Injustice 2 Recension

image

Copyright WARNER BROS. ENTERTAINMENT INC

Full disclosure: Detta spelet mottog vi av Warner Brothers Games/Warner Brothers Entertainment INC. i promotionsyfte och för recension. Formatet är PS4, ej PRO.   

NetherRealm Studios har skapat ett fightingspel som både är modernt och klassiskt. Det erbjuder fenomenal presentation och ett djupt men tillgängligt spelsystem. Och det blir inte sämre av att detta är en DC Comics-skapelse som gör sina serietidningar rättvisa.      

Det är nästan tio år sedan jag ens rörde ett fightingspel. Jag drogs med i hysterin kring Street Fighter IV och skaffade till och med den självklara arkadstickan – som senare modifierades med Sanwa-komponenter (samma delar som används i arkadkabinetter). Allt var upplagt för en fest, men istället blev det pengar i sjön. Street Fighter IV var (för mig som novis) bestraffande, otillgängligt och ytterst svårgreppat. Presentationen (utanför den otroligt stiliga cel-shading-grafiken) var makabert ful med sina spartanska menyer. Storydelen som spelaren tvingades ta sig igenom för att låsa upp alla karaktärer var bedrövlig. Allt slutade med att spelet fick stå och samla damm och stickan såldes för en billig penning på Blocket. Någonstans där lovade jag mig själv att aldrig mer röra ett fightingspel.

Injustice 2 har dock lockat med sin polerade grafik och fantastiska arv, där flera av röstskådespelarna från de animerade DC Animated Universe TV-serierna medverkar. Jag såg främst denna uppföljare som ett tillfälle att uppleva en riktigt bra DC-skapelse.

Till en början var det tufft. Återigen spelade jag med en arkadsticka, vars layout är helt obekant för mig. De första timmarna var en prövning av tålamodet. Men efter flera sena kvällar och matcher, i både single-player och över nätet, är jag helt fast i träsket. Injustice 2 är det bästa fightingspelet jag haft nöjet att spela.

image1

Copyright WARNER BROS. ENTERTAINMENT INC

It’s Wonder Woman ! Diana slår hårt som ett tåg men är något långsam.

En riktig DC-story

Vad som får mig att orka över tröskeln är först och främst det fantastiska enspelarläget där en mycket välarbetad story (för ett spel som går ut på att puckla på varandra) ledsagar spelaren genom de flesta spelbara karaktärer. Berättelsen drar åt det förutsägbara hållet, men NetherRealm plockar fram överraskningar ur påsen då de växlar upp precis då spelaren tror att allt är över. Detta gör att de mer väntade ögonblicken inte känns lika tröttsamma.

Självklart bidrar den helt eminenta presentationen, som är närmast fläckfri. Med hjälp av Unreal Engine ser Injustice 2 helt fantastiskt ut. Karaktärsmodellerna är fenomenala representationer av dessa barndomsidoler, enbart ett par platta sekvenser (Gotham City och Metropolis civilbefolkning visas upp med osmickrande ljussättning samt texturarbete) går att anmärka på.

Ensemblen som består av veteraner som Kevin Conroy, George Newbern och Susan ’’Wonder Woman’’ Eisenberg är som alltid helt makalös. Att Warner Brothers Games och NetherRealm valt att behålla majoriteten av det gamla gardet från Bruce Timms geniala TV-produktioner kan bara applåderas. Laura Baileys porträtt av Supergirl är det bästa jag sett och hört.

Bara det faktum att vi äntligen får en helt lysande DC-berättelse, utan Zack Snyders livlösa regi, är värt höga betyg bara det. DC har alltid gjort sig bäst i den animerade världen och Injustice 2 fortsätter denna tradition.

image2

Copyright WARNER BROS. ENTERTAINMENT INC

Presentationen och porträtten av de olika karaktärerna är otrolig

Djupt men tillgängligt spelsystem

Men nu är det ju också så att presentationen är helt irrelevant om spelsystemet inte hade hållit måttet. Och om det visat sig vara på det sättet hade Injustice 2 enbart blivit en parentes, som spel betraktat. Men även här levererar utvecklaren med råge. NetherRealm har valt att göra ett spelsystem som funkar utmärkt, oavsett om du är novis på fightingspel eller om du är superproffs som streamar matcher för tusentals tittare.

