsstudie där man på bästa sätt använder sig av den stora och långa historiken som existerar från serietidningarna. Watts tillför ständigt nya infallsvinklar för både karaktärer och ikoniska scener från serien. Det är en helhet och sammanhållning som få filmer i någon genre klarar av.

Humorn är i en klass för sig, där James Gunn överdrev sina roligaste stunder i den förvisso helt suveräna Guardians Of The Galaxy Vol. 2, vet Jon Watts vart gränsen går. Skratten och leenden förkommer ständigt genom filmen, men Spider-Man: Homecoming är också helt förkrossande i sina mest dramatiska scener.

Varm och godhjärtad

Det är också en varm och godhjärtad film. Kritiken och skepsisen mot Marvel Studios och Disneys supersatsning kommer alltid finnas kvar, men man måste vara synnerligen bitter och grinig för att avfärda intentionerna med Homecoming. Scott Derrickson som regisserade Doctor Strange, påpekade att vad Marvel Studios först och främst fokuserar på är bra film. Och efter snart tio år som en av världens största firmor inom filmindustrin, framstår den gigantiska produktionsapparaten bättre än någonsin.

Man har tagit lärdom av sina tidigare misstag samtidigt som man aldrig faller in i slentrianens mörka skrymslen. Jag har faktiskt svårt att finna några som helst invändningar, det kanske skulle vara att vi vill ser mer av allt, för dessa två timmar passerar i rekordhastighet.

Precis som för femton år sedan då Spider-Man (2002) nådde sitt slut, så lämnar jag salongen lycklig, upprymd, tagen och helt förtrollad. Återkomsten är fulländad och jag är uppriktigt rörd över att en av de mest älskade superhjältarna någonsin återigen kan stoltsera med titeln bäst i hela vida världen världen.

Betyg 10/10

Bäst: Tom Holland, vändningen, humorn och kärleken till till materialet och säkerligen tusentals andra lyriska punkter.

Sämst: Vad för något ?

Fråga: Hur skall vi kunna vänta i hela två år för nästa del !?

Alien 1979-2012

Publicerad den 17 maj, 2017 av bosstime55

I och med premiären av Alien Covenant verkar det lämpligt med en återblick på de tidigare filmerna i serien, detta inkluderar Vs. utsvävningarna. Varning för kraftiga spoilers för samtliga filmer !

Alien (1979)

I ett trött och utbränt USA under mitten av 70-talet, efter Vietnamkriget och stor inflation, påbörjades en kreativ resning inom den amerikanska kulturen. Bruce Springsteen släppte det tidlösa mästerverket Born To Run år 1975, och två år senare fick Hollywood-filmen nytt liv i och med Star Wars: A New Hope. Ridley Scotts Alien är förvisso inte någon munter eller optimistisk historia. Det är en svart, suggestiv och hotfull maskin, som likt George Lucas rymdsaga, fortfarande står sig som en fantastisk filmupplevelse.

Alien är makalöst vacker, obehaglig och tidlös. Scott kör på idén att låta det okända vara ett lika stort obehag, som det faktiska monster, som väntar i mörkret. Uppbyggnaden är lika välplanerad som ett stycke klassisk musik från de stora mästarna. Tempot är förhållandevis lågt och tuffande i inledningen. Dagens tomma ’’hoppa till’’-effekter nyttjas inte. Även om tittarens puls förblir hög, så håller Scott filmen disciplinerad. Ingenting förhastas. Men sedan öppnas fördämningarna…

Den bortgångne och (mycket) saknade aktören John Hurt, får stå i centrum för ett av kulturhistoriens mest chockerande ögonblick. Idag är chockvärdet borta, efter alla parodier och referenser, i otaliga mängder filmer och TV-serier. Men när det nyfödda helvetesdjuret skjuter sig ut ur Hurts bröstkorg, skapades ett moment, som aldrig kommer behöva oroa sig för att bli bortglömt. Veronica Cartwrights hysteriska reaktion sägs i efterhand vara helt spontan.

Och så designen… H.R Gigers sagolika teckningar ges en sådan lyxbehandling, att varenda sekund med utomjordiska salar och besynnerliga födelseplatser, blir som att besöka ett konstmuseum.

Manusförfattaren Dan O’ Bannon grät på premiären, och flera historier florerar där ute om hur publiken kräktes och förstörde sina biostolar i ren terror.

Hur sönderspelad den än må vara, så är denna frustande resa lika makalös som för nästan fyrtio år sedan.

