Lejonkungen (2019) Recension

All images courtesy and copyright of Walt Disney Studios 2019

Summering: En ursnygg och energisk nyversion av den animerade superklassikern. 

Det finns en skillnad mellan att renovera och att restaurera… Varav det första alternativet – ibland, innebär att allt kastas och ersätts med vit och kall slentrian, som förtar all form av personlighet eller identitet. En restaurering – kan, innebära att man bevarar det som finns, byggnationen förstärks och förbättras, samt moderniseras med nutida bekvämligheter som luftkonditionering och fräscha toaletter. Slutresultatet kan till och med överträffa sitt original. 

Lejonkungen – årgång 2019, hör till det senare alternativet. Iron Man-regissören, Jon Favreau, tillför sin igenkännbara värme, humor och entusiasm till en nyversion som är fast besluten att bevara så mycket som möjligt, och där de – få och små, förändringarna är infogade med största  försiktighet. 

Disneys moderna adaptioner – utav sina mest klassiska animerade filmer; Skönheten och Odjuret eller Maleficent, har mottagits aningen svalt utav kritiker, men istället blivit stora publiksuccéer. Det går inte att skaka bort olustigheten som uppstår då Emma Watson drar runt i en skrikgul ’’bakelse-klänning’’ medan hon dansar med en lurvigt digitaliserad Dan Stevens. 

Att tecknad film kan vara lika färggrann som den årliga karnevalen i Rio De Janeiro är problemfritt, men då människor av kött och blod, skall iklä sig dessa extravaganta kostymer och vandra runt i lika färgstarka kulisser, med tillhörande – sylvasst digitalt foto, så blir det visuella resultatet oftast skrikigt och platt.     

Därför är en film som Lejonkungen, mer lämpad att förvandlas till ett digitalt trolleritrick. Filmmakarna behöver inte ta någon hänsyn till hur skådespelare kan tänkas se ut i smink eller utstyrslar, det mest mänskliga – formmässigt, som vi stöter på är guruapan Rafiki. 

Precis som i sin nyversion av Djungelboken, så tar Favreau och instiftar en – lite, mörkare och tuffare ton än det animerade originalet. Där historien om Mowgli och Baloo, först förekom i skriven form utav Rudyard Kipling, så är Lejonkungen ett Disney original. Justeringarna och förändringarna i Djungelboken var således mer förståeliga – då man arbetade efter två ursprungskällor – novellen och filmen. Här är denna balansgång inte relevant, från och med första bildrutan så står det klart att detta är en nästan hundraprocentig adaption. 

’’Den (moderna) kung vi behöver !’’ 

Den legendariska öppningsscenen, som ackompanjeras av Hans Zimmers mästerliga musik – tillsammans med sångaren Lebo M ikoniska glädjerop, framkallar osannolika mängder gåshud. Scenen må ha varit vacker i animerad form, men nu har denna klassiska sekvens blivit visuell poesi, detaljnivån och det osannolikt verklighetstrogna renderingarna gör tittaren gråtfärdig. Man är maniskt besatt av att få med identisk komposition och exakta kameraflygningar. 

I värsta fall kunde detta blivit aningen tradigt och blivit till en menlös karbonkopia, men genom sin spektakulära digitalteknik och Favreaus energi, så blir de klassiska scenerna pånyttfödda i detta visuella fyrverkeri.

Scener som både skrämde och exhalterade oss som barn, är precis lika intensiva och kraftfulla som för 25 år sedan. Att speltiden på två timmar knappt märks av, blir ännu ett bevis på hur medryckande och underhållande filmen är.

Även om vi vet hur sagan kommer sluta, så finns det en konstant spänning i att uppelva de mest minnesvärda scenerna med nya och moderna medel, framförallt så smittar Favreaus entusiasm av sig. De få tillägg som gjorts är så pass diskreta att de nästan kunde ha sparats till de bortklippta scenerna för den framtida Blu Ray-skivan. 

’’Tämligen ute med… extravaganser’’  

I den animerade förlagan, så förekommer ett antal surrealistiska inslag – som tangerar att bryta den fjärde väggen, dessa är som mest uppenbara i de olika musiknumren. 
Låtarna och framförandena finns fortfarande kvar, men har tonats ned. 

Därmed så är de slut med Broadway spektakel – med rosa flamingos och animaliska dansnummer. Detta är helt i linjen med Favreaus önskan att framställa en – aningen, mer vuxen version.

