Blade Runner 2049 Recension 

008

All Images Copyright Sony Pictures 2017

Trots fantastiskt foto och en mer eller mindre felfri rekreation av det futuristiska Kalifornien så är innehållet inte ens tillräckligt för att någonsin utmana eller kunna jämställas med sin föregångare.  

Det ser ut som Blade Runner, det låter som Blade Runner men smaken är som en färdigrätt från Findus som just svalnat. För att parafrasera jazzlegenden Duke Ellington, ’’ om det låter bra och känns bra så är det bra’’, det där andra påståendet finns det inte någon tillstymmelse till i Blade Runner 2049. 

Först till ett par viktiga klargöranden; Blade Runner från 1982 är en av mina absoluta favoritfilmer, det är en svår film som definitivt inte är en särskilt vänlig mot sin publik, man behöver sätta på sig retroglasögon och bortse från att tempot flera gånger är alarmerande långsamt. Men dess funderingar kring liv och artificiella människor hör fortfarande till en av filmvärldens mest fascinerande. Det finns en närmast poetisk framtoning i karaktärer som Rutger Hauers Roy Batty. Scenen där han tar sitt avsked från livet i och talar om tårar som kommer försvinna i regnet kan man aldrig se för många gånger.

Blade Runner är den enda filmen som jag sett på bio efter att först ha sett den hemma, då i och med The Final Cut.

063

Evighetslång produktion 

Men när det kommer till den så länge mytomspunna uppföljaren har jag varit skeptisk. Ridley Scotts har sedan Prometheus, klargjort att fortsättningar eller nytolkningar på hans mest lyckade verk inte ens förtjänar att visas gratis. Projektet har också legat i träda lika länge som de dyraste vinflaskorna på lyxvaruhuset Fortnum And Mason i London.

Regissören Denis Villeneuve hyllas idag som en av filmvärldens starkast lysande stjärnor. Efter framgången med Prisoners har han klättrat upp på den imaginära stegen. Men för mig så har upplyftet snarare varit en omvänd U-kurva. Prisoners är en alternativ David Fincher film som definitivt har estetiken och grundmaterialet till en bra thriller. Men mot slutet rasar allt samman, hela upplösningen hör hemma i ett avsnitt av Scooby Doo. Sicario hade sin nervpirrande delar, men även där tappade Villeneuve kontrollen över sin berättelse och allt blev bara något som bäst kan beskriva som en parodi av Rambo.

Sedan kom Arrival, en film som jag ännu inte riktigt har hämtat mig efter. Här blev Villeneuve pretentiös och dryg på allvar. I över två timmar bräker han på med en förfärlig film som måste ta hem priset för en av alla tiders dummaste produktioner. Den där twisten på slutet är lika genomtänkt som att hälla i sig en dunk med ättika.

Om inte dessa personliga varningslampor var nog, så har man valt Ryan Gosling i huvudrollen. Gosling besitter två ansiktslägen som bäst beskrivas av den där videon där Emma Stone gör en imitation av Goslings orörliga ansikte.

Med allt det här sammantaget är det som att höra att det lokala coverbandet skall spela U2 covers på stormarknaden klockan tre på tisdag, det kan inte bli bra…

Och det blev det inte heller.

040

Otroligt snygg

Villeneuve har lagt all kraft på att återskapa Blade Runner visuellt. Den fantastiske fotografen Roger Deakins har återigen skapat visuella under, precis som Rogue One: A Star Wars Story så ser detta ut som en modern tolkning av en flera årtionden gammal film. Den mörka döda paletten återfinns och röken som ser ut att vara hämtad ur ett industriellt London täcker allt. Kompositionen är helt makalös och sättet Deakins använder ljus är enastående.

Till en början känns det helt overkligt att befinna sig en värld vi inte har besökt på åratal.

Hans Zimmer och Benjamin Wallfisch har även återskapat essensen av Vangelis musik, en hotfull synt får det att ringa i öronen och salongen skakar av de kraftiga bastonerna.

