Black Dog Comics Berlin 

SAMSUNG CSC

Adress: Rodenbergstraße 9, 10439 Berlin, Tyskland

Hemsida 

Facebook 

Det gjordes mer i Berlin än att bara se på en historisk rockkonsert med Pearl Jam. Där storstäder som London och New York har ett multum av butiker som stolt kan bara ’’nördstämpeln’’, så är Berlin fortfarande i sin linda då det kommer till mer specialiserade butiker med produkter som samlarstatyer eller serietidningar. 

Den enda platsen i Berlin – som idag, har en fysisk butik med ett stort sortiment utav Sideshow och Hot Toys är CineCollectibles. Olyckligtvis har butiken sporadiska öppettider och är inte heller särskilt lätt att ta sig till. Och om man har oturen att närma sig butiken från fel håll så hamlar man  mitt i Berlins sämsta kvarter – med en myriad utav sexaffärer, där det visas upp piskor och andra mindre trevliga tillhyggen. 

Så med begränsad tid i kombination med udda de öppettiderna så hamlade fokus istället på att uppsöka tre utav stadens serietidnings butiker.  

Tursamt nog så visade sig den första anhalten också vara den bästa utav de tre. För att som hastigast summera de andra två; 

Grober Unfug, relativt liten med ett snävt utbud av amerikanska serier, något för strikt också då de helt förbjuder någon som helst användande utav telefoner.  

Modern Graphics, en utav tre butiker, den i stadsdelen Kreuzberg sägs vara den bästa, bohemiskt men med ett stort fokus på tyska serier. Fullt godkänt men för min egen del ganska ointressant. 

SAMSUNG CSC

Black Dog Comics ligger norrut och nås enkelt genom Berlins – komplicerade, men effektiva tunnelbana U och S Bahn. Berlin är känt för att vara bohemiskt och stora delar är luggslitna och bär spåren efter både andra världskriget och då landet och staden var delat i två. Området som angränsar till butiken är dock en kombination av det mer frispråkiga Berlin samtidigt som en rustik ålderdom skänker de omgivande moderna Unibail köpcentrumen och butikerna mer identitet än de vanligtvis brukar ha. 

Butiken ligger på en lugnt belägen gata och brukar ha en timid schäferhund som mottar vid ingången. Tyvärr så var maskoten inte på plats denna gång, men utbudet och personalen kompenserade mer än väl för detta. 

För att falla in på fördomens spår, så är det ett nöje att möta tysk ordning och reda. Personalen kan inget annat än att få beröm för sin hjälpsamhet och vänlighet. Sorteringen hör till bland de bästa jag sett, varenda tidning har arkiverats och att be om samtliga J.Scott Campbell omslag är därefter inga problem. 

SAMSUNG CSC

Detta året har min personliga ’’hitlist’’ – för serietidningar, varit Wonder Woman #47 Variant Edition, Captain Marvel (2014) #2 och Batgirl #23 Variant Edition. Och efter att ha kastat mig raka vägen mot Wonder Woman sektionen så drar jag som ett lyckligt barn fram omslaget där Diana och Supergirl – med ett stort leende, äter glass. Med andra ord är en tredjedel av kampen redan avslutad. 

Då jag efterfrågar samtliga nummer på min önskelista så hjälper personalen mer än gärna till att leta rätt på vad de har. Det blir en hel del inköp, däribland flertalet J. Scott Campbell omslag, Batman, Batgirl och en myriad av Marvel tidningar.  

Men så kommer vi till den stora elefanten i rummet, finns Captain Marvel #2 Variant Edition ? Med hårt hållna tummar framkommer det att tidningen faktiskt finns… 

Kanske är det den galna manikern i mig som kan likna det med känslan med att göra mål i fotboll eller utföra ett riktigt bra slag på golfbanan. Serietidningar har bara blivit mer och mer populära i och med Marvel Studios framgångar, vissa omslag säljer slut på timmar och ibland även minuter. 

SAMSUNG CSC

Ingen av de numren som införskaffas har egentligen något större ekonomiskt värde, däremot har det ett personligt värde och i slutändan är det viktigast . ’’Köp det du älskar’’ sade Steve Sansweet, ägare och förvaltare utav en av världens största Star Wars samlingar. 

Utöver att flera tidningar nu kan kryssas av på min lista, så är Black Dog Comics en fantastiskt trevlig institution som är väl inredd, har trevliga medarbetare och ett suveränt utbud. Utanpå det tillåts vi även ta bilder, något som inte händer särkilt ofta. 

Även om Batgirl #23 Variant fortsätter gäcka, så är det ett nöje att veta att det finns såhär bra oaser för fantaster även i Europa.

Injustice 2 Recension

image

Copyright WARNER BROS. ENTERTAINMENT INC

Full disclosure: Detta spelet mottog vi av Warner Brothers Games/Warner Brothers Entertainment INC. i promotionsyfte och för recension. Formatet är PS4, ej PRO.   

