Mary Queen Of Scots Recension

All images courtesy and copyright of UIP 2019

Summering: Rörig, tråkig och förvirrad historia som har berättats fört och då bättre.  

The Favourite – ja, den numera gamla käpphästen måste nämnas ännu en gång, vände upp och ned på alla mossiga konventioner om att ett kostymdrama måste vara lika innovativt och nyskapande som en skrotad tjock-TV. Med hjälp av Yorgos Lanthimos snillrika regi så fick vi uppleva ett fullfjädrat mästerverk som bibehöll genrens traditioner men som aldrig tvekade att innovera. 

Lanthimos unika approach är inget man kan – eller bör, kopiera, den säregna karaktären som The Favourite bär med sig, kan inte med automatik appliceras på samtliga uppkommande filmer inom genren. Filmen förblir en abnormitet som sent kommer att glömma bort. Mary Queen Of Scots är däremot raka motsatsen mot vågad, spännande eller nyskapande, återigen så är genren tillbaka i uråldriga hjulspår. 

Ett stort antal debuterande långfilmsregissörer fick chansen att visa upp sig under 2018, Josie Rourke har en gedigen erfarenhet från några av Londons mest trendiga teatrar. Det teatrala brukar alltid gå hand i hand vid de tillfällen då skådespelare tvingas dra på sig tidstypiska kläder – som ser ut att väga mer än en konsertflygel.

Pony     

I de mest klassiska Shakespeare pjäser, bygger en stor del av upplevelsen på bombastiskt men exakt skådespel. Skådespelarna som tar sig an den högtravande och dramatiska dialogen måste besitta en pondus som hypnotiserar publiken. Och då man valt att låta Margot Robbie spela Drottning Elizabeth I så är de förhoppningarna grusade långt innan vi träder in i biosalongen. Robbie – som har låst sig fast i ett hörn där hon enbart spelar karaktärer som är farligt nära ett nervsammanbrott, saknar rutinen och erfarenheten för att kunna göra rättvisa åt en av historiens mest fascinerande och mystiska monarker. 

Elizabeth I av England har sedan urminnes tider förekommit i både pjäser och film. Det har inte varit några okända gråsparvar som har fått äran att spela rollen, Cate Blanchett och Helen Mirren är bara ett fåtal exempel på aktriser som gjort bejublade porträtt av denna historiska ikon. I jämförelse med dessa två rolltolkningar så framstår Margot Robbie som en tam ponny jämte två fullblodshästar. 

Lösnäsa från helvetet 

Dessutom har man tvingat på Robbie en lösnäsa som hämtats från helvetets portar. Tillsammans med den – ikoniskt, likbleka sminkningen och den röda peruken, så ser stackars Robbie ut som en blandning mellan Johnny Depps hemska version av Hattmakaren från Tim Burtons Alice I Underlandet – och Bill Skarsgårds sadistiska demonclown Pennywise från IT.  

På filmen affisch så står Margot Robbie och Saoirse Ronan lika när varandra som två medpassagerare på en bussresa under rusningstid. Detta blir närmast ironiskt då Ronans Mary Stuart är den enda karaktär som Josie Rourke verkat intressera sig för. Maktspelet i det engelska hovet förblir en katalysator för filmens händelseförlopp, men alla sekvenser med Elizabeth I känns  irrelevanta och rentav onödiga. Mary Stuart må få betydligt mer speltid, men även här är berättandet oengagerande. 

Ronan har slut på tricks 

Ronan förekommer i flera diskussioner som en av sin generations vassate förmågor, tyvärr så börjar den irländska aktrisen få slut på tricks. Den udda och uppkäftiga karaktären från Greta Gerwigs Lady Bird, verkar ha lånat Doc Browns tidsmaskin från Tillbaka Till Framtiden och åkt till ett lerigt och betongrått Skottland, skillnaderna mellan karaktärerna är negligerbara. Ronan och Robbies insatser är bra exempel på hur genuin skådespelartristess ser ut. Visserligen kan man ha överseende med detta då Josie Rourke hanterar hela filmen som en försenad skattedeklaration – frustrerad och uttråkad.  

Grötig berättarteknik 

Där den misslyckade makeupen och en allmän slentrian är illa nog för det slutbetyget, så är Mary Queen Of Scots största fiende den totalt misslyckade personregin. Misstaget – där regissör och manusförfattare inte bryr sig om att etablera karaktärer, i tron om att deras historiska relevans skall räcka till, är en klassisk fallgrop som helt och hållet lamslår hela filmens. De stora komplotterna och den ondsinta uppsåten blir helt obegripliga att förstå när varenda person vi möter är lika oskiljaktiga som två Stormtroopers från Star Wars

Josie Rourke behandlar sin berättelse som om det vore en sopsäck, allt mellan himmel och jord kastas ned i en ful svart påse som sedan dumpas framför publiken, som får ’’nöjet’’ att rota rejält iden för att hitta något av värde. Ordning och reda kan man därmed utesluta. Sedan görs det också några hemska ansatser till medeltida erotik , slutresultatet är lika sexigt och sensuellt som de massiva pölar av snömos som täcker våra svenska gatukorsningar. 