053

Konstiga fetischer och repetioner 

Tyvärr så slutar det att vara särskilt imponerande då vi gräver under den här polerade ytan. Villeneuve har i sitt arbete med det visuella helt tappat bort alla de små egenheter som gör Blade Runner tidlös. De filosofiska och ibland djupt rörande elementen från Ridley Scotts original har här förvandlats till ett murrigt och högtravande funderande som snarare känns hämtat från syskonen Wachowski Matrix-uppföljare. De nya infallsvinklar som tillkommit känns för förutsägbara och platta för att kunna engagera lika mycket som de mer ambivalenta frågeställningarna som förekom för trettio år sedan.

Sedan så drar man ut på de sekvenser som skall vara hyllningar eller referenser till originalet. Den banbrytande scenen där Harrison Ford skannar igenom ett foto med hjälp av zoomfunktion och röststyrning, tas upp igen och igen i diverse sekvenser, första gången är det ett hyfsat homage, den femte, otroligt ointressant. Andra konstiga fetischer är kring de olika vapnen som filmas in i detalj, en stor bonus för alla oss galningar som studerat den klassiska revolvern i timmar för att konstruera en kopia, mindre kul för precis alla andra.

Blade Runner 2049 påminner i flera stunder om Neil Blomkamps Elysium, en film som helt drivs av jobbiga ambitioner som bara aspirerar till att bli högtravande och pretentiös. Det känns som mer stil än innehåll flera gånger och det hjälps inte att vissa kulisser drar tankarna åt samma sterilitet som vi kunde se i remaken av Total Recall från 2012.

Det hjälps inte heller av att Villeneuve också drar ut på speltiden. Förhållandet mellan Ryan Gosling och Ana de Armas är snudd på outhärdligt, det känns snarare som en vägspärr än nödvändiga pauser, när man sedan försöker göra det emotionellt relevant så faller det platt.

047

Onödigt lång

Historien i sig är förhållandevis okomplicerad, men man introducerar flera onödiga sidospår som enbart känns som olika sätt att kunna stoltsera med att man nått en speltid på nästan tre timmar. Jared Leto kommer och går som ett spöke och slutet lämnar mig med en jobbig och ofullständig känsla.

Man kan utan problem skapa öppna slut men det krävs innehåll och starkt engagemang för det, något som Blade Runner 2049 aldrig åstadkommer. Hela den tredje akten känns som ett enda långt desperat försöka till att skapa ett artificiellt djup, de avslöjanden som görs känns misslyckade då ingeting greppar tag eller fascinerar.

042

En studie i sig själv

Tillslut blir allt bara en studie i olika sätt att njuta av sin egen skapelse, de snygga bilderna blir snart bara som dyra reklamfilmer – de ser bra ut men innehållet är helt obefintligt. På tal om reklam så kan detta vara bland det mest löjeväckande försöken till produktplacering på länge, i varenda sekvens där vi får se det futuristiska Los Angeles återfinns en Sony logga.

Det finns dock en scen som helt fångar essensen av varför Blade Runner fortfarande benämns som en av världens viktigaste filmer. Där släpper Villeneuve sin besatthet av av att verka pretentiöst intellektuell och ger oss filmens enda riktigt drastiskt slående scen, den är kort och försvinner snabbt bara i virrvarret av malande seghet, och istället för att göra mig glad så fungerar den bara som en påminnelse om att detta inte ens kan beskrivs som en replika av originalet, bara en loj piratkopia där insidan är konstruerad av en ihålig bluff.

Betyg 2/10 

Injustice 2 Recension

image

Copyright WARNER BROS. ENTERTAINMENT INC

Full disclosure: Detta spelet mottog vi av Warner Brothers Games/Warner Brothers Entertainment INC. i promotionsyfte och för recension. Formatet är PS4, ej PRO.   

NetherRealm Studios har skapat ett fightingspel som både är modernt och klassiskt. Det erbjuder fenomenal presentation och ett djupt men tillgängligt spelsystem. Och det blir inte sämre av att detta är en DC Comics-skapelse som gör sina serietidningar rättvisa.      

