Schindler’s List 25th Anniversary Recension

All images courtesy and copyright of UIP 2019

Summering: Spielbergs mest emotionella och kraftfulla film har aldrig sett bättre ut, och dess relevans har kanske aldrig varit större än nu. 

Detta är lite av ett unikt tillfälle, trots att jag sett Spielbergs mästerliga epos om Oskar Schindler hela två gånger, så är det minst ett årtionde sedan jag såg den i sin helhet. För ett par år sedan så publicerade vi en artikel där vi kort recenserade alla filmer som Spielberg regisserat. Då utdelade vi vårt näst högsta betyg till Schindler’s List

Berättelsen om överlevnad, hjältemod och skräck, innehåller oförglömliga scener och personer. Sekvensen där den Krakows judiska befolkning tvingas ifrån sina hem och sedan häcklas på vägen in till ghettot, förblir lika permanent som ett födelsemärke på tittarens minne. 

Men Schindler’s List är mer än bara sina många delar. 1993 var ett stort och viktigt år för Steven Spielberg, Jurassic Park försatte biodukar i eld och lågor runt om världen. Med hjälp av – då, revolutionerande specialeffekter så övertygades en hel generation att dinosaurier återigen vandrade på vår jord. 

Schindler’s List var raka mot det gigantiska publikfrierit. Ursprungligen önskade Spielberg att få regissera Schindler’s List först, filmstudion Universal ställde sig rejält skeptiska till att finansiera ett nischprojekt. Men efter det enormt framgångsrika äventyret på Isla Nublar, så kunde Spielberg äntligen påbörja arbetet med Schindler’s List, förhoppningarna var att påminna världen att aldrig glömma bort ett av de mörkaste kapitlen i mänsklighetens historia. 

Då jag först såg Schindler’s List så kändes det som en genialisk tidskapsel, en helt utomordentlig representation av en händelse som fortfarande förblir ofattbar. I min unga naivitet så var jag övertygad om att samhället aldrig skulle kunna tillåta att något liknande skulle återupprepa sig. 

Otäckt relevant 

Där är nu sjuttio år sedan förintelsen ägde rum, och man undra vad som gick fel ? Att beskåda scenerna där de sadistiska, moriska och hatiska SS-trupperna sliter barn från sina föräldrar och skickar dem till en säker död, skapar otäcka associationer då vi läser om Donald Trumps fortsatta tyranni – där den amerikanska staten splittrar familjer, enbart på meriten att de inte  i ’’det förlovade landet’’ USA. Även det pågående förtrycket mot Rohingyafolket i Burma delar allt för många paralleller med det vi ser i Schindler’s List. Att se hur maktgalna ledare kan avhumanisera människor – enbart för en politisk agenda, får blodet att koka. Att vi fortfarande inte lärt oss någonting av våra tidigare misstag lämnar mig mållös. 

Ur ett filmiskt perspektiv så slås jag av Spielberg enorma finkänslighet, i filmer E.T dras Spielberg allt för mycket åt det sentimentala och konstlade. Denna gång så avför han alla sådana typer av berättarknep. Filmens genialiska struktur och atmosfär visar upp Spielbergs i sitt esse, allt börjar med en munter middagsbjudning, man undviker att förebåda de kommande hemskheterna, vi i publiken är nästintill på plats i cigarettröken och dimmorna av dyr alkohol, och sakta men säkert så eskalerar terrorn och skräcken. 

Alltifrån dialog till det mycket diskreta skådespelet bidrar till att skapa en film som trollbinder och fascinerar, även i sina mest skräckinjagande scener. Ralph Fiennes tyska accent är det enda som kan ses som distraherande. 

Ultimate Edition 

Där Steven Spielbergs nära vän och kollega George Lucas, virrade bort sig i onödiga korrigeringar och ändringar – då han bestämde sig för att återlansera den ursprungliga Star Wars-trilogin under 90-talet, så har Spielberg istället varit mogen och låtit innehållet förbli orört. 

Det man har gjort är att gå tillbaka till de ursprungliga negativen, där de nu har restaurerats, resultatet är häpnadsväckande… Schindler’s Lists visuella attribut är inget annat än enastående, den svartvita paletten och den obegripligt vassa skärpan, skapar en tidlös och autentisk känsla. Bildkompositionen och användningen av skuggor får det att se ut som ett förlorat verk av Orson Wells. 

Förutom två små scener – där det förkommer en viss oskärpa, så finns det ingeting som indikerar att Schindler’s List fyllt 25 år. Att vi också ges möjligheten att se denna – tekniskt, perfekta version på en bioduk, gör man nästan kan övertala sig själv att vi upplever filmen för första gången.  

Kör över nutida konkurrens 

Och för att fortsätta dra paralleller till vår egen nutid, så är det värmande att se hur man kan skapa ett drama utan pretentioner och exhibitionism. De nyligen Oscarsnominerade Roma och Cold War – båda dramatiska och filmade i svartvitt, framstår bara än mer otillräckliga och bristfälliga då man jämför dem med detta nästintill fläckfria epos.  

