Etikettarkiv: Rampage

Skyscraper Recension 

Publicerad den av
015

All images courtesy and copyright of UIP 2018

Summering: Dwayne Johnson lyfter upp en medioker film till en godtagbar stund underhållning i sommarvärmen.  

Från början till slut så vill karaktärerna i Skyscraper inte sluta att tala om människans eviga dröm – att nå himlen. Att sedan säga att filmen inte riktigt når ända vägen fram vore en underdrift, vi får snarare använda en mycket liten tumstock för att mäta och bedöma det vi faktiskt levererats. Detta – till speltiden sett, korta actionäventyr är övergripande en medioker upplevelse. En glad och motiverad Dwayne Johnson blir den enda faktorn som lyfter filmen något. 

Det var så sent som i april det här året som vi fick se The Rock på bioduken, då i den helt genomusla Rampage. Bland den filmens – många, misstag, var den största oförrätten att  Johnson aldrig fick något spelutrymme där han kunde visa upp sin charm och karisma. Ett ruskigt humorbefriat manus och en pubertal jargong gjorde Rampage till en av The Rocks absolut sämsta filmer. 

Skyscraper är mer eller mindre tar såklart stor inspiration från Die Hard, fast med nedtonat våld och betydligt större intresse för digitala explosioner och eldfängda rum. Det kan i all enkelhet beskrivas som följande; explosioner, eld, skottlossningar och en väldig massa närbilder på sprinklersystem, punkt. Att placera actionfilmer i avspärrade miljöer som ett hyreshus (The Raid) eller ett flygplan (Air Force One) verkar ha blivit en stapelvara inom genren. 

004

Great Balls Of Fire 

I en film som får sin drivkraft och nerv utav isoleringen – i det här fallet den utsatta skyskrapan, så krävs det ett ostoppbart rovdjur eller monster som är hack i häl på filmens huvudpersoner. Roland Møller som spelar den primära plågoanden är tyvärr lika obehaglig som en svängdörr. Trots sitt eget och karaktärens danska påbrå så låter det som om Møller försöker prata engelska med sydafrikansk brytning. Hannah Quinlivan som Møllers hantlangare visar upp en klart hotfullare karaktär, men Quinlivan får ställa sig på sidan och där får hon utföra ’’makalöst’’ spännande saker som att stå och vänta eller titta på en datorskärm…

Vad som gör Skyscraper någotsånär acceptabel än de otaliga mänger dussinproduktioner som anländer under sommaren är Dwayne Johnson. Efter felsteget med Rampage verkar Johnson vara motiverad till att återvända till en mer respektabel dagsform, i vanlig ordning så gör han en ganska menlös karaktär till en rolig, modig och ädel människa som hos en annan skådespelare hade känts gammalmodig och ointressant. 

Där Johnson verkar ha det rätt roligt i rollen som närmast fläckfri protagonist, så är resten av skådespelarna inte lika roade av det som sker. Där The Rock lyckas kämpa sig igenom det tvådimensionella manuset så blir mediokra aktörer som Neve Campbell helt strandsatta genom oengagerat skådespel och riktigt slapphänt författarskap av manusförfattaren och regissören Rawson Marshall Thurber. 

003

Set Fire To The Rain 

Thurbers genombrott – We’re The Millers, var en barnförbjuden och riktigt snuskig version av en roadtrip, med tiden verkar Thurbers vilja till att provokativt utmana publiken försvunnit. Skyscraper känns färdigpaketerad och opersonlig. Det är trist att allting vandrar i den mediokra zonen, främst då filmens inledning är en intensiv och spänningsfylld sekvens som drar tankarna åt Florent-Emilio Siris Gisslan – en förvisso illa genomförd film, men med ett ogenerat mörker. 

Men den hårda och ganska lovande starten blir bara en hägring. Sedan följer löjeväckande logik – som kan jag leva med i en actionfilm, problemet är filmens förutsägbarhet. Enbart de yngsta personerna som ser Skyscraper som sin första film kan nog blir överraskade och inte snappa upp de löjligt tydliga vändningarna.

0141

Heatwave

Kanske är det den nuvarande värmeböljan, men alla dessa invändningar och minuspunkter till trots, så är faktiskt Skyscraper en fullt acceptabel sommarmatiné, en måttlig speltid på drygt 100 minuter ger filmen en koncentrerad form som inte töjer på det det redan fattiga innehållet. Att påstå att det vore bra vore lika falskt som att garantera en 100 % solig svensk sommar, det är funktionellt, inte mer… Utan Dwayne Johnson hade detta bygge nog behövt rivas, omgående… 

Betyg 4/10    

Rampage Recension 

Publicerad den av
002

All images courtesy and copyright of 20th Century Fox

Summering: Såsigt, surt och sunkigt. Inte ens den karismatiske Dwayne ’’The Rock’’ Johnson kan rädda en osedvanligt grinig och tråkig film som på det mest tragiska sätt klargör hur filmindustrin kastar bort både ekonomiska och mänskliga resurser. 

