Christopher Robin Recension 

0051

All images courtesy and copyright of Disney 2018

Summering: Platt och tröttsamt patos förtar nöjet att se några av världens mysigaste karaktärer komma till liv.  

Hur mysiga och fantastiska regissören Marc Forsters versioner av A.A Milnes skapelser är, så dras resten av filmen ned utav ett sötsliskigt patos som undervärderar publikens intelligens allt för ofta. 

Att det på så kort tid har kommit ut två filmer som berör författaren A.A Milnes och hans världskända författarskap, är något sorts märkligt filmiskt eko som då och då uppstår. Infamous och Capote är ett skolexempel på när två snarlika filmer utkom med litet mellanrum. Nästa år dyker Mowgli upp – ännu en Djungelboken adaption, denna gång regisserad av Performace Capture mästaren Andy Serkis. Goodbye Christopher Robin och den nu aktuella Disney versionen delar enbart huvudpersonens namn, den förstnämnda utforskar Milnes privata liv medan detta är en fullfjädrad Disney film. Det innebär fantastiska produktionsvärden och tillgång till de bästa specialeffekterna på denna jord. 

Man talar ofta om en så kallad ’’Disneyfiering’’, med det åsyftas att allting blir mjukare och mer barnvänligt. Disneys version av Puh är idag mer lik Hello Kitty, med sina rundade former – som är som gjorda för att massproducera mjukisdjur. 

Men Christopher Robins utseende kan inte kritiseras, man försöker inte att adoptera Disneys retuscherade version av Puh, utan Milnes ursprungliga teckningar.

023

’’When we were young’’

De diverse djuren är helt makalösa att beskåda, och även om jag växt upp med dubbade versioner av samtliga karaktärer, så fångar man det bästa av två världar. Vare sig det är Puhs utbuktande mage eller Iors klagan, så går det inte att värja sig för hur otäckt gemytligt det är att se dessa enkla blyertsteckningar förvandlas till fotorealistiska mjukisdjur. Samtliga av dessa plyschdockor är mer uttrycksfulla än ett flertal överbetalda Hollywood aktörer. Det är också en väldigt snygg produktion med fantastiska kostymer och än snyggare miljöer. 

Och då det bara handlar om den lilla grisen Nasses oro eller Tigers studsande, så är det en ren fröjd att se på. Men när vi lämnar Sjumilaskogen och istället måste bekanta oss med en vuxen Christopher Robin spelad av Ewan McGregor, så blir filmen lika grå och tråkig som det krigshärjade London som håller på att byggas upp efter andra världskriget. Att delarna med talande kängurus och ugglor är lättare att omfamna, än någon av filmens mänskliga karaktärer är någon sorts grym ironi. 

021

Teddybjörnen Puh 

Christopher Robin är nu en medelålders familjefar som upplevt andra världskrigets fasor, och nu återvänt till en grym och orättvis arbetsplats, där nedskärningar och ständiga kompromisser är en självklarhet. Puh och hans vänner blir en slags väckarklocka för en numera hård och bitter människa. 

En annan sagofigur genomgick en liknande process i en av Steven Spielbergs mest pinsamma stunder – Hook, med Robin Williams i rollen som pojken som aldrig ville bli vuxen – Peter Pan.

Precis som i den ohyggligt långa och b-doftande kalkonen, så är själva patoset med att barndomens oskyldighet läker alla sår, precis lika banalt nu som då. 

Marc Forster har redan utforskat detta tema i Finding Neverland – hans sista relevanta film, ironiskt nog handlade den filmen om Peter Pan författaren J.M Barrie. Forster gör om samma misttag som i den filmen, genom att fullkomligt slå på alla knappar för att spruta in tårgas i salongen, mot slutet av Finding Neverland så kunde man lika gärna skickat med publiken en lök och en vass kniv, den hetsiga önskan att få publiken att gråta floder av tårar är minst lika fånigt nu. 

Och i de stunderna känns hela Christopher Robin som en enda stort svinn. Hayley Atwell tillför alltid en viss ryggrad med sitt propra och kraftfulla skådespel, men hennes motståndskraftiga hemmafru reduceras till att vara en statist. Ewan McGregor verkar inte riktigt vara med på banan och känns ofta ganska desperat. Barnskådespelet når inte heller upp till några svindlande höjder. 