Detta mer ’’realistiska’’ handlag är dock inte helt problemfritt. Där ett gäng följsamt animerade – och icke verklighetstrogna, djur, kan uttrycka mänskliga känslor, så är det nästintill omöjligt för ett fotorealistiskt lejon att uttrycka så mycket som skulle behövas för att verkligen gripa tag i publiken på ett emotionellt plan. Efter att ha sett mardrömmen som är Sonic The Hedgehog, så får vi vara glada att Disney och Jon Favreau inte haft det dåliga omdömet att stöpa om sina figurer till skräckinjagande monster. 

För stora känslor för ett lejon 

Problematiken framkommer då man kombinerar skådepelares röster med det som sker på vita duken. Ensemblen är namnkunnig – Donald Glover, Beyoncé och Chiwetel Ejiofor, varav samtliga insatser är starka, men samtidigt är de för nyanserade för att kunna uttryckas hos ett kattdjur, eller för den delen en fågel. John Oliver har det tufft i rollen som den näsvisa Zazu – som för den delen inte har en suck gentemot Rowan Atkinson insats, men över det så Oliver fångad i en näshornsfågels kropp, vars enda sätt att uttrycka något är att öppna och stänga näbben, komiken som många gånger är menad att bli av faller platt.

Humorduon Timon och Pumbaa är däremot lika magiska som sina animerade motsvarigheter. Seth Rogen och Billy Eichner är helt lysande i sina roller som det lättretade svinet och den karismatiska surikaten. Rogen kan mycket väl göra sin bästa roll någonsin i… 

Men självklart så är det James Earl Jones som visar vart skåpet skall stå. 
Jones röst dånar likt en olympisk gud, att den numera 88 år gammal skådespelaren kan leverera ännu en insats som tar järngrepp kring filmen och publiken, är både rörande och mäkta imponerande.  

Lika fantastiskt som för 25 år sedan 

Vi har redan varit inne på filmens osannolikt häftiga tekniska tillgångar. Men steget mot digital fotorealism tar ett nytt steg i flera scener. Ett antal sekvenser känns som hämtade ur National Geographic, från ett tekniskt perspektiv så är detta en genialisk uppvisning i vad som kan åstadkommas med de bästa specialeffekterna som pengar kan införskaffa. 

Och de där tillfällena då bild och musik är i perfekt symbios, och vårt inre barn både gråter och applåderar, så är denna version av Lejonkungen precis lika minnesvärd och fantastisk som för 25 år sedan. 

Betyg 8/10 

Aladdin Recension

All images courtesy and copyright of Walt Disney Studios 2019

Summering: Det går inte att summera vilket filmiskt monster Guy Ritchie skapat i och med Aladdin, detta är inte en film, det är… Ja, jag vet faktiskt inte… 

Ja, herregud… Jag var matt efter Avengers: Infinity War, knäckt efter Endgame och i trans efter The Favourite… Men såhär chockad och mållös har jag inte varit sedan jag råkade lyssna på Mikeal Rickfors – fasansfulla, cover version av Bruce Springsteen mästerverket The River… 

När Aladdin tagit slut så känns det som om jag sett det där ökända ljuset i slutet av tunneln på otäckt nära håll. Aladdin borde inte recenseras i text, istället hoppas jag att läkare och biologer kan ta prover från alla som lämnar salongen, för vad som händer med kroppens interna kemi – efter att ha sett vad Guy Ritchie ’’åstadkommit, måste arkiveras och undersökas. 

Aladdin har verkligen inte haft det lätt innan sin premiär, med flera inslag som fick tidiga varningslamporn att tändas. Guy Ritchie hade just gett världen en av historiernas sämsta filmer med King Arthur: Legend Of The Sword då det stor klart att han – trots detta, skulle få möjligheten till att regissera Aladdin. Om det fanns någon rättvisa i denna värld så borde Ritchie inte fått komma nära en spelfilm under det närmsta millenniet efter det stickade skräp som var Legend Of Sword

Men sedan kom bilderna på Will Smiths version av anden… De löjeväckande klippen, med I någon sorts förvriden CGI-terror, spreds som en löpeld över cyberrymden. Just blå figurer har fått publiken att se rött den senaste tiden – Sonic The Hedgehog som exempel två. 

