Tomb Raider Recension

0051

Images copyright and courtesy of SF Studios 2018

Summering: Det gick inte den här gången heller… En ganska lovande start blir förutsägbart och mediokert trist, man har också helt och hållet missförstått vad man skall och inte skall adaptera till film från ett TV-spel. 

Relationen mellan spel och film har sedan – den legendariskt usla spelversionen av E.T, varit iskall. Spel som baserar sig på film var under en lång period associerad mer korta utvecklingsperioder vilket ledde till anskrämliga produkter. På andra sidan myntet ser det inte mycket bättre ut, Duncan Jones misslyckades kapitalt med Warcraft och Assassins’s Creed var så dålig att den egentligen förtjänade negativt betyg.

När utvecklaren Crystal Dynamics valde att starta om spelserien för fem år sedan så innebar det en hel del paradoxer. Tomb Raider lade grunden för äventyrsgenren inom spel, man blandade plattformshoppande med pistolaction. Det var – för sin tid, en lyckad kombination som ledde till flertalet uppföljare och en av spelvärldens riktigt välkända ikoner i form av Lara Croft. Sedan gick serien ned sig genom ett par usla uppföljare varav spiken i kistan blev Angel Of Darkness från 2003, ett ospelbart skräpspel som faktiskt ledde till att den ursprungliga utvecklaren Core Design blev ifråntagen serien.

017

Raiders Of The Lost Art 

Då serien väl hade förts över till Crystal Dynamics så var Lara Croft associerad med åldrad design – både spel och – designmässigt. Det som skulle bli en nystart florerade inte och tillslut kunde man enbart börja om från början. Vid den här tiden hade Naughty Dog gjort två spel i sin Uncharted-serie, varav uppföljaren Among Thieves ännu hyllas som ett av de bästa spelen någonsin. Inspirationen från Tomb Raider var tydlig, i flera sektioner fick spelaren hoppa och kasta sig mellan plattformar och resten bestod till det mesta av intensiv action med skjutvapen. Uncharted blev nu normen för hur ett modernt äventyrsspel skulle se ut och Crystal Dynamics kikade en hel del på upplägget och det regisserade händelseförloppen.

Det blev således en rundgång då Tomb Raider år 2013 tog inspiration från ett spel som i sin tur inte hade funnits utan Lara Croft. Resultatet var dock mycket bra, fantastisk grafik, bra spelkontroll och smart designade pussel. Uppföljaren var ännu bättre, det fanns en hel del berättarmässiga problem i del ett och Crystal Dynamics gjorde sitt bästa för att reda ut dem.

Mitt eget förhållande till serien har varit struligt, efter att ha fastnat i grottan i Tomb Raider II och blivit ihjäl biten av – ja, en tiger…. Det var inte förrän omstarten kom som jag kunde uppskatta serien och idag vågar jag till och med säga att jag uppskattar Rise Of The Tomb Raider mer än något spel i Uncharted-serien.

0132

Template For Doom 

Angelina Jolie hade redan skämt ut sig själv och hela filmindustrin i två komplett värdelösa filmer om Croft. Självfallet var det bara en tidsfråga innan filmbranschen också skulle försöka sig på att återuppliva serien.

Nu har vår egen Alicia Vikander tagit på sig titelrollen och resultatet är för det mesta genomuselt…

Det bör sägas att det är ett snäpp bättre än Assassin’s Creed. När Tomb Raider håller sig kvar i London och tar vissa kreativa friheter så är det en fullt godkänd äventyrsfilm, det ser relativt bra ut visuellt och vi får en ganska hyfsad jaktsekvens som faktiskt lyckas kännas lite originell. Sedan kommer vi till den sektion som skall överföra nyversionen av Lara Croft från 2013 års spel till film, och då går skeppet på grund, bokstavligt talat…

Där introduktionen är en lite stel, klantig och smårolig så är filmens kärna dåligt presenterad, platt och otroligt förutsägbar. Alicia må ha tränat som en elitsoldat för sina muskler, jag kunde dock ha önskat att lite av det arbetet hade lagts på att rätta till hennes skakiga engelska. Som alltid så pendlar Vikander mellan någon sorts svengelska och ibland en riktigt ansträngd brittisk-engelska. Detta språkliga hinder gör att alla repliker som skall tillföra humor faller platt. Framförandet är för spänt och ibland känns det som att Vikander kämpar mer med att leverera sina repliker än att genomföra sin stunts.