029

”I’m not a boy, I’m a man”

Det juvenila budskapet är fullt acceptabelt i en renodlad barnfilm, men stora delar av Christopher Robin är förhållandevis mörk och dyster, så blir detta underliggande motiv bara frustrerande. 

Höjdpunkterna i Christopher Robin finns där och är flera gånger ljuvliga ,varje scen i Sjumilaskogen är en nostalgisk dröm, och än mer trivsamt blir det då man utdelar små referenser till Disneys animerade adaption från 1977. 

När man då förvanskar dessa tillgångar – genom att låta majoriteten av filmen bli någon sorts mellanårs kris för en förbittrad man, känns det som ett slöseri med publiken och filmskaparnas tid. Puh och vännerna bör nog stanna i skogen och leva lyckliga i alla sina dar, istället för att agera som terapeutiska medlare.

Betyg 5/10 

Skönheten och Odjuret (2017) Recension

013

Copyright Disney 2017

Trots enorma resurser och fantastiska biroller så lyckas inte Skönheten Och Odjuret skaka av sig en känsla av obekvämhet. Ett par scener bjuder på stor tillfredställelse, men för det mesta är det rejält fånigt.

Att se Skönheten Och Odjuret kan bara liknas med en opålitlig motorväg, som ibland är mjuk, men som för det mesta hugger till med dåligt väglag och gupp. För även om ett par sekvenser skänker den där patenterade Disney värmen och flera scener exploderar visuellt, så är helheten en bar och alldeles för ofta flamsig historia.

Jag hamlar själv i en både pinsam och intressant sits i och med denna recension. Som en av de få som inte såg Disneys animerade version från 1991 i de påtänkta unga åren. Istället går jag in relativt främmande, för samtliga vinkningar och tolkningar av sekvenser och musikaliskanummer.

Berättelsen är vad den är. Rak med tydliga definitioner av ont och gott. Där är det omöjligt att kritisera de självklara bristerna. Det riktiga fallet sker i filmens ständiga flängande mellan vad som kan kategoriseras som imponerande till rent värdelöst.

Långt ifrån elementärt Watson  

Så fort Emma Watson trampar in i bild börjar hela det filmiska bygget skälva. Watson verkar inte ha mognat eller brytt sig om att utvecklas sedan hon lämnade Hogwarts. Det är en porträttering som är iskall och helt omöjligt att ta till sig. Watson känns helt avstängd från övriga karaktärer. Vilket gör att romansen mellan Dan Stevens getabock till odjur blir helt obruklig. Stevens är dock rejält stoisk och så närvarande man kan vara bakom performance capture-pluppar.

Men när hela duken fylls av färger och dyra specialeffekter och Watson svarar med att se ut som Margaret Dumont från valfri bröderna Marx-film (ryktet går att Dumont aldrig förstod Marx humor) skär det i samtliga synapser.

Miserabelt

Disney har valt en adaption som behåller de musikaliska inslagen. Tyvärr funkar det sällan, då jag får obehagliga vibbar från Tom Hoopers gräsliga filmatisering av Les Misérables, med scen på scen som snarare liknar ett utdraget skämt. Man har helt och hållet glömt bort att vad som inom animation funkar väl, inte gör sig bra på spelfilm. Den klassiska sången om skurken Gaston, blir ett platt fall som för tankarna till Romance And Cigarettes av John Turturro, där man vältrar sig i trams och överdriven presentation. Efter att ha bevittnat perfekt balans mellan melodramen och ohämmad glädje i La La Lands mästerliga sånger, är detta ett rejält bakslag.

Här slår också Watson till igen med en sånginsats som ofta får mig att fundera på om en röstmaskin har varit framme och spökat, samt trimmat bort de mest falskklingande tonerna. Det finns bara en musikalisk scen mot finalen, där regissören Bill Condon får till precis rätt tempo och skådespel från en helt ljuvligt slemmig Luke Evans som den odräglige Gaston.

