Summering: Ryan Reynolds får en ogenomtänkt och risigt agerad film att skina mellan varven. 

Pokémon har en unik historik som popkulturellt fenomenen. Vad som började som ett spel till Gameboy under sent 90-tal, blev till en hysteri under det tidiga 00-talet. Samlarkort, animerade filmer och tonvis med merchandise, strömmade ut i butiker, nöjesfält och snabbköp. Generation Y fick inget Beatles, men vi fick Pokémon, om det skall ses som något sorgligt eller inte är upp till läsaren. 

Denna explosiva popularitet föreföll också under de mest hysteriska IT-åren – då nonsens företag blev värderade till miljarder över en natt. 4Kids Entertainment – företaget bakom den animerade Pokémon TV-serien, rusade på amerikanska börsen. Finansexperter satte sina – och allmänhetens pengar, på att Pokémon skulle vara en fortsatt åtgående vara, som smör eller vatten… 

4Kids Entertainment är numera inne på sina andra konkurs. Hysterin lugnade ned sig med åren, det allmänna intresset svalande och Pokémon återgick till att huvudsakligen göra framsteg i spelbranschen. Följet är idag kanske inte så stort som för tjugo år sedan, men varumärkets kraft kan fortfarande attrahera oerhörda mängder intressenter och fans. 

Nu senast så fick varumärket ett uppswing i och med Pokémon Go, sommaren 2016 präglades helt och hållet av långa promenader och ett ivrigt sökande efter Pokécenter. 

Även om jag själv har lämnat de färgglada varelserna bakom mig, så har den ursprungliga yran satt djupa spår i mig. Gången då jag blev bestulen på en hel pärm med samlarkort – ink det numera mytomspunna Charizard kortet, som idag säljs för tusentals kronor, kommer aldrig att glömmas bort.  
Men om detta ’’hemska övergrepp på min privata egendom’’, orsakade allvarliga psykologiska ärr i mitt psyke, så är det en minimal åkomma då vi jämför med vad de tre biofilmerna ledde till. 

Om någon är sugen på olidlig tortyr och än sämre animation, så kan dessa monstruösa skräpfilmer fungera som enastående exempel för hur ett varumärke kan drygas ut och förvandlas till något helt motbjudande. 

’’Challenge along the way’’

Detective Pikachu är på så vis vågad då man inte förlitar sig på överdrivet mycket nostalgi. Där de animerade styggelserna appellerade till barn och föräldrars plånböcker, så hanterar regissören Rob Letterman detta med respekt.

Letterman må låna grundstenarna från spelet med samma namn – Detective Pikachu, men därefter så förlitar man sig inte på förfluten kontinuitet eller överdrivna mängder referenser. Ingångsbarriärerna är låga och någon större kunskap om de över 800 Pokémon-sorterna behövs därmed inte.

Tyvärr så måste biopubliken först genomlida en startsträcka som är farligt nära att likna ett syskon till den ökänt usla adaptionen av Dragon Ball – i USA kallad Dragonball Evolution. 

Hela iscensättningen och de mediokra specialeffekterna, får filmens ineldning att likna ett amatörprojekt som är redo att laddas upp på YouTube. Alla scener som inte utspelar sig i bebyggelse ser ut att vara filmad på närmsta tillgängliga gräsplätt utanför filmstudion. 
Att hela filmen är analogt filmad – som av vissa anses ge ett mer jordnära utseende, hjälper inte.  

Ögonen får lite respit då vi tas in till storstaden Ryme City, en mega stad med skyskrapor och glimmande glas. Beslutet att blanda London och Denver till ett futuristiskt Metropolis, kunde ha fungerat om man hade haft orken att dölja uppenbara skarvar – såsom typiska landmärken eller skyltar.  

’’It’s a whole new place, with a brand new attitude’’

Mitt i denna – relativt, realistiska storstad, så befolkas gatorna av Pokémon som alla formges i en märklig mix som tangerar att kännas mer som Roger Rabbit än trovärdiga och fotorealistiska representationer. Pikachu är – tack och lov, både uttrycksfull och fullt acceptabelt ur en visuell synpunkt, men en alltför stor andel Pokémon saknar någon som helst textur, vilket bidrar till en platt känsla. Trots att effekterna är långtifrån teknologins spjutspets, så är valfri Pokémon betydligt mer karismatisk än någon utav filmens mänskliga karaktärer.

Pikachu må finnas med i filmens titel och är mycket riktigt en nyckelspelare genom hela berättelsen, men det är Justice Smiths karaktär Tim Goodman som blir filmens narrativa plattform. Tyvärr så är eldsprutande drakar (Charizard) och tjocka sovande katter (Snorlax) klart mer intressanta och uttrycksfulla än någon av huvudrollsinnehavarna. Smiths insats är fullständigt loj och genomgående död, det finns ingen energi, inspiration eller entusiasm. Kathryn Newton som ackompanjerar Smith på sin resa, är inte mycket bättre. Kemin och samspelet mellan dessa två personer förblir fast i manuset. 

Detective Pikachu känns också som en enda lång efterkonstruktion, där filmskaparna försöker tänja ut ett koncept som helt enkelt är för klent för att fylla upp speltiden på 100 minuter. Och så fort fokus försvinner från Reynolds Pikachu – och taktpinnen lämnas över till Smith och Newtons sömniga karaktärer, så blir filmen till en meningslös gäspning. 

’’My best friend ?’’ 

Pokémon har alltid handalt om bandet mellan tränare och Pokémon, klassiska klyschor om vänskap, tro och hopp, har alltid haft en plats i både spelen och filmerna. 
Därför blir det parodiskt då Smith inte lyckas hänga med i replikskiftena eller hantera komiken som bollas till honom utav Reynolds.

Filmens verkliga stjärna är – självfallet, Ryan Reynolds. Denna hyperaktiva och outtröttliga Pikachu skänker filmen lite välbehövlig ström och energi – ursäkta ordvitsen. Reynolds varma framförande och dennes ständigt snabba repliker, får åskådaren att glömma de multum av fel som begås. 

Men alla tillkortakommanden till trots så vore det inte rättvist att kategorisera Detective Pikachu som ett totalt misslyckande. Estetiken må vara kaotisk, skådespelet undermåligt och berättelsen en risig eftertanke, men då Reynolds får stå i centrum och filmen antar skepnaden av ett litet äventyr, så är det fullt godkänt. Potentiella uppföljare har all möjlighet att utvecklas till något mer tillfredsställande. 

Längsta strået i en kroniskt usel genre 

Filmer – baserade på TV-spel, är allmänt kända som filmvärldens motsvarighet till influensan, de kommer – och att utsättas för dem är lika kul som att fastna i rusningstrafik på vägen hem efter en lång dag på jobbet. Detective Pikachu är kanske inte en permanent lösning för denna gordiska knut, men då vi ställs inför valet att välja mellan detta, Uwe Boll eller den kommande filmen om Sonic The Hedgehog, så är jag framfusig nog och påstår att Detective Pikachu drar längsta strået i en genre som är i akutbehov av professionell hjälp.  

Betyg 4/10