Målarbok 

Efter Lanthimos grandiosa bragd med The Favourite, så känns Mary Queen Of Scots som en banal målarbok där allt är tecknat och klart, allt som behöver göras är att tillsätta färg. Tyvärr så glömmer alla inblandade bort att hålla sig inom de TYDLIGT markerade linjerna och resultatet blir därmed anskrämligt. 

Betyg 2/10 

Ocean’s 8 Recension 

oceans 26783.dng

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2018

Summering: En riktigt sunkig och fantasilös nyversion utav en av 2000-talets mest överflödiga filmserier. 

Riktigt så illa som den gräsliga versionen av Ghostbusters från 2016 blir det aldrig. Ocean’s 8 har en fullt godkänd episod då man utför själva kuppen, men med det ur vägen så befinner sig filmen på bottnen av en djup avgrund där meningslöshet och riktigt mediokert skådespeleri skriker efter fler själar att sluka.

Steven Soderberghs tre filmer om gentlemannatjuvarna bestående av bla. George Clooney och Brad Pitt, är inte direkt den bästa kandidaten då man tänker på något som kan kallas acceptabel filmkonst. Soderbergh är en regissör vars humor är så obefintlig att till och med Stefan Löven framstår som Mel Brooks i högform. Alla scener som försöker lätta på stämningen faller lika platt som sämsta sorten av ’’roliga historier’’. Det är så taffligt att man lika gärna hade kunnat byta ut försöken till humor med att visa upp hur tapetklister blandas ihop.

Ocean’s Eleven hade åtminstone en någotsånär röd tråd som gick att acceptera om man gick med på att lämna logiken därhän. Uppföljaren Ocean’s Twelve är praktexemplet på vad som händer då man släpper loss helt – med Clooney och Pitt som undantag, menlösa och överbetalda Hollywood aktörer att bedriva lekstuga i nästan två timmar.

Idag har filmlandskapet förändrats. Vi börjar äntligen få se duglig representation av etniciteter och motsatta könet, det faktumet kan man inte kritisera. Men varför just Ocean’s-serien helt plötsligt skall gå i bräschen som en kandidat för jämlikhet är obegripligt. Det finns idag stora tillgångar och inspirationskällor där de kvinnliga karaktärerna är välskrivna och genomtänkta. Ingen kan nog motivera varför just denna loja filmserie skall göras om på nytt med en kvinnlig ensemble.  

 

oceans 04919.dng

Fossiler

När man nu skall ställa sig i det progressiva lägret så borde regissören Gary Ross och filmbolaget Warner Brothers haft modet att rollbesätta nya, aktuella och relevanta aktriser i rollerna – ett antal bra exempel är Carrie Coon eller Lupita Nyong’o. Istället så har man hyrt in en trupp av arkeologer som grävt fram ett antal av filmvärldens mest dammiga fossiler – Sanda Bullock och Anne Hathaway. Både två har lyckats roffa åt sig oförtjänta Oscarsstatyetter för motbjudande utstuderade porträtt som skräddarsytts för att kunna ställa guldstatyer i hemmet, både The Blind Side och Les Misérables är exempel på filmer som borde få stå i skamvrån.

Bullock och Hathaway gör inte heller särskilt mycket för att övertyga, Hathaway verkar tro att detta är den tredje filmen i filmserien En Prinsessas Dagbok och spelar över så det stänker om det. Sandra Bullock besitter inte en promille av den charm eller karisma som behövs. Förutom  dessa två undermåliga insatser så får vi en Cate Blanchett som är så nonchalant och ointresserad att det faktiskt provocerar. Blanchett verkar helt oförmögen att prestera då hon inte blir lockad med båtlaster utav prisceremonier och hysteriska hyllningar.

Helena Bonham Carter spelar – i vanlig ordning, en vilsen virrpanna som känns lika passande för ett välplanerat brott som ett avhugget hästhuvud på en vegansk middagsbjudning. Resten av rollerna består av ’’rutinerade proffsaktörer’’ som popsnöret Rihanna och talkshowvärden James Corden… Enbart Sarah Paulson verkar anstränga sig i denna skamligt mediokra samling av så kallade ’’superstjärnor’’.

oceans 20386.dng

’’The Women In This Town Are being Misused’’

Faktum är att det är sorgligt att man inte tagit tillfället i akt och skapat mer fängslande karaktärer än den samling lyktstolpar som ockuperade tidigare filmer. Man har enbart ändrat kön och slarvigt placerat in dem i tidigare utforskade roller, vi får en ficktjuv, en hacker etc. De yngre – och helt ansiktslösa, aktörerna får alla bara infinna sig i detta. Filmskaparna verkar också räkna med att publiken har sett de tidigare filmerna så många gånger att de kan dem utan till. Vid varje tillfälle så slängs det in referenser och vinkningar som lämnar de flesta iskalla.