Det är nästan tio år sedan jag ens rörde ett fightingspel. Jag drogs med i hysterin kring Street Fighter IV och skaffade till och med den självklara arkadstickan – som senare modifierades med Sanwa-komponenter (samma delar som används i arkadkabinetter). Allt var upplagt för en fest, men istället blev det pengar i sjön. Street Fighter IV var (för mig som novis) bestraffande, otillgängligt och ytterst svårgreppat. Presentationen (utanför den otroligt stiliga cel-shading-grafiken) var makabert ful med sina spartanska menyer. Storydelen som spelaren tvingades ta sig igenom för att låsa upp alla karaktärer var bedrövlig. Allt slutade med att spelet fick stå och samla damm och stickan såldes för en billig penning på Blocket. Någonstans där lovade jag mig själv att aldrig mer röra ett fightingspel.

Injustice 2 har dock lockat med sin polerade grafik och fantastiska arv, där flera av röstskådespelarna från de animerade DC Animated Universe TV-serierna medverkar. Jag såg främst denna uppföljare som ett tillfälle att uppleva en riktigt bra DC-skapelse.

Till en början var det tufft. Återigen spelade jag med en arkadsticka, vars layout är helt obekant för mig. De första timmarna var en prövning av tålamodet. Men efter flera sena kvällar och matcher, i både single-player och över nätet, är jag helt fast i träsket. Injustice 2 är det bästa fightingspelet jag haft nöjet att spela.

image1

Copyright WARNER BROS. ENTERTAINMENT INC

It’s Wonder Woman ! Diana slår hårt som ett tåg men är något långsam.

En riktig DC-story

Vad som får mig att orka över tröskeln är först och främst det fantastiska enspelarläget där en mycket välarbetad story (för ett spel som går ut på att puckla på varandra) ledsagar spelaren genom de flesta spelbara karaktärer. Berättelsen drar åt det förutsägbara hållet, men NetherRealm plockar fram överraskningar ur påsen då de växlar upp precis då spelaren tror att allt är över. Detta gör att de mer väntade ögonblicken inte känns lika tröttsamma.

Självklart bidrar den helt eminenta presentationen, som är närmast fläckfri. Med hjälp av Unreal Engine ser Injustice 2 helt fantastiskt ut. Karaktärsmodellerna är fenomenala representationer av dessa barndomsidoler, enbart ett par platta sekvenser (Gotham City och Metropolis civilbefolkning visas upp med osmickrande ljussättning samt texturarbete) går att anmärka på.

Ensemblen som består av veteraner som Kevin Conroy, George Newbern och Susan ’’Wonder Woman’’ Eisenberg är som alltid helt makalös. Att Warner Brothers Games och NetherRealm valt att behålla majoriteten av det gamla gardet från Bruce Timms geniala TV-produktioner kan bara applåderas. Laura Baileys porträtt av Supergirl är det bästa jag sett och hört.

Bara det faktum att vi äntligen får en helt lysande DC-berättelse, utan Zack Snyders livlösa regi, är värt höga betyg bara det. DC har alltid gjort sig bäst i den animerade världen och Injustice 2 fortsätter denna tradition.

image2

Copyright WARNER BROS. ENTERTAINMENT INC

Presentationen och porträtten av de olika karaktärerna är otrolig

Djupt men tillgängligt spelsystem

Men nu är det ju också så att presentationen är helt irrelevant om spelsystemet inte hade hållit måttet. Och om det visat sig vara på det sättet hade Injustice 2 enbart blivit en parentes, som spel betraktat. Men även här levererar utvecklaren med råge. NetherRealm har valt att göra ett spelsystem som funkar utmärkt, oavsett om du är novis på fightingspel eller om du är superproffs som streamar matcher för tusentals tittare.