0012

Clueless Gamer

Om vi bortser från saker som dålig logik och platta karaktärer, så är Tomb Raider inte ens särskilt spännande. De flesta scenerna då Croft skall vara på språng döljs av ett disigt mörker som är tänkt att maskera de riktigt platta specialeffekterna. Flera scener går knappt att urskilja. När väl Alicia skall bli en kvinnlig Sylvester Stallone och smyga runt med pilbåge så kan jag inte undvika att flina – fast av helt fel anledningar, det ser ut som en statist på medeltidsveckan i Visby.

Hela sektionen på den japanska ön är som ett enda stort frågetecken, den lilla mängd intresse som finns i form av överlevnadsprospekten för huvudpersonen, töms på all substans genom det tondöva manuset som trampar i klaveret så fort det finns en möjlighet till det. Spelet Tomb Raider (2013) vinner mycket till följd av sin ganska generösa speltid, strapatserna och alla åkommor känns i hela kroppen och då slutet nås har Croft gått igenom ett elddop. Här har man komprimerat allt till lite stönande och flåsande, det är alltid svårt att adaptera material som har ett tidsutrymme utöver ett par timmar, men om regissören Roar Uthaug hade kunnat tänka sig att ta bort den helt menlösa finalen och istället låta Crofts person få samma utrymme som i de inledande tjugo minutrarna så hade prövningarna framstått mer vitala.

Det absolut största problemet blir då man väljer att adaptera helt fel saker från spelet. I flera årtionden har spel låtit interaktiva pussel bestå utav manipulation av former och roterande cirklar, något som funkar då vi som spelare har direkt kontroll över situationen. När detta väl översätts till film utan några som helst justeringar blir det närmast skrattretande och den redan tunna logiken slås i bitar.

Tomb Raider har också en oförmåga att sätta punkt och slutet pågår i evigheter. I allt detta är det dock viktigt att säga att det kunde varit värre, det har vi bevis på, samtidigt kan man inte på något sätt ursäkta en såhär dålig film.

Betyg 2/10 

Mute Recension 

002

Images copyright and courtesy of Netflix 2018

Summering: Netflix fortsätter att agera som en slags filmisk soptipp som tar in det ingen annan vill röra vid. En från början smärtsamt usel upplevelse som aldrig borde ha producerats.

Netflix må idag vara en av filmvärldens största aktörer inom produktion och distribution. De har uppfyllt drömmen som AOL och Time Warner drömde om för tjugo år sedan – vilket ledde till ett av affärsvärldens sämsta uppköp i världshistorien.

När man nu har detta övertag kunde man tro att Netflix borde anstränga sig för att representera kvalitet kontra kvantitet. Att bygga upp ett märke kräver mer än en enskild framgångsrik produkt – House Of Cards, Orange Is The New Black, det behövs en garanti till kunden om att framtiden kommer vara säkrad då det kommer till högkvalitet på produkterna. Netflix är idag en stor förvaltare av independent-filmer, i vintras distribuerade de den helt fantastiska filmen Mudbound med Carey Mulligan.

Mängden filmer, TV-serier, dokumentärer som idag får sin premiär på Netflix är av sällan skådat slag. Det verkar knappt gå en vecka innan det rasar in produktioner med både kända och okända filmskapare och skådespelare. Många har satt stort hopp till Mute och regissören Duncan Jones, det var menat att bli ett dragplåster som skulle attrahera än fler att starta upp en månatlig prenumeration för tjänsten.

003

”Utan mening utan mål” 

Diskussionen om hur korporativa viljor påverkar det – i grunden, artistiska filmskapandet, har pågått längre än det funnits kabel TV. Nu när så många icke traditionella bolag har äntrat marknaden så kan filmskapare ställa andra krav på budget och kreativ frihet. TV har de senaste åren setts som den outforskade delen av nöjesindustrin, där man inte behöver förhålla sig till alltför stora restriktioner. Amazon, Netflix och även Apple bjuder nu över varandra med miljardbelopp för att säkra talanger och manus. Det är fritt fram att uppfylla sina drömmar om man är rätt positionerad.

Mute är den gången där någon borde ha satt stopp för inspelningen, vad som skulle varit ett lysande exempel på vad man kan realisera då man inte är bunden till något, blir nu en varningssignal för hur fel det kan gå då barnen lämnas ensamma i huset med olåsta dörrar.

Duncan Jones har av många kallats för en framtida superstjärna, Moon blev en kultfilm och Source Code var en fullt godkänd thriller. Jones har aldrig varit en lysande auteur i mina ögon, snarare en godkänd filmskapare som vet vart gränserna bör dras. Jones filmatisering av succéspel-serien Warcraft sjönk som en sten i västvärlden. Filmen hade definitiva kvalitéer och goda intentioner, det kan inte sägas om Mute. 