Lägg sedan till filmens plastiga utseende och trailerns hårresande sångnummer, så såg det ut att bli ytterligare två timmar av ren och skär tortyr. Men Guy Ritchie är inte av denna värld, han har gjort något som – nästan, är en lika stor bedrift som att uppfinna det periodiska systemet eller komma på smör och skivat bröd. Aladdin är så usel att den äntrar någon ny zon av bedrövlighet som jag inte kan beskriva… 

Där King Arthur var en hög utav galenskap, så är Aladdin en drogad feberdröm som bryter ny mark – i kalkonens förlovade land. Det är faktiskt svårt att veta vart man skall börja… 

’’Maskeraden från helvetet’’

Till utseendet liknar Aladdin en maskerad som hämtats ur helvetets eldar. Trots att kostymerna är välsydda, så gör den gräsligt övermättade färgpaletten att både kuliss och kläder ser ut att vara inhyrda från Buttericks. Staden Agrabah må vara skapat ur fantasin för det animerade originalet från 1992, men Guy Ritchie har här lyckats skapa en plats som känns lika trovärdig som valfri planet ur Stjärnornas Krig. 

Specialeffekterna som används för att rendera stora delar av Agrabah och andra visuella element, måste ha skapats utifrån datorer som fortfarande har Windows 93 som operativsystem, någon annan förklaring kan inte finnas för hur illa det ser ut. Överlag påminner hela filmen om den värsta sortens lågbudget teater, med allt vad det innebär med skrattretande sminkning och kliande lösskägg.  

Gräsligt skådespel 

Aladdin må inte se ut som någon exotisk kunglighet, men det plastiga och skrikiga utseendet är ingenting då vi tittar närmare på skådespelet vi får serverat. Om vi bortser från den kontrovers som uppstod då Naomi Scott fick rollen – Scott är av indiskt ursprung, något som återigen drog igång en debatt om hur Hollywood förvrider karaktärers etnicitet, så är Scott den enda aktör som verkar anlända till arbetet utan baksmälla och apati. Ritchie må vara lika bra på personregi som Donald Trump är att tala sanning, men Scott ger prinsessan Jasmin ryggrad och identitet. 

Scotts motspelare Mena Massoud – i rollen som Aladdin, blir däremot ännu en skådespelare som Ritchie lyckas placera på sin personliga sopptipp av förstörda skådespelarkarriärer. Massoud visar aldrig upp karisma, någon naturlig charm eller ens något passionerat driv. Kemin – som borde finnas, mellan Massoud och Scott blir snarare till ett gift som sipprar ut i salongen och sakta med säkert oskadliggör publikens mentala tillstånd, det är är ett samspel som klingar falskare än Nick Nolte och Julia Roberts i I Love Trouble

Men denna usla kemi kan förlåtas, detta då vi får stifta bekantskap med Marwan Kenzari som gör den – i ursprungsversionen, mystiske och kraftfulle Jafar, till en endimensionell fåntratt som är lika hotfull som en stubbe. Man kan faktiskt fråga sig om Kenzari ens agerar vid ett enda tillfälle genom filmen. Med tom blick så plågar sig den holländska skådespelaren igenom diverse pajaskonster där Ritchie försöker övertyga oss om att denna version utav Jafar är både fräckare och mörkare än sitt tecknade original. Att säga att det misslyckas vore en underdrift av astronomiska proportioner. 

Sedan har vi Will Smith… Så fort Smiths blåfärgade ansikte dyker upp så tappar Ritchie fullkomligt kontrollen och fattningen. Smith tvingas till att agera hysteriska utbrott samtidigt som duken fylls av allt mellan himmel och jord. Men då Smith inte behöver agera som om hans byxben brann, så får vi en fullt godkänd insats, där Smiths svada får stå i centrum. Smith är också den som får ett fåtal av de – i stort, katastrofala komiska momenten, att fungera. 

Den uteslutande bästa insatsen görs av den animerade tigern Rajah, det kan ha något att göra med att denne inte har några repliker och att jag – såklart, är partisk gentemot randiga katter.     

Allt mellan himmel och jord

På tal om att kasta in allt mellan himmel och jord, så kan Aladdin vara en av de mest överfyllda och spretiga filmerna som gjorts genom filmhistorien. Ritchie kastar sig blint mellan genrer och registilar som får filmen att framstå spritt språngande galen. 

Måhända att sångnummer hade en viktig plats i det animerade originalet, problematiken är att Guy Ritchie inte kan göra film, än mindre musikal – trots sin bakgrund som musikvideoregissör. Vartenda musikaliskt framträdande blir till en skräckupplevelse där lyriken och sången är ohörbar pga usel ljudmix, iscensättningen ser i sin tur ut att vara stulet från de sämsta stunderna av American Idol med neon, konfettikanoner, lasershow och andra popklyschor. 

