Oron för Mass Effect Andromeda 

mass-effect-gamescom

Jag har en längre tid funderat på att skriva ned mina åsikter om Mass Effect Andormeda, och den oro jag känner inför nästa del i Biowares älskade spelserie. Och nu har vi äntligen fått ett mars datum då det är dags att gör återinträde i rymden.

Jag kan utan problem stolt stå fast vid att Mass Effect-trilogin hör till bland det bästa jag spelat och i synnerhet Mass Effect 2.

Listan skulle bli olidligt lång, om en rangordning skulle ske över de bästa ögonblicken i spelserien.

När Mass Effect kom för nästan tio år sedan tog Bioware och förfinade samt raffinerade sin spelstruktur och spelformula från Star Wars: Knights Of The Old Republic – en personlig favorit. Och från och med Knights Of The Old Republic till Mass Effect 3 betydde Biowares stämpel alltid något extra. Inte helt olikt Naughty Dog eller Rockstar. Idag ser den tidigare mytomspunna studion väldigt annorlunda ut.

Efter det flagranta snedsteget med slutet till Mass Effect 3 verkar hela Bioware ha silats ned till en mycket tunn sås som skriker efter mer substans. Del tre i sagan om Commander Shepherd är i min mening ett fantastiskt spel, fram till den den där olyckliga sista spurten.

Rabiata och ondsinta fanatiker tog tyvärr hela debatten till en sådan extrem nivå att dödshot blev en del av Bioware anställdas vardag. Samtidigt rådde en allmän skepsis mot uppköpet av studion som Electronic Arts gjorde år 2007. Det skulle bli början till slutet för det ’’gamla’’ Bioware.

Grundarna och de diplomerade doktorerna Ray Muzyka och Greg Zeschuk lämnade plötsligt sina tjänster inom företaget. 2011 släppte studion uppföljaren till Dragon Age: Origins, ett spel som mötte stark kritik i och med sin korta produktionstid och slarviga helhet.

Biowares första steg in i den nuvarande generation skedde i och med Dragon Age Inquisition, som hyllades i USA, för att sedan stöta på patrull bland europeiska medier.

Inquisition är ett bitvis sorgligt spel. Dragon Age må alltid ha spelat andra fiol till rymdoperan i Mass Effect, men Inquisition känns som en ofärdig prototyp. Det alltid förvirrande stridssystemet från tidigare delar känns sämre än någonsin, i sin repetitiva ’’håll in knappen och vänta’’ design.

Precis som Halo serien, gör Bioware misstaget att välja en antagonist som bara förekommit i seriens periferi, mer exakt en nedladdningsbar expansion till Dragon Age 2.

Det största synden i Inqusition är dock studions beslut att helt börja centrera spelet i ett system, som påminner om de sämsta free-to-play otyg som härjar ute i mobilvärlden. Kartan som spelaren tvingades använda för ’’strategiska’’ beslut, fick mig att förlora allt förtroende för spelvärldens framtid. Att implementera en funktion där spelaren tvingas vänta i flertalet verkliga timmar för att vinna statistik på en tavla, kan höra till bland det sämsta denna generationen. Den här sjukdomen förekom även i mindre utsträckning i Mass Effect 3.

Lägg sedan till ett rent sjukligt fokus på att samla blommor, kondoleansbrev och allt annat mellan himmel och jord. Så blev Dragon Age Inqusition ett tydligt tecken på att Bioware nu är något helt annat än felfria mästare.

Bioware har varit ytterst skygga och tillbakadragna i sin marknadsföring av Mass Effect: Andromeda, vi fick först se ’’riktigt’’ gameplay vid annonseringen av Playstation 4 Pro. Vad som då visades kan bara beskrivas som uselt. En kort sekvens genom en korridor och sedan ett hologram, för att sedan ta slut. Säg goddag då…

Spelet har också försenats lika många gånger som ett SJ tåg kring jul. Och därifrån tappat spelregissören Casey Hudson som varit en drivande kraft i tidigare spel.

Ett tag senare visades en mer informativ video där spelets funktioner och struktur förklarades. Och visst är det strålande visuellt, både tekniskt och arkitektoniskt. Dice flexibla Frostbite-motor blir bara mer och mer imponerande. Men det faktiska spelet övertygar inte för en sekund.

Visserligen verkar vi få ett betydligt bättre system för att skjuta och manövrera oss, men det saknas flöde och intensitet. Flera gånger ser striden ut att helt bli stillastående då man närmar sig fiender för att nyttja närstridsattacker. Det ser helt enkelt stelt ut.

