Lejonkungen (2019) Recension

All images courtesy and copyright of Walt Disney Studios 2019

Summering: En ursnygg och energisk nyversion av den animerade superklassikern. 

Det finns en skillnad mellan att renovera och att restaurera… Varav det första alternativet – ibland, innebär att allt kastas och ersätts med vit och kall slentrian, som förtar all form av personlighet eller identitet. En restaurering – kan, innebära att man bevarar det som finns, byggnationen förstärks och förbättras, samt moderniseras med nutida bekvämligheter som luftkonditionering och fräscha toaletter. Slutresultatet kan till och med överträffa sitt original. 

Lejonkungen – årgång 2019, hör till det senare alternativet. Iron Man-regissören, Jon Favreau, tillför sin igenkännbara värme, humor och entusiasm till en nyversion som är fast besluten att bevara så mycket som möjligt, och där de – få och små, förändringarna är infogade med största  försiktighet. 

Disneys moderna adaptioner – utav sina mest klassiska animerade filmer; Skönheten och Odjuret eller Maleficent, har mottagits aningen svalt utav kritiker, men istället blivit stora publiksuccéer. Det går inte att skaka bort olustigheten som uppstår då Emma Watson drar runt i en skrikgul ’’bakelse-klänning’’ medan hon dansar med en lurvigt digitaliserad Dan Stevens. 

Att tecknad film kan vara lika färggrann som den årliga karnevalen i Rio De Janeiro är problemfritt, men då människor av kött och blod, skall iklä sig dessa extravaganta kostymer och vandra runt i lika färgstarka kulisser, med tillhörande – sylvasst digitalt foto, så blir det visuella resultatet oftast skrikigt och platt.     

Därför är en film som Lejonkungen, mer lämpad att förvandlas till ett digitalt trolleritrick. Filmmakarna behöver inte ta någon hänsyn till hur skådespelare kan tänkas se ut i smink eller utstyrslar, det mest mänskliga – formmässigt, som vi stöter på är guruapan Rafiki. 

Precis som i sin nyversion av Djungelboken, så tar Favreau och instiftar en – lite, mörkare och tuffare ton än det animerade originalet. Där historien om Mowgli och Baloo, först förekom i skriven form utav Rudyard Kipling, så är Lejonkungen ett Disney original. Justeringarna och förändringarna i Djungelboken var således mer förståeliga – då man arbetade efter två ursprungskällor – novellen och filmen. Här är denna balansgång inte relevant, från och med första bildrutan så står det klart att detta är en nästan hundraprocentig adaption. 

’’Den (moderna) kung vi behöver !’’ 

Den legendariska öppningsscenen, som ackompanjeras av Hans Zimmers mästerliga musik – tillsammans med sångaren Lebo M ikoniska glädjerop, framkallar osannolika mängder gåshud. Scenen må ha varit vacker i animerad form, men nu har denna klassiska sekvens blivit visuell poesi, detaljnivån och det osannolikt verklighetstrogna renderingarna gör tittaren gråtfärdig. Man är maniskt besatt av att få med identisk komposition och exakta kameraflygningar. 

I värsta fall kunde detta blivit aningen tradigt och blivit till en menlös karbonkopia, men genom sin spektakulära digitalteknik och Favreaus energi, så blir de klassiska scenerna pånyttfödda i detta visuella fyrverkeri.

Scener som både skrämde och exhalterade oss som barn, är precis lika intensiva och kraftfulla som för 25 år sedan. Att speltiden på två timmar knappt märks av, blir ännu ett bevis på hur medryckande och underhållande filmen är.

Även om vi vet hur sagan kommer sluta, så finns det en konstant spänning i att uppelva de mest minnesvärda scenerna med nya och moderna medel, framförallt så smittar Favreaus entusiasm av sig. De få tillägg som gjorts är så pass diskreta att de nästan kunde ha sparats till de bortklippta scenerna för den framtida Blu Ray-skivan. 

’’Tämligen ute med… extravaganser’’  

I den animerade förlagan, så förekommer ett antal surrealistiska inslag – som tangerar att bryta den fjärde väggen, dessa är som mest uppenbara i de olika musiknumren. 
Låtarna och framförandena finns fortfarande kvar, men har tonats ned. 

