Villebråd Recension  

19684

Varning på stan ! Den polska regissörsduon Agnieszka Holland och Kasia Adamik har skapat en rasande förolämpande och menlös skräpfilm som gör mig så arg att jag känner mig tvingad till att sabotera biosalongens projektor för att få ett stopp på fasan. 

Eftersom Villebråd cirkulerar kring ett mordmysterium så blir det svårt att förklara exakt varför det är så makalöst uselt utan att spoliera filmens handling.

En skamlig historia 

Nu tror jag dock inte detta kommer vara någon större fara. Jag har (tyvärr) sett filmer jag på inget sätt är stolt över att ha sett, Cannibal Holocaust, Only God Forgives, Straw Dogs och Lars Von Triers Idioterna. Alla kontroversiella och flera gånger så motbjudande att jag behövt se mig om så att ingen i min närhet skall behöva beskåda dessa ofta sadistiska och sadomasochistiska upplevelser.

Men Villebråd lyckas ställa sig sida vid sida av dessa som än mer cynisk, elak och förnedrande. Starten lovar en lite annorlunda och mörk thriller som tittat både på bröderna Cohen och David Lynch.

Men sedan drar eländet igång och det blir istället uppenbart att vi har en smärre mardröm att genomlida.

POKOT

Skrikig galenpanna 

Om det inte var illa nog med karaktärer som är lösryckta direkt ur Åsa Nisse och en story som är närmast omöjlig att följa, så blir det hela sju resor värre av ett helt hysteriskt skådespel från Agnieszka Mandat-Grabka, som gör en av de mest plågsamma och enerverande karaktärer jag någonsin haft missnöjet att behöva spendera två timmar med. Hennes konstanta utbrott, där hon skriker och gormar som en huligan får mig att överväga att lämna salongen med omedelbar verkan.

Detta upprepas i scen efter scen, det känns som att få ett slag rakt i ansiktet med en hård planka. De övriga karatärerna i denna fars är precis lika patetiska och osympatiska.

’’Ta en sup så ser du två’’ 

Att Holland och Adamik omfamnar alla former av klichéer och stereotyper för den polska nidbilden känns som pricken över i’et. När det helt plötsligt dyker upp en hembränd vodkaflaska från ingenstans är jag nästan på väg att skrika. Om filmen hade haft någon heder hade det ingått både en sup eller två för att tillåta detta att slinka ned lite lättare.

Men jag tror att majoriteten av publiken hade avlidit i följderna av akut alkoholförgiftning om adekvat mängd sprit skulle delas ut för att klara sig igenom detta.

För det mesta påminner Villebråd om TV-serien Pistvakt tillsammans med de sämsta inslagen från Kjell Sundvalls Jägarna fast utan budget.

Filmen är så överbelastad att den tillslut bara kan rulla from som en massiv klump av fläsk. Paranoia för demoner, en galen hacker, mord, prat om reinkarnationer, allt detta och ännu mer ren idioti får vi stå ut med genom filmen. Jag har haft roligare stunder på öde flygplatser i väntan på ett försenat och överfyllt plan.

Fredrik Lindström och Henrik Schyffert skojade i sin revy Ljust Och Fräscht om polska och portugisiska samproduktioner i svartvitt som går på biografen Zita i Stockholm. Villebråd är inte långt ifrån det skämtet, fotot är kolsvart, miljöerna ser ut att vara inspirerade av vinden från skräckfilmen Hellraiser. Att titta på denna monstruösa estetik är både klaustrofobiskt och deprimerande.

533_scr_5.jpg

Sabotera projektorn 

En god vän berättade en gång för mig om hur lampan i en projektor en gång flög i tusen bitar pga överhettning. Jag har haft många udda upplevelser under biografbesök, däribland brandlarm och strömavbrott. Men i och med visningen av Villebråd önskar jag att alla de ovannämnda sakerna skall inträffa så att filmen inte längre kan mata på med sin obeskrivliga smörja.

När den helt vedervärdiga finalen avlossats som en spottloska i publikens ansikte är måttet rågat…

Om ni har barn och råkar ta dem förbi en affisch för Villebråd, ta dem i era armar och berätta om att det finns ljuspunkter här i världen. Och för alla er som känner er manade att utmana ödet och ert filmintresse, ber jag på mina bara knän att inte utsätta er själva eller någon ni känner för denna gigantiska kalkon.

Ni är varnade !

Betyg 1/10 

Bäst: Inga kommentarer

Sämst:

Kort uttalande: Hjälp oss !

Årets sämsta filmer 2016

Det här är den sektionen jag tror alla innerst inne önskar inte skulle finnas. Om vi levde i en lite

bättre värld skulle inte läkare, poliser eller negativa recensioner behöva finnas till. Tyvärr så visade filmåret 2016 ingen hejd på idén att Hollywood är intellektuellt bankrutt.

2016 var till stor del så deprimerande i sin uselhet, att flera filmfantaster borde ha börjat ifrågasätta sin odödliga passion för konstformen. Tack och lov skulle det senare halvåret rätta till en hel del.  Dessa filmer fick själen att vilja fly ut genom nödutgången på biografen.

OBS: Listan är icke numrerad   

0031

Independence Day Resurgence 

Fullkomligt skräp från början till slut. För mig personligen – som inte ens gillar den första delen, framstår del ett nu som ett riktigt trevligt alternativ bredvid det här hemska åbäket. Med en story som skrivits på småtimmarna en våt midsommar samt en logik som hör hemma på en återvinningsstation, är Indepedence Day Resurgence bland årets absolut största skurkar.

002

Allied

Ett praktfiasko som faktiskt framkallat stora skrattsalvor, då jag återgett filmens mest löjeväckande sekvenser muntligen till vänner och bekanta.