Betyg 9/10

Aliens (1986)

Ja, hur börjar man ens beskriva en film som Aliens ? Vissa saker kan filmnördar aldrig enas om, Gudfadern eller Nyckeln Till Frihet ? Är Sean Connery den enda riktiga 007 ? Och så Alien eller Aliens: Återkomsten ?

Där Ridley Scott lade grunden, och valde att gå på en linje som lutar mer åt Konstfack, där tittaren får gå in i en steril hall med makalösa alster på väggarna, så är James Camerons uppföljare en explosiv rockkonsert i jämförelse, där åskådaren studsar runt på dansgolvet. En del filmer ser man, andra lever man med för alltid. Aliens är svetsad till min själ. Antalet sedda gånger, går förmodligen inte att räkna, och skulle nog kunna bedömas som ohälsosamt.

Det är också den enda filmen – där desperationen till den ultimata utgåvan, ledde till ett obscent dyrt inköp av den japanska DVD-utgåvan, där ett DTS spår återfanns.

Aliens är definitionen av en perfekt film. Sigourney Weavers Ripley har växt, blivit mer luttrad och än mer besluten att utrota den utomjordiska ohyran. Hennes resa är komplett då hon mer eller mindre adopterar den föräldralösa Newt, spelad av Carrie Henn. Bandet mellan de två är starkt som en flod under vårsolen.

Bill Paxtons Hudson bjuder på mer skratt än de flesta moderna komedier. Actionscenerna får blodet att nästan skjuta ut ur ådrorna. Roboten Bishop, den stenhårda APC stridsvagnen, Pulse Rifle, Alien drottningen, replikerna… Och intensiteten som ger andnöd. Bara för att lista några juveler i denna skattkammare.

För övriga tävlande, både nya som gamla, är det ’’game over man, game over’’ !

Betyg 10/10

Alien 3 (1992)

Man tycker synd om David Fincher – i sin roll som debuterande regissör, efter alla otäcka berättelser om hur filmbolaget 20th Century Fox tvingade den store visionären till att förvrida sin egen film till oigenkännlighet, är det inte konstigt att vi har att göra med en komplett härdsmälta. En malande och helt menlös film, som borde dela samma öde som Ellen Ripleys bad i uppvärmt stål. Inte ens ett försök till en Directors Cut, kunde rädda en film som bäst borde beskrivas som en onödig förlängning.

Fincher får ett manus som inte gör någon glad. Det mesta går åt att Weaver surt stirrar i speglar och vandrar runt i trånga baracker. Övriga karaktärer orkar bara inspirera till gäspningar. Finchers ambitioner var stora men allt föll samman. Med åren som gått, har funderingarna inte slutat om vad filmen kunde ha blivit, om Fincher hade tillåtits att arbeta fritt. Det finns bibliotek av icke använda manus och filmens absurda tid i klippning och redigering som tog ett år. Filmen var en lika stor röra som inspelningarna för Tim Burtons Batman (1989), där man precis som här, byggde upp dekor och miljö för enorma summor, som ingen förstod hur det relaterade till manus som ändrades på nästan daglig basis.

Alla dessa anekdoter är klart intressantare än filmen.

Alien 3 kommer gå till filmhistorien som en av världens stökigaste filmer, både framför och bakom kameran.

Betyg 1/10

Alien Resurrection (1997)

Mon dieu ! Jean-Pierre Jeunet är en både innovativ och duktig regissör, som visat prov på stor talang i filmer som Amelie från Montmartre, De förlorade Barnens Stad och En Långvarig Förlovning. Men i och med sin engelskspråkiga debut gick något fel, väldigt fel…

Darius Khondji som stod för foto är den enda involverade, som klarar sig levande ur detta vrak. Sedan kommer allt annat…

Från den helt idiotiska storyn, till finalens ’’super’’ monster – som inte går att beskriva utan att ta till vulgärt språk. Det är nog bäst att vi alla bara drar ett stort streck över denna tragiska produkt, enbart gjord för att mjölka ur de sista slantarna som serien hade kvar. Sigourney Weaver själv erkände med handen på Bibeln att säckarna med pengar hon mottog, var den enda anledningen till sin medverkan. Och cliffhangern som vi får som grädde på det mögliga moset, är den slutgiltiga förnedringen.