För den som inte behöver mer än ett enkelt partyspel, där kombattanterna enbart hamrar på knapparna, erbjuder Injustice 2 tillräckligt mycket visuell feedback för att även få nybörjare att känna sig sporrade. Genom att den så kallade superattacken är tillgänglig med ett par enkla knapptryckningar kan alla (oavsett vana eller kunskap om kombon) känna sig tillfredsställda. Tiden då ovana spelare fick känna sig som andra klassens medborgare bara för att de inte klarar av en galen kombinationsattack är över.

Det bästa sättet att uppleva Injustice 2 är på delad skärm med varsin kontroll/sticka i handen. Om det inte fanns alldagligt ansvar hade förmodligen jag och vänskapskretsen spelat ännu en match istället för att delge er denna recensionen.

image3

Copyright WARNER BROS. ENTERTAINMENT INC

“Burn, baby, burn”

Under denna toleranta och generösa yta vilar dock ett stort djup, som kräver stor dedikation och tålamod för att ta till sig helt. Mängden nyanser i hur man nyttjar olika attacker i kombination med ’’burnmätaren’’ är förbluffande. Slå samman detta med mer avancerade kombos och flera möjligheter till blockeringar, så är mängden olika strategier och möjlighet till variation enorm. Wonder Woman har till exempel förmågan att öka sin hastighet eller skada genom ett enkelt knapptryck. Poison Ivy däremot från en miniatyr av Audrey från Little Shop Of Horror som hjälpreda.

Det gäller att noga studera och kunna alla olika förmågor för att ha någon chans att klara sig långt ute på i det hårda onlineklimatet. Men som sagt, Injustice 2 lägger mycket av sitt fokus på tillgänglighet och saknar således mycket av den där professionella udden som Street Fighter och Tekken har tagit patent på.

image4

Copyright WARNER BROS. ENTERTAINMENT INC

Generöst

Denna generösa attityd genomsyrar flera aspekter. Trots att spelet använder en ganska smaklös modell som tar alldeles för mycket inspiration från giriga och snåla Free-To-Play modeller, så är ingenting utom räckhåll att låsa upp internt i spelet, utan att behöva spendera riktig valuta. Fokus har lagts på utrustning och loot som tilldelas efter matcher.

Samtliga karaktärer går att uppgradera och tilldela nya specialförmågor.  Jag spelar uteslutande med Wonder Woman och det där klassiska spelberoendet – som manifesterar sig i att man bara måste en högre nivå, så att jag kan utrusta min karaktär med ännu bättre utrustning återkommer ständigt. Det har varit synnerligen svårt att lägga ifrån sig kontrollen. Och den som oroar sig för obalans online i och med detta tillägg kan andas ut. Alla egenskaper stängs av och kvar blir enbart det kosmetiska i det rankade multiplayer-läget.

NetherRealm har återigen varit smarta med strukturen. För den som önskar spela majoriteten av Injustice 2 online erbjuds flera solida lägen och möjligheter. Matchmaking-funktionen är fortfarande (05-06-2017) något trubbig; ibland möter man kompletta noviser (som hopplöst fått se sig mosade av den gyllene lasson). Andra gånger har jag knappt kunnat få in ett enda slag då en klart mer rutinerad spelare förmodligen skrattade sig hela vägen till en enkel diamant lootbox.

Detta kan givetvis korrigeras i kommande uppdateringar, men för tillfället är onlinespelandet lite för lynnigt för min egen smak. Spelaren blir dock alltid belönad med erfarenhetspoäng vare sig man vinner eller förlorar; de svidande förluster blir med ens något lättare att ta emot.