För den som inte behöver mer än ett enkelt partyspel, där kombattanterna enbart hamrar på knapparna, erbjuder Injustice 2 tillräckligt mycket visuell feedback för att även få nybörjare att känna sig sporrade. Genom att den så kallade superattacken är tillgänglig med ett par enkla knapptryckningar kan alla (oavsett vana eller kunskap om kombon) känna sig tillfredsställda. Tiden då ovana spelare fick känna sig som andra klassens medborgare bara för att de inte klarar av en galen kombinationsattack är över.

Det bästa sättet att uppleva Injustice 2 är på delad skärm med varsin kontroll/sticka i handen. Om det inte fanns alldagligt ansvar hade förmodligen jag och vänskapskretsen spelat ännu en match istället för att delge er denna recensionen.

image3

Copyright WARNER BROS. ENTERTAINMENT INC

“Burn, baby, burn”

Under denna toleranta och generösa yta vilar dock ett stort djup, som kräver stor dedikation och tålamod för att ta till sig helt. Mängden nyanser i hur man nyttjar olika attacker i kombination med ’’burnmätaren’’ är förbluffande. Slå samman detta med mer avancerade kombos och flera möjligheter till blockeringar, så är mängden olika strategier och möjlighet till variation enorm. Wonder Woman har till exempel förmågan att öka sin hastighet eller skada genom ett enkelt knapptryck. Poison Ivy däremot från en miniatyr av Audrey från Little Shop Of Horror som hjälpreda.

Det gäller att noga studera och kunna alla olika förmågor för att ha någon chans att klara sig långt ute på i det hårda onlineklimatet. Men som sagt, Injustice 2 lägger mycket av sitt fokus på tillgänglighet och saknar således mycket av den där professionella udden som Street Fighter och Tekken har tagit patent på.

image4

Copyright WARNER BROS. ENTERTAINMENT INC

Generöst

Denna generösa attityd genomsyrar flera aspekter. Trots att spelet använder en ganska smaklös modell som tar alldeles för mycket inspiration från giriga och snåla Free-To-Play modeller, så är ingenting utom räckhåll att låsa upp internt i spelet, utan att behöva spendera riktig valuta. Fokus har lagts på utrustning och loot som tilldelas efter matcher.

Samtliga karaktärer går att uppgradera och tilldela nya specialförmågor.  Jag spelar uteslutande med Wonder Woman och det där klassiska spelberoendet – som manifesterar sig i att man bara måste en högre nivå, så att jag kan utrusta min karaktär med ännu bättre utrustning återkommer ständigt. Det har varit synnerligen svårt att lägga ifrån sig kontrollen. Och den som oroar sig för obalans online i och med detta tillägg kan andas ut. Alla egenskaper stängs av och kvar blir enbart det kosmetiska i det rankade multiplayer-läget.

NetherRealm har återigen varit smarta med strukturen. För den som önskar spela majoriteten av Injustice 2 online erbjuds flera solida lägen och möjligheter. Matchmaking-funktionen är fortfarande (05-06-2017) något trubbig; ibland möter man kompletta noviser (som hopplöst fått se sig mosade av den gyllene lasson). Andra gånger har jag knappt kunnat få in ett enda slag då en klart mer rutinerad spelare förmodligen skrattade sig hela vägen till en enkel diamant lootbox.

Detta kan givetvis korrigeras i kommande uppdateringar, men för tillfället är onlinespelandet lite för lynnigt för min egen smak. Spelaren blir dock alltid belönad med erfarenhetspoäng vare sig man vinner eller förlorar; de svidande förluster blir med ens något lättare att ta emot.

Tur då att vi som inte är helt säkra på sin sak i den förhållandevis hårda onlinemiljön har fått Multiverse; en sektion av spelet som tar inspiration från Blizzards Entertainments kortspel Hearthstone, med olika uppgifter och utmaningar som förändras med hög frekvens. Här tillåts spelaren samla ny utrustning i strider som ofta har en mindre twist, till exempel konstant skada eller bestraffning för vissa attacker.

