T2 Trainspotting Recension

0012

Bitvis fängslande, andra gånger fånig. Danny Boyle ger oss en ojämn uppföljare som ofta söker efter anledningen till att vara eller icke vara.

I sin absolut första uppföljare som regissör, gör Danny Boyle närmast en karta över sitt eget filmskapande under de gångna åren. Bitvis är det rafflande, andra gånger helt värdelöst men för det mesta knappt godkänt.

Salongen är elektrisk av förväntningar – inte syrligt cynisk som pressvisningar ofta kan vara. Här förstår jag att Trainspotting fortfarande gör och har gjort stort avtryck, den har gått från kultfilm till klassiker.

Ojämn karriär

Boyle har de senaste åren kastat sig mellan genrer och därefter stora toppar och bottnar i kvalitén. Från en helt duglig stund i Slumdog Millionare, till absolut skräp i Trance, för att senare göra en mycket blek och fattig film om Apple-grundaren Steve Jobs.

Att kalla en uppföljare för en efterkonstruktion, leder ofta till att man skjuter sig i foten som kritiker. Även de bästa av efterföljare kan fnysas åt som en artificiell förlängning. I Trainspottings fall finns det såklart ett något legitimt skäl – då en litterär uppföljare faktiskt existerar.

Men i och med den första filmens framgångar och kategorisering som modern klassiker, känns det som om Boyle försöker bygga hela konceptet på nostalgi, kontra rättfärdigt berättande.

Splittrat

T2 Trainspotting  är som sagt splittrad, ytterst splittrad. Den riktigt fula estetiken från tjugo år tillbaka, har bytts ut mot en alldeles för välpolerad och fräsch yta. Som inte alls går ihop med den misär som filmen många gånger visar upp.

Allt för många gånger är det trevande. Tonen växlar mellan allvar och galghumor – som i sin tur sällan fungerar. Karaktärsgalleriet känns inte heller tillräckligt djupt eller intressant för ytterligare två timmar.

När Boyle väl återfår fokus och drar ned på det frenetiska, och låter karaktärerna andas och konversera, blir det betydligt bättre och mer engagerande. Här uppstår en mycket skicklig melankoli, i den tragedi som är drogmissbruk och förlorade liv. Att de flesta figurer fortfarande står kvar i regnet och fryser tjugo år senare, är synnerligen effektivt berättande. Att det här en miljö som Boyle trivs i märks. Det känns klart yngre och vitalare än då Boyle haltade runt i konferenslokaler med Michael Fassbender.

Toalettbesöket uteblir

Något som tyvärr helt uteblir är de där enorma ögonblicken av vulgaritet från del ett. Som mardrömmen på toaletten. Boyle har alltid haft ett starkt sätt att skildra våld och andra hemskheter. Han gör det precist och med stor effekt. Små inslag av detta finns här och där, men kan knappast jämföras med den terror som delgavs för tjugo år sedan.

Ewan McGregor hittar – förutom en felande sekvens, helt rätt. Han balanserar mellan livserfarenhet och dum eftergivenhet. Övrig ensemble ligger som glassplitter efter en derbymatch. Robert Carlyle spelar över och känns enbart hotfull då hans aggressiva grubblande får komma i fokus. Ewen Bremner är sympatisk som den fumlande Spodge.

Olyckligtvis har berättande inte mognat. Det är ytterst rörigt, karaktärer försvinner långa perioder, för att sedan bli helt avgörande för finalen.

Fram och tillbaka

Och sådär går pendeln. I ena stunden fångas publiken helt och Boyle visar upp mycket goda färdigheter i att skapa spänning och nerv. För att sedan slå över i bortkomna och disciplin befriade orgier i musik och visuella trix. Det snabba tempot håller filmen ständigt pulserande och undviker således risken att bli stillastående eller tråkig

T2 Trainspotting är tyvärr för inkonsekvent för att göra ett starkt intryck. Det finns stora stunder, men de ligger insprängda i förlegade scener som ofta känns vilsna.

Betyg 5/10

Tillbaka till dåtiden

Hur länge skall vi fortsätta leva i dåtiden ? I ett klimat där allt blir mer tillgängligt och globalt, är årslistorna för föregående års bästa filmer eller spel fortfarande kvar i stenåldern. 

Creed,Steve Jobs,The Heightful Eight och usla Suffragette, har alla biopremiär i nästa års två mest sorgliga och tråkiga månader. Termen slaskmånader signalerar både filmklimatet och vårt sedvanliga svenska väder. Perioden januari till och med början av april innebär ofta bara en förlängning på föregående år. Det har varit likadant år efter år – de filmer som blir injicerade med reklamsteroider för att klara sig till Oscarsgalan ramlar in som berusade sjömän från 1800-talet, de är sena högljudda och ofta låter de mer än att göra något vettigt. Jag vet inte hur många gånger jag faktiskt skall behöva ondgöra mig över Oscarsgalan och hur den förvränger hela filmåret.

Anledningen till ännu ett ilsket vrål från min sida är de årliga listor som också börjar närma sig. FOTY (Film of the year) och GOTY (Game of the yrar) är förkortningar vi kommer se mer av än svensk julskinka och dåliga julkalendrar. Listor har blivit en självklar del av media, allt skall kategoriseras och jämföras mot årets slut.