Men när det tillslut kulminerar i att bli en ren Fantomen På Opera hyllning får jag sätta mig i kraschposition.

Fuskbygge 

Specialeffekterna är också lika opålitliga som valfri hantverkare från TV4 programmet Fuskbyggarna.

Introduktionen bjuder på en komplett supernova i färger och väldesignade kostymer. Här hjälper det enorma IMAX-formatet till. Men sedan börjar det halta. För där alla sekvenser som tar sin plats inomhus (framförallt i det enorma slottet) genomsyras av en enorm känsla för detaljer och trovärdighet, blir alla delar utomhus katastrofalt fula. Det ser ibland så risigt ut – med sina platta kulisser och studiobelysning, att jag tyvärr måste jämföra det med Ella Den Förtrollade med Anne Hathaway i huvudrollen, ett betyg som inte på något sätt kan ses som bra.

Odjuret själv ser till en början helt godkänd ut, men när han träder fram ur mörkret och placeras under dagsljus, rasar illusionen ihop som en punkterad ballong på ett barnkalas.

Går till överdrift 

I många lägen slår också de visuella explosionerna över och tar an en form som liknar någon överdriven burlesk show i Las Vegas.

Men på slutet sker en liten uppryckning. Här bjuds på en helt fantastiskt fartfylld scen där de fantastiska birollerna som utgörs av Ian McKellen och Ewan McGregor, bland annat, lever loss och fyller salongen med finnes, humor och värme.

Och visst får vi en typisk Disney sentimentalitet som på ren råstyrka lyckas med att beröra minimalt.

Skönheten och Odjuret är i små portioner god familjeunderhållning. Synd då att vi får allt serverat på samma tallrik, med ett hot om eventuellt stryk om samtliga rätter inte sväljs hela.

Betyg 4/10 

Bäst: Ian McKellen, Ewan McGregor och vissa av de fantastiska kulisserna.

Sämst: Emma Watson och den ständiga viljan att leka Andrew Lloyd Webber.

T2 Trainspotting Recension

0012

Bitvis fängslande, andra gånger fånig. Danny Boyle ger oss en ojämn uppföljare som ofta söker efter anledningen till att vara eller icke vara.

I sin absolut första uppföljare som regissör, gör Danny Boyle närmast en karta över sitt eget filmskapande under de gångna åren. Bitvis är det rafflande, andra gånger helt värdelöst men för det mesta knappt godkänt.

Salongen är elektrisk av förväntningar – inte syrligt cynisk som pressvisningar ofta kan vara. Här förstår jag att Trainspotting fortfarande gör och har gjort stort avtryck, den har gått från kultfilm till klassiker.

Ojämn karriär

Boyle har de senaste åren kastat sig mellan genrer och därefter stora toppar och bottnar i kvalitén. Från en helt duglig stund i Slumdog Millionare, till absolut skräp i Trance, för att senare göra en mycket blek och fattig film om Apple-grundaren Steve Jobs.

Att kalla en uppföljare för en efterkonstruktion, leder ofta till att man skjuter sig i foten som kritiker. Även de bästa av efterföljare kan fnysas åt som en artificiell förlängning. I Trainspottings fall finns det såklart ett något legitimt skäl – då en litterär uppföljare faktiskt existerar.

Men i och med den första filmens framgångar och kategorisering som modern klassiker, känns det som om Boyle försöker bygga hela konceptet på nostalgi, kontra rättfärdigt berättande.

Splittrat

T2 Trainspotting  är som sagt splittrad, ytterst splittrad. Den riktigt fula estetiken från tjugo år tillbaka, har bytts ut mot en alldeles för välpolerad och fräsch yta. Som inte alls går ihop med den misär som filmen många gånger visar upp.

Allt för många gånger är det trevande. Tonen växlar mellan allvar och galghumor – som i sin tur sällan fungerar. Karaktärsgalleriet känns inte heller tillräckligt djupt eller intressant för ytterligare två timmar.

