Image courtesy and copyright of Nonstop Entertainment  2018

Summering: Simpel men effektiv skildring av ett alltför ofta förkommande öde i det vansinne som är kändisskap och rikedom. 

Om man skall vara kortfattad kring Kevin Macdonald’s dokumentärfilm om sångerskan Whitney Houston, så kan man utan större problem kalla den för traditionell, i huvudsak fungerar den som en omfattande biografi, vi får följa med från barndomen till den tragiska döden år 2012. Till en början känns det hela något för standardiserat, Macdonald använder inte några läckra tricks som i den nervpirrande Touching The Void – där han blandade intensiva intervjuer med hisnande spänning i form av dramatiserade bilder, då bergsbestigarna Joe Simpson och Simon Yates såg döden i vitögat, här utspelas allt rättframt och enkelt. 

Fördelen med den här simpla presentationen är uppbyggnaden som sakta men säkert banar väg för ett väldigt objektivt porträtt av Houston som person och hennes predikament. Andra dokumentärer som rör sig inom celebra kretsat får sällan en genuin inblick i händelseförloppet eller människan då så få av personerna som verkligen varit där, inte väljer att delta. Macdonald har lyckats samla ihop de flesta som stod allra närmast Houston, såsom familj, nära vänner, till och med hennes kontroversiella exmake Bobby Brown.  

Tillsammans med ytterst privata och avslöjande filmer från Houstons privata liv bortom rampljuset, så skapar man en medryckande upplevelse där man nästan kan känna sig delaktig i sångerskans tragiska historia. 

Uppgång och fall 

Iden med att skildra ett uppgång och fall är knappast något nytt under solen, men då vi återges alla händelser och skandaler från detta nakna perspektiv, så blir det betydligt mer plågsamt att bevittna då Houston gradvis bryts ned som människa och sakta men säkert går mot sin tragiska död. 

Det är ett liv som kantas av ambition, osäkerhet och opportunister som enbart ser guldgruvan som Houston just slagit upp dörrarna till då hon inleder sin framgångsrika karriär. Att vi både får se bilder och höra historier om Michael Jackson och Elvis Presley gör det hela än mer upprörande och svårsmält. 

Kevin Macdonald vågar dock leka lite med formatet på sina ställen, vid ett par tillfällen slänger han in bilder och scener från upploppen i Houstons hemstat New Jersey, han tar även upp USA’s intolerans mot homosexualitet och etniciteter under 80-talet. Musiken får då en helt annan kontext, de smäktande och överdrivet emotionella sångerna känns relevanta då Macdonald visar upp dess inspirationskraft för en hel generation som enbart blivit delegerade till att förföljas och nedvärderas. 

Perilous fight

Absolut starkast är då vi får se den legendariska tolkningen av den kontroversiella nationalsången Star Spangled Banner från 1991 års upplaga av Super Bowl. Star Spangled Banner är ett stycke musik som både upprört och tröstat sedan den skrevs för 200 år sedan. Då framförandet visas upp så blandar man in ett par våldsamma bilder från upploppen i New Jersey. I det tillfället förstår man Houstons verkliga inverkan på samhället och varför folk var beredda att betala stora summor för att se henne uppträda live i ett helt katastrofalt comeback försök år 2010.   

Filmen må vara enkel och det tangerar återigen den där eviga frågan om detta bör visas på en bio i tider då streamingtjänster är så utbredda. Man blir också lite undrande till ett par beslut som tagits, mot slutet av filmen slänger man in ett par oerhört laddade och mörka avslöjanden kring sångerskans barndom där hon sägs ha antastats av en nära släkting. Detta känns felplacerat så pass sent i filmen och det hade varit effektivare att visa detta tidigare. Vi skulle då fått en mer omedelbar förståelse kring varför Houston valde att dränka sin många sorger i droger och en destruktiv hedonism. 

A Whole Lot Of Dope

Slutspurten drabbar också hårt. Man brukar säga att historien inte upprepar sig utan rimmar, men i fallet med skådespelare och sångare som går ur tiden (för tidigt) vekar det som att vi aldrig flyr undan detta hemska stigma. Med Tim Berglings bortgång färskt i minnet blir det smärtsamt att se de bitar då Whitney Houston – mer eller mindre, sitter ensam i sin arkitektoniska mardröm till hus och är så påverkad av diverse substanser att hon knappt vet vart hon befinner sig.

Som hastigast får vi även se den mardrömslika miljö hennes dotter Bobbi Kristina Brown fick växa upp i, just då ställer man sig frågan hur det kan sluta så illa för människor som till ytan verkar ha allt… En fråga som både skrämmer och fascinerar. 

Whitney må inte vara extraordinär som dokumentärfilm, men den är solid och mycket medryckande, till och med för en som aldrig ägt en enda skiva. Enbart det borde räcka som en en stor pluspoäng. 

Betyg 7/10