Yesterday Recension

All images courtesy and copyright of Universal Pictures 2019

Summering: Makalös musik en en ytterst medioker film. 

The Beatles är historiska… Det spelar ingen roll om man dyrkar eller avskyr gruppens musik. En del artister gör avtryck, andra skriver om historieböckerna… Kvartetten från Liverpool är ett lika stort fundament för musik som Mozart och Bach. Melodierna, albumen och deras overkliga framgångar är nästan lika storslagna och episka som valfri fiktiv berättelse. 

Beatles på bio eller film är inget nytt, gruppen var rentav nyskapande inom filmmediet då de lät spela in A Hard Day’s Night – filmen, där man blandade fånig matiné med musikvideos. Genom de decennier som passerat sedan gruppen splittrades, så har det förekommit tonvis med filmer som på något sätt associerar sig med The Fab Four. 

Vi har fått Mamma Mia-musikal i Across The Universe, och mer renodlade biografier som Nowhere Boy med Aaron Taylor Johnson, där man försökte ta sig under skinnet på John Lennon i dennes yngre år. Och för bara tre år sedan så släppte Ron Howard den mycket solida dokumentären Eight Day’s A Week, där vi fick en närgången inblick i gruppens mest frenetiska och kaotiska år – då de turnerade världen runt och jagades av hysteriska fans. 

Danny Boyle har valt att hylla bandet på ett något annorlunda vis. Detta i en berättelse där han och manusförfattaren Richard Curtis leker med tanken om en parallell verklighet – där Lennon och McCartneys odödliga melodier aldrig existerat

Nu är Boyle ingen främling till udda eller fantasirika premisser, under sina verksamma år som regissör har regissören från Manchester gjort det mesta, alltifrån psykologisk thriller i Trance till surrealistiskt dramatik i Trainspotting

Nothing that’s gonna change this world 

Att Boyle verka känna sig tillags med den absurda premissen, gör att publiken inte har några som helst betänkligheter kring att de övernaturliga inslagen aldrig förklaras i någon större detalj. Detta är inte heller någon tuff och brutal studie i förstörda liv, eller fångade bergsklättrare, Yesterday kan nog vara det mest lättsamma och oskyldiga som Boyle regisserat sedan Millions.   

Richard Curtis manus är igenkännbart i sitt brittiska fredagsmys. Något filosofiskt eller svårtuggat drama – som ställer frågor om musikvärldens nuvarande tillstånd, eller det dubiöst moraliska att faktiskt stjäla andras kreativa verk, blir det aldrig tal om. Ett antal karaktärer verkar också som plockade ur någon sorts Greatest Hits utav tidigare Richard Curtis-karaktär. 

Joel Frys karaktär Rocky, känns som en enäggstvilling till Rhys Ifans Spike, med begränsad IQ och usla sociala färdigheter. Curtis – numera, förutsägbara persongalleri brukar vanligtvis vara oförargligt, men tyvärr så håller de gamla stapelvarorna inte här. Där Ifans skogstokige inneboende är en oförglömlig höjdpunkt, så blir Frys Rocky mest irriterande. 

Two of us 

Lily James och Himesh Patel två karaktärer gör inte saken bättre… Bortsett från att Patels Jack Mallick är en intellektuell tjuv, så är han dessutom osympatiskt och egoistisk, vilket gör det omöjligt att finna något tycke för honom. Lily James blåögda Ellie, är – förutom att vara odrägligt passiv och velig, omöjlig att få något grepp om, den påtänkta romansen mellan James och Patel blir inget annat än katastrofal eftersom kemin är helt obefintlig. 

De två huvudpersonerna är också lika tröga som ett par sönderrostade gångjärn. Antalet förvecklingar och gråtmilda uppgörelser känns genuint tafatta, filmens emotionella kärna blir således utan bränsle. Kate McKinnon är den enda av aktörerna som sticker ut i sin roll som motbjudande girig manager. Trots att det – återigen, är tal om en jättelik karikatyr, så gör McKinnon rollen till en helt magnifik uppvisning i galen mimik .  

Danny Boyle är inte främmande för att ta till sentimentala upplösningar. Och den – i grunden, simpla kärlekshistorien, borde inte vara inkompatibel med ett sagoboksslut, men hela konklusionen förvandlas till något fånigt infantil och tamt, och kombinationen av sött och surt blir mest oangenäm. 

For No One 

Det enda som lyfter Yesterday från att bli ett tafatt misslyckande, är energin Boyle visar upp i de scener där The Beatles musik får stå i centrum. Det kan tycka vara världens mest tröttsamma och uttjatade uttalande, men Liverpool bandets musik är oförstörbar. Boyle tycks stormtrivas då han får iscensätta rockkonserter och visa upp sina – något moderniserade, versioner av superklassiker som Back In The USSR eller I Want To Hold Your Hand. I dessa scener strålar filmen av en förförande positiv energi som skiner upp den mörka biosalongen.