När Boyle väl återfår fokus och drar ned på det frenetiska, och låter karaktärerna andas och konversera, blir det betydligt bättre och mer engagerande. Här uppstår en mycket skicklig melankoli, i den tragedi som är drogmissbruk och förlorade liv. Att de flesta figurer fortfarande står kvar i regnet och fryser tjugo år senare, är synnerligen effektivt berättande. Att det här en miljö som Boyle trivs i märks. Det känns klart yngre och vitalare än då Boyle haltade runt i konferenslokaler med Michael Fassbender.

Toalettbesöket uteblir

Något som tyvärr helt uteblir är de där enorma ögonblicken av vulgaritet från del ett. Som mardrömmen på toaletten. Boyle har alltid haft ett starkt sätt att skildra våld och andra hemskheter. Han gör det precist och med stor effekt. Små inslag av detta finns här och där, men kan knappast jämföras med den terror som delgavs för tjugo år sedan.

Ewan McGregor hittar – förutom en felande sekvens, helt rätt. Han balanserar mellan livserfarenhet och dum eftergivenhet. Övrig ensemble ligger som glassplitter efter en derbymatch. Robert Carlyle spelar över och känns enbart hotfull då hans aggressiva grubblande får komma i fokus. Ewen Bremner är sympatisk som den fumlande Spodge.

Olyckligtvis har berättande inte mognat. Det är ytterst rörigt, karaktärer försvinner långa perioder, för att sedan bli helt avgörande för finalen.

Fram och tillbaka

Och sådär går pendeln. I ena stunden fångas publiken helt och Boyle visar upp mycket goda färdigheter i att skapa spänning och nerv. För att sedan slå över i bortkomna och disciplin befriade orgier i musik och visuella trix. Det snabba tempot håller filmen ständigt pulserande och undviker således risken att bli stillastående eller tråkig

T2 Trainspotting är tyvärr för inkonsekvent för att göra ett starkt intryck. Det finns stora stunder, men de ligger insprängda i förlegade scener som ofta känns vilsna.

Betyg 5/10

Star Wars 1977-2005 

qmbloes

Den är kraftigt försenad. Men bättre sent än aldrig. Här listar vi samtliga Star Wars filmer till och med år 2005, vi räknar inte med den animerade Clone Wars serien eller något i det numera irrelevanta ’’expanded universe’’.

Episode IV A New Hope (1977)

George Lucas bästa film som regissör. Ett vackert och underhållande äventyr som förändrade hela sättet att se och göra film. Den gjorde sin debut i en tid av anti-hjältar,smuts och korruption. Flera av de stora filmbolagen hade börjat köpas upp av större mer ’’kommersiellt’’ drivna bolag som såg filmindustrin som ännu ett sätt att utvinna pengar likt en kolgruva.

Star Wars förändrade allt. Hela världen blev som galna i filmen som tog och lånade fritt från  myter och legender. Trots sina nästan 40 år känns filmen fortfarande lika underhållande,snabb och enastående stilig som när den först sprängde bort konkurrensen 1977. Ralph McQuarries makalösa estetik är så innovativ,vacker och smart att flera av dagens sci-fi influerade publikvältare som Transformers borde placeras i en ännu mer isolerad och ful skamvrå. Alec Guinnees förmedlar en makalös värme och intelligens som Kenobi och Peter Cushing är minst lika bra som den iskalle guvernör Tarkin. Lägg sedan till John Williams legendariska musik så har du ett lyxpaket som får flera business class resor att framstå spartanska.  Filmen må sakna den svärta och fingertoppskänsla som uppföljaren Empire Strikes Back skulle begåvas med. Men hur man än vrider och vänder på projektet så är det här en stor och viktig del inte bara i filmhistorien utan hela mänsklighetens.

Betyg 8/10 

Episode V The Empire Strikes Back (1980)

Förutsägbart och tråkigt svar, men det här är Star Wars i sitt esse. Lucas lämnade över registolen till Irvin Kershner, som i sin tur lade fram tre huvudpelare att gå efter. Ett djupare känsloliv hos Mark Hamills Skywalker, en romans utan slisk, samt humor utan platta skämt. Filmens budget rusade iväg och precis som första gången var flera sekvenser ett rent helvete att spela in. Isplaneten Hoth filmades in i Norge som på beställning fick den värsta vintern sedan flera årtionden. Yodas hemplanet Dagobah var en snusk kuliss med stillastående vatten och förhöjt golv för dockspelaren Frank Oz och hans team.