Tur då att vi som inte är helt säkra på sin sak i den förhållandevis hårda onlinemiljön har fått Multiverse; en sektion av spelet som tar inspiration från Blizzards Entertainments kortspel Hearthstone, med olika uppgifter och utmaningar som förändras med hög frekvens. Här tillåts spelaren samla ny utrustning i strider som ofta har en mindre twist, till exempel konstant skada eller bestraffning för vissa attacker.

Jag inte understryka nog hur viktigt det är att man använder en arkadsticka. En ekonomisk investering absolut, men en som känns lika tillfredsställande som att uppleva ett racingspel med en bra ratt.

image5

Copyright WARNER BROS. ENTERTAINMENT INC

En hård landning

Den enda riktiga kritiken jag kan tillskriva Injustice 2 är att inlärningskurvan ökar radikalt efter ett tag. Från att ha lett och stöttat oss nybörjare känns det som om stödhjulen våldsamt rycks av snarare än att varsamt fasas bort. Det är helt möjligt att spela igenom single-player storyn utan att kunna de mer avancerade funktionerna. Men då en spelare ger sig ut i Multiverse stegrar sig svårigheten markant. Och även om spelet innehåller mer än hjälpsamma lektioner i hur man bäst bemästrar det hela så blir väggen man ställs inför (eller snarare kraschar in i) onödigt plågsam.

Att en viss mängd kunskap krävs kan jag tolerera, men då till och med den enklaste av uppgifter i Multiverse får mig att känna mig som ett litet barn som inte läst på sin multiplikationstabell (och som ledsamt får ge sig tillbaka till ritbordet) är det svårt att förstå varför NetherRealm så hastigt slänger spelaren i det kalla vattnet och kräver att vi skall kunna crawla till land i samma hastighet som OS medaljören och simmerskan Sarah Sjöström.

Och kan man egentligen göra något annat än att bara sucka över det faktum att NetherRealm valt att ta inspiration av Jared Letos förskräckliga porträtt av Jokern från Suicide Squad.

Men för den som har tid och tålamod kommer belöningarna vara stora. Genom sitt fantastiska spelsystem, suveräna utbud av spellägen och snudd på perfekta presentation, är Injustice 2 ett måste.

Om ni nu ursäktar har jag en ny tiara att fixa till Diana…

Betyg 8/10  

Bäst: Den helt ypperliga presentationen, den gränslösa generositeten och det tillgängliga men djupa spelsystemet.

Sämst: Civilbefolkningen som ser ut att vara hämtade ur den första versionen av The Sims, samt den obegripliga svårighetskurva som presenterar sig efter ett tag.

Fråga: När blev den här genren så här rolig?

Hans Zimmer Globen, Stockholm 18-05-2017 Recension

hans-zimmer

Copyright Hans Zimmer Live, Bilden är ej från konserten i Stockholm

Med ett fullständigt elektriskt band, som både är musikalisk i toppform, men som samtidigt bryter normen om en viss återhållsamhet inom symfonisk musik, är Hans Zimmer i live miljö en upplevelse som är precis lika intensiv och fängslande som en rockkonsert. Tyvärr är det struliga ljudet en glädjedödare. 

Det är så nära att nå ett högsta betyg. Hans Zimmer är inte bara en historisk filmkompositör, han visar sig den här kvällen vara en förträfflig värd. Han underhåller och fångar den stora publiken i Globen med personliga och intressanta anekdoter – som hur sångaren Lebo M började som arbetare på en biltvätt, men som nu åker världen runt med Zimmer och spelar för fulla hus.

Där de flesta filmmusikkonserter, är strikt hållna och går i en traditionell anda, som är associerad med konserthus och klassisk musik, gör Zimmer det hela till en informell och icke förutsägbar upplevelse. Det eminenta bandet, som är en fusion av symfoniorkester och rockband – där elgitarrer och stark basgång leder härligheten, ger musiken en aggressiv och ungdomlig framtoning.