Båda filmerna har helt missförstått hur man skulpterar och förvaltar sin berättelse. Pawel Pawlikowski – som i Cold War, egentligen bara behöver koncentrera sig på sina två huvudpersoner, lyckas aldrig att gripa tag i publiken. 

Alfonso Cuarón – i sin tur, fascinerar sig för rent nonsens som nakna ninjor och livslånga bilder på rinnande vatten. Båda regissörerna misstar passivitet och brist på känslor med stillsamhet. Spielberg låter flera scener i Schindler’s List vara ytterst tillbakadragna, trots det så är de mest enkla bilderna – som dem på ett brinnande stearinljus, nästan hypnotiska. 

Dramatiken är i sin kanske mest renodlade och potenta form här, Spielberg jonglerar med ett tiotal karaktärer, rör sig snabbt genom tiden och bibehåller publikens intresse i över tre timmar. 

25 år senare är Schindler’s List minst lika aktuell, skrämmande och hjärtskärande, frågan är bara när vi kommer att lära oss av våra fruktansvärda misstag ? 

Betyg 10/10      

Jurassic World: Fallen Kingdom Recension 

003

All images courtesy and copyright of UIP 2018

Summering: Genomusel men underhållande uppföljare som lyckas leverera betydligt mer valuta för pengarna än någon utav seriens många uppföljare. 

Som alltid har all form av logik har övergetts, de flesta hållpunkterna är uppenbara på långt håll, första halvan är olustigt lik The Lost World 

Det mesta är egentligen fel, men trots det så lyckats den femte delen i filmserien som startade med Steven Spielbergs publiksuccé från 1993, vara den mest underhållande av de många uppföljarna, den må inte rätta till den medföljande problematiken som serien bär med sig, men tråkigt blir det aldrig. 

Det skall väl sägas att jag inte har någon större entusiasm gentemot Jurassic Park, den första filmen brukar ofta nämnas som skälet till att många idag älskar filmmediet. Som många andra popkulturella klassiker så bör den upplevs kring en specifik ålder, gärna då den – nästan alltid förekommande ungdomliga fascinationen, för de numera utdöda varelserna, är som starkast. Tyvärr upplevde jag nog Jurassic Park lite för sent, den försvann helt enkelt i mängden i en tid då Lord Of The Rings var det mest populära på denna jord. 

Uppföljarna höll jag mig ifrån så länge som det gick – ryktet de dras med var inte någonting som bidrog till någon större entusiasm. The Lost World var redan vid sin premiär sedd som en besvikelse och såhär nästan tjugo år senare har filmen inte blivit mycket bättre. Det är ett ihopkock av det mest ointressanta bitarna från de gånger Spielberg har gjort actionmatiné. Jurassic Park III går inte – under några som helst omständigheter, att minnas, inte ens om man som Guy Pearce från Christopher Nolans Memento tatuerade in synopsis på hela sin kropp. Den största ironin är att Sam Neill’s karaktär Alan Grant – som grymtar sig igenom filmen, enbart går med på expeditionen pga ekonomisk vinning, ibland imiterar verkligheten livet eller vice versa.  

0021

God Forgotten Place 

 Att Jurassic World från 2015 blev en sådan monumental succé förvånande mig. Mottagandet var övervägande positivt och hur mycket jag än vrider och vänder på filmen så kan jag inte hitta någonting att tycka om. Colin Trevorrow gjorde allt det som Star Wars: The Force Awakens fick utstå hårda kritik för – att vara en mer eller mindre regelrätt nyversion av den första filmen. Skillnaden var att Trevorrow regisserade hela filmen utan den energi och glädjen som J.J Abrams bakade in i sin film. Lägg sedan till ett par retliga karaktärer i Bryce Dallas Howard, Ty Simpkins och Nick Robinson, så blev det hela en sommarplåga som jag försökte förtränga tillsammans med myggbet och solsting. 

I Fallen Kingdom så råder man inte bot på några av seriens många problem – överlag ointressanta karaktärer, förutsägbara scenarion och ett manus som är skrattretande löjligt. Och första halvan ger otäcka föraningar om att vi har att göra med ännu en The Lost World, hela intrigen känns seg och utdragen. Man försöker klämma in lite vansinnig samhällskritik som på alla sätt uppfyller myten om att alla aktivister är rabiata eller fega. 

004

Neandertalare ? 

Genom att helt och hållet avföra Simpkins och Robinsons karaktärer så hade jag hoppats på att man kanske, kanske, skulle kunna få slippa outhärdliga karaktärer den här omgången. Tyvärr så har man bytt ut två plågor mot två nya ’’ljushuvuden’’ som här spelas av Daniella Pineda och Justice Smith, dessa två hade gärna fått förtäras av valfri köttätande reptil redan på manusstadiet. Återigen utvecklas dessa till flåsande klåpare som inte bidrar med någonting annat än att skapa irritation. 