Så fort någon av karaktärerna utbrister i sång så känns det som att trumhinnorna är på väg att sprängas i bitar. Håkan Hellström sjungandes opera hade med största sannolikhet låtit bättre. Ritchie kan inte heller låta bli att göra flera sångnummer till vedervärdig kabaré, det innebär inslag som jag kommer behöva tvätta bort genom årtionden av terapi.   

Utöver dessa pinor så fortsätter Guy med att låta filmens styras av hans egna snurriga impulser, därmed så slänger han in lite Bollywood-dans, platta jaktsekvenser och en moralkaka som redan nu kommer resultera i illamående den närmsta månaden. Vad som borde vara ett lättsmält matinéäventyr blir till något sjukt och förvridet, berättelsen – som i originaltappning, innehåller romans, spänning och humor, blir utdragen, innehållslös och förvirrande.  

Denna ackumulation av fullkomlig dårskap antar snart en ny sorts form som jag inte kan beskriva. I detta sinnessjuka virrvarr av kass regi och oinspirerade skådepelare, så känns det som att vi har hamlat i en filmversion av Lustiga Huset, allt är upp och ned, det snurrar, skakar och slutar med en flygande matta… 

’’Ta en matta och fly(g) !’’

Tillslut så har alla barriärer brutits ned, om Aladdin hade existerat under 80-talet så hade järnridån förmodligen kunnat fällas på ett par minuter. Filmen blir tillslut så usel att den blir hypnotisk i sitt katastrofala utförande, man vet inte om man skall skratta, gråta eller skrika ? Då allt är slut så är jag mer eller mindre mållös. De flesta skräpfilmer orsakar antingen uppgivenhet Blockers eller ilska Aniara, men Aladdin går inte att placera i någon av dessa kategorier, istället förblir jag kvar sittandes i biomörkret, stirrandes in i det tomma svarta mörkret. Detta hör till bland det sjukaste jag sett, och det inte positivt menat.  

Anden i lampan sägs ger tre önskningar, för mig räcker det med en – att aldrig låta Guy Ritchie göra film igen… 

Betyg 1/10 

Pokémon Detective Pikachu Recension

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2019

Summering: Ryan Reynolds får en ogenomtänkt och risigt agerad film att skina mellan varven. 

Pokémon har en unik historik som popkulturellt fenomenen. Vad som började som ett spel till Gameboy under sent 90-tal, blev till en hysteri under det tidiga 00-talet. Samlarkort, animerade filmer och tonvis med merchandise, strömmade ut i butiker, nöjesfält och snabbköp. Generation Y fick inget Beatles, men vi fick Pokémon, om det skall ses som något sorgligt eller inte är upp till läsaren. 

Denna explosiva popularitet föreföll också under de mest hysteriska IT-åren – då nonsens företag blev värderade till miljarder över en natt. 4Kids Entertainment – företaget bakom den animerade Pokémon TV-serien, rusade på amerikanska börsen. Finansexperter satte sina – och allmänhetens pengar, på att Pokémon skulle vara en fortsatt åtgående vara, som smör eller vatten… 

4Kids Entertainment är numera inne på sina andra konkurs. Hysterin lugnade ned sig med åren, det allmänna intresset svalande och Pokémon återgick till att huvudsakligen göra framsteg i spelbranschen. Följet är idag kanske inte så stort som för tjugo år sedan, men varumärkets kraft kan fortfarande attrahera oerhörda mängder intressenter och fans. 

Nu senast så fick varumärket ett uppswing i och med Pokémon Go, sommaren 2016 präglades helt och hållet av långa promenader och ett ivrigt sökande efter Pokécenter. 

Även om jag själv har lämnat de färgglada varelserna bakom mig, så har den ursprungliga yran satt djupa spår i mig. Gången då jag blev bestulen på en hel pärm med samlarkort – ink det numera mytomspunna Charizard kortet, som idag säljs för tusentals kronor, kommer aldrig att glömmas bort.  
Men om detta ’’hemska övergrepp på min privata egendom’’, orsakade allvarliga psykologiska ärr i mitt psyke, så är det en minimal åkomma då vi jämför med vad de tre biofilmerna ledde till. 

Om någon är sugen på olidlig tortyr och än sämre animation, så kan dessa monstruösa skräpfilmer fungera som enastående exempel för hur ett varumärke kan drygas ut och förvandlas till något helt motbjudande. 

’’Challenge along the way’’

Detective Pikachu är på så vis vågad då man inte förlitar sig på överdrivet mycket nostalgi. Där de animerade styggelserna appellerade till barn och föräldrars plånböcker, så hanterar regissören Rob Letterman detta med respekt.