Genial mix 

Zimmer mixar ihop flera av sina verk till gigantiska stycken, som gör tvära kast mellan genrer och filmer. Introt är ett superbt potpurri av allt från Driving Miss Daisy till Madagascar. Med sig har han också en ljusshow – som på liveinspelningar, kan tyckas verka överdriven, med sitt ständiga blixtrande, men som här är både intensivt och suggestivt. Då bandet river av ett helt vansinnigt starkt framförande av Electro sviten från (den urusla) The Amazing Spider-Man 2, ser det ut som att den hysteriska skurken håller på att kortsluta hela scenbelysningen.

Det makalösa bandet kan inte hyllas nog. Trumslagaren Satnam Singh Ramgotra slår så hårt att golvet skakar, det är ett rent anfall av distorsion och adrenalin som inträffar då Wonder Woman temat pumpas ut, med sina orientaliska toner. Cellospelaren Tina Guo verkar vara besatt, hon får cellon att framstå som det häftigaste instrumentet på denna jord. Hon svänger, kränger och manglar allt i sin väg då hon går loss.

Gastkramande

Och höjdpunkterna är åtskilliga. Till och med skräpfilmer som Änglar och Demoner samt Da Vinci Koden, får ett lite större existensberättigande, i och med denna fantastiska musik. 160 BPM från förstnämnda är eldfängd i sitt trumsolo som inte vill sluta.

Efter att ha kört över Globen publiken, med ett storslaget medley från Pirates Of Caribbean, tas en trettio minuters paus, efter den lilla andhämtningen, drar sista akten igång. Och så får vi äntligen The Dark Knight, filmmusiken som skrev om regelboken, och ’’förstört” den moderna actionfilmens soundtrack. Ingen kan motstå den ilskna och gastkramande dramatiken. Allt från Jokers kakafoni till läderlappens hjältemodiga uvertyr är en oförglömlig upplevelse. Hela kroppen täcks av gåshud och för en liten stund stannar faktiskt tiden.

Hela slutspurten får mig att önska att de strikta stolarna på parkett, kunde ersättas med ett dansgolv. Jag har aldrig tidigare känt behovet att utföra så stora glädjeskutt i och med en symfonisk konsert. Men så pass suveränt är det.

Så nära ett perfekt betyg

Allt är bäddat för ett tvåsiffrigt betyg, men som alltid spökar den katastrofala akustiken i golfbollen som är Globen. Många nyanser dränks, och då orkestern kör går in i högsta växeln, låter det i värsta fall som ett melodiskt muller.

Även om det är en omöjlig önskan – så hade denna spelning varit en klassiker i en dedicerad konserthall som Konserthuset eller Berwaldhallen.

Men när Inception stycket Time väl ringt ut, och hela publiken stampar i golvet, är det svårt att ha några invändningar. Hans Zimmer har skapat en konsertupplevelse som delvis är helt unik. Lika stilfullt som en kväll med filharmoniker, men samtidigt medryckande och hjärtlig som den bästa pop – eller rockkonsert. En bedrift som bara kan benämnas som makalös.

Betyg 9/10

Bäst: The Dark Knight, Inception, Wonder Woman och introduktionen med Driving Miss Daisy, Sherlock Holmes samt Madagascar.

Ännu bättre: Tina Guo och hennes makalösa skådespel på sin elektriska cello, och såklart hovmästaren själv Hans Zimmer.

Sämst: Att Globen återigen saboterar ljudet. När skall detta elände faktiskt lösa sig ?

Betyg på alla låtar (Obs, då flera stycken är integrerade kommer vissa spår recenseras som ett)

Driving Miss Daisy, Sherlock Holmes (2009), Madagascar 8/10 

En superb öppning, först går Zimmer själv in och desto längre det löper, visas mer och mer av det förstklassiga bandet upp.

Crimson Tide 7/10 

Tempot dras ned en aning och den stora kören får stå i centrum.

Angeles And Demons 9/10 

Oj, oj… Här är det riktiga infernot, Ron Howards uppföljare må vara en utskrattad fars, men ingeting är löjeväckande med detta stycke. På slutet är det som att befinna sig i Heavy Metal-himmelen med ett trumsolo som inte går av för hackor.

Gladiator 9/10 

Ljudet strular i den makalöst vackra Now We Are Free. Men den enorma symfonin från Ridley Scott filmen drar kvällens första riktigt stora applåder.