Även vi kommer gå i detta ledband – om något mindre. Något som dock alltid återkommer min förvåning studerar diverse listors första plats och finner filmer från över ett år tillbaka som vinnare. Jag vet inte hur många som satte Scorseses The Wolf Of Wall Street som 2014 års absolut bästa film. Denna trend är inte hälsosam. Jag respekterar att det som är bra skall framhållas, men kan vi inte bara revidera förra årets lista när dessa försenade klossar faller ned ?

Prisceremonierna har tydliga riktlinjer – ofta idiotiska, men den som klargör att en film som skall vara gångbar för årets priser måste ha gått upp i Los Angeles före slutet av december, vore en standard som jag skulle betala dyrt för att få implementerad globalt.

Om en bildtidning utdelade årets bästa bil till 2013 års modell skulle kritkem var svidande och hatisk. Eller som dan vansinnes debatt som bedrevs en kort period för att nysläpp av gamla spel såsom The Last Of Us och Grand Theft Auto V skulle få ha en chans på 2014 års bästa spel.

Kan vi liva i nutiden och faktiskt bara inse att tåget gick för vissa filmer ?  Saker på nätet må vara skrivet i bläck, men ändringar och modifieringar kan ske snabbare än ljuset dessa dagar. Så min julönskning blir – inför en datum standard,riktlinjer eller bara allmän artighet genom att sluta titta tillbaka. Kan vi slippa ett 2017 där Steve Jobs och The Heightful Eight inte är i närheten av topplistorna ? De hör hemma nu, år 2015.   022

Stay calm, stay cool, stay in 2015. 

Trösten i en empirisk förklaring

Danny Boyles film om Apple grundaren Steve Jobs har seglat in i ett ekonomiskt isberg. I USA har filmen på drygt två veckor spelat in chockerande låga 14 miljoner dollar enligt Box Office Mojo. Det är till och med sämre presterat än den kritiserade Aston Kutcher versionen. Hur pessimistisk och krass man än kunde vara inför att kapitalisera på Jobs liv knappt fyra år efter hans bortång, tror jag att ingen räknade med att filmen skulle gå samma öde till mötes som Apples numera döda molntjänst MobileMe.

Trots att filmen toppar expertlistor över prospekt för en Oscar och vinner kritikernas kärlek, verkar det allmänna intresset vara lika högt som den svenska styrräntan. På hemsidor över hela intranätet produceras nu analyser och spekulationer med ett syfte – hur och varför ?

Teorierna sträcker sig från att folk känner en motvilja mot att ge något som ens är associerat med Apple en krona till, på andra håll spekuleras det i att filmens story inte är i närheten så tillgänglig som manussyskonet The Social Network, till att Michael Fassbender saknar den dragningskraft som påtänkta Christian Bale eller Leonardo DiCaprio kunde ha.

Jag har varken sett Steve Jobs eller utstuderat titta på ekonomiska kurvor för att hitta en förklaring. Däremot kan jag dra en parallell till den hysteri och mani som sker på inom finansmedia vid dagen slut. Börsdagar slutar upp eller ned det vet vi alla, det handlar och köp volym kontra sälj volym, om den ena går förbi den andra får vi antingen röda eller svarta siffror.

Det här skall inte bli någon invecklad artikel med långa haranger om obegripliga finansiella termer, men det är relativt god allegori. Vid börsens stängning flyger finansmedia på varenda beståndsdel av dagens händelser. Allting som skett måste såklart gå att förklara. Jag vägrar att peka ut någon enskild instans, och nöjer mig således med att säga att många mediala institutioners förklaringar ofta kan orsaka kramp framkallade och i värsta fall skrattretande långsökta skäl. Det kan vara allt från att vinden blåste för hårt i boxaren Rockys hemstad Philadelphia till att någon av de amerikanska centralbanksorganen gjort ett ’’fifteen minutes of fame’’ uttalande som får media att explodera.

TV-profilen och galningen Jim Cramer har ett citat som alltid återkomne i sådana här lägen ’’ What does that have to do with Bristol Myers (medicinbolag) !’’. Vad Cramer åsyftar är just vansinnet i att försöka koppla ihop varenda liten detalj som sägs eller görs under dygnets 24-timmar.

För att försöka avrunda denna långa och onödigt invecklade analys, kanske vi får nöja oss med den obekväma iden att vi inte kan förklara Steve Jobs ekonomiska misslyckande. Vem hade tex kunnat förutspå att Universal skulle bräcka flera spärrar och nivåer på rekordlistan med en sjunde del i en starkt kritiserad serie som Fast & Furious ? Detsamma kan sägas om Jurassic World ?

Och vem kan egentligen hitta och ge en empiriskt god förklaring till varför vi förmodligen aldrig får se Guillermo Del Toros avslutning på sin Hellboy-saga, medan Transformers 5 redan ligger startklar för att förmodligen ännu en gång ödelägga all form av anständigt filmskapande.

Den som kan förklara denna tragedi med en stilig Wall Street-kurva eller en snyggt formulerad vetenskaplig teori skulle nog till och med kunnat få en guldstjärna av den så ökänt kräsna,kalkylerande och hårde Jobs.

”Sometimes it just won’t work” – En bild som lika gärna kunde ha kommit från en salong från en valfri visning av Steve Jobs i USA.