En Artikel: Doctor Strange Del 2 Filmen

DoctorStrange_BD_2D_scandi.jpg

Copyright Marvel Studios 2017

Full disclosure: Denna film mottog vi av Disney Sverige för recension.   

Och så fortsätter vår artikelserie om Marvels Doctor Strange. Vi går nu raskt in i fjolårets filmatisering. Denna text integrerar även en recension av Blu Ray-utgåvan. Samtliga läsare varnas då denna text kommer innehålla stora avslöjanden och spoilers från filmen.

I oktober 2016 släppte Marvel Studios tillsist den efterlängtade filmatiseringen av den nästan femtio år gamla serietidningen Doctor Strange; historien om en ihålig och självgod kirurg som får se sin värld av lyx och privilegium krossad efter en allvarlig bilolycka. Resultatet fick blandad kritik; hyllningskören var inte lika unison som för den föregående Marvel-eskapaden Captain America: Civil War.

Flera retade sig på filmens bekanta struktur och traditionella ursprungshistoria, en grund som Marvel utnyttjat sedan den första Iron Man-filmen för snart tio år sedan. Filmens otroliga estetik blev däremot omfamnad av de flesta i publiken. I en galen mix av Christopher Nolans mästerverk Inception och J.K Rowlings Harry Potter chockades jag personligen av hur självsäkra och avslappnade Marvel var i sitt genomförande. Med allt visuellt vansinne som pågår hade man väldigt lätt kunnat tappa greppet om både publik och sin berättelse, men Doctor Strange är ständigt självmedveten, humoristisk, och lagom.    

Vårt höga betyg skiljer sig också ganska rejält från medelbetyget. Det står sig möjligtvis lite udda och en smula utpekat. Men över ett halvår senare (juni 2017), står jag helt fast vid mina hyllningar. Detta efter två omgångar på bio och flertalet sessioner med filmen på Blu Ray.  

Scott Derrickson briljerar

Regissören Scott Derrickson har gjort en film som visar upp Marvel Studios när de är som allra starkast. Vi får makalös underhållning med ett starkt fundament, en tydlig berättelse, och skådespelare som känns som skräddarsydda för sina roller.

Swinton och Cumberbatch har en helt strålande kemi, och trots kritiken om den idag utbredda Hollywood-rasismen (i det här fallet då det kom till att välja Tilda Swinton som den tibetanska gurun The Ancient One) kan ingenting ta ifrån henne det faktum att porträttet är kraftfullt och överraskande. Swinton tar en anonym karaktär från serietidningen och ger denna inkarnation stora mått av humor och karisma. Detsamma gäller för Benedict Wong som förvandlar en kuvad figur i serietidningen till en auktoritär och nödvändig hjälp till Cumberbatch.    

019

Copyright Marvel Studios 2017

Bra kommentarer från Scott Derrickson

I det informativa och ärliga kommentarspåret från Scott Derrickson får vi ett par mycket intressanta funderingar från regissören, bland annat kring de uppmärksammade besluten. Det är överlag befriande att höra Derrickson på ett smart och rättframt sätt reflektera över dessa frågor. Han ger goda förklaringar, slingrar sig aldrig ifrån att bemöta kritiken, och han gör det med stil och eftertanke. Extra intressant blir det också då Derrickson påpekar att flera av filmens mer återhållsamma scener är hans favoriter.

En av dessa scener är Mads Mikkelsens fantastiska monolog där antagonisten Kaecilius lägger fram sitt vansinniga (men filosofiskt intressanta) manifest om livet och dess oundvikliga slut. Denna sekvens skiljer sig också på så sätt att en Marvel-skurk äntligen får lite fler dimensioner än de underutvecklade karaktärerna som Ronan The Accuser från Guardians Of The Galaxy eller  Malekeith från Thor: The Dark World.

Mer intressant fakta avslöjas av Derrickson, som att han i utvecklingsstadiet gärna hade sett skurken Nightmare istället för den självklare tyrannen Dormammu. Beslutet att följa den ursprungliga historien togs då Nightmares bakgrund helt enkelt skulle tagit för lång tid att presentera i en relativt kort film. Nightmare är precis som det låter: ett väsen som infiltrerar drömmar och ställer till en väldig oreda, som ofta leder till världsomvälvande situationer som Strange måste lösa.