The Da Vinci Code 7/10  

Zimmer drar en kul liten berättelse om Paris och överlämnar sedan stafettpinnen åt Molly Rogers på fiol. Ännu en stund av lugn innan den riktiga urladdningen.

The Lion King 9/10 

Det där hoppfulla ropet får publiken att skrika av förtjusning. Och alla minnesbilder från den animerade klassikern, får den mest hårdhudade tuffingen att bli en smula blödig.

Pirates Of The Caribbean 10/10 

Vilken urladdning. Tina Guo ställer sig mitt på scenen med sin elektriska cello. Sedan sker ett helt hysterisk framträdande, Nick Glennie-Smith på dragspel springer runt med en papegoja på axeln, och när vi når crescendot står jag andlös.

Akt två

True Romance 7/10 

En kort liten uppladdning efter pausen.

Rain Man 8/10

Finstämd stund där Guthrie Govan får visa sina kunskaper att spela slidegitarr.

Man Of Steel 9/10 

DC Comics och Warner Brothers försök till att imitera Marvel må ha blivit lika lyckat som att sälja sand i Saharaöknen. Musiken däremot, är lika ståtlig som DCs gudalika hjältar.

Wonder Woman 10/10 

Återigen får Tina Guo briljera. Ljusshowen simulerar prinsessan Dianas klassiska färger. Det enda som kan kallas mästerligt i sammanhanget Batman V. Superman: Dawn Of Justice.

The Thin Red Line 6/10 

Det bästa är den snygga grafiken på storbildsskärmen. Ett relativt anonymt spår som ger behövligt andrum efter explosionen i tidigare nummer.

The Amazing Spider-Man 2 10/10 

Jaime Foxx må ha gjort ett gräsligt porträtt av Spider-Man antagonisten. Men denna fusion av Kraftwerk och Wagner är helt förträfflig som konstmusik. Och vilken ljusshow !

The Dark Knight 10/10 

En av världens bästa actionfilmer. Minnena går tillbaka till den första gången man satt som på nålar och såg Heath Ledger skriva filmhistoria. Sedan får vi en liten snutt av Molossus från Batman Begins, behöver jag säga mer ? Konsertens absoluta höjdpunkt.

Aurora 9/10 

Vi får en sista mycket gripande historia, där Zimmer talar om framgångens baksida. För där The Dark Knight-trilogin skrev in sig i samtliga historieböcker, vilar Ledgers och stuntmannen Conway Wickliffes bortgång, som en mörk dimma över succén. Och sedan kom det andra bakslaget, den obeskrivliga tragedin i och med dödsskjutningen i Aurora, Colorado 2012. Istället för att bombardera med strängar, gör Zimmer närmast en begravningsmarsch. Det blir snabbt tydligt att detta är konsertens hjärta.

Interstellar 7/10 

Inte en personlig favorit från Christopher Nolan, men ett stilig framförande som ekar av Strauss och de stora extravaganserna från Stanley Kubricks 2001: Ett Rymdäventyr.

Inception 10/10 

Ett monumentalt mästerverk, både som film och soundtrack. Time är lika fängslande som första gången då filmens fantastiska slut tar vid. Inget kunde fungera bättre som avslutning till denna fantastiska afton.

Årskrönikan 2016 

siberian-tiger-e-entertainment

Med bitter och sargad heder är det bara att ställa sig i ledet av utmärglade och deprimerande åsikter om att det snart gångna året 2016 varit en smärre symfoni i mörker och apokalyps.

Om någon behövde få mer kött på benen, i teorin om att det kan bli värre än värst, är 2016 ett utmärkt exempel. Humanitärt, intellektuellt och kreativt har hela 2016 gång på gång sänkt nivån.

Förluster som Leonard Cohen och Carrie Fisher slog kanske hårdast. Cohen verkade vara i kreativ toppform med sina två sista skivor – främst Popular Problems, som är i minst samma klass som de ofta glömda juvelerna i The Future och Ten New Songs. Att jag och så många nyfrälsta Cohen lyssnare aldrig fick chansen att se poeten och hans helt eminenta band – där The Webb Sisters och Cohens närmaste kreativa partner Sharon Robinson briljerade, kommer förbli ett hemskt faktum.

