Bitvis fängslande, andra gånger fånig. Danny Boyle ger oss en ojämn uppföljare som ofta söker efter anledningen till att vara eller icke vara.

I sin absolut första uppföljare som regissör, gör Danny Boyle närmast en karta över sitt eget filmskapande under de gångna åren. Bitvis är det rafflande, andra gånger helt värdelöst men för det mesta knappt godkänt.

Salongen är elektrisk av förväntningar – inte syrligt cynisk som pressvisningar ofta kan vara. Här förstår jag att Trainspotting fortfarande gör och har gjort stort avtryck, den har gått från kultfilm till klassiker.

Ojämn karriär

Boyle har de senaste åren kastat sig mellan genrer och därefter stora toppar och bottnar i kvalitén. Från en helt duglig stund i Slumdog Millionare, till absolut skräp i Trance, för att senare göra en mycket blek och fattig film om Apple-grundaren Steve Jobs.

Att kalla en uppföljare för en efterkonstruktion, leder ofta till att man skjuter sig i foten som kritiker. Även de bästa av efterföljare kan fnysas åt som en artificiell förlängning. I Trainspottings fall finns det såklart ett något legitimt skäl – då en litterär uppföljare faktiskt existerar.

Men i och med den första filmens framgångar och kategorisering som modern klassiker, känns det som om Boyle försöker bygga hela konceptet på nostalgi, kontra rättfärdigt berättande.

Splittrat

T2 Trainspotting  är som sagt splittrad, ytterst splittrad. Den riktigt fula estetiken från tjugo år tillbaka, har bytts ut mot en alldeles för välpolerad och fräsch yta. Som inte alls går ihop med den misär som filmen många gånger visar upp.

Allt för många gånger är det trevande. Tonen växlar mellan allvar och galghumor – som i sin tur sällan fungerar. Karaktärsgalleriet känns inte heller tillräckligt djupt eller intressant för ytterligare två timmar.

När Boyle väl återfår fokus och drar ned på det frenetiska, och låter karaktärerna andas och konversera, blir det betydligt bättre och mer engagerande. Här uppstår en mycket skicklig melankoli, i den tragedi som är drogmissbruk och förlorade liv. Att de flesta figurer fortfarande står kvar i regnet och fryser tjugo år senare, är synnerligen effektivt berättande. Att det här en miljö som Boyle trivs i märks. Det känns klart yngre och vitalare än då Boyle haltade runt i konferenslokaler med Michael Fassbender.

Toalettbesöket uteblir

Något som tyvärr helt uteblir är de där enorma ögonblicken av vulgaritet från del ett. Som mardrömmen på toaletten. Boyle har alltid haft ett starkt sätt att skildra våld och andra hemskheter. Han gör det precist och med stor effekt. Små inslag av detta finns här och där, men kan knappast jämföras med den terror som delgavs för tjugo år sedan.

Ewan McGregor hittar – förutom en felande sekvens, helt rätt. Han balanserar mellan livserfarenhet och dum eftergivenhet. Övrig ensemble ligger som glassplitter efter en derbymatch. Robert Carlyle spelar över och känns enbart hotfull då hans aggressiva grubblande får komma i fokus. Ewen Bremner är sympatisk som den fumlande Spodge.

Olyckligtvis har berättande inte mognat. Det är ytterst rörigt, karaktärer försvinner långa perioder, för att sedan bli helt avgörande för finalen.

Fram och tillbaka

Och sådär går pendeln. I ena stunden fångas publiken helt och Boyle visar upp mycket goda färdigheter i att skapa spänning och nerv. För att sedan slå över i bortkomna och disciplin befriade orgier i musik och visuella trix. Det snabba tempot håller filmen ständigt pulserande och undviker således risken att bli stillastående eller tråkig

T2 Trainspotting är tyvärr för inkonsekvent för att göra ett starkt intryck. Det finns stora stunder, men de ligger insprängda i förlegade scener som ofta känns vilsna.

Betyg 5/10