Innovationsnivån är ungefär den samma som den geniala iden att skapa Lilla Jönssonligan eller James Bond Jr. Det är slarvigt, tråkigt och tragiskt att man inte tar och leker med förväntningarna. Det hade varit roligt att få se ett gäng kvinnor utklassa grabbarna grus, nu får de istället bara stå i männens skugga. 

oceans 37119.dng

Desperate Housewives

Sedan gör man inte heller dessa karaktärer någon gentjänst då flera av dem behandlar tjänstefolk och servicepersonal som utgångna köttprodukter. Även om jag kan gilla inblickar i New Yorks mest glamorösa affärer och hotell, så påminner flera utav montagen – med lyxkläder och glassiga hotellrum, vara hämtade från Sex And The City.

För att vara en film som vill framhålla en glamorös yta så är genomförandet utan någon som helst elegans. Själva kuppen mot New Yorks Metropolitan museum är filmens enda minnesvärda sekvens, det kan ha att göra med att någonting faktiskt händer då. Men något försök att förnya eller överraska går självfallet inte att överväga ens här. Till och med Jönssonligans kupp mot IKEA var mer innovativ än detta.

Ocean’s 8 är som en ett enda långt och meningslöst segerlopp efter ett lopp där man tävlat mot sig själv. Det är något mer intressant än Soderberghs gräsliga uppföljare, och ett av de celebra gästinhoppen måste erkännas som riktigt roligt. Men överlag är det man ser det man får, och det är inte särskilt vackert i det här fallet.  

Betyg 2/10 

Thor Ragnarok Blu Ray (2K) Recension 

ThorRagnarok_BD_3D_scandi.jpg

All Images Copyright And Courtesy Of Marvel Studios/Disney 2018

VARNING: Spoilers för allt som har med Marvel Cinematic Universe och Thor Ragnarok att göra. 

Filmen 

När man uppnår en sådan kritisk massa som Marvel Studios har gjort med sina historiska framgångar, så räcker det med minsta lilla justering eller ändring för att skapa uppror eller glädje.  Marvel har gjort det klar och tydligt att de är villiga att ta risker med sina filmer. En fega studio hade förmodligen producerat Iron Man 6 framför Guardians Of The Galaxy eller Ant-Man. När de nådde till den tredje film om den nordiska guden Thor, så valde att att röra om rejält i grytan.

Med Taika Waititi som regissör blev det roligare, lite mindre seriöst och väldigt oväntat. Waititi är en galen man, på bästa sätt, han har inga hämningar och regisserar sporadiskt men bestämt. Thor Ragnarok kan inprincip klassas som en komedi, det är ständigt roligt och ingenting är på särskilt stort allvar. Självfallet ledde detta till en polarisering hos publiken. För många blev det för mycket av det roliga, det finns sannerligen sekvenser som inte fungerar. Starten är obekväm och det snabba replikskiftet mellan den gigantiska eldemonen Surtur och Chris Hemsworth orsakar vissa stolsvridningar.

Det är då man äntligen kommer tillbaka till Asgård som bollen sätts i rullning. Tempot är rasande snabbt och det skapas en oväntad harmoni mixen mellan barnslig humor och stora actionsekvenser. Dialogen det visuella bombardemanget går hand i hand. En särskild medalj måste utdelas då man spelar Led Zeppelin spåret Immigrant Song, då uppnår man en helt unik extas av sanslös action. Hantverket är som alltid lysande med sina fantastiska färger och specialeffekter i världsklass.

Den stora och starka Hulken har aldrig varit såhär uttrycksfull och rolig, med sina enstaviga repliker blir det mesta med den gröna jätten komiskt guld. Tessa Thompson måste också nämnas som ett helt fantastiskt nytillskott i form av Valkyrie, en föregetts supersoldat som dränker tidigare misslyckande i utomjordisk alkohol. Samtliga aktörer – både gamla som nya, har ställt om sig väldigt väl till en mer spontan arbetsmetodik, Waititi nyttjar enligt sig själv en hel del av skådespelares personliga åsikter och justeringar. Cate Blanchett förblir filmens största minus, hela insatsen känns slarvig och oengagerad.

Thor Ragnarok lämnar inte något djupt emotionellt avtryck som Guardians Of The Galaxy Vol.2 eller Black Panther, men det är inte heller avsikten, det här är en förstklassig åktur på en nöjesfält – utan åksjukan, som håller betydligt längre än någonting du hittar på Gröna Lund eller Liseberg.   