Att Carrie Fisher inte heller fick se den nystartade Star Wars-sagan få sitt ’’slut’’ kan också bara beskrivas som förfärligt.

Som jag redan nämnt så var stora delar av 2016 uttömt kreativt. Ingen kan ha blivit lycklig av ihåliga, skramlande och hjärtlösa själsslukare som Independence Day Resurgence eller Inferno.

På spelfronten blev cynikerna och skeptikerna matade med ammunition i och med anskrämliga produktioner som Mafia 3, som representerar slentrian i sin värsta form.

DC Comics/Warner Brothers fortsatte sin kamp mot klockan som tickar ned som en domedagsmaskin. Batman V Superman: Dawn Of Justice förblir en kavalkad i dålig regi och ännu sämre manus.

Den följande Suicide Squad är inte ens värd en kvävd viskning. Att se det makalösa arv och skafferi av möjligheter – som DC Comics faktiskt besitter, blir det smärtsamt att bevittna denna massaker av karaktärer som Jokern, Wonder Woman och Batman.

I tider som ofta kännas mörkare än den mest nedsläckta Tim Burton film (innan 2000-talet) är det inte speciellt konstigt att förstå att filmer – som lät oss fly undan verklighetens mardröm, slog hårdast, både hos publik och mig själv.

Disney spände sina redan stora muskler och fortsatte stärka sitt ljuvliga Marvel-universum med den helt hejdlöst spektakulära Civil War. Doctor Strange som fick stänga årets upplaga av Marvel-satsningen, slog dock alla förväntningar. Underhållningen och finurligheten togs till skyhöga nivåer i en film som inte kunde sluta bjuda på sig själv.

I ett annat universum långt, långt borta fortsatte Lucasfilm VD’n Kathleen Kennedy sin upprustning av världens kanske mest älskade nördmanifestation. Vi är nu uppe vid jämnvikt mellan de bra Star Wars-filmerna och de usla. Om Episode VIII träffar lika hårt som en käftsmäll från K-2SO kan vi nog konstatera att Star Wars förblir en ostoppbar kraft.

Rogue One: A Star Wars Story är årets största film på så många plan. Att se den bubblande kärleken som vilat hos regissörer som J.J Abrams och Gareth Edwards explodera, är en välsignelse som verkligen inneburit ett nytt hopp (ursäkta alla Star Wars-liknelser) för storbudgetfilmen.

Disney skulle också bjuda stora ögonblick i och med den sorgligt förbisedda Pete’s Dragon.

David Lowery visar att man kan skapa en familjefilm som innehar djup, känslor och värme utan att nedvärdera publikens intelligens.

Animationsstudion Laika gav oss visuell huvudvärk med sin mix av Beatles covers och japansk feodalism i Kubo Och De Två Strängarna.

För den lite mindre filmen stod Tom Ford och J.A Bayona för de mest drabbande stunderna. I Fords Nocturnal Animals får vi en blandning mellan avtrubbad modern dekadens och mörk nihilism. A Monster Calls ger oss istället ännu en anledning till att älska drömmar och förhoppningar

Bruce Springsteen visade igen varför ingenting kan jämföras med hans gudomliga spelningar som detta året ansågs korta om de tog slut vid tre timmar. Från intimiteten i Brooklyn till den helt vilda festen i Madrid bjöd varenda konsert på något minnesvärt för resten av livet.

Slutligen så har 2016 inneburit enormt mycket för Tiger Film. Vi har växt så sakta och äntligen lyckats hitta en form och publiceringsfrekvens, som vi hoppas och tror kommer fungera för både oss och er läsare.

Ett stort tack till alla läsare som valt att följa med på denna oförutsedda men förhoppningsvis stora resa.

Vår Star Wars-utställning som vi arrangerade tillsammans med Filmstaden Täby hör också till en av årets höjdpunkter. Tack till personalen och ett extra tack till Gustav och Elliot.