Därmed så är de slut med Broadway spektakel – med rosa flamingos och animaliska dansnummer. Detta är helt i linjen med Favreaus önskan att framställa en – aningen, mer vuxen version.

Detta mer ’’realistiska’’ handlag är dock inte helt problemfritt. Där ett gäng följsamt animerade – och icke verklighetstrogna, djur, kan uttrycka mänskliga känslor, så är det nästintill omöjligt för ett fotorealistiskt lejon att uttrycka så mycket som skulle behövas för att verkligen gripa tag i publiken på ett emotionellt plan. Efter att ha sett mardrömmen som är Sonic The Hedgehog, så får vi vara glada att Disney och Jon Favreau inte haft det dåliga omdömet att stöpa om sina figurer till skräckinjagande monster. 

För stora känslor för ett lejon 

Problematiken framkommer då man kombinerar skådepelares röster med det som sker på vita duken. Ensemblen är namnkunnig – Donald Glover, Beyoncé och Chiwetel Ejiofor, varav samtliga insatser är starka, men samtidigt är de för nyanserade för att kunna uttryckas hos ett kattdjur, eller för den delen en fågel. John Oliver har det tufft i rollen som den näsvisa Zazu – som för den delen inte har en suck gentemot Rowan Atkinson insats, men över det så Oliver fångad i en näshornsfågels kropp, vars enda sätt att uttrycka något är att öppna och stänga näbben, komiken som många gånger är menad att bli av faller platt.

Humorduon Timon och Pumbaa är däremot lika magiska som sina animerade motsvarigheter. Seth Rogen och Billy Eichner är helt lysande i sina roller som det lättretade svinet och den karismatiska surikaten. Rogen kan mycket väl göra sin bästa roll någonsin i… 

Men självklart så är det James Earl Jones som visar vart skåpet skall stå. 
Jones röst dånar likt en olympisk gud, att den numera 88 år gammal skådespelaren kan leverera ännu en insats som tar järngrepp kring filmen och publiken, är både rörande och mäkta imponerande.  

Lika fantastiskt som för 25 år sedan 

Vi har redan varit inne på filmens osannolikt häftiga tekniska tillgångar. Men steget mot digital fotorealism tar ett nytt steg i flera scener. Ett antal sekvenser känns som hämtade ur National Geographic, från ett tekniskt perspektiv så är detta en genialisk uppvisning i vad som kan åstadkommas med de bästa specialeffekterna som pengar kan införskaffa. 

Och de där tillfällena då bild och musik är i perfekt symbios, och vårt inre barn både gråter och applåderar, så är denna version av Lejonkungen precis lika minnesvärd och fantastisk som för 25 år sedan. 

Betyg 8/10 

De Bedragna Recension 

003

Copyright UIP 2017

Fram tills sin avslutning är De Bedragna en utdragen, död och provocerande långsam historia som enbart bekräftar faktumet att Sofia Coppola är helt vilse i Hollywood. 

Sofia Coppola, engångsundret som tog filmvärlden med storm efter Lost In Translation och som spåddes bli en urkraft bland moderna filmskapare. Men sagan tog slut då Bill Murray och Scarlett Johansson fick sin sista kyss och de båda vandrade tillbaka till sin osäkra framtid.

Efter den makalösa urladdningen som var fylld med humor, insikt och underfundighet så irrade Sofia Coppola bort sig, inte helt olikt sin far Francis efter hans mardrömslika inspelning av Apocalypse Now.

Marie Antoinette var så upphaussad inför sin premiär att det inte kunde bli något annat än en besvikelse. Allt som gjorde Lost In Translation makalös hade ersatts av en prålig yta som enbart lämnade mig kall inombords.

Och efter det bakslaget var det som att Sofia Coppola gick in i väggen. Hennes senaste film The Bling Ring från 2013 med den som alltid helt erbarmligt usla Emma Watson, är en uppblåst och dryg åktur som inte kunde bestämma sig för om man skulle applådera eller bespotta filmens karaktärer.

001

Seg

De Bedragna är definitivt mer uthärdlig än att se ett gäng bortskämda och odrägliga småtjuvar härja omkring, men problemen som ointressanta karaktärer och alldeles för lågt tempo kvarstår. Coppola gör stillsamma filmer, det greppet har hon nyttjat sedan debuten The Virgin Suicides, där allting har fått ske i ett makligt tempo.