Får leta med förstoringsglas efter antal rätt 

I de bästa av filmer så tvingas man till att använda förstoringsglas för att hitta felen, den här gången får man snarare försöka hitta antalet rätt, och slutsummeringen är att de inte finns några.

Det mest flagranta felet är berättelsen – eller rättare sagt bristen på berättelse. Mute är från början tillslut helt obegriplig, den kan liknas med då skolbarn tvingas till att skriva eller efterlikna författare och texter de inte helt greppar. Pretentionerna och mängden uppfunna meningar är många.

Allting i Mute är rappakalja, karaktärer introduceras och försvinner sedan för att dyka upp mot slutet och har då ändrat både motiv och personlighet. Berättartekniken är helt obefintlig, Jones strider mot alla regler för att göra en godkänd film. Den röda tråden försvinner redan i ett helt bisarrt intro, sedan så skiftar filmen mellan att vara något sensuellt snuskdrama i ’’bästa’’ Fifty Shades anda och en förfärlig kopia av den redan usla Det Femte Elementet. 

001

Mardröm i neon  

Och om nu sinnet kommer få både migrän och illamående av manuset, så behöver nog ögonen  också bli synade av en duktig optiker efter att filmens eftertexter tagit vid. Tanken att låta filmen ta sin plats i ett futuristiskt Berlin är intressant, det är en stad som blivit omåttligt populär och älskad av artister och uppsöks nu av båda unga och äldre.

Staden bär på en enorm historia, det kunde blivit unikt och säreget, men förutom att vi får en katastrofal vinkning till Rainer Werner Fassbinders Berlin Alexanderplatz så kunde detta gräsliga metropolis lika gärna ha varit ett futuristiskt Gränna. Jones stjäl helt ogenerat den numera förutsägbara Blade Runner-visionen av framtiden, där neonljus och sjaskiga bakgator svalt allting.

Men inte ens den stulna estetiken hjälper, där Ridley Scott perfekt balanserade smaklösheten och det utomjordiska i sitt mästerverk, så har Jones verkat valt att iscensätta filmen i samma vansinne som Joel Schumacher genomförde sina historiskt usla Batman-filmer. Det dröjer inte länge innan  jag blir fullkomligt kräkfärdig av de övermättade färgerna. Extra salt på såren blir det också då den usla rekvisitan verkar ha följt med från Warcrafts Azeroth, Jones kan inte ens få en bardisk att ser trovärdig ut.

I denna soppa tvingas också samtliga medverkande skådespelare förstöra upp sina CVn. I filmens inledande faser så fanns det planer på att skapa en animerad film där man skulle använda sig utav performance capture. Och då vi tvingas till att se Alexander Skarsgård ointresserat kämpa sig igenom det helvetiska manuset, så är jag övertygad av att vad som helst hade varit bättre än det vi just blivit serverade. Skarsgård tvingas i alla fall inte till att behöva kämpa med den gräsliga dialogen. Där får Paul Rudd istället förnedra sig själv med en mustasch som är än sämre än den Kenneth Branagh hade i Mordet På Orientexpressen. Rudd spelar över likt en pajas. Hans antagonist blir snarare ett levande skämt än den obehagliga psykopat filmen vill framställa honom som.

004.jpg

Chocktillstånd

Inte ens filmens mest intressanta del – som presenteras i form av en frågeställning om teknologisk utveckling mot religös tro, utvecklas till något av betydelse.

Duncan Jones verkar fortfarande befinna sig i ett chocktillstånd efter bakslaget med Warcraft. Hela Mute känns som baksmällan dagen efter då det stod klart att jättesatsningen blivit till en ekonomisk flopp. Allting har dränkts i buteljerat mod där ingen verkar reflekterat kring vad det är för filmiskt monster de kommer att släppa loss.

Den slutliga spiken i kistan kommer då en helt gräslig twist slängs in från ingenstans. Då står det klart att Duncan Jones är på väg att följa M. Night Shyamalan ned i kalkonträsket, ett öde ingen förtjänar.

Betyg 1/10 

The Great Wall Recension

004

Zhang Yimou återvänder efter en hel radda med skakiga filmer till fantasi och masskoreografi. Dock räddar inte det en för det mesta usel film. 