Buffy och Vampyrerna skaparen Joss Wheedon, har precis som David Fincher, uttryckt stark aversion med vad hans manus förvandlades till. Den hatade Alien-hybriden som upprört till mindre demonstrationer, var tänkt att vara något klart mer obehagligt. Men då 20th Century Fox – återigen, bestämde sig för att budgeten skulle vara bunden till Ingvar Kamprads fika utgifter, skrotades de mer intressanta idéerna, och ännu en skamlig film var inbränd i kalkonhistorien.

Betyg 1/10

Alien Vs. Predator (2004)

Vad som skulle var en kul liten vinkning i Predator 2 – med ett Alien-huvud i bakgrunden i Predator skeppet, blev ett fjorton år senare ett tragiskt skämt. Paul W.S. Anderson står för regin och precis som i fallet med Resident Evil och Event Horizon är det skrattretande dåligt. Uselt hantverk med plastkulisser och kostymer sydda för en skolpjäs. Gjord på en pytteliten budget, där allt blivit nedmonterat av snålheten. Andersons tillvägagångssätt att göra film är torrt, platt och larvigt.

För de som sett de där riktigt pinsamma TV-versionerna av Fantomen och vampyrjägaren Blade, känner genast igen känslan av en totalt bankrutt produktion, både intellektuellt och materiellt.

Sättet Alien Vs. Predator misshandlar båda filmseriernas mytologi och berättelser är skamligt. Det sätts nya rekord i idioti, då de kallsinniga rovdjuren (Predator) beskrivs som en tonårsgrupp som jagar för att uppnå någon form pubertet. Sedan får vi se Sanaa Lathan åka kälke, de sekvenserna får varenda filmälskares hjärta att explodera av sorg och ilska.

Allt hade kanske varit förlåtet, om Anderson visat upp enorm kärlek och passion för filmen. Istället är det bara ännu en dag på jobbet, där lunchrasten inte kan komma snabbt nog.

Betyg 1/10

Aliens Vs. Predator: Requiem

Å milda himlar, hjälp oss ! Att begära en uppföljare till Alien Vs. Predator är som att be om en uppföljare till en jobbig förkylning. Den sista ynkliga lilla värdigheten som finns kvar, hos de båda ikoniska serierna, eldas här upp i ett inferno av häcklande och slentrian. Eländet pågår tack och lov bra i nittio minuter. Men det är illa nog. Filmen är precis lika billig och ointressant som sin föregångare. Däremot har våldet skruvats upp till rent smaklösa nivåer, där man inte har några förebråelser att helt öppet mörda barn i filmens introduktion. En fullkomligt motbjudande film på alla sätt och vis.

Betyg 1/10

mv5bmtqwmdm4ndg1mf5bml5banbnxkftztcwmtg1mdyxnw-_v1_sy1000_cr0015031000_al_

Prometheus

Det skulle bli en grandios återkomst i och med Ridley Scotts återkomst till regissörsrollen, men istället blev det en av tidernas bittraste upplevelser. Där publiken ville ha skräck, starka karaktärer och en större djup till mytologin, fick vi istället, det här…

Skräckelementet som får störst plats är Scotts groteska pretentioner. Prometheus verkar ha en speltid på tio livstider, sedan späs det på med teologisk rappakalja och utmärglade scener som besitter lika mycket energi som en orm i solen.

Prometheus är en patetisk, elak och uppblåst parasit, som är ett minst lika stort häckel som Alien Vs. Predator-serien.

Betyg 1/10

Årskrönikan 2016

Publicerad den 31 december, 2016 av bosstime55

Med bitter och sargad heder är det bara att ställa sig i ledet av utmärglade och deprimerande åsikter om att det snart gångna året 2016 varit en smärre symfoni i mörker och apokalyps.

Om någon behövde få mer kött på benen, i teorin om att det kan bli värre än värst, är 2016 ett utmärkt exempel. Humanitärt, intellektuellt och kreativt har hela 2016 gång på gång sänkt nivån.

Förluster som Leonard Cohen och Carrie Fisher slog kanske hårdast. Cohen verkade vara i kreativ toppform med sina två sista skivor – främst Popular Problems, som är i minst samma klass som de ofta glömda juvelerna i The Future och Ten New Songs. Att jag och så många nyfrälsta Cohen lyssnare aldrig fick chansen att se poeten och hans helt eminenta band – där The Webb Sisters och Cohens närmaste kreativa partner Sharon Robinson briljerade, kommer förbli ett hemskt faktum.

Att Carrie Fisher inte heller fick se den nystartade Star Wars-sagan få sitt ’’slut’’ kan också bara beskrivas som förfärligt.