Betyg 8/10    

Bilden 

Disney har sedan Blu Ray formatets vagga stått för några av de absolut bästa referensskivorna på marknaden. Bildkvalitén som visas upp här är inget annat än perfekt. Färgerna är starka men aldrig övermättade. Ansiktstexturer är mer levande än någonting man någonsin kommer att kunna se på en 3D visning. Skärpan är sylvass och visar upp de detaljerade miljöerna och  sminkningarna. Flera filmer kämpar med svärtan, här är till och med de mörkaste sekvenserna  helt befriade från brus eller negativa artefakter. Detta är utan tvekan bland det bästa man kan uppleva bildmässigt.

Betyg 10/10   

Ljudet  

Marvels filmer brukar vanligtvis smälla och dundra så mycket att de i praktiken skulle kunna orsaka vräkning eller telefonsamtal till polisen. Detaljrikedomen och akustiken är utan dess like och varenda kanal får arbeta hårt.

Så det är med viss chock som jag kan konstatera att Thor Ragnarok inte låter förträffligt eller ens mycket bra. Scener som skall flytta om ens möblemang saknar eftertryck, vi använder en relativt överaktiv bashögtalare i vårt system och såhär passiv har jag nog aldrig hört den. Ljudet är trångt och det saknas utrymme i form av detaljer och trovärdig akustik.

Det påminner väldigt mycket om den nu tio år gamla Iron Man utgåvan som aldrig ville nyttja basen. Jag har svårt att se vad som har gått snett här, framförallt då Marvel – till stor del, använder sig av samma tekniska personal bakom kulisserna. Att påstå att det låter dåligt vore att överdriva, det är en fullt godkänd upplevelse, men i jämförelse med den perfekta bildkvalitén så är ljudspåret enbart godkänt.

Betyg 6/10  

Extramaterial 

Återigen får vi ett par korta och intetsägande snuttar av arbetet bakom filmen. Det är för ytligt och kortvarigt för att verkligen ge en bra inblick i skapandet. Samtliga intervjuer med skådespelare känns som om med är konstruerade av ett helt regemente av PR-experter.

De borttagna scenerna som ingår är inte heller något som förändrar något av större betydelse. Det handlar om små förlängningar och tidsödande övervikt som med all rätt har klipps bort. Vad som räddar bonusmaterialet är Taika Waititi, som i både intervjuer och sitt kommentarspår fullständigt dominerar.

I sitt kommentarspår så slår Waititi sönder alla normer om vad och hur det skall göras. Mängden skämt och anekdoter kunde ha blivit en plåga att lyssna till med men sin enorma humor, karisma och självdistans så blir det svårt att inte bli underhållen. Och från ingenstans så dyker regissörens tvååriga dotter upp och konstaterar att denna gigantiska film inte är något att ha. Sällan har det varit så roligt att lyssna till något så sporadiskt och oseriöst.

Betyg 6/10 

 

The Shape Of Water Recension 

0061

All images courtesy and copyright of 20th Century Fox

Guillermo Del Toro gör en många gånger vacker och förtrollande film som tyvärr inte klarar av att nå fram till mållinjen.  

Guillermo Del Toro må inte ha uppnått samma status som sina mexikanska vapenbröder i Alejandro González Iñárritu och Alfonso Cuarón. Det är över tio år sedan Del Toro varit såhär omtalad och hyllad – då med Pan’s Labyrinth. Del Toro är det där rockbandet som aldrig blommade ut efter sin första hit men som genom dedikation och entusiasm till sin publik lyckats bli en favorit.

Hellboy från 2004 är en underskattad genrepärla som mottog oförtjänt dålig kritik. I den fantastiska mixen av svart berättande och otäcka monster var Del Toros filmskapande som hemma. Berättelsen som adapterar Mike Mignolas serietidning blev inte bara visuellt slående utan också emotionellt. Bandet mellan Ron Perlman och den numera bortgångne John Hurt är en av de mest rörande fader och son relationerna jag faktiskt sett i en film.

I sitt hjärta är Del Toro en riktig nörd och det på bästa sätt. Hans egen bostad är som ett gotiskt pojkrum där man kan finna både monster och serietidningar. Det visuella har alltid varit viktigt för Del Toro. Designen är helt distinkt och går inte att ta fel på. Den enorma förkärleken för alla små detaljer slår Wes Anderson (som kallas detaljernas mästare) på fingrarna. Allting som förekommer i filmerna är noga planerat och har ofta en minst lika intressant bakgrundshistoria som filmernas primära händelser.