De otroliga visuella spektrumen är lika förtrollande och fascinerande hemma som på bio. Ett exempel är då Strange och Baron Mordo jagas av Kaecilius genom ett New York som bokstavligt talat böjer och kränger sig kring alla tänkbara dimensioner. Derrickson delger att filmen gjordes under ett relativt tight schema, då produktionen flyttades fram för att Benedict Cumberbatch skulle kunna få avsluta sina sista framträdanden som Hamlet på Barbican Theatre i London, och på så vis också kunna medverka i Doctor Strange. Detta faktum gör de digitala effekterna än mer storartade. Oscarsnomineringen för bästa visuella effekter kunde inte vara mer välförtjänt.

Men som alltid är det porträtteringen av karaktärerna som sticker ut mest. Man kan säga vad man vill om Marvel Studios och deras filmatiseringar, men då det kommer till sina karaktären är instrumenten stämda till perfektion. Förutom det polariserade beslutet kring The Mandarin i Shane Blacks Iron Man 3, så vet Marvel Studios hur man bäst bevarar dessa klenoder.

038

Copyright Marvel Studios 2017

McAdams är fortfarande filmens svaga kort  

Enbart Rachel McAdams känns en smula felplacerad. Hennes Christine Palmer får så lite utrymme att jag faktiskt vågar påstå att karaktären kunde tagit bort helt och hållet. Om nörden inom mig fick leka manusförfattare hade kanske Rosario Dawsons Claire Temple från Netflix-serierna varit ett bättre substitut. Det hade på så sätt kunnat binda ihop TV-serierna med filmerna (något jag själv inte känner ett behov för), men sannerligen hade detta gett en större kraft till berättelsen istället för att behöva se McAdams bli livrädd för en fallande skurmopp.

Derrickson integrerar små detaljer i filmen som hyllar serietidningen på både stora och små sätt. Strange slår faktiskt ett omöjligt hot i den gudalika Dormammu, genom en kombination av list och magiska kunskaper, något som är som taget ur de första mötena med den interdimensionella skurken. Och alla små vinkningar, från The Living Tribunal (en av Marvel Comics starkaste karaktärer) till den femte evighetsstenen, hanteras så stilfullt att jag fortfarande minns tillbaka på min ursprungliga extas då dessa karameller delades ut på bioduken.

Dormammus avslöjande är fortfarande en obeskrivligt häftig stund för mig som lekt lobbyist för karaktären i flera år. Även om designen kanske inte helt uppfyller önskemålen så är faktumet att denna både fåniga och imponerande skurk nu är en del av filmvärldens mest framgångsrika franchise snudd på magiskt.

Och så har vi musiken av Michael Giacchino som är en otrolig mix av orientalisk mystik och Hans Zimmer-bombasm. Särskilt bör nämnas det minnesvärda temat som drar tankarna åt Star Trek, och spåret Stranges Days Ahead som spelas då Stephen Strange tillsist accepterar sin nyfunna roll som väktare över jorden, och där han sedan vandrar upp för trappan till sin ikoniska bostad i Greenwhich Village. Dessa är bara en av många anledningar till varför Marvel nått sådana historiska framgångar.

Knapert extramaterial

Då går vi vidare till vad vi faktiskt får i Blu Ray-utgåvan. Extramaterialets höjdpunkt är som ni nog redan förstått Scott Derricksons kommentarspår. Måhända är det lite enkelspårigt, och saknar de där riktigt djupa insikterna kring det praktiska filmarbetet, någon som tex regissören David Fincher alltid lyckas stuva in i sina egensinniga observationer.