Bryce Dallas Howard – som återvänder, gör inte heller särskilt mycket för att rätta till en tråkig och blek karaktär. Howard fortsätter med att flaxa med ögonen och agera fullständigt hysteriskt. Inte ens veteranerna som utgörs av de brittiska skådespelarklipporna Toby Jones och James Cromwell får komma till tals. Den mycket omtalade återkomsten i form av Jeff Goldblum blir det inte heller mycket av. 

Den som räddar ensemblen från att möta samma öde som hela dinosauriearten då meteoren slog ned, är Chris Pratt. Efter sina enorma framgångar i Guardians Of The Galaxy så har Pratt etablerat en kvalitetsnärvaro som alltid lyckas underhålla och charmera. Precis som Dwayne Johnson så har Pratt en naturlig karisma och utstrålning som inte går att värja sig för. Pratts karaktär Owen Grady må vara lika tunn som smörpapper, men Pratt är det som ger Fallen Kingdom någon sorts substans bland en hel drös av menlösa karaktärer. 

012

’’It’s Evolution Baby ! ’’

Jurassic Park är tillsammans med Star Wars en av de produktioner som för alltid förändrande hur filmbranschen använde specialeffekter. Legenderna Phil Tippet och Stan Winston hjälpte till att ge dockor och modeller liv och allt fick extra krydda av – då, revolutionerade digitalteknik. Serien har successivt övergett praktiska element såsom radiostyrda dockor/robotar och istället omfamnat ett monsunregn av digitala specialeffekter. Filmens första hälft dras med att kännas plastig och syntetisk. Ingen av de scener som skall förmedla nervpirrande stämning lyckas med att höja pulsen då spänningen inte känns i kropp eller själ. 

Sedan så har vi manuset som återigen är så fyllt av hål att det verkar ha använts som pricktavla på en skytteklubb. Karaktärer har en självbevarelsedrift som är i linje med dödsdyrkan, även den mest klarsynta person tar rent imbecilla beslut.

Att actionfilmer är ologiska och långsökta förekommer även i genrens bästa exempel, men Fallen Kingdom slår knut på sig själv var femte minut, helt elementära brister förbises, det går helt enkelt inte att ta detta på något större allvar.    

008

Stranger In A Strange Land

J.A Bayona har tidigare arbetet med dramatiskt tunga och mörka filmer som gärna slår på de emotionella strängarna, hans senaste film A Monster Calls var en helt fantastisk upplevelse i juvenil eskapism. De mer djupsinniga aspekterna får inte följa med på den här resan. Det mesta är simpelt och lite enfaldigt. Vad Bayona istället gör är att experimentera med filmens struktur, han använder ett tempo som skulle gett Jurassic World en hjärtattack. Även om det brister i de narrativa sömmarna, så gör detta hälsosamma flås att man undan kommer flera av dessa uppenbara fallgropar då de avhandlas kvickt.  

Även om jag – som alltid, starkt opponerar mig till att filma action i totalt mörker, så är filmens final något av ett trumfkort. Här hyllas de bästa bitarna från Spielbergs original, man slänger samman hyfsade skräckinslag med hurtig action. Det finns också en del genuint intressanta funderingar som blickar tillbaka på seriens ursprung och mytologi. 

Fallen Kingdom är i mångt och mycket en usel film, manus, koncept och vändningar är  underkända. Men genom att hålla tempot högt så lyckas J.A Bayona skrapa ihop en upplevelse som måste kategoriseras som acceptabel sommarunderhållning. Jag kan till och med gå så långt att säga att detta är en betydligt bättre film än någon av de tidigare uppföljarna, men det kanske säger mer om deras kvalitetsnivå än om Fallen Kingdom. 

Betyg 4/10 

Rampage Recension 

002

All images courtesy and copyright of 20th Century Fox

Summering: Såsigt, surt och sunkigt. Inte ens den karismatiske Dwayne ’’The Rock’’ Johnson kan rädda en osedvanligt grinig och tråkig film som på det mest tragiska sätt klargör hur filmindustrin kastar bort både ekonomiska och mänskliga resurser. 

Att göra en godkänd underhållningsfilm är idag förhållandevis  svår uppgift. I och med att Disney tagit över marknaden med actionfilmer som går utanför ramarna för genren, med Star Wars och Marvel Studios, så är det svårt att finna en medioker, men inte usel film som står på egna ben. Dwayne ’’The Rock’’ Johnson har så mycket stjärnglans och strålning att han skulle kunna rädda självaste Titanic (skeppet, inte filmen) från undergång. Senaste exemplet på hans publikfriande trolleri är Jumanji Welcome To The Jungle, en uppföljare till en ytterst medelmåttig film som lyckades slå flera ekonomiska rekord. 