Flera stunder vekar samtidigt helt kopierade från Inqusition. Fordonet Nomad ger en klump i magen då det ger otäcka minnen då jag blev sittandes på en stelbent häst i en oändligt stor öken. Insamlandet av resurser framkallar även den starkt obehag, om det innebär samma tristess som i Inqusition.

Så det är svårt för mig att ställa mig något sånär positiv till Andromeda. Om Bioware lyckas överraska oss, där vi ännu en gång fångas av karaktärerna och berättandet sitter de i en säker båt. Tyvärr verkar chanserna för det vara mycket, mycket små.

Fallout 4 Recension 

image

Det tog sin tid, men nu är vi äntligen redo att sätta betyg på Bethesdas enorma rollspel.

Att recensera Fallout 4 har varit en konstig upplevelse. Ytterst få gånger har jag tvingats delegera bort arbete för att hinna med att bedöma en produkt. Tiger Film har fått stå stilla på tok för ofta i och med denna recension, och för det ber vi om ursäkt.

På förhand visste vi om spelets monumentala storlek, den inbyggda ångestframkallande klockan som loggar totala antal spelade timmar är nu över trettio timmar. Trots det finns det mer att se och göra i det förfallna Boston.

Gigantiska världar 

Vi vet redan att Bethesda gör spel i gigantisk skala. De satte ribban för de flesta när de 2006 släppte lös The Eldar Scrolls IV: Oblivion. En vacker värld med oändliga möjligheter. Det spelet har fått ligga grund till så mycket i den nutida spelvärlden.

Vid sidan av flaggskeppet Eldar Scrolls har deras fortsättning på den gamla Fallout-serien varit klart mer polariserande och splittrande. Fallout 3 var splittrat,fult och i många gånger riktigt skräpigt. Det konstanta irrandet i jämngrå ödemark tog ut sitt välkomnande alldeles för snabbt.

Kritiken om att Fallout enbart är ett Eldar Scrolls med annorlunda färgschema känns helt berättigat.  Men Betheda har alltid lärt sig av sina misstag, när den unisont älskade Skyrim släpptes återtog de återigen en hög position bland västerländska rollspel, de rättade till de flesta fel, förenklade det alldeles för spretiga nivåsystemet och skapade en slankare och effektivare produkt. Jag hoppades verkligen att Fallout 4 skulle få samma behandling. Att alla skavanker skulle rätts ut och att vi efter så länge kunde få den ultimata domedagssimulatorn.

Det vi dock har fått är ett spel som i stunder briljerar,underhåller men också frustrerar och irriterar.

Katastrofal teknik 

För alla som har drömt om en revolution i spelsystemet eller motorn får se sig slagna redan i spelets standardiserade öppning. Det är samma procedur som alltid när Bethesda öppnar dörrarna till sitt verk – karaktären sätts ihop,du väljer utseende och förmågor. Men redan här syns skadorna och hålen. Grafiskt är Fallout 4 inget annat än förfärligt, visserligen är den futuristiska femtio-tals designen både underhållande och fyndig, men vad hjälper det när allt ser ut som ett spel som minst är 10 år gammalt. Det är så chockerande låg nivå på texturer,karaktärsmodeller och ljussättning att man nästan undrar om det är något genuint fel i spelets motor.

Med denna usla visuella presentation kunde vi åtminstone hoppats på bra prestanda och en spelupplevelse utan hinder. Men även här faller det, Fallout 4 har kraschat minst 10 gånger under vår samlade speltid,sparfiler har gått sönder,flera skript som skall aktiveras gör ej det – en gång resulterade detta i att vi knappt kunde fortsätta i spelet. Bethesda har inte ens lyckats låsa bilduppdateringen till 30-rutor och flera gånger sjunker spelet under 15-rutor.

Det har nästan aldrig hänt att jag blivit så upprörd och irriterad på ett spels bristfälliga teknik. Det är helt enkelt bedrövligt.

Mer hemskheter skall ske när det kommer till spelets faktiska gameplay. Precis som i del tre kan du dra med en följeslagare som hjälper dig i strid och mellan varven fäller någon syrlig kommentar under de stela dialogerna – mer om det senare, där de usla karaktärsmodellerna rövar bort stora delar av mitt engagemang. Tyvärr så är dessa A.I styrda kumpaner lika användbara som en hög med gamla disketter år 2015. De fastnar ofta i miljön, lyckas inte förstå de kommandon som man utfärdar och är en allmän plåga att ta hand om då de lyckas slå ut sig själva gång på gång.

Usla menyer och brutna löften 

Även den mycket haussade funktionen att bygga bostäder och fristäder är en mindre terror att försöka sig på. Interfacet är genomuselt, det saknas fågelperspektiv för att snabbare kunna bygga och få en överblick, och be mig inte ens börja beskriva den pers som är att bygga ett elnät.

