Zhang Yimou återvänder efter en hel radda med skakiga filmer till fantasi och masskoreografi. Dock räddar inte det en för det mesta usel film. 

För ungefär tio år sedan hade en film som The Great Wall varit ett mindre fenomen i filmvärlden. Vid den tiden var jag verksam som praktikant för en butik som specialiserade sig på asiatisk import. Då hade vi tagit in ett massivt parti av Zhang Yimous Curse Of The Golden Flower – en riktigt usel film skulle det visa sig. De sålde som smör, till och med den extravaganta specialboxen. Uppståndelsen kring att ha denna exotiska vara direkt från Hong Kong – var som jag minns den, stor…..

Vid den tiden var fortfarande Yimou en ledstjärna i filmindustrin, som var på väg att kunna stoltsera bredvid de bästa av regissörer. Hans Hero från 2002 är fortfarande en otrolig åktur.

Intresset finns inte 

Idag har världen förändrats. Så kallade ’’dumma’’ telefoner har begravts. DVD och även Blu Ray formatet hostar och rosslar på sin dödsbädd. Yimou framkallar idag knappt tysta viskningar i och med annonseringar av nya projekt. Hans senaste film The Flowers Of War rämnade som självaste Hindenburg ekonomiskt.  Bara det faktum att The Great Wall placerats i perioden januari till mars (en mer eller mindre dödsdom mot filmer) är indikativ på hur litet intresset blivit för actionfilmer som förlitar sig på tekniker från 90-talet, e.g vajrar och hård koreografi.

Men skam den som ger sig tänkte Legendary Pictures, och slänger återigen ett par namnkunniga västerländska aktörer, samt lite engelsk dialog. Allt i tron om att det kan öka chansen för kommersiell framgång den här gången.

Resultatet blir ett stolpskott som skickar tillbaka bollen rakt i ansiktet på anfallaren. The Great Wall känns lastgammal, försenad och bitvis helt meningslös.

Stadig nedgång och oattraktivt 

Zhang Yimou började redan i House Of Flying Daggers visa en oroväckande nedåtgående trend. Hero förblir den absoluta toppen för filmer med balettstrider och akvarellpalett. Yimou har sedan dess bara gått längre och längre ned för trappan, som förr eller senare leder till B-filmens otäcka domäner.

Känslan för detaljer och vacker bildkomposition, verkar ha försvunnit någonstans i de där bergen där Att Rida Ensam I Tusen Mil tog sin plats. The Great Wall verkar istället ha fått närbilder på hjärnan. Hela filmen är mer eller mindre en konstant in-zoomad närbild på ansikten. Om detta hade varit ett närgånget drama i lägenhetsmiljö må det ha fungerat. Men i en gigantisk produktion som detta blir det istället skrämmande klaustrofobiskt. Efter att vi fått spendera den elfte närbilden på Matt Damon och hans lösskägg – från förra årets julafton, börjar paniken sprida sig. Särskilt vackert är det inte heller.

John Woo möter Pirates Of The Caribbean

Hantverket är ibland rustikt och detaljerat. Andra gånger lika tamt och viktlöst som Warcraft: The Beginning. De absolut värsta delarna där filmen praktiskt taget stampar ned i klaveret, skapas otäcka associationer med de två katastrofala uppföljarna till Pirates Of The Caribbean.

Allting förblir gammalt och förlegat. Det är som om någon skulle rusa in i rummet och högljutt deklarera att de just upptäckt fördelarna med en bil framför en åsna.

John Woo stigmat fortsätter. Där urtråkig slowmotion får stå i centrum i evigheter. Resten av försöken till action läggs på slagfältssekvenser som drar tankarna åt Stephen Sommers outhärdliga Mumien-filmer.

Det är otroligt utmattande men helt befriat från att vara det minsta spännande. Evigheter är ett bra ledord för The Great Wall. De mest utmärkande är de oändliga scener där folk springer fram och tillbaka. Tillslut börjar man fundera om vi inte ser en forntida version av ett motionspass på Friskis och Svettis.

Vaktmästare Dafoe 

Berättandet är inte heller mycket att bli lycklig över. Den är förvirrad och bitvis rent idiotisk. Inte ens duktiga aktörer som Willem Dafoe, Damon och Andy Lau får något liv i de här våta filtarna som skall föreställa karaktärer. Dafoe (en personlig favorit) är nästan plågsamt tam som… ja, glorifierad vaktmästare.

Denna ensemble skvallrar också om hur obeslutsam filmen är. Många gånger är det ett steg tillbaka till Curse Of The Golden Flower – där absolut ingeting sker. Medan  de flesta sektioner innehållande Matt Damon känns som något ur en riktigt billig TV-film.

Klister och hammare ? 

Yimou verkar ha fogat samman hela filmen med en slägga och lite Karlssons klister, det är grovhugget och otäckt rörigt. Försöken till så kallad humor kan höra till bland det mest patetiska jag sett på ett bra tag. Där blir det lika fånigt som när vuxna människor berättar snuskhistorier som är torrare än en öken.

Ibland – och då understryker jag ibland, kan man – om man kisar med ögonen och koncentrerar sig så svetten sprutar, se en atomsikt liten bit av de stora ögonblicken från Hero. Och då bör man vara mycket, mycket optimistisk.

Slutligen så kan allt summeras med att det här hade varit måttligt intressant för över ett decennium sedan. Men idag är The Great Wall en fossil som hade gjort sig bäst i en utställning för utdöda arter.

Betyg 2/10

Bäst: Det är drygt bara 100 minuter.

Sämst: Att det är 100 förlorade minuter som jag inte ser någon möjlighet att få tillbaka.