005

Dum möter dummare 

Rampage har en unik tillgång i The Rock, tyvärr så beslutar man att inte nyttja ett uns utav Johnsons karisma, all tid ägnas åt en mängd ruttna biroller som är lika intressanta som en samling bananflugor. Naomie Harris och Jeffrey Dean Morgan får bära ett skamligt hundhuvud i och med sitt fruktansvärda skådespel. Harris ser ut att vilja springa skrikande från inspelningen, Morgan ’’ väger upp’’ med ett plågsamt överspel. Sedan kommer filmens två urvattnade skurkar spelade av Jake Lacy och vår egen Malin Åkerman, att dissikera alla fel och överträdelser i dessa två rolltolkningar kommer fylla en hel container. 

Detta överspel och den allmänna lyteskomiken – som skapas i och med det helt usla manuset, skulle kanske passa i en oseriös och lättsmält actionkomedi, besynnerligt nog så är Rampage nästan helt befriad från både humor och självdistans. Johnson får stå och tugga snustorra repliker som inspirerar till alldeles för många rysningar av obehag. Brad Peyton – som regisserar, vill gärna göra det så surmulet som möjligt och skyfflar in ett par inslag som hör hemma i en torftig skräckfilm. 

Självfallet är det inget fel i att försöka blanda ihop olika genrer, men det hade kanske varit bra att i sådana fall ha monster och bestar som faktiskt förmedlar någon form av obehag eller rädsla. De här ’’otäcka’’ inslagen gör också att de allra minsta i publiken absolut inte bör se Rampage, mängden våld och blodiga obehagligheter är alldeles för återkommande för att kunna kategoriseras som en trevlig familjefilm.   

affisch_5acf3eb9d6fe7.jpg

Mighty George Young 

Förutom den gigantiska albino apan George så är specialeffekterna ljusår ifrån vad de borde vara i en film som har ambitionerna att slåss med de riktiga jättarna. Allting är filmat i grådisiga miljöer som fullständigt skriker av billig kuliss, flera scener blir – precis som i Zack Snyders kalkonversioner av Batman och Stålmannen, helt obegripliga att följa. 

Det tar också en evighet innan filmen ens går igång, en övervägande majoritet ägnas åt gräsliga scener med dialog och virriga intriger. Och då det väl brakar loss så är det samma gamla visa där man jämnar – SPOILER, hela staden med marken. Rampage påminner ofta om Roland Emmerichs Godzilla, substansvärdet är ungefär detsamma som det skrikiga och lamslagna fiaskot.   

Då det är som bäst är det en dålig kopia av det sämsta från Jurassic Park. Trots att premissen utgår från konceptet om naturen och livets drivkraft, så är det här lika dött som en grusväg, Peyton kan inte ens förmå sig att leverera en enda sekvens med glimten i ögat, samtliga inblandande verkar ha sin sämsta dag på jobbet – desperationen efter att höra klockan signalera avslutad dag är tydlig.  

Från början till slut är Rampage tråkig, pannkaksplatt och fullkomligt missanpassad och svinnet av resurser är närmast groteskt. Om man är ute efter action så behöver man inte göra sig besväret att uppsöka en biograf och om man bara vill se magnifika djur – som gorillor faktiskt är, så finns National Geographic och Animal Planet, vilket alternativ som helst är bättre. 

Lägg sedan till att inspirationskällan är ett numera bortglömt TV-spel från den – sedan länge, konkursdrabbade spelutgivaren Midway, så är väl varningsskylten tydligare än snö på marken under en sommar månad.  

Betyg 2/10  

Steven Spielberg Filmografi 

wpid-wp-1421699168378

Detta är hittills den längsta filmografin vi gjort här på Tiger Film. Steven Spielberg definierar det moderna Hollywood tillsammans med sin vän George Lucas. Spielbergs filmer har omsatt otroliga 8 miljarder dollar. Han är en av de få regissörer som kan ansluta sig till klubben av dollar miljardärer. Spielberg regisserar alltid med stora drag, innehållsrika karaktärer och suveränt hantverk. Man kan också kritisera Spielberg för att ha skapat flera av dagens moderna filmklyschor, där den överdrivna sentimentalitet står som den största boven.

Hans CV innehåller en osannolik blandning av skräp och euforiska praktverk.

Vi kommer här gå igenom Spielbergs samtliga verk från TV-filmen Duellen till Lincoln, recensionen av hans senaste film Bridge Of Spies kommer publiceras imorgon.

OBS ! SPOILERS för alla Spielbergs filmer till och med år 2012. 

Lincoln (2012)

Spielberg verkade återigen satsa på att få sitt traditionella Oscars-paket. På förhand kändes det trött och gjort efter en grå mall. Filmen skulle visa sig vara en helt otrolig resa som seglade förbi alla tänkbara falluckor. Spielberg lyckas att hålla filmen levande och fängslande genom sin geniala ensemble med skådespelarmonstret Daniel Day Lewis i spetsen, Sally Field och Tommy Lee Jones. Rättegångsdramat Spielberg ville skapa i Amistad fullföljs i slutligen här. Manuset är underhållande slagkraftigt och tillgängligt utan att kännas förenklat.  Valet att fokusera filmen kring det trettonde tilläget (förbudet av slaveri) är också ett genidrag, filmen begåvas med ett fokus och snabbt tempo som passar berättelsen perfekt. En av Spielbergs absolut bästa filmer.