Men vart denna fantastiska entusiasm håller hus i filmens övriga delar förblir en fråga ? Så fort det blir tal om dramatik, eller komedi så blir det ointressant, platt och oftast ointressant tråkigt. Detta hjälps inte av Patels konstanta surande, och popstjärnan Ed Sheerans gästinhopp kan enklast sammanfattas med ett ord – parentes, något som också är en slående beskrivning för hela Yesterday

Betyg 5/10 

T2 Trainspotting Recension

0012

Bitvis fängslande, andra gånger fånig. Danny Boyle ger oss en ojämn uppföljare som ofta söker efter anledningen till att vara eller icke vara.

I sin absolut första uppföljare som regissör, gör Danny Boyle närmast en karta över sitt eget filmskapande under de gångna åren. Bitvis är det rafflande, andra gånger helt värdelöst men för det mesta knappt godkänt.

Salongen är elektrisk av förväntningar – inte syrligt cynisk som pressvisningar ofta kan vara. Här förstår jag att Trainspotting fortfarande gör och har gjort stort avtryck, den har gått från kultfilm till klassiker.

Ojämn karriär

Boyle har de senaste åren kastat sig mellan genrer och därefter stora toppar och bottnar i kvalitén. Från en helt duglig stund i Slumdog Millionare, till absolut skräp i Trance, för att senare göra en mycket blek och fattig film om Apple-grundaren Steve Jobs.

Att kalla en uppföljare för en efterkonstruktion, leder ofta till att man skjuter sig i foten som kritiker. Även de bästa av efterföljare kan fnysas åt som en artificiell förlängning. I Trainspottings fall finns det såklart ett något legitimt skäl – då en litterär uppföljare faktiskt existerar.

Men i och med den första filmens framgångar och kategorisering som modern klassiker, känns det som om Boyle försöker bygga hela konceptet på nostalgi, kontra rättfärdigt berättande.

Splittrat

T2 Trainspotting  är som sagt splittrad, ytterst splittrad. Den riktigt fula estetiken från tjugo år tillbaka, har bytts ut mot en alldeles för välpolerad och fräsch yta. Som inte alls går ihop med den misär som filmen många gånger visar upp.

Allt för många gånger är det trevande. Tonen växlar mellan allvar och galghumor – som i sin tur sällan fungerar. Karaktärsgalleriet känns inte heller tillräckligt djupt eller intressant för ytterligare två timmar.

När Boyle väl återfår fokus och drar ned på det frenetiska, och låter karaktärerna andas och konversera, blir det betydligt bättre och mer engagerande. Här uppstår en mycket skicklig melankoli, i den tragedi som är drogmissbruk och förlorade liv. Att de flesta figurer fortfarande står kvar i regnet och fryser tjugo år senare, är synnerligen effektivt berättande. Att det här en miljö som Boyle trivs i märks. Det känns klart yngre och vitalare än då Boyle haltade runt i konferenslokaler med Michael Fassbender.

Toalettbesöket uteblir

Något som tyvärr helt uteblir är de där enorma ögonblicken av vulgaritet från del ett. Som mardrömmen på toaletten. Boyle har alltid haft ett starkt sätt att skildra våld och andra hemskheter. Han gör det precist och med stor effekt. Små inslag av detta finns här och där, men kan knappast jämföras med den terror som delgavs för tjugo år sedan.

Ewan McGregor hittar – förutom en felande sekvens, helt rätt. Han balanserar mellan livserfarenhet och dum eftergivenhet. Övrig ensemble ligger som glassplitter efter en derbymatch. Robert Carlyle spelar över och känns enbart hotfull då hans aggressiva grubblande får komma i fokus. Ewen Bremner är sympatisk som den fumlande Spodge.

Olyckligtvis har berättande inte mognat. Det är ytterst rörigt, karaktärer försvinner långa perioder, för att sedan bli helt avgörande för finalen.

Fram och tillbaka

Och sådär går pendeln. I ena stunden fångas publiken helt och Boyle visar upp mycket goda färdigheter i att skapa spänning och nerv. För att sedan slå över i bortkomna och disciplin befriade orgier i musik och visuella trix. Det snabba tempot håller filmen ständigt pulserande och undviker således risken att bli stillastående eller tråkig

T2 Trainspotting är tyvärr för inkonsekvent för att göra ett starkt intryck. Det finns stora stunder, men de ligger insprängda i förlegade scener som ofta känns vilsna.

Betyg 5/10