Peppermint Recension 

0132

All images courtesy and copyright of SF Studios 2018

Summering: Buskis i Los Angeles, Pierre Morel gör återigen bort sig. 

Nej, Peppermint är inte en förlorad familjemedlem som tillhör John Wick eller Atomic Blonde. Affischen må ge en föraning om att Jennifer Garner skall börja utföra samma koreograferade action infernon som Charlize Theron eller Keanu Reeves, om detta vore ett marathon i storstaden så skulle Peppermint inte ens hitta till startlinjen. Förklaring till varför är lätt att hitta då man ser till vem som regisserat – Taken regissören Pierre Morel. 

Taken är nästan omöjlig att bedöma för min egen del. Det katastrofala manuset och Liam Neesons totalt uttryckslösa skådespel får mig fortfarande att undra om det är menat som en parodi. Den lilla humorn som finns att hitta uppstår snarare pga filmens skrattretande oförmåga att producera något av kvalité. Precis som med ett dåligt bröllopsband så får man skuldkänslor då man försöker att gömma sitt elaka hånleende. 

John Wick – som drog igång en sorts mikrotrend med sin mix av brutalitet presenterat i John Woo (Hong Kong perioden) förpackning, har nu blivit en referenspunkt för actionfilm som involverar huvudpersonens jakt efter rättvisa eller vedergällning. 

0081

Punisher !? 

Som konkurrent till dessa så misslyckas Peppermint mer eller mindre på alla plan. Detta har mer gemensamt med The Punisher – och då inte den nyligen utkomna Netflix-serien. Innan Jon Bernthals gruffa och explosiva porträttering av Frank Castle, så var Thomas Jane hämnaren med dödskalle tröjan. Den tråkiga, oinspirerade och poänglösa filmen är identisk med det som nu ges publiken i och med Peppermint. Estetiskt är de nästan tvillingar, samma platta fula form finns här, själva titelsekvensen orsakar starkt illamående med en brölande elgitarr som skall påminna tittaren att detta minsann är hårt som sten. 

Hur smaklöst det än må vara, så är en viktig ingrediens i dessa filmer oerhört brutalt våld. Den indonesiska action urladdningen The Raid satte ribban högt med sina långa och makabra sekvenser där kroppsdelar och groteska avrättningar verkade lika naturligt som att knyta sina skosnören. På det området är Peppermint rena rama söndagsskolan, nog för att det förekommer action, men den är både tråkig och gammalmodig. När det häftigaste i hela filmen är en sekvens där Jennifer Garner kastar sig ut från ett kontorsfönster i slow motion, så vet man att krisen är ett faktum. 

0061

Buskis

Man måste vara väldigt grym om man skall skratta åt Jennifer Garner. Utan att ha sett Alias, så har Garners karriär förföljts av Daredevil, en film där hon blev tvingad att håna både sig själv och publiken i rollen som den enigmatiska Elektra. Garner har på senare tid försökt råda sitt renommé, men det har inte fungerat. När hon bara skall agera personlighets befriad hämnare är insatsen duglig, allt dessförinnan är perfekt grundmaterial till årets upplaga av buskis. Själva upptakten till allt våld, ond bråd och död är så gräsligt att det känns som en komisk sketch. 

De scenerna som skall innehålla någon form av emotionell vikt är rent outhärdliga att titta på. Garner gör vad hon kan, men ingen människa kan klara sig levande ifrån detta manus. Jeff Hephner som spelar Garners make får nog be böner resten av sitt skådespelarliv om han vill gottgöra för sin extraordinärt usla prestation. 

0013

Hemska stereotyper 

Morelle förföljs fortfarande av stereotyperna från Taken, otäcka och skäggiga östeuropéer har nu förvandlats till flottiga, svettiga och tatuerade latinamerikaner. Att vi har att göra men någon form av rasism råder det ingen tvekan om.

Då man ändå diskuterar stereotyper så år det ingenting mot alla de berättarmässiga klichéer som trycks in. Allting är så uppenbart att man lika gärna hade kunnat skriva ned slutet på biobiljettens baksida. Obegripligt segt är det också, då man förväntar sig action så får vi istället se ’’gastkramande’’ scener där de menlösa birollerna sitter i ett grått kontorslandskap… Även om allting är uppenbart för publiken så är det grumligt för Morelle, det mest enkla faktumen ältas om och om igen. 