Betyg 8/10    

War Horse (2011)

Omåttligt risig film som spelar in i alla klyschor och svagheter Spielberg gjort sig känd för. Fånigt melodramatiskt,ointressanta skådespelare och en enerverande längd på 150 minuter. Scenen när hästen rusar genom slagfältet och blir fångad av taggtråden, är dock så magnifikt storslagen som bara klassik Hollywood-dramatik kan vara. I övrigt finns det inte mycket att se på.

Betyg 4/10 

Tintin And The Secret of The Unicorn (2011)

Nej, 2011 var inte Spielbergs år. Potentialen fanns för att skapa något stort, något klassikt. Men potentialen spolas snabbt ned i avloppet. Filmen är en överdriven och spänningslös 135 miljoner dollars maskin som är tommare än Haddocks spritflaskor.

Hergés roande och spännande serie förvandlades till en röra av otäcka animationer (Kapten Haddock ser ut som någon monstruös skrotnisse och är ruskigare än skräckfiguren Brundle Fly från David Cronenbergs film från 1986).

Vännen Robert Zemeckis måste ha erbjudit den gode Spielberg minst en drink för mycket för att få honom att ge sig på den totalt värdelösa iden att spela in hela projektet med performance capture. Tekniken sticker i ögonen och känns konstigt ofärdig, istället för att vara James Camerons Avatar blir det Polarexpressen, med obehaglig estetik och figurer som verkar hämtats ur valfri skräckfilm.

Spektaklet uteblir konstant.

Att vi sedan serveras ett Cliffhanger-slut lämnar inte en själ på gott humör.

Vi väntar fortfarande efter fyra år på uppföljaren – från andre regissör Peter Jackson, det är förmodligen tecknet i skyn att Tintin är begraven långt under jord den närmsta tiden.

Betyg 4/10   

Indiana Jones And The Kingdom Of The Crystal Skull (2008)

Suck och pust…. Världen väntade spänt på det som skulle vara världens mest kända arkeologs återkomst. Men ondo kunde redan skönjas i de mycket tveksamma trailers vi fick. Det vilade något udda och konstigt under alla de där förväntningarna. Bara Shia LaBoeufs medverkan var en  indikation åt vilket håll det här domedagståget skulle rulla.

Man kan säkerligen analysera i åratal om vad som gick snett. George Lucas manus ? Att imitera samma fruktansvärda visuella stil som i Lucas Star Wars Prequels ? Frågorna är många men slutsatsen är enkel…. Det är uselt.

Humorn och spontaniteten som varit huvudsaklig del i seriens DNA, har blivit bortrövad av något vidunder som serverar döden i ett glas med Tarzan lianer och en makalöst torr Cate Blanchett – seriens absoluta lågvatten när det kommer till skurk. Manuset och berättelsen haltar,hostar så till den milda grad att man borde erbjuda filmen syrgas. Det kanske,kanske skulle kunnat giva den här sjuke patienten någon minimal energi.

Att det viskas om en total omstart när eller om (?) vi får en nästa del känns oundvikligt.

Betyg 2/10

Munich (2005)

Spielberg i sin mörkaste utstyrsel. En både snygg och effektiv thriller där Spielberg lyckas hålla sig relativt neutral i Israel – Palestina konflikten. Chockerande våld slås ihop med stark nihilism och hopplöshet. Spielberg är sylvass i sin regi och bjuder på publiken på sekvenser som är oförglömliga – som telefonsprängningen, räden mot komplexet och de ruskiga tillbakablickarna på olympiadmassakern. Förutom ett svagt slut och en ganska färglös Eric Bana i huvudrollen, är detta  Spielbergs starkaste stund under 2000-talet.

Betyg 8/10

War Of The Worlds (2005)

Medelmåttig historia som flera gånger blänker till i sin potential, men som sedan slocknar och gömmer sig i en garderob. Tekniskt imponerande för sin tid, med spektakulära effekter. Problemet är att det aldrig blir riktigt otäckt eller skrämmande. Det flammande tåget, blodbankerna och den massiv förstörelsen bär på potential men det blomstrar aldrig ut.

Tim Robbins är en ren plåga som den paranoida Ray, slutet är snopet och otillfredsställande. En regibagatell för Spielberg som går på autopilot på precis alla punkter, personregin är duglig men lyfter aldrig Tom Cruise i huvudrollen. Produktionsvärdena är höga men är idag föråldrade och plastliknande med sin blinda tillit på digitalt spektakel.