Letterman må låna grundstenarna från spelet med samma namn – Detective Pikachu, men därefter så förlitar man sig inte på förfluten kontinuitet eller överdrivna mängder referenser. Ingångsbarriärerna är låga och någon större kunskap om de över 800 Pokémon-sorterna behövs därmed inte.

Tyvärr så måste biopubliken först genomlida en startsträcka som är farligt nära att likna ett syskon till den ökänt usla adaptionen av Dragon Ball – i USA kallad Dragonball Evolution

Hela iscensättningen och de mediokra specialeffekterna, får filmens ineldning att likna ett amatörprojekt som är redo att laddas upp på YouTube. Alla scener som inte utspelar sig i bebyggelse ser ut att vara filmad på närmsta tillgängliga gräsplätt utanför filmstudion. 
Att hela filmen är analogt filmad – som av vissa anses ge ett mer jordnära utseende, hjälper inte.  

Ögonen får lite respit då vi tas in till storstaden Ryme City, en mega stad med skyskrapor och glimmande glas. Beslutet att blanda London och Denver till ett futuristiskt Metropolis, kunde ha fungerat om man hade haft orken att dölja uppenbara skarvar – såsom typiska landmärken eller skyltar.  

’’It’s a whole new place, with a brand new attitude’’

Mitt i denna – relativt, realistiska storstad, så befolkas gatorna av Pokémon som alla formges i en märklig mix som tangerar att kännas mer som Roger Rabbit än trovärdiga och fotorealistiska representationer. Pikachu är – tack och lov, både uttrycksfull och fullt acceptabelt ur en visuell synpunkt, men en alltför stor andel Pokémon saknar någon som helst textur, vilket bidrar till en platt känsla. Trots att effekterna är långtifrån teknologins spjutspets, så är valfri Pokémon betydligt mer karismatisk än någon utav filmens mänskliga karaktärer.

Pikachu må finnas med i filmens titel och är mycket riktigt en nyckelspelare genom hela berättelsen, men det är Justice Smiths karaktär Tim Goodman som blir filmens narrativa plattform. Tyvärr så är eldsprutande drakar (Charizard) och tjocka sovande katter (Snorlax) klart mer intressanta och uttrycksfulla än någon av huvudrollsinnehavarna. Smiths insats är fullständigt loj och genomgående död, det finns ingen energi, inspiration eller entusiasm. Kathryn Newton som ackompanjerar Smith på sin resa, är inte mycket bättre. Kemin och samspelet mellan dessa två personer förblir fast i manuset. 

Detective Pikachu känns också som en enda lång efterkonstruktion, där filmskaparna försöker tänja ut ett koncept som helt enkelt är för klent för att fylla upp speltiden på 100 minuter. Och så fort fokus försvinner från Reynolds Pikachu – och taktpinnen lämnas över till Smith och Newtons sömniga karaktärer, så blir filmen till en meningslös gäspning. 

’’My best friend ?’’ 

Pokémon har alltid handalt om bandet mellan tränare och Pokémon, klassiska klyschor om vänskap, tro och hopp, har alltid haft en plats i både spelen och filmerna. 
Därför blir det parodiskt då Smith inte lyckas hänga med i replikskiftena eller hantera komiken som bollas till honom utav Reynolds.

Filmens verkliga stjärna är – självfallet, Ryan Reynolds. Denna hyperaktiva och outtröttliga Pikachu skänker filmen lite välbehövlig ström och energi – ursäkta ordvitsen. Reynolds varma framförande och dennes ständigt snabba repliker, får åskådaren att glömma de multum av fel som begås. 

Men alla tillkortakommanden till trots så vore det inte rättvist att kategorisera Detective Pikachu som ett totalt misslyckande. Estetiken må vara kaotisk, skådespelet undermåligt och berättelsen en risig eftertanke, men då Reynolds får stå i centrum och filmen antar skepnaden av ett litet äventyr, så är det fullt godkänt. Potentiella uppföljare har all möjlighet att utvecklas till något mer tillfredsställande. 

Längsta strået i en kroniskt usel genre 

Filmer – baserade på TV-spel, är allmänt kända som filmvärldens motsvarighet till influensan, de kommer – och att utsättas för dem är lika kul som att fastna i rusningstrafik på vägen hem efter en lång dag på jobbet. Detective Pikachu är kanske inte en permanent lösning för denna gordiska knut, men då vi ställs inför valet att välja mellan detta, Uwe Boll eller den kommande filmen om Sonic The Hedgehog, så är jag framfusig nog och påstår att Detective Pikachu drar längsta strået i en genre som är i akutbehov av professionell hjälp.  

Betyg 4/10