Filmens enda lilla plus används inte heller. Efter det olidligt tråkiga förspelet så presenterar man en uppsjö av antagonister som är lätta att verkligen avsky. Idén att dessa motbjudande slynglar skall få igen för gammal ost, känns i alla fall någotsånär tillfredställande. Men inte ens det genomförs korrekt, vad vi får är censurerat trams som förtar all eventuell potential. 

Peppermint är ännu en i reden av produktioner som inte har någon som helst anledning att visas på bio. Detta är skrattretande dåligt.

Betyg 2/10

Jumanji: Welcome To The Jungle Recension 

006

All images courtesy and copyright of Sony Pictures

Det blir oväntat underhållande i denna uppföljare till Joe Johnstons numera föråldrade familjeäventyr.  Den karismatiska ensemblen blir drivkraften och lyfter filmen ur saker som dåligt hantverk och ibland billig humor. 

Det är lite snopet då jag konstaterar att en uppföljare till en ganska ointressant film från 1995 kan vara såhär underhållande. Som lite enkelt matiné tilltugg under julhelgen får man förvånansvärt mycket för pengarna i Jumanji: Welcome To The Jungle.

Egentligen finns det ingen anledning att göra en uppföljare till Joe Johnstons Jumani. Idag är filmen – om brädspelet som orsakar oreda, en ganska slätstruken sak med föråldrade specialeffekter. Inte ens den tragiskt bortgångne Robin Williams lyckades skänka filmen sin sedvanliga hysteri och på så sätt lyfta den.

010

Fun And Games 

Att mycket är daterat råder det inget tvivel om och det är regissören Jake Kasdan medveten om. Det finns väldigt lite ankarpunkter som binder den här uppföljaren till sin första del. Vi får en liten vinkning till första filmen och sedan ändrar man spelreglerna – bokstavligt talat.

Man vänder på hela steken och istället för att bordsspelet sprutar ut farliga djur och monster så får huvudpersonerna se sig indragna i ett levande TV-spel. För oss som växt upp med spelmediet blir flera referenser väldigt slagfärdiga, man leker med den beprövade och förutsägbara strukturen som spel ofta bär med sig.

011

Down In The Jungle 

De fyra huvudpersonerna som vi får följa till största delen av filmen är för det mesta både roliga och charmiga. Dwayne ’’The Rock’’ Johnson visar att man kan kombinera muskler och stort hjärta med goda skådespelarförmågor, Karen Gillan är både vass och mänsklig, slutligen har vi galningen Jack Black som fortsätter leverera barnslig humor som inte tangerar till ren idioti. Till och med Kevin Hart går att tolerera.

Filmen är som bäst då man låter humorn uppstå genom dialogen och interaktion mellan karaktärerna. Precis som i John Woos Face/Off så behöver skådespelarna göra dubbla roller och man utför det snyggt då vuxna människor skall emulera diverse tonårsuppsåt.

018

It’s Gonna Bring You Down 

De mer tekniska bitarna är betydligt sämre, specialeffekterna verkar inte fått någon större uppgradering sedan 1995. Hela produktionen dras med att kännas lite plastig och slätstruken. Då och då förlitar man sig också på för mycket dasshumor som funkar i mindre doser men som i längden blir fånigt. Sedan är den sedvanliga moralkakan både gammal och rutten.

Med tanke på förutsättningarna och den mediokra föregångaren så är Welcome To The Jungle en positiv överraskning. Det är inte djupt, snyggt eller ens spännande, men genom sin starka ensemble så lyckas man leverera fullt acceptabel underhållning.

Betyg 6/10 

The Dark Tower Recension 

001

Copyright Sony Pictures 2017

I en urusel och tråkig film förgörs alla chanser på att vinna nya intressenter till böckerna och idéerna på en storslagen följetång. The Dark Tower är ingeting annat än ett alldeles för långt skämt med sömnigt skådespel från samtliga aktörer och en regissör som helt verkar ha gett upp. 