Men det hårda slitet gav utdelning. Som i de bästa av uppföljare förfinades varenda millimeter av en redan bra film. Karaktärerna blev tillgängligare,större och bättre. Den redan makalösa visuella profilen fick också helt nytt liv i och med Vaders flaggskepp ’’Executor’’ och de tidlösa AT-AT stridsfordonen.

Den numera sönderspelade ’’Imperial March’’ introducerades också samt Boba Fett, den perfekta Darth Vader, vishetsmästaren Yoda och…… Ja, se den, förundras och älska den.

Betyg 8/10  

Episode VI Return Of The Jedi 

Filmen som enligt min personliga åsikt påbörjade fallet för hela serien. Jag tänker inte upprepa mig och hojta om allt jag genuint hatar med den här instansen i serien. Idéerna verkar slut, trams karaktärer som kejsaren och de hemska Ewokerna får detta att snarare framstå som en parodi än den tunga och självsäkra film som det borde vara.

Det börjar förvisso fullt godkänt där vi tas tillbaka till öken planeten Tatooine och gangsterbossen Jabba The Hut. Men sedan spårar allt ur. Dramatiken är så övermättad och svulstig att man rodnar i ansiktet. Hela sekvensen på Endor är patetisk fånig och dum. Bättre blev det inte heller då Lucas kontroversiella modifikationer under sent 90-tal till 2011 års Blu Ray samling, innebar en skrattretande kopia av den människoätande plantan Audrey från Frank Ozs Little Shop Of Horrors som ställföreträdare för monsterhålet Sarlac. Det ökända Vader vrålet är bara en total förnedring av allt vad kvalitet innebär. Förutom de snyggaste rymdstriderna i hela serien finns det absolut inget att se eller hämta här. Eller jo, kanske, Carrie Fishers påstådda kokainnagel.

Betyg 4/10 

Episode I The Phantom Menace

Suck,filmen som genuint dödade all oskyldighet,hoppfullhet och livsvilja på moderjord. Förväntningarna var astronomiska, det här skulle bli filmen som återigen förändrade allt, de skulle vara häftigare och mer relevant än den gången dieselmotorn eller husvärme uppfanns. I en tid utan perfekt internet sprang fans till biograferna bara för att bevittna den första teaser trailern.

Världen var i extas, folk reste från alla världens håll och kanter för att delta på den stora premiären i USA. Och så började filmen, den klassiska Fox loggan visades med sin ackompanjerade jingel och sedan…. domedagen.

Att ens börja summera vad felet i Phantom Menace ligger i skulle ta en mindre livstid. Bara första antydan till Jar Jar Binks får en stor majoritet att börja kaskadspy. Jake Lloyds livlösa och pinsamma porträtt av Darth Vader som snorunge är som naglar mot en griffeltavla. Den nästan perversa romansen mellan den tio år gamla Llyod och den nästan åtta år äldre Natalie Portman -som i sin tur verkar sova sig igenom hela filmen, är rent otäck att bevittna.

Vidare har Ralph McQuarrie kastat in handduken och istället för vackra underverk som Millenium Falcon eller Stormtroopers får vi Kalle Anka robotar som är pinsammare än valfritt avsnitt ur en reality dokusåpa. John Williams är den enda personen som verkat klara sig ur de ondskefulla klorna som är den här filmen, musiken är precis som alltid strålande och framkallar genuina rysningar av välbehag. I övrigt kan bara en stor varningslampa tändas när vi ens antyder något kring den här filmen. Det här skall helst förglömmas som en hemsk influensa eller ett benbrott. Kort och gott vedervärdigt.

Betyg 1/10 

Episode II Attack Of The Clones 

Pust, det gick inte den här gången heller. Lucas fick tre år på sig att rätta till alla de otaliga fel och filmiska lagbrott han begick från förra gången. Resultatet ? En tom fågelholk i en småländsk skog. Manuset fortsätter vara smärtsamt uselt i sin rent vulgärt usla dialog, en story som är mer eller mindre obegriplig – flera trådar och karaktärer som introduceras kommer från vänster och fullkomlig noll kontext ges, kan någon svara på vem mästare Sifo-Dyas är ?.