Men här tas denna egenskap till sin spets och resultatet blir närmast provokativt. I någon förvriden version av Sergio Leones värsta stunder i Once Upon A time In America, visar Coppola upp något sjukligt beroende kring att visa upp närbilder på rengöring och urvattnande av en tvättsvamp.

Om Sofia Coppolas tidsbild skulle överföras till verkligheten skulle ett dygn vara minst 70 timmar långt.

004

Gräsligt fult foto 

När vi ändå diskuterar det visuella och i synnerhet fotot, så har man valt ytterligare en väg som skapar stor ilska. 1800-talets Amerika var en emotionellt dämpad plats, där känslorna fick stängas inne. Men för att kunna göra en film där karaktärerna stramar emot och döljer sitt innersta, krävs det en intimitet. Man måste ha de bästa av skådespelare som kan förmedla stora känslor genom små gester.

Tyvärr så är detta omöjligt pga två skäl, det första är ett foto som är så murrigt och fult att det knappt går att urskilja om det är Nicole Kidman eller Kirsten Dunst som står i förgrunden. Allting belyses nästan bara av stearinljus, det är lättare att navigera inne på den Madame Tussauds nedsläckta skräckkabinett.

Just de nämnda skådespelarna är också helt askgrå – på alla fronter. Inte nog med att hela färgpaletten är som en bild av Tjernobyl efter härdsmältan, sminkningen får samtliga aktörer att se ut som något som hör hemma i The Walking Dead.

Ätit spik

Elle Fanning, Kidman och Dunst ser alla ut att ha fått spik serverat till sig av cateringfirman. Till och med de fnissiga skoleleverna verkar ha bevittnat Sundsvall brinna ned. Trots att bakgrunden är det omåttligt brutala inbördeskriget mellan syd och väst, så verkar denna lilla skola vara en oas som inte alls blir påverkade av utsvultna soldater och massmord på slagfälten, trots att hela regementen marscherar förbi.

Så med sitt provocerande låga tempo och skådespelare som enbart inspirerar till sorg, så är De Bedragna en ren ångestbomb, som inte på något sätt får mig att se fram emot att behöva spendera nittio minuter med denna manodepressiva domedag.

När till och med Suffragette med Carey Mulligan i huvudrollen framstår som Die Hard vet man att något är fel.   

sub-buzz-9584-1497641705-2

En tryckande final

Men så helt plötsligt händer något, i en hastig tredje akt så vaknar Coppola till liv och verkar inse att hon faktiskt regisserar en film som allmänheten skall se. Då drar hon fram sin skarpaste dramatik och skapar en tryckande stämning. Då lyser plötsligt Nicole Kidman upp och får mig att intressera mig för hennes blottade elever.

Det ser fortfarande bedrövligt ut och Kristen Dunst verkar ha lika mycket intresse av sin instats   som för sin årsgamla skattedeklaration. Men tillslut så får jag lite mer förståelse för berättelsens styrka. Det tillkommer ett djup som vi inte sett skymten av tidigare.

Genom denna försenade uppryckning räddas filmen från ett totalt bottenbetyg. De negativa faktorerna är dock så stora att det inte kan benämnas som något annat än ett totalt slöseri med tid och energi.

Betyg 4/10 

Skönheten och Odjuret (2017) Recension

013

Copyright Disney 2017

Trots enorma resurser och fantastiska biroller så lyckas inte Skönheten Och Odjuret skaka av sig en känsla av obekvämhet. Ett par scener bjuder på stor tillfredställelse, men för det mesta är det rejält fånigt.

Att se Skönheten Och Odjuret kan bara liknas med en opålitlig motorväg, som ibland är mjuk, men som för det mesta hugger till med dåligt väglag och gupp. För även om ett par sekvenser skänker den där patenterade Disney värmen och flera scener exploderar visuellt, så är helheten en bar och alldeles för ofta flamsig historia.

Jag hamlar själv i en både pinsam och intressant sits i och med denna recension. Som en av de få som inte såg Disneys animerade version från 1991 i de påtänkta unga åren. Istället går jag in relativt främmande, för samtliga vinkningar och tolkningar av sekvenser och musikaliskanummer.