0022

Beast Of Burden

Tyvärr så har Del Toro haft svårt att verkligen kännas stabil som filmmakare de senaste åren. Efter succén med Pan’s Labyrinth har efterföljande projekt varierat i kvalité. Trots enorma ambitioner med Pacific Rim så blev filmen ett ekonomiskt bakslag – något som lett till att Del Toro inte regisserar uppföljaren. Crimson Peak lyckades inte heller locka någon större publik. Och uppföljaren till Hellboy – The Golden Army, kom inte ens nära att fånga magin ifrån den första filmen.

The Shape Of Water har däremot slagit ned som en gigantisk meteorit i filmvärlden. Och flera inslag är verkligen imponerande, men tyvärr så känns Del Toro ringrostig och lite för tankspridd för att verkligen cementera sig som en sann mästare.

Bildmässigt är det som alltid strålande vackert. Den här gången använder man ett grönt filter som för tankarna till Jean-Pierre Jeunets tidiga verk som De Förlorade Barnens Stad. Det är inte lika sagolikt eller naivt som för den unga Ofelia (från Pan’s Labyrinth) i det krigshärjade Spanien. Platsen är denna gången USA och staden Baltimore, en plats som sällan representerats positivt i fiktiv media. Staden känns ansiktslös på samma sätt som den namnlösa och gråa platsen David Fincher valde att låta Seven utspela sig emot.

Men så fort vi kommer innanför de alldagliga husen så väntar samma otroliga detaljrikedom, varenda bokhylla känns kurerad och planerad in i minsta detalj. Överallt så finns det något som skriker efter uppmärksamhet. Skådespelaren Doug Jones är återigen täckt av smink. Detta kreatur är både levande och expressivt. Skiftet mellan bohemiska lägenheter och rostiga och industriella militäranläggningar är slående.

0011

Silence Is Golden 

Den andra stora diskussionspunkten har varit Sally Hawkins insats. Den som alltid diskreta och försynta Hawkins har alltid fått agera i skuggan av aktörer som Cate Blanchett, men här lägger hon in en helt annan växel. Hon behåller sitt lugn och försöker inte jaga efter priser i den kommande ’’Award Season’’, Hawkins tillåts varken tala eller ens utnyttja de mest enkla verbala läten. Men prestationen är exakt och väldigt ödmjuk, hon gör en både sympatisk och varm person som känns tillgänglig trots sina begränsningar.

Michael Shannon som utger andra halvan utav filmen känns rollbesätt efter sina tidigare prestationer som obehaglig skurk. Även här är han diabolisk och manisk men det här är första gången Shannon inte känns endimensionell. Det här är en bestämd med mänsklig antagonist som drivs av karriärframsteg och en vilja att bryta sig loss ur det rigida. Övriga aktörer gör också strålande insatser, Octavia Spencer fortsätter att briljera med sin pondus och Richard Jenkins är som gjord för dessa bastanta biroller.

Det är alltså som upplagt för att Del Toro helt och hållet skall hänföra, men trots en spännande premiss och flera nervpirrande moment så vill aldrig The Shape Of Water riktigt komma igång.

0041

Some Kind Of Monster 

Trots Hawkins strålande insats och den vackra paketeringen så kommer aldrig det där ögonblicket som verkligen rör om i mig på allvar. Den huvudsakliga relationen mellan Jones och Hawkins är mer intressant på pappret än i praktiken. Det blir också gigantiska problem då Del Toro vill göra historien mer intim, det känns forcerat och även löjeväckande.

Flera scener hade mått bra av lite mer subtilt berättande. Mindre är mer borde varit av högsta prioritet. I en film som besitter så mycket potential i sin design och story behöver inte arbeta såhär övertydligt, det känns ibland som att bli curlad fram i sin emotionella reaktion.

003

Sea Of Monsters 

Sedan ställer jag mig också lite frågande till designen på Doug Jones ’’monster’’. Del Toro menar att detta har varit en av de mest avancerade karaktärerna att realisera visuellt, besynnerligt nog så slås jag av hur lik denna amfibie är med Doug Jones karaktär i Hellboy – Abe Sapien. De delar också flera karaktärsdrag som överensstämmer vilket leder till att filmen känns lite tandlös då vi redan sett ett liknande kreatur förut.

Det är då filmen helt omfamnar att vara en thriller som den är som bäst. Flera scener är elektriska från den enorma laddningen, det är explosivt och väldigt spännande då det behövs.

The Shape Of Water är på flera sätt en triumf, Sally Hawkins är strålande och Del Toros öga för detaljer har mognat. Samtidigt känns det synd att all denna potentiell aldrig lyfter sig ovan det bestående intrycket av bra men inte fantastisk.

Betyg 7/10 

Thor Ragnarök Recension 

CRE-14261_R.jpg

All Images Copyright Of Walt Disney Studios 2017

En explosiv och glädjande åktur som inte håller tillbaka med sin humor eller lösa och lediga attityd. Det saknar tyngden och helheten för att kunna placera bredvid det bästa som Marvel gjort, men istället är det en av studios roligaste och mest underhållande filmer. 