Att göra en godkänd underhållningsfilm är idag förhållandevis  svår uppgift. I och med att Disney tagit över marknaden med actionfilmer som går utanför ramarna för genren, med Star Wars och Marvel Studios, så är det svårt att finna en medioker, men inte usel film som står på egna ben. Dwayne ’’The Rock’’ Johnson har så mycket stjärnglans och strålning att han skulle kunna rädda självaste Titanic (skeppet, inte filmen) från undergång. Senaste exemplet på hans publikfriande trolleri är Jumanji Welcome To The Jungle, en uppföljare till en ytterst medelmåttig film som lyckades slå flera ekonomiska rekord. 

005

Dum möter dummare 

Rampage har en unik tillgång i The Rock, tyvärr så beslutar man att inte nyttja ett uns utav Johnsons karisma, all tid ägnas åt en mängd ruttna biroller som är lika intressanta som en samling bananflugor. Naomie Harris och Jeffrey Dean Morgan får bära ett skamligt hundhuvud i och med sitt fruktansvärda skådespel. Harris ser ut att vilja springa skrikande från inspelningen, Morgan ’’ väger upp’’ med ett plågsamt överspel. Sedan kommer filmens två urvattnade skurkar spelade av Jake Lacy och vår egen Malin Åkerman, att dissikera alla fel och överträdelser i dessa två rolltolkningar kommer fylla en hel container. 

Detta överspel och den allmänna lyteskomiken – som skapas i och med det helt usla manuset, skulle kanske passa i en oseriös och lättsmält actionkomedi, besynnerligt nog så är Rampage nästan helt befriad från både humor och självdistans. Johnson får stå och tugga snustorra repliker som inspirerar till alldeles för många rysningar av obehag. Brad Peyton – som regisserar, vill gärna göra det så surmulet som möjligt och skyfflar in ett par inslag som hör hemma i en torftig skräckfilm. 

Självfallet är det inget fel i att försöka blanda ihop olika genrer, men det hade kanske varit bra att i sådana fall ha monster och bestar som faktiskt förmedlar någon form av obehag eller rädsla. De här ’’otäcka’’ inslagen gör också att de allra minsta i publiken absolut inte bör se Rampage, mängden våld och blodiga obehagligheter är alldeles för återkommande för att kunna kategoriseras som en trevlig familjefilm.   

affisch_5acf3eb9d6fe7.jpg

Mighty George Young 

Förutom den gigantiska albino apan George så är specialeffekterna ljusår ifrån vad de borde vara i en film som har ambitionerna att slåss med de riktiga jättarna. Allting är filmat i grådisiga miljöer som fullständigt skriker av billig kuliss, flera scener blir – precis som i Zack Snyders kalkonversioner av Batman och Stålmannen, helt obegripliga att följa. 

Det tar också en evighet innan filmen ens går igång, en övervägande majoritet ägnas åt gräsliga scener med dialog och virriga intriger. Och då det väl brakar loss så är det samma gamla visa där man jämnar – SPOILER, hela staden med marken. Rampage påminner ofta om Roland Emmerichs Godzilla, substansvärdet är ungefär detsamma som det skrikiga och lamslagna fiaskot.   

Då det är som bäst är det en dålig kopia av det sämsta från Jurassic Park. Trots att premissen utgår från konceptet om naturen och livets drivkraft, så är det här lika dött som en grusväg, Peyton kan inte ens förmå sig att leverera en enda sekvens med glimten i ögat, samtliga inblandande verkar ha sin sämsta dag på jobbet – desperationen efter att höra klockan signalera avslutad dag är tydlig.  

Från början till slut är Rampage tråkig, pannkaksplatt och fullkomligt missanpassad och svinnet av resurser är närmast groteskt. Om man är ute efter action så behöver man inte göra sig besväret att uppsöka en biograf och om man bara vill se magnifika djur – som gorillor faktiskt är, så finns National Geographic och Animal Planet, vilket alternativ som helst är bättre. 

Lägg sedan till att inspirationskällan är ett numera bortglömt TV-spel från den – sedan länge, konkursdrabbade spelutgivaren Midway, så är väl varningsskylten tydligare än snö på marken under en sommar månad.  

Betyg 2/10