Tyvärr så faller “behind the scenes”-materialet ganska platt, då det som erbjuds bara ytligt ger oss en knapp inblick i filmskapandet genom sina featurettes. De är på tok för tunt och gör inte de djupdykningar som en film av den här kalibern förtjänar. Om jag tillåts drömma skulle en “History Of Doctor Strange” med flera medverkande serietidningsförfattare och konstnärer stå högt på önskelistan. Vad som erbjuds kan tyvärr bara kategoriseras som mediokert. Att vissa sektioner av intervjuer också repeteras bidrar bara till den otillfredsställande känslan.  

Andra småsaker är ett par helt irrelevanta borttagna scener, som ger goda skäl till varför de inte står kvar i filmen. Och sedan det självklara gag-reel klippet, där Cumberbatch och medspelare tramsar framför kamerorna.

010

Copyright Marvel Studios 2017

Referensljud

Den tekniska kvaliteten däremot är av en helt annan sort. Disney har alltid varit kända för sina Blu Ray-skivor som ständigt används i referenssyfte, och det har bara blivit bättre. Ljudet i Doctor Strange är av sådan klass att det borde skrivas in i bestämmelser att en biorigg måste testas med hjälp av denna disk.

Det ligger ett stort fokus på baskanalen, och subwoofern får jobba hårt. Basnoterna får hela vårt testrum att mullra, och vi misstänker att en polisbil snart kan komma att undersöka fastigheten för att avgöra om det faktiskt pågår en mindre eldstrid.

Ljudet är genomgående starkt och kraftfullt. Den mest imponerade sekvensen sett ur en ljudsynpunkt är den fantastiska jakten i Stranges Greenwhich Village sanctum, där han förpassar Kaecilius apostlar till öknar och regnskogar genom portaler. Här kan man urskilja varenda litet ljud. Akustiken och närvaron som skapas är inget annat än strålande. Glas krossas och varenda krasande skärva kan urskiljas samtidigt som en kaosartad kakafoni pågår runtom. Ljudet är en perfekt mix av detaljer och styrka.

En smula grynig bild

På den visuella biten är det också mycket bra. Fotografen Ben Davis använder digitala Arri Allexa-kameror som ger filmen en enorm skärpa samt fina texturer. Kostymdesignen av Alexandra Byrne får verkligen komma till sin rätt, där sömmar och chockerande bra hantverk visas upp ur sin bästa sida. Färgerna är åt det mer matta hållet, även i de kosmiska och psykedeliska scenerna som vänder ut och in på sinnena. Den något matta paletten i kombination med lite för mycket gryn, gör att Doctor Strange inte riktigt kan mäta sig bildmässigt mot till exempel Star Wars: The Force Awakens eller Rogue One: A Star Wars Story.

001

Copyright Marvel Studios 2017

Avslutande tankar

Nästan ett år senare är Doctor Strange precis lika unik och fantastisk som tidigare. Det är ett smart, fartfyllt och mycket underhållande stycke film signerat av Marvel som bekvämt ställer sig bland det bästa studion gjort.

“I summon the powers of the Vishanti!”

Film: 9/10

Bild: 9/10

Ljud: 10/10

Extramaterial: 6/10

 

Oron för Mass Effect Andromeda 

mass-effect-gamescom

Jag har en längre tid funderat på att skriva ned mina åsikter om Mass Effect Andormeda, och den oro jag känner inför nästa del i Biowares älskade spelserie. Och nu har vi äntligen fått ett mars datum då det är dags att gör återinträde i rymden.

Jag kan utan problem stolt stå fast vid att Mass Effect-trilogin hör till bland det bästa jag spelat och i synnerhet Mass Effect 2.

Listan skulle bli olidligt lång, om en rangordning skulle ske över de bästa ögonblicken i spelserien.

När Mass Effect kom för nästan tio år sedan tog Bioware och förfinade samt raffinerade sin spelstruktur och spelformula från Star Wars: Knights Of The Old Republic – en personlig favorit. Och från och med Knights Of The Old Republic till Mass Effect 3 betydde Biowares stämpel alltid något extra. Inte helt olikt Naughty Dog eller Rockstar. Idag ser den tidigare mytomspunna studion väldigt annorlunda ut.