Hur fixar man till en filmserie som aldrig riktigt tagit världen med storm ? Jo, man anlitar en vild och galen regissör från Nya Zeeland – Taika Waititi, man klipper hjältens hår och laddar filmen med humor och distans. Resultatet är inte oförglömligt men helt skamlöst underhållande.

Filmerna om den nordiska guden Thor har alltid setts som Marvels svarta får, de har genererat tillräckligt med inkomster för att motivera till uppföljare, men ingen av filmerna har lämnat ett riktigt djupt avtryck tillskillnad mot Captain America: Civil War eller Guardians Of The Galaxy. Thor The Dark World är utan tvivel den sämsta Marvel Studios filmen någonsin, en trött och energilös historia som kan stå som ett exempel för hur slentrianmässigt och tråkiga Marvels filmer hade kunnat bli om de hade legat på latsidan.

”The Western Shore”

Marvel Studios insåg att något radikalt behövde ske, efterfrågan att se en Planet Hulk film – en av de mest älskade serietidningarna om världens (?) starkaste hjälte har länge legat önskelistan för fansen. Detta visade sig vara en omöjlig dröm pga rättighetsskäl.

Den berättelsen tar Hulken ut i i rymden och en ogästvänlig diktatorisk planet där han både möter kärlek och förakt. Författaren Greg Pak ger den store starke gröne bamsen en tärd själ och en bitterhet över sin exil.

I Thor Ragnarök har man svetsat samman de båda karaktärerna – Thor och Hulken, och nyttjat element från Planet Hulk storyn. Det kan tyckas som att man skapar ett monster i Frankenstein anda, med olika delar och stygn för att hålla ihop det hela, men det är förvånande hur bra filmen väver samman de här två skilda berättelserna.

Taika Waititi visade upp en udda förmåga att skapa underhållande vansinne i Hunt For The Wilderpeople. En film som inte har några spärrar eller hämningar. Lite av de vansinnet har smittat av sig här.

CRE-34320_R.jpg

Spretigt och obekvämt i början 

Till en början känns Ragnarök spretig och obekväm. Waititi har gjort stora ändringar i Thors karaktär, från att ha varit teatralt bombastisk är han nu en skojare som tar luften ur andras monologer och ödesdigra scener. Jag känner knappt igen mig och blir genast orolig för vart detta kan landa. Och själva starten innan flygplanet lyfter är skakig och läskig. Humorn som alltid varit en del av Marvel Studios filmer får den här gången ta över alla kontroller. Vi bombarderas av underfundiga gliringar, parodiska kommentarer och ett stort mått av självdistans.

Det kan låta både ensidigt och billigt, men Waititi gör ett otroligt bra jobb med att ledsaga  publiken i stämningen och tempot. Tillslut får man till ett flyt som passar filmens bullriga framtoning. I en film där märkliga kreatur och en sminkad Jeff Goldblum tar plats måste ett mått av humor in.

CRE-10797_R.jpg

Sanslös underhållning 

Ragnarök är en otroligt underhållande film, Waititi håller igång ett snabbt tempo som sällan stannar av, han har till och med mod nog att inte låta action sekvenserna bli allt för långa och utdragna. Finalen är till och med lite snopen, Marvel verkar ha insett problemen i sina tidigare verk där den tredje akten enbart varit en enda stor explosion där man tappade bort sina karaktärer. Det är rent ut sagt beundransvärt att våga hålla tillbaka på konfekten och effekterna vid en punkt i filmen där man kunde ha dränkt publiken i stök och bök.

Visuellt så fortsätter man sitt segertåg från Doctor Strange och Guardians Of The Galaxy, Thor Ragnarök har gjort sig av med föregående filmers överdrivna färgpalett och texturlösa foto som fick kostymer och miljöer att se billiga ut. Den mytologiska platsen Asgård har aldrig sett så här bra ut, på gladiator planeten Sakaar använder man gråa nyanser och slänger in färg på ett mycket smart sätt.

MRK0005_comp_v010_020442_hires.jpg

’’Still mad…’’ 

Chris Hemsworth och Mark Ruffalo har efter alla dessa år byggt upp en mycket bra kemi som tar karaktärerna i en annorlunda riktning. Ruffalos Hulk får några betydligt bättre dramatiska scener än de man krystat försökte få fram med Scarlett Johanssons Black Widow i Avengers The Age Of Ultron. Tessa Thompson är  fantastisk som den stenhårde krigaren Valkyrie. Serietidningsversionen är en blont bombnedslag som tar alla typer av stereotyper om vikingar och blonda nordbor till sin spets. Här blir karaktären en härdad och utmärglad figur som gett upp den romantiska bilden kring död och ära. Marvel går fortfarande i bräschen för tuffa och värdiga kvinnliga karaktärer som inte behöver spela på sin sexualitet.