För ungefär tio år sedan hade en film som The Great Wall varit ett mindre fenomen i filmvärlden. Vid den tiden var jag verksam som praktikant för en butik som specialiserade sig på asiatisk import. Då hade vi tagit in ett massivt parti av Zhang Yimous Curse Of The Golden Flower – en riktigt usel film skulle det visa sig. De sålde som smör, till och med den extravaganta specialboxen. Uppståndelsen kring att ha denna exotiska vara direkt från Hong Kong – var som jag minns den, stor…..

Vid den tiden var fortfarande Yimou en ledstjärna i filmindustrin, som var på väg att kunna stoltsera bredvid de bästa av regissörer. Hans Hero från 2002 är fortfarande en otrolig åktur.

Intresset finns inte 

Idag har världen förändrats. Så kallade ’’dumma’’ telefoner har begravts. DVD och även Blu Ray formatet hostar och rosslar på sin dödsbädd. Yimou framkallar idag knappt tysta viskningar i och med annonseringar av nya projekt. Hans senaste film The Flowers Of War rämnade som självaste Hindenburg ekonomiskt.  Bara det faktum att The Great Wall placerats i perioden januari till mars (en mer eller mindre dödsdom mot filmer) är indikativ på hur litet intresset blivit för actionfilmer som förlitar sig på tekniker från 90-talet, e.g vajrar och hård koreografi.

Men skam den som ger sig tänkte Legendary Pictures, och slänger återigen ett par namnkunniga västerländska aktörer, samt lite engelsk dialog. Allt i tron om att det kan öka chansen för kommersiell framgång den här gången.

Resultatet blir ett stolpskott som skickar tillbaka bollen rakt i ansiktet på anfallaren. The Great Wall känns lastgammal, försenad och bitvis helt meningslös.

Stadig nedgång och oattraktivt 

Zhang Yimou började redan i House Of Flying Daggers visa en oroväckande nedåtgående trend. Hero förblir den absoluta toppen för filmer med balettstrider och akvarellpalett. Yimou har sedan dess bara gått längre och längre ned för trappan, som förr eller senare leder till B-filmens otäcka domäner.

Känslan för detaljer och vacker bildkomposition, verkar ha försvunnit någonstans i de där bergen där Att Rida Ensam I Tusen Mil tog sin plats. The Great Wall verkar istället ha fått närbilder på hjärnan. Hela filmen är mer eller mindre en konstant in-zoomad närbild på ansikten. Om detta hade varit ett närgånget drama i lägenhetsmiljö må det ha fungerat. Men i en gigantisk produktion som detta blir det istället skrämmande klaustrofobiskt. Efter att vi fått spendera den elfte närbilden på Matt Damon och hans lösskägg – från förra årets julafton, börjar paniken sprida sig. Särskilt vackert är det inte heller.

John Woo möter Pirates Of The Caribbean

Hantverket är ibland rustikt och detaljerat. Andra gånger lika tamt och viktlöst som Warcraft: The Beginning. De absolut värsta delarna där filmen praktiskt taget stampar ned i klaveret, skapas otäcka associationer med de två katastrofala uppföljarna till Pirates Of The Caribbean.

Allting förblir gammalt och förlegat. Det är som om någon skulle rusa in i rummet och högljutt deklarera att de just upptäckt fördelarna med en bil framför en åsna.

John Woo stigmat fortsätter. Där urtråkig slowmotion får stå i centrum i evigheter. Resten av försöken till action läggs på slagfältssekvenser som drar tankarna åt Stephen Sommers outhärdliga Mumien-filmer.

Det är otroligt utmattande men helt befriat från att vara det minsta spännande. Evigheter är ett bra ledord för The Great Wall. De mest utmärkande är de oändliga scener där folk springer fram och tillbaka. Tillslut börjar man fundera om vi inte ser en forntida version av ett motionspass på Friskis och Svettis.

Vaktmästare Dafoe 

Berättandet är inte heller mycket att bli lycklig över. Den är förvirrad och bitvis rent idiotisk. Inte ens duktiga aktörer som Willem Dafoe, Damon och Andy Lau får något liv i de här våta filtarna som skall föreställa karaktärer. Dafoe (en personlig favorit) är nästan plågsamt tam som… ja, glorifierad vaktmästare.

Denna ensemble skvallrar också om hur obeslutsam filmen är. Många gånger är det ett steg tillbaka till Curse Of The Golden Flower – där absolut ingeting sker. Medan  de flesta sektioner innehållande Matt Damon känns som något ur en riktigt billig TV-film.

Klister och hammare ? 