Som jag redan nämnt så var stora delar av 2016 uttömt kreativt. Ingen kan ha blivit lycklig av ihåliga, skramlande och hjärtlösa själsslukare som Independence Day Resurgence eller Inferno.

På spelfronten blev cynikerna och skeptikerna matade med ammunition i och med anskrämliga produktioner som Mafia 3, som representerar slentrian i sin värsta form.

DC Comics/Warner Brothers fortsatte sin kamp mot klockan som tickar ned som en domedagsmaskin. Batman V Superman: Dawn Of Justice förblir en kavalkad i dålig regi och ännu sämre manus.

Den följande Suicide Squad är inte ens värd en kvävd viskning. Att se det makalösa arv och skafferi av möjligheter – som DC Comics faktiskt besitter, blir det smärtsamt att bevittna denna massaker av karaktärer som Jokern, Wonder Woman och Batman.

I tider som ofta kännas mörkare än den mest nedsläckta Tim Burton film (innan 2000-talet) är det inte speciellt konstigt att förstå att filmer – som lät oss fly undan verklighetens mardröm, slog hårdast, både hos publik och mig själv.

Disney spände sina redan stora muskler och fortsatte stärka sitt ljuvliga Marvel-universum med den helt hejdlöst spektakulära Civil War. Doctor Strange som fick stänga årets upplaga av Marvel-satsningen, slog dock alla förväntningar. Underhållningen och finurligheten togs till skyhöga nivåer i en film som inte kunde sluta bjuda på sig själv.

I ett annat universum långt, långt borta fortsatte Lucasfilm VD’n Kathleen Kennedy sin upprustning av världens kanske mest älskade nördmanifestation. Vi är nu uppe vid jämnvikt mellan de bra Star Wars-filmerna och de usla. Om Episode VIII träffar lika hårt som en käftsmäll från K-2SO kan vi nog konstatera att Star Wars förblir en ostoppbar kraft.

Rogue One: A Star Wars Story är årets största film på så många plan. Att se den bubblande kärleken som vilat hos regissörer som J.J Abrams och Gareth Edwards explodera, är en välsignelse som verkligen inneburit ett nytt hopp (ursäkta alla Star Wars-liknelser) för storbudgetfilmen.

Disney skulle också bjuda stora ögonblick i och med den sorgligt förbisedda Pete’s Dragon.

David Lowery visar att man kan skapa en familjefilm som innehar djup, känslor och värme utan att nedvärdera publikens intelligens.

Animationsstudion Laika gav oss visuell huvudvärk med sin mix av Beatles covers och japansk feodalism i Kubo Och De Två Strängarna.

För den lite mindre filmen stod Tom Ford och J.A Bayona för de mest drabbande stunderna. I Fords Nocturnal Animals får vi en blandning mellan avtrubbad modern dekadens och mörk nihilism. A Monster Calls ger oss istället ännu en anledning till att älska drömmar och förhoppningar

Bruce Springsteen visade igen varför ingenting kan jämföras med hans gudomliga spelningar som detta året ansågs korta om de tog slut vid tre timmar. Från intimiteten i Brooklyn till den helt vilda festen i Madrid bjöd varenda konsert på något minnesvärt för resten av livet.

Slutligen så har 2016 inneburit enormt mycket för Tiger Film. Vi har växt så sakta och äntligen lyckats hitta en form och publiceringsfrekvens, som vi hoppas och tror kommer fungera för både oss och er läsare.

Ett stort tack till alla läsare som valt att följa med på denna oförutsedda men förhoppningsvis stora resa.

Vår Star Wars-utställning som vi arrangerade tillsammans med Filmstaden Täby hör också till en av årets höjdpunkter. Tack till personalen och ett extra tack till Gustav och Elliot.

Stort tack till alla fantastiska biobesökare som visade sådan entusiasm.

Också ett enorm tack till UIP Sverige, Disney, Stockholm Filmfestival och Sony Entertainment som låtit oss få delta på deras pressevent och respekterat vår integritet.

Vi hoppas såklart på ett ljusare 2017 där vi växer ytterligare och där ännu fler av er väljer att hoppa på detta tåg av vansinne och oväntade äventyr.

Tack till er alla och gott nytt år !

Tiger Film

Est. 2015

Etikettarkiv: Tim Burton

Joker Recension

Dumbo Recension

Mary Queen Of Scots Recension

Smallfoot Recension

The Disaster Artist Recension

Spider-Man: Homecoming Recension

Alien 1979-2012

Årskrönikan 2016