Betyg 5/10 

The Terminal (2004) 

Tom Hanks spelar över så att det stänker i sin roll som förlorad resenär utan formell nationalitet. Som alltid är den tekniska biten solid – med den helt artificiella flygplats Spielberg lät bygga. Detta hjälper dock inte då manuset är rent löjeväckande med Stanley Tuccis djävulska flygplatsföreståndare och den patetiska romansen mellan Hanks och den så alltid mediokra Catherine Zeta-Jones. Spielberg verkar inte ta filmen på någon som helst allvar och dramat känns som om de beställts på postorder. Det blir varken underhållande eller ens melankoliskt roande. Lika unik och spännande som att blanda en kopp pulverkaffe.

Betyg 4/10  

Catch Me If You Can (2002)

En otroligt underhållande och varm resa, som mot alla odds lyckas skapa empati för filmens bedragare och skurk Frank Abagnale JR. som spelas av en lysande Dicaprio. Hanks stela och opersonliga skådespel ämnar sig perfekt till den hårda och tillknäppta FBI-agenten Carl Hanratty.

Manuset är skarpt, smidigt och slankt, Spielberg navigerar sig säkert och snabbt genom filmens 140 minuter. Spielberg hittar glädjen i sin berättelse och lyckas således kontrollera sin ofta spretiga melodramatik. Det paketeras snyggt med ett John Williams soundtrack samt en fantastisk 60-tals estetik som Mad Men skaparen Matthew Wiener tagit stor lärdom av. Det borde inte vara möjligt att ha såhär roligt i en film om så vidrigt kriminella skojare som Abagnale, men Spielberg trivs i den här miljön och känns inspirerad och glad i sin presentation. Detta är något av en undangömd guldklimp i Spielbergs långa och ojämna karriär.

Betyg 8/10 

Minority Report (2002)

Polariserande filmatisering av Philip K Dicks roman. Jag ställer mig i det griniga lägret. Storyn går i cirklar och får inte fotfäste, filmens olika fintar och luringar är krystat plågsamma och faller platt.

Spielberg lutar sig istället tillbaka på evighetslånga jakter och ointressant filosoferande.  Filmen tappar helt och hållet sin nerv och udd mot slutet. Publiken lämnas förvirrad,irriterad och mycket uttråkad.

Betyg 4/10    

Artificial Intelligence: AI (2001)

Nej,nej och åter nej. Spielberg är helt vilse och känns underställd sin idol och kollega Stanley Kubrick – som egentligen skulle ha regisserat men förlorade projektet i ett utvecklingshelvete. Filmen öppnar fantastiskt med styrelsemötet där den så alltid intressanta frågan om liv och icke liv ställs. Estetiken är fantastisk och flera specialeffekter har åldrats förvånansvärt väl.

Men detta håller bara i sig i filmens absoluta början. Spielberg verkar vilja tjäna Kubrick till en fanatisk grad. Varenda detalj den brittiska legenden anlagt på sitt ritbord följs så slaviskt och maskinellt att filmen känns lika död som de skrotade cirkusrobotarna .

När Haley Joel Osment drar ut på äventyr i filmens mitt rasar precis allt samman. Plötsligt dyker en som alltid värdelös Jude Law upp i rollen som excentrisk robotgalning. Filmen verkar vilja sitta på ett tiotal olika stolar. Är det en simpel äventyrsfilm ? Är det en film som önskar stor filosofisk reflektion ? Jag kan enbart svara med att det är rent skräp.

Det ökända slutet med utomjordingar som hämtats ur det sämsta av Arkiv X avsnitt – får mig att börja spekulera om detta inte är en opiumdröm av värsta sort. En outhärdlig smörja.

Betyg 1/10

Rädda Menige Ryan (1998)

Stark,våldsam och simpel. Spielberg regisserar stort och patriotiskt kring den lilla samling soldater som ger sig ut på ett räddningsuppdrag. Att introduktionen med invasionen av Normandie har en självklar plats i filmhistorien vet vi alla. Våldet,brutaliteten,intensiteten är häpnadsväckande effektiv, det är en gastkramande scen som etsar sig fast hos precis alla. Det är så makalöst grandiost att man enbart kan låta rysningarna flöda genom hela kroppen. Enbart denna legendariska öppning gör filmen sevärd.

Spielberg berättar med stor patriotism och stolthet om soldaterna som leds av Tom Hanks. Att han brinner för andra världskriget och dess fasansfulla anekdoter och berättelser har varit tydligt sedan Schindlers List. Personligen så är de stora gesterna något för klumpiga för min egen del och den där verkliga briljansen från öppningen återkommer aldrig. Filmen antar en ton av pojkaktig äventyrsfilm i och med jakten på Matt Damons Ryan, det blir lite för enkelt och simpelt för att helt vinna över mig.

Men filmen står sig fortfarande som den mall alla krigsfilmer vill följa i.

Betyg 7/10  

Amistad (1997)

Filmen lägger en grund för vad som skulle komma nästan tio år senare med Lincoln, ett rättegångsdrama placerat under USAs yngsta år som nation. Dock förblir Amistad bara en ofärdig ritning, historien är mördande trist och längden på 150 minuter är en viljekamp att klara sig igenom.