Efter det flagranta snedsteget med slutet till Mass Effect 3 verkar hela Bioware ha silats ned till en mycket tunn sås som skriker efter mer substans. Del tre i sagan om Commander Shepherd är i min mening ett fantastiskt spel, fram till den den där olyckliga sista spurten.

Rabiata och ondsinta fanatiker tog tyvärr hela debatten till en sådan extrem nivå att dödshot blev en del av Bioware anställdas vardag. Samtidigt rådde en allmän skepsis mot uppköpet av studion som Electronic Arts gjorde år 2007. Det skulle bli början till slutet för det ’’gamla’’ Bioware.

Grundarna och de diplomerade doktorerna Ray Muzyka och Greg Zeschuk lämnade plötsligt sina tjänster inom företaget. 2011 släppte studion uppföljaren till Dragon Age: Origins, ett spel som mötte stark kritik i och med sin korta produktionstid och slarviga helhet.

Biowares första steg in i den nuvarande generation skedde i och med Dragon Age Inquisition, som hyllades i USA, för att sedan stöta på patrull bland europeiska medier.

Inquisition är ett bitvis sorgligt spel. Dragon Age må alltid ha spelat andra fiol till rymdoperan i Mass Effect, men Inquisition känns som en ofärdig prototyp. Det alltid förvirrande stridssystemet från tidigare delar känns sämre än någonsin, i sin repetitiva ’’håll in knappen och vänta’’ design.

Precis som Halo serien, gör Bioware misstaget att välja en antagonist som bara förekommit i seriens periferi, mer exakt en nedladdningsbar expansion till Dragon Age 2.

Det största synden i Inqusition är dock studions beslut att helt börja centrera spelet i ett system, som påminner om de sämsta free-to-play otyg som härjar ute i mobilvärlden. Kartan som spelaren tvingades använda för ’’strategiska’’ beslut, fick mig att förlora allt förtroende för spelvärldens framtid. Att implementera en funktion där spelaren tvingas vänta i flertalet verkliga timmar för att vinna statistik på en tavla, kan höra till bland det sämsta denna generationen. Den här sjukdomen förekom även i mindre utsträckning i Mass Effect 3.

Lägg sedan till ett rent sjukligt fokus på att samla blommor, kondoleansbrev och allt annat mellan himmel och jord. Så blev Dragon Age Inqusition ett tydligt tecken på att Bioware nu är något helt annat än felfria mästare.

Bioware har varit ytterst skygga och tillbakadragna i sin marknadsföring av Mass Effect: Andromeda, vi fick först se ’’riktigt’’ gameplay vid annonseringen av Playstation 4 Pro. Vad som då visades kan bara beskrivas som uselt. En kort sekvens genom en korridor och sedan ett hologram, för att sedan ta slut. Säg goddag då…

Spelet har också försenats lika många gånger som ett SJ tåg kring jul. Och därifrån tappat spelregissören Casey Hudson som varit en drivande kraft i tidigare spel.

Ett tag senare visades en mer informativ video där spelets funktioner och struktur förklarades. Och visst är det strålande visuellt, både tekniskt och arkitektoniskt. Dice flexibla Frostbite-motor blir bara mer och mer imponerande. Men det faktiska spelet övertygar inte för en sekund.

Visserligen verkar vi få ett betydligt bättre system för att skjuta och manövrera oss, men det saknas flöde och intensitet. Flera gånger ser striden ut att helt bli stillastående då man närmar sig fiender för att nyttja närstridsattacker. Det ser helt enkelt stelt ut.

Flera stunder vekar samtidigt helt kopierade från Inqusition. Fordonet Nomad ger en klump i magen då det ger otäcka minnen då jag blev sittandes på en stelbent häst i en oändligt stor öken. Insamlandet av resurser framkallar även den starkt obehag, om det innebär samma tristess som i Inqusition.

Så det är svårt för mig att ställa mig något sånär positiv till Andromeda. Om Bioware lyckas överraska oss, där vi ännu en gång fångas av karaktärerna och berättandet sitter de i en säker båt. Tyvärr verkar chanserna för det vara mycket, mycket små.