Berättelsen är vad den är. Rak med tydliga definitioner av ont och gott. Där är det omöjligt att kritisera de självklara bristerna. Det riktiga fallet sker i filmens ständiga flängande mellan vad som kan kategoriseras som imponerande till rent värdelöst.

Långt ifrån elementärt Watson  

Så fort Emma Watson trampar in i bild börjar hela det filmiska bygget skälva. Watson verkar inte ha mognat eller brytt sig om att utvecklas sedan hon lämnade Hogwarts. Det är en porträttering som är iskall och helt omöjligt att ta till sig. Watson känns helt avstängd från övriga karaktärer. Vilket gör att romansen mellan Dan Stevens getabock till odjur blir helt obruklig. Stevens är dock rejält stoisk och så närvarande man kan vara bakom performance capture-pluppar.

Men när hela duken fylls av färger och dyra specialeffekter och Watson svarar med att se ut som Margaret Dumont från valfri bröderna Marx-film (ryktet går att Dumont aldrig förstod Marx humor) skär det i samtliga synapser.

Miserabelt

Disney har valt en adaption som behåller de musikaliska inslagen. Tyvärr funkar det sällan, då jag får obehagliga vibbar från Tom Hoopers gräsliga filmatisering av Les Misérables, med scen på scen som snarare liknar ett utdraget skämt. Man har helt och hållet glömt bort att vad som inom animation funkar väl, inte gör sig bra på spelfilm. Den klassiska sången om skurken Gaston, blir ett platt fall som för tankarna till Romance And Cigarettes av John Turturro, där man vältrar sig i trams och överdriven presentation. Efter att ha bevittnat perfekt balans mellan melodramen och ohämmad glädje i La La Lands mästerliga sånger, är detta ett rejält bakslag.

Här slår också Watson till igen med en sånginsats som ofta får mig att fundera på om en röstmaskin har varit framme och spökat, samt trimmat bort de mest falskklingande tonerna. Det finns bara en musikalisk scen mot finalen, där regissören Bill Condon får till precis rätt tempo och skådespel från en helt ljuvligt slemmig Luke Evans som den odräglige Gaston.

Men när det tillslut kulminerar i att bli en ren Fantomen På Opera hyllning får jag sätta mig i kraschposition.

Fuskbygge 

Specialeffekterna är också lika opålitliga som valfri hantverkare från TV4 programmet Fuskbyggarna.

Introduktionen bjuder på en komplett supernova i färger och väldesignade kostymer. Här hjälper det enorma IMAX-formatet till. Men sedan börjar det halta. För där alla sekvenser som tar sin plats inomhus (framförallt i det enorma slottet) genomsyras av en enorm känsla för detaljer och trovärdighet, blir alla delar utomhus katastrofalt fula. Det ser ibland så risigt ut – med sina platta kulisser och studiobelysning, att jag tyvärr måste jämföra det med Ella Den Förtrollade med Anne Hathaway i huvudrollen, ett betyg som inte på något sätt kan ses som bra.

Odjuret själv ser till en början helt godkänd ut, men när han träder fram ur mörkret och placeras under dagsljus, rasar illusionen ihop som en punkterad ballong på ett barnkalas.

Går till överdrift 

I många lägen slår också de visuella explosionerna över och tar an en form som liknar någon överdriven burlesk show i Las Vegas.

Men på slutet sker en liten uppryckning. Här bjuds på en helt fantastiskt fartfylld scen där de fantastiska birollerna som utgörs av Ian McKellen och Ewan McGregor, bland annat, lever loss och fyller salongen med finnes, humor och värme.

Och visst får vi en typisk Disney sentimentalitet som på ren råstyrka lyckas med att beröra minimalt.

Skönheten och Odjuret är i små portioner god familjeunderhållning. Synd då att vi får allt serverat på samma tallrik, med ett hot om eventuellt stryk om samtliga rätter inte sväljs hela.

Betyg 4/10 

Bäst: Ian McKellen, Ewan McGregor och vissa av de fantastiska kulisserna.

Sämst: Emma Watson och den ständiga viljan att leka Andrew Lloyd Webber.