Jag kan börja med att säga att jag inte har läst Stephen Kings bokserie som står som förlaga. Men det verkar vara ett krav för att ens begripa någonting av filmens handling eller karaktärer. På det mest fumliga sätt slängs publiken rakt i handlingarna utan bakgrund eller kontext.

Allt fokus läggs sedan på plågsam exposition som påminner om de stunder då agent Mulder från X-Files förespråkar om alternativt liv. Det är närmast chockartat hur lite engagemang det återfinns för att vinna över den del av publiken som inte har någon som helst relation till böckerna.

Efter en mycket kort stund känner jag mig helt utfryst. Ingeting attraherar eller känns spännande.

Och på något heltokigt Michael Bay manér har regissören Nikolaj Arcel tagit beslutet att majoriteten av de kvinnliga karaktärerna skall spelas av fotomodeller som inte har en aning kring hur grundläggande skådespeleri fungerar.

Matthew McConaughey närmar sig allt mer gränsen för arrogant slentrian, där han levererar en stendöd och oinspirerad prestation som filmens skurk.

Idris Elbas starka närvaro är det enda som skänker The Dark Tower någon förmildrande egenskap. Karaktären är förvisso lika tilltalande som ett paket med fyllt tomma A4-sidor, och den lilla humor som skall förmedlas genom kulturkrockar och missförstånd blir snabbt patetisk och slutgiltig tragisk.

Hantverket pendlar någonstans mellan superfloppen Divergent och filmatiseringen av Kings egen Drömfångare – en av vår tids mest värdelösa filmer. Specialeffekterna, fotot samt klippning är helt i linje med den filmens – ursäkta språket, enorma bajskorv med huggtänder.

Trots den helt makabert korta längden (90 minuter för en bokserie som sammanlagt ligger på över fyratusen sidor), så är The Dark Tower hissnande seg och tråkig. Samtliga karaktärer trampar – bokstavligen talat, grus och muttrar lite nonsens som drar tankarna åt ett gäng mycket berusade   personer som diskuterar de galnaste av konspirationsteorier.

Inledningen försöker helt och hållet sälja oss på koncept som att folk bytt ansikten likt John Woos Face-Off och när en anonym fotgängare varnar för intergalaktisk fara har jag fått nog, det är precis så löjligt som det låter. Detta får den mest absurda serietidningspremiss att verka rimlig.

The Dark Tower har från första början gått igenom ett utvecklingshelvete utan dess like, där man bytt ut regissörer på löpande band och där formatet skiftat från TV-serie till långfilm inom loppet av några dagar. Istället för att stolt resa sig ur denna röra så får vi istället ännu ett praktfiasko baserat på en Stephen King roman.

Detta ’’suger’’ för att citera dagens ungdom.

Betyg 1/10 

Bäst: Idris Elba 

Sämst: Allt annat

The Great Wall Recension

004

Zhang Yimou återvänder efter en hel radda med skakiga filmer till fantasi och masskoreografi. Dock räddar inte det en för det mesta usel film. 

För ungefär tio år sedan hade en film som The Great Wall varit ett mindre fenomen i filmvärlden. Vid den tiden var jag verksam som praktikant för en butik som specialiserade sig på asiatisk import. Då hade vi tagit in ett massivt parti av Zhang Yimous Curse Of The Golden Flower – en riktigt usel film skulle det visa sig. De sålde som smör, till och med den extravaganta specialboxen. Uppståndelsen kring att ha denna exotiska vara direkt från Hong Kong – var som jag minns den, stor…..

Vid den tiden var fortfarande Yimou en ledstjärna i filmindustrin, som var på väg att kunna stoltsera bredvid de bästa av regissörer. Hans Hero från 2002 är fortfarande en otrolig åktur.

Intresset finns inte 

Idag har världen förändrats. Så kallade ’’dumma’’ telefoner har begravts. DVD och även Blu Ray formatet hostar och rosslar på sin dödsbädd. Yimou framkallar idag knappt tysta viskningar i och med annonseringar av nya projekt. Hans senaste film The Flowers Of War rämnade som självaste Hindenburg ekonomiskt.  Bara det faktum att The Great Wall placerats i perioden januari till mars (en mer eller mindre dödsdom mot filmer) är indikativ på hur litet intresset blivit för actionfilmer som förlitar sig på tekniker från 90-talet, e.g vajrar och hård koreografi.