Stort tack till alla fantastiska biobesökare som visade sådan entusiasm.

Också ett enorm tack till UIP Sverige, Disney, Stockholm Filmfestival och Sony Entertainment som låtit oss få delta på deras pressevent och respekterat vår integritet.

Vi hoppas såklart på ett ljusare 2017 där vi växer ytterligare och där ännu fler av er väljer att hoppa på detta tåg av vansinne och oväntade äventyr.

Tack till er alla och gott nytt år !

Suicide Squad ser inte kul ut – en kritik av DC’s kommande filmprojekt  

Mer Batman relaterat.

Jag kan faktiskt inte erinra mig ett enda tillfälle där något som baseras på Bob Kanes skapelse Batman på otroliga 70 år, inte fått mig att dra igång den starkaste av utombordsmotorer och åka ut på det stora hypehavet. Men i och med trailern för kommande Suicide Squad och

Batman V Superman: Dawn Of Justice (en av de sämsta titlarna på länge) känner jag ingenting annat än en total apati. Något som borde vara fullkomligt omöjligt när det kommer till en figur som haft en sådan inverkan på mig sedan barnsben.

Man skall såklart akta sig noga när det kommer till att döma något innan hela anrättningen serverats. All den där skepsisen mot Heath Ledger kom tillbaka som det mest laddade slaget från Cassius Clay, ett slag som träffade de flest nej-sägare rakt i ansiktet – jag själv inkluderad. Ledger visade sig – som vi alla vet nu, vara helt utomordentlig,legendarisk,genialisk och så kan man fortsätta beskriva det odödliga porträtt av hans Joker i The Dark Knight. Men det där var 2008. Idag 2015 och framåt känns DCs och Warners planer på att mer eller mindre imitera konkurrenten Marvels lyckade koncept, både trött och oinspirerat.

Warner Brothers sätter allt på att deras ’’reverse engineering’’ skall fungera – att introducera så många karaktärer man kan på så kort tid som möjligt för att snabba på den oundvikliga ensemble monoliten som kommer i och med Justice Leauge.

Ett drag som jag tror kommer sänka sjösättningen av DC Comics diverse flaggskepp. Att introducera Wonder Woman,Cyborg,Lex Luthor samt Aquaman i Zack Snyders kommande Batman V Superman: Dawn Of Justice känns desperat och illa genomtänkt. Om vi nu kämpade som vildar med att förstå förstå den spaghetti-tallrik av trådar och uppbyggnad som var The Avengers: The Age Of Ultron, vågar jag knappt titta in i spåkulan för Znyders film som också beryktas vara världens dyraste med över 400 miljoner dollar i budget.

Kritiken och mitt starka tvivel för det projektet kan sparas till ett helt separat inlägg, detta fokuserar huvudsakligen av min kritik av den scener och bilder vi fått se av Suicide Squad 

Det är inte med något större behag jag går ut på den styva linan som innebär att kritisera filmer i förtid. Men Suicide Squad ser tragiskt dålig ut i min mening. Oron börjar med regissören David Ayer. Harsh Times,Fury och inte minst Sabotage (som knappt är värd en enda stavelse) var kallduschar av den värsta sorten. David Ayer regisserar med klumphänder och fötter, helheten uteblir och han tappar bort sig själv i en djup skog av förutsägbarhet och ibland rent skrattretande dramatik.

Fury var oftast patetisk i sin vilja att visa andra världskrigets fasor. Redan i introduktionsscenen i det amerikanska lägret öser Ayer på med allt han kan, brutalt våld,stympade soldater och andra hemskheter. Önskan om att placera sig bredvid Spielbergs ikoniska Rädda Menige Ryan är plågsamt tydlig. Det är så pass taffligt och befriat från elegans eller stil att man känner sig moloken och nedslagen. Spielberg,Scorsese och urfadern till allt filmvåld Akria Kurosawa – för att bara nämna några, använder våldet som en faktisk byggsten för att föra fram och bygga sin berättelse. Ayer känns för det mesta bara tråkigt högljud och tröttsam med sitt grovhuggna sätt att berätta.