Jag inte understryka nog hur viktigt det är att man använder en arkadsticka. En ekonomisk investering absolut, men en som känns lika tillfredsställande som att uppleva ett racingspel med en bra ratt.

image5

Copyright WARNER BROS. ENTERTAINMENT INC

En hård landning

Den enda riktiga kritiken jag kan tillskriva Injustice 2 är att inlärningskurvan ökar radikalt efter ett tag. Från att ha lett och stöttat oss nybörjare känns det som om stödhjulen våldsamt rycks av snarare än att varsamt fasas bort. Det är helt möjligt att spela igenom single-player storyn utan att kunna de mer avancerade funktionerna. Men då en spelare ger sig ut i Multiverse stegrar sig svårigheten markant. Och även om spelet innehåller mer än hjälpsamma lektioner i hur man bäst bemästrar det hela så blir väggen man ställs inför (eller snarare kraschar in i) onödigt plågsam.

Att en viss mängd kunskap krävs kan jag tolerera, men då till och med den enklaste av uppgifter i Multiverse får mig att känna mig som ett litet barn som inte läst på sin multiplikationstabell (och som ledsamt får ge sig tillbaka till ritbordet) är det svårt att förstå varför NetherRealm så hastigt slänger spelaren i det kalla vattnet och kräver att vi skall kunna crawla till land i samma hastighet som OS medaljören och simmerskan Sarah Sjöström.

Och kan man egentligen göra något annat än att bara sucka över det faktum att NetherRealm valt att ta inspiration av Jared Letos förskräckliga porträtt av Jokern från Suicide Squad.

Men för den som har tid och tålamod kommer belöningarna vara stora. Genom sitt fantastiska spelsystem, suveräna utbud av spellägen och snudd på perfekta presentation, är Injustice 2 ett måste.

Om ni nu ursäktar har jag en ny tiara att fixa till Diana…

Betyg 8/10  

Bäst: Den helt ypperliga presentationen, den gränslösa generositeten och det tillgängliga men djupa spelsystemet.

Sämst: Civilbefolkningen som ser ut att vara hämtade ur den första versionen av The Sims, samt den obegripliga svårighetskurva som presenterar sig efter ett tag.

Fråga: När blev den här genren så här rolig?

Årets sämsta filmer 2016

Det här är den sektionen jag tror alla innerst inne önskar inte skulle finnas. Om vi levde i en lite

bättre värld skulle inte läkare, poliser eller negativa recensioner behöva finnas till. Tyvärr så visade filmåret 2016 ingen hejd på idén att Hollywood är intellektuellt bankrutt.

2016 var till stor del så deprimerande i sin uselhet, att flera filmfantaster borde ha börjat ifrågasätta sin odödliga passion för konstformen. Tack och lov skulle det senare halvåret rätta till en hel del.  Dessa filmer fick själen att vilja fly ut genom nödutgången på biografen.

OBS: Listan är icke numrerad   

0031

Independence Day Resurgence 

Fullkomligt skräp från början till slut. För mig personligen – som inte ens gillar den första delen, framstår del ett nu som ett riktigt trevligt alternativ bredvid det här hemska åbäket. Med en story som skrivits på småtimmarna en våt midsommar samt en logik som hör hemma på en återvinningsstation, är Indepedence Day Resurgence bland årets absolut största skurkar.

002

Allied

Ett praktfiasko som faktiskt framkallat stora skrattsalvor, då jag återgett filmens mest löjeväckande sekvenser muntligen till vänner och bekanta.

0021

Inferno

Två tidigare superkalkoner och baserad på en bok som bäst kan beskrivas som bristfällig. Det räcker antagligen med att peka på filmens absurda klimax för att förstå placeringen på denna skamliga lista.

011

The Accountant 

Med en berättelse som är stökigare och bökigare än en hel busslast med extremt våldsamma huliganer, är den här Ben Affleck thrillern totalt förkastlig.

0061

The Neon Demon 

Nicolas Winding Refn verkar ha glömt att han gjort fantastiska filmer som Drive och de två första Pusher-filmerna. Efter Only God Forgives kunde det väl ändå bara bli bättre ? Tydligen inte…

010

Passengers 

Mördande tråkig fars som hör hemma i solens brinnande centrum.