Jeff Goldblum är helt bindgalen som The Grandmaster, ett gökur som värderar sitt ego och excentriska natur mer än något annat. Tom Hiddleston verkar ha roligare än någonsin, Loki är fortfarande en självupptagen och ynkrygg men också mänsklig i att han första gången inte kontrollerar sitt eget öde. Den enda felande länken i skådespelet är faktiskt Cate Blanchett. Detta är en roll som Oscarsvinnaren borde kunna hantera i sömnen, hennes dödsmaskin Hela får ett par riktigt diabolisla tillfällen, men Blanchett känns stel och ointresserad. Alldeles för många gånger känns det som om hon enbart spelar på rutin. Enligt en intervju menar den – privat, som alltid sura och ofta tramsiga skådespelerskan, att hennes barn är det största skälet till hennes medverkan. Den slappa attityden märks av och Hela förblir överdriven med samtidigt tam.

Men jag förblir förstummad över hur Marvel gång på gång klarar uppgiften att leverera filmer med karaktärer vi känner sedan tidigare men ändå hålla dem vitala och spännande.

CRE-19017_R.jpg

Risktagande som fungerar 

Med alla dessa riskmoment – den breda humorn och den fräcka designen för scenografi och rekvisita så står Waititi stadigt kvar på marken. Han vet vad som är av relevans. Med ett stort leende på sina läppar gör han en film om något så grymt och blodigt  som världens undergång till en varm och härlig upplevelse som roar stora som små. De fantastiska 80-tals referenserna som det dånande synth-soundtracket gifter sig perfekt med fantastiska bilder av kaotisk action. Och vid ett tillfälle måste jag nästan hoppa ur stolen och applådera av glädje.

””We are your overlords”

Thor Ragnarök lämnar inget djupt bestående intryck som den fantastiska dramatiken i Guardians Of The Galaxy Vol. 2 eller Doctor Stranges omvälvande resa i det mystiska. Lite mer krut hade kanske behövts för att verkligen knäcka publiken.  Vissa hållpunkter bockar man av alldeles för snabbt och vid ett litet tillfälle stannar filmen upp helt och hållet.

Men åkturen är så fantastiskt rolig att man inte kan klaga på en och annan luftgrop. Marvel avslutar år 2017 med action som numera verkar vara patenterad i deras segertåg som innebär att dominera den perfekta actionfilmen.

Valhalla I’m coming !”

Betyg 8/10 

Uncharted: The Lost Legacy (Single Player) Recension  

sixsxy7

Copyright Sony Entertainment/Naughty Dog 2017

Testad på en Playstation 4, EJ PRO 

I ett rafflande och nervpirrande sidospår från Nathan Drakes äventyr, så visar Naughty Dog upp sina  absolut största styrkor. Detta kan vara ett av seriens absolut starkaste uppvisningar. 

Ingen kan egentligen säga emot följande påståenden om utvecklaren Naughty Dog; fantastiska berättelser med varma och sympatiska karaktärer, spjutspettsudden av världens bästa teknik och design.

Presentationen har sedan Jak-serien varit närmast perfekt. Naughty Dog har en otrolig förmåga till att få digitala karaktärer att kännas som delar av ens egen familj. Elena Fisher, Victor Sullivan och nu senast Drakes bror Sam, hör alla hemma i spelhistoriens finrum.

En serie med både positivt och negativt bagage 

Uncharted-serien har gjort sig känd för att placera sina spelare mitt i den bästa av actionfilmer. Alla har sin favorit, men sekvensen i Uncharted 4: A Thief’s End där spelaren släpas bakom lastbilar och frenetiskt försöker ta sig upp på flaket, för att senare hoppa mellan olika bilar, är mitt personliga favorit minne.

Men i och med dessa stora iscensättningar, följer också en hel del problem för spelmekaniken. Trots att man gjort ambitiösa försök till att bryta upp den mycket linjära strukturen, så kan Naughty Dogs spel kännas lite som snygga korridorer där man tvingas att gå framåt.

I del fyra försökte man öppna upp sin spelvärld, men det resulterade snarare i att tempot förlorades. I ett annat spel hade ett sökande efter rätt utgång känns naturligt, men när jag spelar vad som egentligen kan klassas som en äventyrssimulator, så finns det inget värre än när jag som spelare möts av stagnation.

Försöken till att sänka tempot kändes snarare som en stor klumpig pausmeny, pusslen är lite för långsamma och invecklade för att hålla uppe flåset. Och de ständiga plattforms kollapserna blev nästan löjliga.