NetherRealm Studios har skapat ett fightingspel som både är modernt och klassiskt. Det erbjuder fenomenal presentation och ett djupt men tillgängligt spelsystem. Och det blir inte sämre av att detta är en DC Comics-skapelse som gör sina serietidningar rättvisa.      

Det är nästan tio år sedan jag ens rörde ett fightingspel. Jag drogs med i hysterin kring Street Fighter IV och skaffade till och med den självklara arkadstickan – som senare modifierades med Sanwa-komponenter (samma delar som används i arkadkabinetter). Allt var upplagt för en fest, men istället blev det pengar i sjön. Street Fighter IV var (för mig som novis) bestraffande, otillgängligt och ytterst svårgreppat. Presentationen (utanför den otroligt stiliga cel-shading-grafiken) var makabert ful med sina spartanska menyer. Storydelen som spelaren tvingades ta sig igenom för att låsa upp alla karaktärer var bedrövlig. Allt slutade med att spelet fick stå och samla damm och stickan såldes för en billig penning på Blocket. Någonstans där lovade jag mig själv att aldrig mer röra ett fightingspel.

Injustice 2 har dock lockat med sin polerade grafik och fantastiska arv, där flera av röstskådespelarna från de animerade DC Animated Universe TV-serierna medverkar. Jag såg främst denna uppföljare som ett tillfälle att uppleva en riktigt bra DC-skapelse.

Till en början var det tufft. Återigen spelade jag med en arkadsticka, vars layout är helt obekant för mig. De första timmarna var en prövning av tålamodet. Men efter flera sena kvällar och matcher, i både single-player och över nätet, är jag helt fast i träsket. Injustice 2 är det bästa fightingspelet jag haft nöjet att spela.

image1

Copyright WARNER BROS. ENTERTAINMENT INC

It’s Wonder Woman ! Diana slår hårt som ett tåg men är något långsam.

En riktig DC-story

Vad som får mig att orka över tröskeln är först och främst det fantastiska enspelarläget där en mycket välarbetad story (för ett spel som går ut på att puckla på varandra) ledsagar spelaren genom de flesta spelbara karaktärer. Berättelsen drar åt det förutsägbara hållet, men NetherRealm plockar fram överraskningar ur påsen då de växlar upp precis då spelaren tror att allt är över. Detta gör att de mer väntade ögonblicken inte känns lika tröttsamma.

Självklart bidrar den helt eminenta presentationen, som är närmast fläckfri. Med hjälp av Unreal Engine ser Injustice 2 helt fantastiskt ut. Karaktärsmodellerna är fenomenala representationer av dessa barndomsidoler, enbart ett par platta sekvenser (Gotham City och Metropolis civilbefolkning visas upp med osmickrande ljussättning samt texturarbete) går att anmärka på.

Ensemblen som består av veteraner som Kevin Conroy, George Newbern och Susan ’’Wonder Woman’’ Eisenberg är som alltid helt makalös. Att Warner Brothers Games och NetherRealm valt att behålla majoriteten av det gamla gardet från Bruce Timms geniala TV-produktioner kan bara applåderas. Laura Baileys porträtt av Supergirl är det bästa jag sett och hört.

Bara det faktum att vi äntligen får en helt lysande DC-berättelse, utan Zack Snyders livlösa regi, är värt höga betyg bara det. DC har alltid gjort sig bäst i den animerade världen och Injustice 2 fortsätter denna tradition.

image2

Copyright WARNER BROS. ENTERTAINMENT INC

Presentationen och porträtten av de olika karaktärerna är otrolig

Djupt men tillgängligt spelsystem

Men nu är det ju också så att presentationen är helt irrelevant om spelsystemet inte hade hållit måttet. Och om det visat sig vara på det sättet hade Injustice 2 enbart blivit en parentes, som spel betraktat. Men även här levererar utvecklaren med råge. NetherRealm har valt att göra ett spelsystem som funkar utmärkt, oavsett om du är novis på fightingspel eller om du är superproffs som streamar matcher för tusentals tittare.

För den som inte behöver mer än ett enkelt partyspel, där kombattanterna enbart hamrar på knapparna, erbjuder Injustice 2 tillräckligt mycket visuell feedback för att även få nybörjare att känna sig sporrade. Genom att den så kallade superattacken är tillgänglig med ett par enkla knapptryckningar kan alla (oavsett vana eller kunskap om kombon) känna sig tillfredsställda. Tiden då ovana spelare fick känna sig som andra klassens medborgare bara för att de inte klarar av en galen kombinationsattack är över.

Det bästa sättet att uppleva Injustice 2 är på delad skärm med varsin kontroll/sticka i handen. Om det inte fanns alldagligt ansvar hade förmodligen jag och vänskapskretsen spelat ännu en match istället för att delge er denna recensionen.

image3

Copyright WARNER BROS. ENTERTAINMENT INC

“Burn, baby, burn”

Under denna toleranta och generösa yta vilar dock ett stort djup, som kräver stor dedikation och tålamod för att ta till sig helt. Mängden nyanser i hur man nyttjar olika attacker i kombination med ’’burnmätaren’’ är förbluffande. Slå samman detta med mer avancerade kombos och flera möjligheter till blockeringar, så är mängden olika strategier och möjlighet till variation enorm. Wonder Woman har till exempel förmågan att öka sin hastighet eller skada genom ett enkelt knapptryck. Poison Ivy däremot från en miniatyr av Audrey från Little Shop Of Horror som hjälpreda.