Självklart skulle också Lucas välja att leka vidare med modern teknik som inte mognat och för det mesta ser det osannolikt plastigt och fult ut. Det digitala fotot är så smetigt och urvattnat att det sticker i ögonen. Samma bombardemang av fula special effekter fortsätter. Designen på klonsoldaterna borde vara straffbart.

Värst är dock, återigen, karaktärerna och den hemska dialogen. Romansen mellan Hayden Christensen och Natalie Portman är lika obekväm som en för liten Stormtrooper-rustning. Valet att byta skådespelare gör att kontinuiteten helt tappas bort, Padmés och Anakins relation känns både krystad och helt vansinnig, hur Anakin åldrats med minst tio år medan Portman stannat kvar kring tjugo, förblir ett större mysterium än varför det super tekniska rymdimperiet inte kan finna en grön herre i ett träsk.

Även relationen mellan McGregor och Christensen är totalt misslyckad. Istället för att visa upp en far och son relation, framstår den tidigare varma och intelligente Obi Wan som en grinig surgubbe som mest verkar gnälla och klaga på sin lärling. Anakin framstår fortfarande som en enerverande snorunge. Den ursprungliga tanken mellan att visa den starka relationen som sedan skulle ersättas med hat och bitterhet försvinner snabbare än Boba Fett i Return Of The Jedi.

Filmen skulle också innebära ytterligare massaker av originaltrilogin genom att belasta den med idiotiska story trådar och snedvriden logik. Återigen en katastrof som helst bör begravas i Tatooines ödelagda öken.

Betyg 1/10 

Episode III Revenge Of The Sith 

Flås, det var tredje gången gillt. Förhandssnacket lovade att vi äntligen skulle få något som liknade en godtagbar film, vi skulle äntligen få se hur hela paketet knöts ihop och förhoppningsvis se Darth Vader göra köttfärs av pajasar som Mace Windu och Kit Fisto.

Filmen tog sig till och med till Cannes och kritikerna lovordade den… Till en början. Med åren vill ingen, absolut ingen kännas vid att de satte sina näst högsta betyg och lovordade filmen. Det var återigen en släng av den masspsykos som drabbade flera då det brittiska rockbandet Oasis släppte sin babyloniska undergång Be Here Now. Samma problem som plågat det tidigare två tragedierna fortsätter här. Uselt manus,värdelös dialog och plastiga specialeffekter.

Istället för att ge oss smakbitar från den eran då Star Wars var oslagbart stort och vackert, får vi återigen fula robotar och den idiotiska General Grievous som drabbats av trumpethosta. Berättandet som skall ta Anakin till den mörka sidan är precis lika lamt och spakt som tidigare episoder. Såhär i efterhand är skälet till hans Benedict Arnold svek så urbota idiotiskt och grundlöst att det är lättare att hitta mer visdom i ett nummer av den amerikanska tidningen Playboy.

Den essentiella relationen mellan Skywalker och Kenobi bryr sig inte Lucas om. Det är fortfarande samma bittra,griniga tjurskallar som talar med varandra. När den oundvikliga schismen sker på slutet är den emotionella tyngden helt död och utan någon som helst allvar. När Christensen ligger och kreverar i lava och sina egna kroppsdelar och ger ifrån sig sitt tragiskt loja ’’I hate you !’’ känner jag hur all heder och ork försvinner ur kroppen.     

Den redan kritiserade aspekten av att varenda karaktär skall ha en ljussabel blir ofrivillig komiskt här. Även här saknas tyngd,häfta och finess, Yoda och Kejsaren hoppar runt som överlyckliga och övertända fans på en Justin Bieber konsert, den centrala striden i det eldfängda Mustafar pågår i evigheter och funkar bättre som bedövning än en hel tallrik med sömnpiller.

Att detta kunde ha varit det sista vi någonsin fick se av den där galaxen långt borta, känns lika skrämmande som George Orwells dystopiska framtidsvision 1984. En helt enkelt bedrövlig avslutning som ingen borde närma sig.

Betyg 1/10