Det är rent provokativt att Bethesda inte lyckats skapa något som ens liknar en färdig produkt. Med tanke på spelets undermåliga teknik är det bara än mer frustrerande att inte ens spelets rudimentära gameplay fungerar smärtfritt.

Ett annat ytterst tveksamma beslut är att gömma flera av spelets nya funktioner bakom en vägg där oerhört höga nivåer och färdigheter krävs för att ens kunna låsa upp saker som handelsrutter och modifiering av vapen.

Den primära storyn är både intressant och fyndig fram tills sin mitt, då känns det återigen som om nått inte står helt rätt till och spelets klimax känns som en örfil, där säcken knyts ihop slarvigt och utan någon som helst tyngd. Sidouppdragen bjuder inte heller på någon magnifik storhet när det kommer till berättelser, efter CD Projekt Reds helt besinningslösa arbete med sidouppdrag i The Witcher 3, känns Fallout 4 stelt och dött.

Risiga vapen och transportsträckor 

Problemet med dötid i transportsträckor återstår också från tidigare Bethesda spel. Kartan och samtliga av spelets menyer är gräsliga, otydliga,diffusa och tandgnisslande sega. De där bedrövliga sektionerna där jag enbart vandrar genom fula miljöer och irrar bort mig då kartan eller pekpinnen inte lyckas guida ordentligt förekommer minst en gång för mycket. Att spelet har mage att kräva en spenderad erfarenhetspoäng för att förbättra lokaliseringen får blodet att koka i mina ådror.

Striderna i spelet är också en mycket mixad påse av bra och dåligt. Vi får en definitiv uppdatering från det rent anskrämliga systemet från Fallout 3, du kan äntligen sikta ordentligt och vapnen känns tyngre och mer effektiva. VATS-systemet har som vi alla sett blivit försvagat och saktar nu enbart ned tiden. VATS känns fortfarande oerhört viktigt då Bethesda inte helt och hållet fått till ordentlig feedback eller hit-detection. Flera gånger har jag skjutit rakt på fiender som bara befinner sig någon meter ifrån mig och trots det missat. Det är långt ifrån mer polerade action-rollspel som Mass Effect eller The Witcher 3.

Fantastiska höjdpunkter 

Men så finns de där höjdpunkterna som får mig att bita ihop och bara vilja njuta. De nya systemet för att uppgradera vapen och annan utrustning blir för mig spelets stora dragplåster. Jag letar runt överallt efter skruvar,limm och fiberoptik och jag fångas helt av suget efter att konstant förbättra min karaktär. Valet att ge huvudkaraktären en röst är också något jag ser oerhört positivt på, det bryter av den väldigt stela känslan Bethesdas tidigare spel har dragits med, måhända är systemet för dialogval både för platt och ibland otydligt, men det är en klar förbättring i vilket fall som helst.

Sedan återfinns den där makalösa känslan av oändliga timmar av uppdrag och uppgifter. Det går knappt att röra sig ett par meter innan hela din uppdragslogg är fylld till bristningsgränsen.

Här uppstår förvisso ett problem då Bethesda beslutat att inte göra spelet progressivt, vissa uppdrag resulterar direkt i massaker och det enda valet är att komma tillbaka senare med en mer formidabel karaktär. Detta dödar tempot och flytet, det blir tillslut så att jag bara håller mig till spelets primära story för att spara allt annat tills efteråt.

Men trots dessa invändningar kan jag inte slita mig, jag skall bara ha den där förmågan att dyrka upp vartenda lås, jag vill ha min laserpistol kraftfullare än någonsin. I dessa stunder är Fallout 4 så genialt som det utlovades.

Splittrat och illa sammanhållet 

Fallout 4 är en splittrad upplevelse, där det briljerar väntar ett minus. Jag hade verkligen hoppats att Bethesda skulle täppa till samtliga hål och leverera samma polerade praktverk som den gången de släppte lös Skyrim. Men vad vi har är istället ett spel som bitvis är fantastiskt i sin storhet där jag kämpar för varje nivå och nästa perk, frustrerande i sina tekniska begränsningar och en helhet som lämnar så mycket att önska.

Betyg 6/10      

Testad version: Xbox One 

Bäst: Storleken,mängden innehåll och det fantastiska uppgraderingssystemet.

Sämst: Den genomsula tekniken, slappheten i att inte få bort gamla vårtor och finnar samt det extremt otillfredsställande slutet.

Fråga: När skall den mardröm som är tekniska problem faktiskt sluta ? Och skall inte två uppdateringar på sammanlagt en gigabyte lösa de värsta problemen ?

Uppmaning: Vänta med ett inköp så länge ni kan och låt spelet repareras till ett spelbart skick.