0021

Inferno

Två tidigare superkalkoner och baserad på en bok som bäst kan beskrivas som bristfällig. Det räcker antagligen med att peka på filmens absurda klimax för att förstå placeringen på denna skamliga lista.

011

The Accountant 

Med en berättelse som är stökigare och bökigare än en hel busslast med extremt våldsamma huliganer, är den här Ben Affleck thrillern totalt förkastlig.

0061

The Neon Demon 

Nicolas Winding Refn verkar ha glömt att han gjort fantastiska filmer som Drive och de två första Pusher-filmerna. Efter Only God Forgives kunde det väl ändå bara bli bättre ? Tydligen inte…

010

Passengers 

Mördande tråkig fars som hör hemma i solens brinnande centrum.

047

Batman V Superman: Dawn Of Justice

Ja, det är fel och fult att slå på någon som redan ligger ned. Men detta är katastrofalt. Gal Gadots stridsrop får hela hjärtat att slockna som en ynklig liten lykta ute i snöstormen.

0261

Suicide Squad 

’’Ring isoleringen !’’  som Jan Malmsjö sjöng.

Man skall inte skämta om saker som arbetsförbud i dessa mörka tider. Men David Ayer har gått för långt. Efter Sabotage och Fury borde vem som helst ha lärt sig en läxa, på något plan. Dock inte David Ayer. Jared Leto tar pris som den sämsta Jokern någonsin. Margot Robbies patetiska porträtt av Harley Quinn fryser blodet till is och den där scenen där Cara Delevingne utför sin magdans får mig att vilja låsas in på Arkham Asylums isolering.

 

005

Arrival

Pretentiös och så självupptagen att den största narcissist blir mörkrädd.

Big Father,Small Father And Other Small Stories Recension

Tråkig och fullkomligt obegriplig film som försätter publiken i djup sömn. 

Jag minns när asienvågen drog igenom filmvärlden för över tio år sedan. Zhang Yimou satte eld på alldaglig Hollywood-action med sin grandiosa Hero. Sedan fortsatte succén med sydkoreanska

Old Boy som lyckades ta kritiker och publik med storm. Manin kring Hong Kong, Sydkorea, Gong Li och allt som hade riktningen år öst var fullkomlig. Ingeting skulle kunna stoppa framfarten, spjutspetsen för bra film kom öster ifrån, så var det bara.

Men sedan försvann allt det där i tomma luften. Intresset nåde sin topp och gummibandet åkte tillbaka till västvärlden och skriverier om Brangelina. Trots uppföljare och flera goda försök lyckades östvärlden inte återta sin plats hos den stora massan, övermättnad,variationsbrist ?  Vem vet.

Vietnamesiska Big Father,Small Father And Other Small Stories försätter dock mitt personliga intresse för asiatiska filmer i ett koma tillstånd.

Snyggt är det i alla fall

Vi kan lika gärna börja i den lilla (lilla) positiva delen av den här hopplösa soppan. Visuellt är det bitvis starkt. Ett fantastiskt foto med bra komposition och snyggt ljus. Men där slutar det roliga.

Det är faktiskt svårt att avgöra vad Big Father,Small Father And Other Small Stories vill eller vad den ens har för grundläggande synopsis, berättande är katastrofalt i sin otydlighet och ointresse.

Obehagligt seg

Redan i den oroväckande introduktionssekvensen – med årets förmodligen längsta och tråkigaste förtext, börjar de rödglödgade varningslamporna lysa i biomörkret. Regissören Dang Di Phan verkar ha tittat minst en gång för mycket på Nicolas Winding Refns hysteriskt usla Only God Forgives. Samma vedervärdiga estetik genomsyrar en handfull scener på en nattklubb och får mig genast att anta någon slags skyddade fosterställning.

Phan har på det hela svårt att styra upp filmen, ingen av karaktärerna är tillgängliga, deras motivationer obefintliga. Filmen rör sig i ett plågsamt långsamt tempo och försätter största delen av publiken i Törnrosa dvala. Trots det minst sagt ’’låga’’ tempot är ingeting begripligt och än mindre intressant. Filmen vill i ena stunden vara en Slumdog Millionare, med sina slitna plåthus och skildring av fattigdom och kärnfamiljen, för att sedan slå över till ett mörkt drama som påminner om den rumänska abortfilmen 4 Månader,Tre Veckor Och Tre Dagar – bara tråkigare och utan någon som helst struktur. Det blir rent outhärdligt efter ett kort tag. Att försöka hitta någon slags logik i filmen förgår mitt tröga sinne, man får nog söka efter den med ett teleskop i Hubble-storlek. Filmen är ett virrvarr av förvirring,irritation och genuin provokation i i sin oförmåga att presentera något som kan kallas acceptabelt berättande.

Frustrerande och helt obegriplig 

Mot slutet är frustrationen total, tänderna har filats ned till små kalkstenar av tandgnisslandet. När jag går ut från biografen och inser att jag just blivit berövad på 100 minuter av dagen känner jag ilskan bränna som saltsyra. Man kan bara sucka och drömma tillbaka på tiden då folk gladeligen betalde hutlösa summor för importerade DVD-exemplar av vad som då var filmvärldens intressantaste rike. Men Big Father,Small Father And Other Small Stories är inte ens värd att följa med valfri månatlig tidskrift som en gratis bonus, inte värd en enda liten gäspning, inte värd några underhållande förolämpningar, den är just värd vad den är – ingenting.

Betyg 1/10 

Bäst: Det visuella.

Sämst: Det helt obegripliga berättandet. De usla karaktärerna, det sega tempot och att 100 minuter ägnats åt precis ingenting.