Yimou verkar ha fogat samman hela filmen med en slägga och lite Karlssons klister, det är grovhugget och otäckt rörigt. Försöken till så kallad humor kan höra till bland det mest patetiska jag sett på ett bra tag. Där blir det lika fånigt som när vuxna människor berättar snuskhistorier som är torrare än en öken.

Ibland – och då understryker jag ibland, kan man – om man kisar med ögonen och koncentrerar sig så svetten sprutar, se en atomsikt liten bit av de stora ögonblicken från Hero. Och då bör man vara mycket, mycket optimistisk.

Slutligen så kan allt summeras med att det här hade varit måttligt intressant för över ett decennium sedan. Men idag är The Great Wall en fossil som hade gjort sig bäst i en utställning för utdöda arter.

Betyg 2/10

Bäst: Det är drygt bara 100 minuter.

Sämst: Att det är 100 förlorade minuter som jag inte ser någon möjlighet att få tillbaka.

Underworld Blood Wars Recension 

001

Ett magplask som får blodet att stå stilla av tristess 

Vad kan man egentligen förvänta sig av en filmserie som ständigt pendlat mellan katastrof och skrattretande ?

För även om del fem i den här makabert tråkiga följetongen är snyggare än sin förskräckliga föregångare Underworld Awakening, så tar det inte lång tid att förstå att det väntar ännu en usel filmupplevelse.

Snyggare än del fyra 

Till regissören Anna Foersters föredel kan jag konstatera att Blood Wars är en klar visuell uppgradering från det texturlösa och fula fotot som Måns Mårlind och Björn Stein målade upp. Även miljöerna känns mer ’’jordnära’’ då de inte överanvänder CGI. Men det håller i ca tre minuter.

Sedan börjar en kavalkad i skräp som definierar varför Underworld serien konstant misslyckats med att verkligen göra ett rejält avtryck i nördkulturen.

Såvida man inte är savant och professor i de tidigare filmerna är berättelsen (eller vad man vill använda för term) helt obegriplig. Dialogen är precis lika tillkrånglad och uppblåst som tidigare delar. Det är en total gröt av förvirring och nonsens.

Viktlöst trams 

Extra ironiskt blir det då en relativt hyfsat stor sektion av filmens introduktion spenderas till att återberätta tidigare delars viktigaste segment, som i Blood Wars inte ens har relevans. Istället fokuseras det på ofta minimala händelser från del ett och fyra. Det är helt omöjligt att bli engagerad då allt känns lösryckt och viktlöst.

För en film som vill kategoriseras som action-skräck är det häpnadsväckande tamt och tråkigt. Faktum är att de första 50 procenten av filmen får blodcirkulationen att stanna. Det finns knappt en enda ynklig actionsekvens att skåda så lång vampyrögat kan nå. Istället blir det dialog och åter mer dialog, usel sådan.

All action förläggs istället till filmens sista del och vad vi serveras är skrot. Scenografin och specialeffekterna blir lika plastiga som Duncan Jones misslyckade Warcraft-adaption.

Skådespelet ligger inom spannet uttråkat till värdelöst. Kate Beckinsale känns tröttare och sömnigare än någonsin och verkar bara vilja få fara tillbaka till mognare produktioner som

Love And Friendship. Vårt svenska tillskott i Peter Andersson får en patetiskt dåligt introduktion som involverar ett ångbad och inte så mycket mer, hurra…

Usel produktion 

Budget och kvalitet verkar också helt ha försvunnit på vägen. Slå upp B-film i ordboken och så bör du se en bild på Kate Beckinsales rysligt usla blond betonade frisyr.

Underworld Blood Wars kan också innehålla bland det sämsta slow-motion sekvenser jag någonsin sett i en film. Det finns amatörvideos med häftigare ultrarapid-estetik. I en annan helt gräslig scen låter Foerster bara flås och stön höras genom stridens hetta, där närmar sig Blood Wars en parodi.

Jag minns då jag storögt lyckades få tag på en brittisk importkopia av den första filmen i serien. En tid då filmvärlden sades gå igenom en vampyr-renässans – den teorin dog snabbt av någon anledning…..

Utgåvan saknade svensk text och blev således helt obegriplig för mig själv och umgängeskretsen som låg åratal under åldersgränsen. Berättelsen var obegriplig. Istället var det våldet och de gyllene orden ’’att den fortfarande gick på bio’’ som dikterade åsikten att filmen var briljant.

Tio år senare – med fullt duglig engelska, förblir Underworld och alla dess uppföljare precis lika obegripliga för mig.

Betyg 1/10  

Bäst: De inledande bilderna som lovar en snyggare film än Awakening

Sämst: Allt annat