Furys försök till att skapa spänning eller intensitet föll som magra julgranar i stormen Gudrun. Scenen där Brad Pitt och hans erbarmliga samling av så kallade mannar, möter en tysk tiger tank är inget annat än ett praktexempel på dåligt filmskapande. En textremsa flyger upp på duken för den tyska besättningens dialog. Sedan får vi ett par snabba klipp , skott som avfyras, mer klipp och sedan är det slut. När scenen är över sitter jag som det största av fån och undrar vad som var poängen i denna meningslösa sekvens ?

Det grovhuggna sättet Ayer gör film på kan bara liknas med att tugga i sig ren cellulosa, gott om fibrer men ingen näring – mycket väsen för ingenting.

Suicide Squad är för mig lika intressant som gårdagens text-tv översatt till polska. Trailern ger en försmak över Ayers så vanligt klumpiga filmskapande –  fånig dialog, trist estetik och ja, listan kan göras lång.

Och nu kommer vi till den stora kontroversen – Jared Letos Joker. De redan omdiskuterade tatueringarna sticker i mina traditionella-Batman ögon, vad är iden med att förvränga en figurs estetik till den här graden av hemskt omdöme ? Den senaste bilderna på clownprinsen av brott får mig enbart att sucka djupt. Det känns inte rätt,intressant eller ens det minsta spännande.

Övriga skådespelare inger inte heller något större hopp. Will Smith må vara den sista bastionen för namn som faktiskt kan ändra de ekonomiska vindarna. Men att ge honom rollen som den ytterst tråkiga och intetsägande lönnmördaren Deadshot är för mig helt obegripligt. Som många andra redan noterat är oddsen för att Smith gått med på ett längre kontrakt mycket osannolikt. Om Deadshot nu delegeras till den fogmassa karaktären alltid varit och får spela andra fiol, är det såklart trevligt att kunna stoltsera med en magnet som Smith på affischen. Vi vet som sagt inget ännu om vem som kommer leda ensemblen, men att en skådespelare med ett så välrenommerat komplex som Smith skulle gå med på att agera utfyllnad kan man ställa sig frågande till. Den kritiska kör som redan förutspår att Smith blir en engångsföreteelse ser jag inte som helt omöjligt.

Cara Delevingne må be alla sina kritiker att göra alla tänkbara vulgariteter och dra åt skogen på diverse sociala medier. Men även om hennes Enchantress bara skulle bli ombed att göra en Pan liknande instats (alltså ingenting) så har vi nog ingen monumental skådespelsuppenbarelse att vänta oss, och då är jag artig i mitt tvivel.

Min kritik kan egentligen bara fortsätta, Viola Davis saknar pondusen och kraften för att spela den stenhårda Amanda Waller. Margot Robbie är för stel och saknar den busiga charmen som Harleen/Harley Quinzel alltid burit med sig. Killer Croc ser ut som en sliten fotbollshuligan.

Om fantasi kunde bli verklighet, skulle jag försiktigt men bestämt ta den där fryspistolen som superskurken Mr Freeze stoltserar med och frysa ned termometern för Suicide Squad förbi nollan och på stadig färd nedåt i slentrianlandet. Ungefär så varmt och levande känns det här projektet för tillfället.

I smell death on you. I don’t need to fight you, I just need to wait. And then…I will feed on your corpse.” – Killer Croc, Batman Arkham City

Bildgalleri

Vi fortsätter på vår spartanska och enkla väg, vi har nu öppnat vårt bildgalleri där de första bilderna är från årets Gamex/Comic Con. Vi är oerhört glada att få göra denna minimala expansion. Detta galleri kommer få se stora uppdateringar med tiden och vi lovar att förbättra oss när det kommer till kvalitet och mängden bilder.

Slutligen ett stort tack till alla er cosplayare som vara generösa nog med sin tid.

DSC_0092

”I’m no Picasso but…’’ – Jack Nicholson/ The Joker, Batman (1989)