047

Batman V Superman: Dawn Of Justice

Ja, det är fel och fult att slå på någon som redan ligger ned. Men detta är katastrofalt. Gal Gadots stridsrop får hela hjärtat att slockna som en ynklig liten lykta ute i snöstormen.

0261

Suicide Squad 

’’Ring isoleringen !’’  som Jan Malmsjö sjöng.

Man skall inte skämta om saker som arbetsförbud i dessa mörka tider. Men David Ayer har gått för långt. Efter Sabotage och Fury borde vem som helst ha lärt sig en läxa, på något plan. Dock inte David Ayer. Jared Leto tar pris som den sämsta Jokern någonsin. Margot Robbies patetiska porträtt av Harley Quinn fryser blodet till is och den där scenen där Cara Delevingne utför sin magdans får mig att vilja låsas in på Arkham Asylums isolering.

 

005

Arrival

Pretentiös och så självupptagen att den största narcissist blir mörkrädd.

Suicide Squad ser inte kul ut – en kritik av DC’s kommande filmprojekt  

Mer Batman relaterat.

Jag kan faktiskt inte erinra mig ett enda tillfälle där något som baseras på Bob Kanes skapelse Batman på otroliga 70 år, inte fått mig att dra igång den starkaste av utombordsmotorer och åka ut på det stora hypehavet. Men i och med trailern för kommande Suicide Squad och

Batman V Superman: Dawn Of Justice (en av de sämsta titlarna på länge) känner jag ingenting annat än en total apati. Något som borde vara fullkomligt omöjligt när det kommer till en figur som haft en sådan inverkan på mig sedan barnsben.

Man skall såklart akta sig noga när det kommer till att döma något innan hela anrättningen serverats. All den där skepsisen mot Heath Ledger kom tillbaka som det mest laddade slaget från Cassius Clay, ett slag som träffade de flest nej-sägare rakt i ansiktet – jag själv inkluderad. Ledger visade sig – som vi alla vet nu, vara helt utomordentlig,legendarisk,genialisk och så kan man fortsätta beskriva det odödliga porträtt av hans Joker i The Dark Knight. Men det där var 2008. Idag 2015 och framåt känns DCs och Warners planer på att mer eller mindre imitera konkurrenten Marvels lyckade koncept, både trött och oinspirerat.

Warner Brothers sätter allt på att deras ’’reverse engineering’’ skall fungera – att introducera så många karaktärer man kan på så kort tid som möjligt för att snabba på den oundvikliga ensemble monoliten som kommer i och med Justice Leauge.

Ett drag som jag tror kommer sänka sjösättningen av DC Comics diverse flaggskepp. Att introducera Wonder Woman,Cyborg,Lex Luthor samt Aquaman i Zack Snyders kommande Batman V Superman: Dawn Of Justice känns desperat och illa genomtänkt. Om vi nu kämpade som vildar med att förstå förstå den spaghetti-tallrik av trådar och uppbyggnad som var The Avengers: The Age Of Ultron, vågar jag knappt titta in i spåkulan för Znyders film som också beryktas vara världens dyraste med över 400 miljoner dollar i budget.

Kritiken och mitt starka tvivel för det projektet kan sparas till ett helt separat inlägg, detta fokuserar huvudsakligen av min kritik av den scener och bilder vi fått se av Suicide Squad 

Det är inte med något större behag jag går ut på den styva linan som innebär att kritisera filmer i förtid. Men Suicide Squad ser tragiskt dålig ut i min mening. Oron börjar med regissören David Ayer. Harsh Times,Fury och inte minst Sabotage (som knappt är värd en enda stavelse) var kallduschar av den värsta sorten. David Ayer regisserar med klumphänder och fötter, helheten uteblir och han tappar bort sig själv i en djup skog av förutsägbarhet och ibland rent skrattretande dramatik.