Trots en duktig ensemble med Anthony Hopkins och Morgan Freeman blir ingen av karaktärerna intressanta eller särskilt levande. Det känns ofta som att Spielberg bara läser högt ur en torr historiebok och glömmer bort att berätta med något som helst liv. Det är ofta så urbota trögt och tråkigt att jag skulle föredra en tur på mardröms båten som fått namnge filmen, med sjösjuka och myteri inkluderat.

Betyg 4/10

The Lost World (1997)

Spielberg har många gånger uttryckt sitt missnöje med flera av sina projekt. Alla som ser The Lost World borde förstå varför. Den enligt mig redan urvattnade Jurassic Park gör en trött och  stendum återkomst. Idéerna är slut sedan länge och de tidigare logiska luckorna är än mer katastrofala än omgång ett. Filmen är en attack av dåliga Hollywood klyschor – med eviga jaktsekvenser, onödigt tillkrånglade actionsekvenser och en allmänt frustrerad och tom historia.

Filmen borde ha fått omvandlats till fossildamm och försvunnit i historien för att aldrig mer bli sedd.

Betyg 2/10  

Schindlers List (1993) 

En oerhörd stark och vacker film som rusar igenom stenväggar med sin styrka. Spielberg berör och engagerar djupt och undviker för det mesta onödig sentimentalitet i berättelsen om en av världshistoriens mörkaste och värsta perioder.

Det svart-vita fotot är hjärtskärande vackert med sina små,små dunstar av färg. Den briljanta Ralph Fiennes skapar ett monster i sin groteska SS-officer Amon Goeth. Våldet kryper in under skinnet på tittaren och Spielbergs hantverk får många scener att kännas som om de är rivna ur en dokumentär. Att han också lyckas hålla de svåra tre timmarna levande – utan att tappa bort berättelsen i de monstruösa illdåd som uppvisas, är en stor,stor bedrift.

Det är förödande starkt och otäckt. Förutom det något trevande slutet är Schindlers List en av världens viktigaste och mest rörande verk. Det är helt omöjligt att inte bli djupt berörd.

Betyg 9/10    

Jurassic Park (1993)

Jag står ensam, helt ensam i att inte dyrka Spielbergs tekniska underverk. Filmen lade grunden för digitaltekniken och frälste en hel generation av ungdomar som skulle förälska sig i filmmediet.  Jurassic Park ändrade filmskapandet genom sin introduktion av digitalteknik och för det förtjänar den en eloge.

Idag så lyser bristerna igenom, det minst sagt bristfälliga manuset och de tråkiga karaktärerna. Kärleken uteblir helt för min egen del. Det är trevande, ganska stökigt och tråkigt. Nu år jag förbereda mig för en T-Rex attack av hatbrev i och med denna åsikt.

Betyg 4/10

Hook (1991)

Suck….. Spielberg är helt uttråkad och regisserar så lamt och ointresserat att man undrar om han inte bett praktiserande gymnasister och extraknäckare utan filmintresse, ta hans plats i registolen. Visuellt är det en bilolycka, det är som om allt filmats in på de sämsta delarna av Disneyland. Doften av plast känns på tjugo mi ifrån. Det osar kass lördags-TV matiné över precis allt, samtliga involverade verkar ha händerna i fickorna och inte ens den grandiosa Robin Williams lyckas injicera glädje eller humor.

Varje sekund av Hook är en ren fara mot mänsklig hälsa, så giftigt kass är den.

Filmatiseringar av Peter Pan verkar konstant drabbas av någon oförklarlig förbannelse (minus Finding Neverland och Disneys animerade film från 1953). Detta skulle vara den första indikationen i en rad tragedier som nu senast visat upp sig i Joe Wrights fruktansvärda Pan. 

Betyg 1/10  

Always (1989)

USEL. Ja, egentligen orkar jag inte skriva mer om det här skräpet. Terrence Mallick influerad katastrof som verkar vara ämnad för Hallmarks sämsta stunder. Allt från de plågsamma sekvenserna i himlen med Audrey Hepburn som ängel, till det kassa dramat på moderjord, Always är ingenting annat än ett dåligt skämt som bär undvikas som asbet eller brännnässlor.

Betyg 1/10   

Indiana Jones And The Last Crusade (1989)

Carey Mulligans favoritfilm är också min egen Spielberg favorit. Duon med Connery och Ford är magnifik. Värmen,humorn, spänningen sitter hårdare är urberget. Det må vara ett udda val, men mer fullkomligt än så här blir det inte när det kommer till perfekt underhållning.

Allting faller på plats med en stor smäll (på bästa sätt). Spielberg verkar stortrivas och spär på med värme,engagemang och perfekta karaktärer. Det skrattas,berörs och roar – allt vad en film borde ha finns här.

En absolut favorit och enligt mig Spielbergs bästa film.