Det gäller att noga studera och kunna alla olika förmågor för att ha någon chans att klara sig långt ute på i det hårda onlineklimatet. Men som sagt, Injustice 2 lägger mycket av sitt fokus på tillgänglighet och saknar således mycket av den där professionella udden som Street Fighter och Tekken har tagit patent på.

image4

Copyright WARNER BROS. ENTERTAINMENT INC

Generöst

Denna generösa attityd genomsyrar flera aspekter. Trots att spelet använder en ganska smaklös modell som tar alldeles för mycket inspiration från giriga och snåla Free-To-Play modeller, så är ingenting utom räckhåll att låsa upp internt i spelet, utan att behöva spendera riktig valuta. Fokus har lagts på utrustning och loot som tilldelas efter matcher.

Samtliga karaktärer går att uppgradera och tilldela nya specialförmågor.  Jag spelar uteslutande med Wonder Woman och det där klassiska spelberoendet – som manifesterar sig i att man bara måste en högre nivå, så att jag kan utrusta min karaktär med ännu bättre utrustning återkommer ständigt. Det har varit synnerligen svårt att lägga ifrån sig kontrollen. Och den som oroar sig för obalans online i och med detta tillägg kan andas ut. Alla egenskaper stängs av och kvar blir enbart det kosmetiska i det rankade multiplayer-läget.

NetherRealm har återigen varit smarta med strukturen. För den som önskar spela majoriteten av Injustice 2 online erbjuds flera solida lägen och möjligheter. Matchmaking-funktionen är fortfarande (05-06-2017) något trubbig; ibland möter man kompletta noviser (som hopplöst fått se sig mosade av den gyllene lasson). Andra gånger har jag knappt kunnat få in ett enda slag då en klart mer rutinerad spelare förmodligen skrattade sig hela vägen till en enkel diamant lootbox.

Detta kan givetvis korrigeras i kommande uppdateringar, men för tillfället är onlinespelandet lite för lynnigt för min egen smak. Spelaren blir dock alltid belönad med erfarenhetspoäng vare sig man vinner eller förlorar; de svidande förluster blir med ens något lättare att ta emot.

Tur då att vi som inte är helt säkra på sin sak i den förhållandevis hårda onlinemiljön har fått Multiverse; en sektion av spelet som tar inspiration från Blizzards Entertainments kortspel Hearthstone, med olika uppgifter och utmaningar som förändras med hög frekvens. Här tillåts spelaren samla ny utrustning i strider som ofta har en mindre twist, till exempel konstant skada eller bestraffning för vissa attacker.

Jag inte understryka nog hur viktigt det är att man använder en arkadsticka. En ekonomisk investering absolut, men en som känns lika tillfredsställande som att uppleva ett racingspel med en bra ratt.

image5

Copyright WARNER BROS. ENTERTAINMENT INC

En hård landning

Den enda riktiga kritiken jag kan tillskriva Injustice 2 är att inlärningskurvan ökar radikalt efter ett tag. Från att ha lett och stöttat oss nybörjare känns det som om stödhjulen våldsamt rycks av snarare än att varsamt fasas bort. Det är helt möjligt att spela igenom single-player storyn utan att kunna de mer avancerade funktionerna. Men då en spelare ger sig ut i Multiverse stegrar sig svårigheten markant. Och även om spelet innehåller mer än hjälpsamma lektioner i hur man bäst bemästrar det hela så blir väggen man ställs inför (eller snarare kraschar in i) onödigt plågsam.

Att en viss mängd kunskap krävs kan jag tolerera, men då till och med den enklaste av uppgifter i Multiverse får mig att känna mig som ett litet barn som inte läst på sin multiplikationstabell (och som ledsamt får ge sig tillbaka till ritbordet) är det svårt att förstå varför NetherRealm så hastigt slänger spelaren i det kalla vattnet och kräver att vi skall kunna crawla till land i samma hastighet som OS medaljören och simmerskan Sarah Sjöström.

Och kan man egentligen göra något annat än att bara sucka över det faktum att NetherRealm valt att ta inspiration av Jared Letos förskräckliga porträtt av Jokern från Suicide Squad.

Men för den som har tid och tålamod kommer belöningarna vara stora. Genom sitt fantastiska spelsystem, suveräna utbud av spellägen och snudd på perfekta presentation, är Injustice 2 ett måste.

Om ni nu ursäktar har jag en ny tiara att fixa till Diana…

Betyg 8/10  

Bäst: Den helt ypperliga presentationen, den gränslösa generositeten och det tillgängliga men djupa spelsystemet.

Sämst: Civilbefolkningen som ser ut att vara hämtade ur den första versionen av The Sims, samt den obegripliga svårighetskurva som presenterar sig efter ett tag.

Fråga: När blev den här genren så här rolig?