Fury var oftast patetisk i sin vilja att visa andra världskrigets fasor. Redan i introduktionsscenen i det amerikanska lägret öser Ayer på med allt han kan, brutalt våld,stympade soldater och andra hemskheter. Önskan om att placera sig bredvid Spielbergs ikoniska Rädda Menige Ryan är plågsamt tydlig. Det är så pass taffligt och befriat från elegans eller stil att man känner sig moloken och nedslagen. Spielberg,Scorsese och urfadern till allt filmvåld Akria Kurosawa – för att bara nämna några, använder våldet som en faktisk byggsten för att föra fram och bygga sin berättelse. Ayer känns för det mesta bara tråkigt högljud och tröttsam med sitt grovhuggna sätt att berätta.

Furys försök till att skapa spänning eller intensitet föll som magra julgranar i stormen Gudrun. Scenen där Brad Pitt och hans erbarmliga samling av så kallade mannar, möter en tysk tiger tank är inget annat än ett praktexempel på dåligt filmskapande. En textremsa flyger upp på duken för den tyska besättningens dialog. Sedan får vi ett par snabba klipp , skott som avfyras, mer klipp och sedan är det slut. När scenen är över sitter jag som det största av fån och undrar vad som var poängen i denna meningslösa sekvens ?

Det grovhuggna sättet Ayer gör film på kan bara liknas med att tugga i sig ren cellulosa, gott om fibrer men ingen näring – mycket väsen för ingenting.

Suicide Squad är för mig lika intressant som gårdagens text-tv översatt till polska. Trailern ger en försmak över Ayers så vanligt klumpiga filmskapande –  fånig dialog, trist estetik och ja, listan kan göras lång.

Och nu kommer vi till den stora kontroversen – Jared Letos Joker. De redan omdiskuterade tatueringarna sticker i mina traditionella-Batman ögon, vad är iden med att förvränga en figurs estetik till den här graden av hemskt omdöme ? Den senaste bilderna på clownprinsen av brott får mig enbart att sucka djupt. Det känns inte rätt,intressant eller ens det minsta spännande.

Övriga skådespelare inger inte heller något större hopp. Will Smith må vara den sista bastionen för namn som faktiskt kan ändra de ekonomiska vindarna. Men att ge honom rollen som den ytterst tråkiga och intetsägande lönnmördaren Deadshot är för mig helt obegripligt. Som många andra redan noterat är oddsen för att Smith gått med på ett längre kontrakt mycket osannolikt. Om Deadshot nu delegeras till den fogmassa karaktären alltid varit och får spela andra fiol, är det såklart trevligt att kunna stoltsera med en magnet som Smith på affischen. Vi vet som sagt inget ännu om vem som kommer leda ensemblen, men att en skådespelare med ett så välrenommerat komplex som Smith skulle gå med på att agera utfyllnad kan man ställa sig frågande till. Den kritiska kör som redan förutspår att Smith blir en engångsföreteelse ser jag inte som helt omöjligt.

Cara Delevingne må be alla sina kritiker att göra alla tänkbara vulgariteter och dra åt skogen på diverse sociala medier. Men även om hennes Enchantress bara skulle bli ombed att göra en Pan liknande instats (alltså ingenting) så har vi nog ingen monumental skådespelsuppenbarelse att vänta oss, och då är jag artig i mitt tvivel.

Min kritik kan egentligen bara fortsätta, Viola Davis saknar pondusen och kraften för att spela den stenhårda Amanda Waller. Margot Robbie är för stel och saknar den busiga charmen som Harleen/Harley Quinzel alltid burit med sig. Killer Croc ser ut som en sliten fotbollshuligan.

Om fantasi kunde bli verklighet, skulle jag försiktigt men bestämt ta den där fryspistolen som superskurken Mr Freeze stoltserar med och frysa ned termometern för Suicide Squad förbi nollan och på stadig färd nedåt i slentrianlandet. Ungefär så varmt och levande känns det här projektet för tillfället.

I smell death on you. I don’t need to fight you, I just need to wait. And then…I will feed on your corpse.” – Killer Croc, Batman Arkham City