Betyg 10/10   

Empire Of The Sun (1987)

Kanske inte lika perfekt och fulländad som övriga filmer om andra världskriget i Spielbergs repertoar. Men det är fortfarande ett engagerande och effektivt drama med en mycket ung och imponerande Christian Bale. Filmen blandar Spielbergs lättsammare och allvarligare sidor, resultatet är en både medryckande och tillgänglig film som kanske inte helt når de topparna som Spielberg visat upp i tex Schindlers List.

Betyg 7/10  

The Color Purple (1985)

Filmen är mest känd för sin gigantiska flopp på Oscarsgalan – där den var nominerad i 11 kategorier och fick se sig tomhänt vid kvällens slut. Och det är verkligen inte Spielbergs största stund, dramat är trögt och får inte igång maskinen. Historien är rörig och osammanhängande, karaktärerna är otillgängliga och ofta platta. Ett gott försök som slutar i ett platt fall.

Betyg 5/10 

Indiana Jones And The Temple Of Doom (1984)

Spielberg och producentkollegan George Lucas slogs mot skilsmässor och andra motstridigheter under inspelningen. Resultatet är en film som de båda herrarna uttryckt stark avsmak för. Filmen är onödigt mörk,överdriven och idag ganska löjlig med sitt bisarra hokus-pokus och Voodoo dockor. Det finns ungefär lika mycket att ta för sig här som i filmens ökända middagsscen.

Den näst svagaste delen i filmserien efter Kingdom Of The Crystal Skull.

Betyg 4/10 

E.T The Extra-Terrestrial (1982)

Som den cyniker jag förblir är denna sockersöta och åldrade historia rent olidlig. Dramaturgin är överdrivet fånig, sentimentaliteten sippar ut ur varenda fiber av filmen. Den brittiska filmkritikern Mark Kermode nämnde en gång att den som inte reagerar emotionellt gentemot E.T är ett ihåligt skal till människa. Den benämningen tar jag gärna om jag tillåts sätta det kanske lägsta betyget i filmens långa historia på över tjugo år. Jag vet, jag är ett monster.

Betyg 4/10 

Indiana Jones And The Raiders Of The Lost Ark (1981)

Lucas var i ett krig med 20th Century Fox efter sin Star Wars uppföljare och dess ökända bråk med fackföreningar och legal stämningar. Han tog sitt nästa projekt till Paramount och skapade ännu en ikonsik saga. Sagan skulle dock bli precis lika nedsmutsad som Star Wars av den fjärde delen under 2000-talet.

Men detta är långt innan dessa oförätter inträffade. Här har vi en både glad och underhållande klassiker som åldrats med stil. Varenda procent av filmen innehåller alltid något som tangerar odödlig klassiker – den minst sagt ’’korta’’ svärdsfighten, lastbilsjakten och det skräckinjagande slutet. Det är svårt att inte falla platt för charmen och den fantastiska musiken.

Betyg 8/10 

1941 (1979)

Spielbergs absolut sämsta film. En gröt av värdelös humor, kassa scener och en generell förvirring. Filmens groteska längd på över 150 minuter borde vara en större avskräckningsfaktor än den största av atombomber.

Betyg 1/10  

Close Encounters Of The First Kind (1977)

En flumm-fest; bestående av skrattretande disco-kommunikation och lampor, döda fåglar och ja, jag vet faktiskt inte. Hantverket må stå sig väl, precis lika bra som John Williams 5-noters tema. Men utöver dessa bör detta gigantiska haveri skickas ut i rymden tillsammans med de vänliga besökarna från långt långt bort.

Betyg 2/10

Jaws (1975)

En klassiker som förmodligen var i sitt absoluta esse när den slaktade allt motstånd 1975. Jaws födde den moderna sommarfilmen och är idag kanske viktigare som en historisk observation än som faktisk film. John Williams slår till igen med sin mästerliga musik och den grundläggande spänningen funkar än, men det är ett tidsdokument inte mer.

Betyg 6/10  

The Sugarland Express (1974) 

Spielberg skulle börja sin karriär med två filmer som tar sin plats på den amerikanska motorvägen. Ett fullt godkänt första verk (Duellen var en TV film och studentfilmen Firelight är förmodligen förlorad för alltid). Goldie Hawn gör en av sina starkare insatser i huvudrollen som den desperata modern som går ned sig i ett kraftigt predikament i jakten på sin son. Även spänningen hålls levande med ett par mycket självsäkra jaktsekvenser. Inte legendarisk men fullt godkänd.

Betyg 6/10 

Duellen (1971)

Spielbergs första långfilm är en kantsliten och nött historia som spelar på få och enkla noter. Den knapphändiga budgeten lyser igenom även ett ekonomiskt klent projekt som detta, där de rejält undermåliga fotot sticker i ögonen. Spielberg stjäl och lånar hejvilt från Hitchcock i flera scener. Den platta berättarrösten förtar mycket av mysteriet och hotet. Det är måttligt roande och långt ifrån o-spännande.

Betyg 6/10