Så för min egen del har det varit svårt att helt knäböja inför en serie som jag enbart kan beskriva som splittrad.

cq6epa4

Copyright Sony Entertainment/Naughty Dog 2017

Aldrig varit så polerat 

Men med The Lost Legacy har man löst flera av tempo problemen genom att göra spelet kortare. A Thief’s End gick på konstgjord andning under hela sin tredje akt, där spelaren tvingades flytta lådor, åka runt i en seg båt och utföra ödesskutt minst en gång för mycket.

Här jobbar man med halva speltiden, och det gör att man helt har tagit bort övervikten. Istället för att stanna upp och konstalt försöka klämma ut fler timmar ur speltiden, kör man på som en ångvält.

Redan i introduktionen blir det tydligt att vi kan glömma att få andrum eller ens tillfälle för någon reflektion. I ett makalöst renderat Indien får vi se de grafiska musklerna spännas. Återigen har Naughty Dog skapat det vackraste spelet (hittills) som vi någonsin sett, och detta på en vanlig PS4. De små animationerna som när Chloe rättar till sitt hår eller att byter vapen, är bara små exempel på en sällan skådad fingertoppskänsla för både grafik och design.

De vidder vi får se som indiska skogar och dess animaliska befolkning, får mig att helt stanna upp och dra efter andan. Även om grafik inte är allt i ett spel, så är det en viktig komponent för ett verk som är så beroende av trovärdighet och närvaro.

Sedan har vi ljudet, som är en otrolig uppvisning. Spelaren slukas upp av naturen, vinden som blåser, leran som rinner av från jeepens hjul, smattret från maskingevären får det att slå lock för öronen. För alla er som är lyckligt lottade nog att ha en surrond rigg, bör överväga att sänka volymen om ni inte vill riskera att bli vräkta från er bostad.

uk6qrjf

Copyright Sony Entertainment/Naughty Dog 2017

Två suveräna huvudpersoner 

Den lite kortare speltiden kunde ha inneburit att karaktärerna fick stå i andra ledet. Men så är inte fallet, Chloe Frazer återvänder och slår sig samman med den kyliga och stele Nadine Ross – legosoldaten och antagonisten från Uncharted 4. Tillsammans utgör de en fantastisk duo som med hjälp av det skickligt skrivna manuset av Josh Scherr och Shaun Escayg, får dela på några av seriens varmaste och mest genuina ögonblick. Vissa konflikter och dispyter löses kanske lite väl snabbt, men vi diskuterar faktiskt ett actionäventyr här och inte en uppsättning av Scener Ur Ett Äktenskap.

Genom att välja två kvinnor i huvudrollen får man fram en helt annan dynamik än den Nathan Drake hade med sina närmaste. Dialogen som sker i transportsträckorna i den skramliga fyrhjulsdrivna jeepen, är värmande och charmig, jag skulle till och med kunna kalla den finstämd.

Att låta Chloe Frazer få stå som huvudperson ger också lite nytt liv till serien då Drakes berättelse redan kändes komplett i och med del tre. Som alltid så levererar Claduia Black ett helt fantastiskt porträtt av Chloe, hon är precis lika charmig, slug och vass som vi minns henne.

Det låter som om Cate Blanchett tagit på sig äventyrsskjortan och hängt på sig automatkarbinen, detta om Cate Blanchett hade varit kapabel till att släppa sitt uppblåsta ego och giriga sökande efter mer ytliga hyllningar. Vid Blacks sida står kameleonten Laura Bailey som tar Nadine Ross från en ganska argsint skurk till något mer mångbottnat och empatiskt.

zlzfmto

Copyright Sony Entertainment/Naughty Dog 2017

Problemen kvarstår 

Spelmässigt har det inte skett några enorma förändringar, skjutvapnen är fortfarande lite för klena och vissa fiender har en tendens att kännas som skottsäkra bunkrar. Och Plattformspartierna framkallar en rejäl svindelkänsla, särskilt då man omges av rasande byggnationer och kulor som viner förbi en.

Med detta betyder också att de problem som fanns i Uncharted 4 består. De där tillfällena av stagnation slår till lite för ofta, ibland är det otydligt om jag skall hoppa fram eller enbart klättra ned. Och även om det kan verka som om den öppna hubbvärlden inger en känsla av total frihet så är den enbart en kuliss som inte tillåter någon form av fritt utforskande. De återkommande puzzlen är lite för bökiga för att inte kännas som vägspärrar. Finalen är som koncept helt genial, men tyvärr så kommer spelmekaniken emellan och gör vad som kunde varit årets häftigaste actionsekvens till lite av en blandad kompott.

Men allt som allt är Uncharted: The Lost Legacy en makalös åktur som faktiskt vinner på att bara vara hälften så långt som sina föregångare. Jag sitter som klistrad fram tills eftertexterna och  hoppas på att Naughty Dog fortsätter göra dessa mer koncentrerade upplevelser. Det är smart, koncist och helt gastkramande.

Betyg 8/10