Men skam den som ger sig tänkte Legendary Pictures, och slänger återigen ett par namnkunniga västerländska aktörer, samt lite engelsk dialog. Allt i tron om att det kan öka chansen för kommersiell framgång den här gången.

Resultatet blir ett stolpskott som skickar tillbaka bollen rakt i ansiktet på anfallaren. The Great Wall känns lastgammal, försenad och bitvis helt meningslös.

Stadig nedgång och oattraktivt 

Zhang Yimou började redan i House Of Flying Daggers visa en oroväckande nedåtgående trend. Hero förblir den absoluta toppen för filmer med balettstrider och akvarellpalett. Yimou har sedan dess bara gått längre och längre ned för trappan, som förr eller senare leder till B-filmens otäcka domäner.

Känslan för detaljer och vacker bildkomposition, verkar ha försvunnit någonstans i de där bergen där Att Rida Ensam I Tusen Mil tog sin plats. The Great Wall verkar istället ha fått närbilder på hjärnan. Hela filmen är mer eller mindre en konstant in-zoomad närbild på ansikten. Om detta hade varit ett närgånget drama i lägenhetsmiljö må det ha fungerat. Men i en gigantisk produktion som detta blir det istället skrämmande klaustrofobiskt. Efter att vi fått spendera den elfte närbilden på Matt Damon och hans lösskägg – från förra årets julafton, börjar paniken sprida sig. Särskilt vackert är det inte heller.

John Woo möter Pirates Of The Caribbean

Hantverket är ibland rustikt och detaljerat. Andra gånger lika tamt och viktlöst som Warcraft: The Beginning. De absolut värsta delarna där filmen praktiskt taget stampar ned i klaveret, skapas otäcka associationer med de två katastrofala uppföljarna till Pirates Of The Caribbean.

Allting förblir gammalt och förlegat. Det är som om någon skulle rusa in i rummet och högljutt deklarera att de just upptäckt fördelarna med en bil framför en åsna.

John Woo stigmat fortsätter. Där urtråkig slowmotion får stå i centrum i evigheter. Resten av försöken till action läggs på slagfältssekvenser som drar tankarna åt Stephen Sommers outhärdliga Mumien-filmer.

Det är otroligt utmattande men helt befriat från att vara det minsta spännande. Evigheter är ett bra ledord för The Great Wall. De mest utmärkande är de oändliga scener där folk springer fram och tillbaka. Tillslut börjar man fundera om vi inte ser en forntida version av ett motionspass på Friskis och Svettis.

Vaktmästare Dafoe 

Berättandet är inte heller mycket att bli lycklig över. Den är förvirrad och bitvis rent idiotisk. Inte ens duktiga aktörer som Willem Dafoe, Damon och Andy Lau får något liv i de här våta filtarna som skall föreställa karaktärer. Dafoe (en personlig favorit) är nästan plågsamt tam som… ja, glorifierad vaktmästare.

Denna ensemble skvallrar också om hur obeslutsam filmen är. Många gånger är det ett steg tillbaka till Curse Of The Golden Flower – där absolut ingeting sker. Medan  de flesta sektioner innehållande Matt Damon känns som något ur en riktigt billig TV-film.

Klister och hammare ? 

Yimou verkar ha fogat samman hela filmen med en slägga och lite Karlssons klister, det är grovhugget och otäckt rörigt. Försöken till så kallad humor kan höra till bland det mest patetiska jag sett på ett bra tag. Där blir det lika fånigt som när vuxna människor berättar snuskhistorier som är torrare än en öken.

Ibland – och då understryker jag ibland, kan man – om man kisar med ögonen och koncentrerar sig så svetten sprutar, se en atomsikt liten bit av de stora ögonblicken från Hero. Och då bör man vara mycket, mycket optimistisk.

Slutligen så kan allt summeras med att det här hade varit måttligt intressant för över ett decennium sedan. Men idag är The Great Wall en fossil som hade gjort sig bäst i en utställning för utdöda arter.

Betyg 2/10

Bäst: Det är drygt bara 100 minuter.

Sämst: Att det är 100 förlorade minuter som jag inte ser någon möjlighet att få tillbaka.