All images courtesy and copyright of 20th Century Studios & Disney 2020
Summering: Hundraprocentigt skräp som återigen förnedrar fansen och de få hoppfulla som drömde om ett värdigt avslut på X-Men’s Fox era.
Att förvänta sig stordåd ifrån en film som utsatts för mer förseningar än valfri SL – eller SJ-avgång, vore minst sagt dåraktigt. The New Mutants har befunnit sig i filmvärldens motsvarighet till limbo i åratal. Datum har kommit, datum har gått. Diskussionerna om filmen ens skulle gå upp på bio har varit ständiga, framförallt då hela filmindustrin befinner sig i en historiskt kris i och med COVID-19. För ett tag sedan, så klargjorde Disney (som numera kontrollerar 20th Century Studios – tidigare Fox) att deras live-action adaption av Mulan, skulle göras tillgänglig via deras streamingstjänst Disney +. Ett beslut som skakade hela filmindustrin.
Regissören Josh Boone, producenten Simon Kinberg – eller annan inblandad i The New Mutants, måste ha haft graverande bilder, eller andra hållhakar på studioledningen, för att ha tilldelats en traditionell biodistribution framför Mulan. Skälet till denna paranoida och konspiratoriska tes grundas helt och hållet på den hädelse till film som The New Mutants faktiskt är. Vi lever i oroliga och otrygga tider, och varför biopubliken tvingas genomlida filmvärldens motsvarighet till en Golgatavandring, mitt i en humanitär kris, kommer bli den största gåtan sedan hönan eller ägget. Bortsett från James Mangold och Hugh Jackmans storstilade sorti med Logan, så har populärkulturens mest berömda mutanter fått en enkelbiljett raka vägen ned i filmhelvetet under de gångna åren. Sedan X-Men: Apocalypse så har X-Men-serien destruerat sig själv. Förra årets mega kalkon Dark Phoenix var så pass inkompetent och slarvig att den provocerar den mest timida och medgörliga av människor.
Eländet och tortyren borde ha fått ett slut där. Den filmserie som delvis står till grund för Marvel Studios, Sam Raimis Spider-Man filmer etc, har förvandlats till ett tragiskt monster som svärtar när arvet från fantastiska filmer som X2 eller – redan nämnda, Logan. Den enda trösten är att The New Mutants innebär ett slut på dessa övergrepp på fantastiskt källmaterial. Och att vi – förhoppningsvis, kan få återse en reslig, relevant och påkostad X-Men adaption då Marvel Studios tar över – och startar om serien på nytt.
Men innan den kommande pånyttfödelsen så måste vi uthärda en film – som på konststycket, lyckas placera sig före Dark Phoenix, vad gäller att vara skandalöst usel.
Omöjlig att titta på
Deadpool öppnade upp för en serietidningsfilm som var aningen mer budgetvänlig, våldsammare och mer ’’vågad’’. Trots den restriktiva budgeten, så är Tim Millers film både välgjord och visuellt attraktiv. The New Mutants ryktas ha en budget som överskridit Deadpool. Om detta är ett räknefel eller ett försenat aprilskämt återstår att se, men The New Mutants verkar ha en budget i samma klass som en femårings veckopeng. Att det skett ekonomiska besparingar råder det inget tvivel på. Mest uppenbart blir det i filmens ljussättning som är obefintlig. Jag har ALDRIG sett något värre vad gäller brist på fotografisk kompetens. Förutom ett foto som är grumligt, fult och komponerat utan någon som helst baktanke. Så verkar Josh Boone ha gett fotografen Peter Deming direktiv om att helt utesluta ljussättning, lampor eller något som kan förtydliga vad som sker på duken.
Hela The New Mutants är mer eller mindre omöjlig att titta på – i fler meningar än en. Det är som att befinna sig i en bunker, på ett par hundra kvadratmeter, som enbart lyses upp av en mikroskopisk diod. Hela filmens introduktion är ett virrvarr av siluetter som gapar och skriker, vad som faktiskt sker får publikens fantasi avgöra. Och kanske vore det att föredra att fantisera i ett mörkt rum, än att faktiskt behöva bevittna skräcken som följer efter inledningen. Den groteska ljussättningen – eller bristen på, gör att man knappt kan se vad någon utav karaktärerna försöker uttrycka eller säga. Inte för att det spelar någon roll då skådespeleriet från alla inblandade – minus Anya Taylor-Joy, skulle få The Room’s Tommy Wiseau att rodna. Detta är den mest hopplösa samling pappfigurer – som skall föreställa karaktärer, som jag sett på åratal. Trots karaktärernas fantastiska förmågor så är denna grupp mutanter lika roliga att titta på som torkande väggfärg.
Ett monster till film
Manuskriptet är lika livligt som en zombie som maler på som en kaffekvarn hos en högt trafikerad Starbucks. Genom hela filmen så får vi ’’nöjet’’ att titta livslånga terapisessioner (något som publiken kommer behöva efter filmen), andningsövningar och lite pubertala lekar från filmens huvudpersoner. Filmens puls och tempo är så lågt att det bästa vore att ringa ambulansen och köra åbäket raka vägen till bårhuset. Trots en speltid på ynka 90 minuter, så känns The New Mutants längre än en resa runt vår egen galax. De få ledtrådar och referenser till det bredare X-Men-universumet, är så futtiga och menlösa att man kan fråga sig varför man ens gör sig besväret. De otaliga förseningarna, och justeringarna är märkbara genom hela filmen.
Det finns ingen som helst inspiration eller glädje i något som presenteras. Det här är ett monster till film som har satts ihop med hjälp av motorsåg, fogmassa och brutalt våld. Resultatet är lika beklämmande som att titta på en hemsk olycka. Och som avskedspresent så får vi en actionscen som är så skrattretande usel att det enda sättet – att rädda sitt förstånd, är att springa skrikande från salongen. The New Mutants är en vulgärt usel film som aldrig borde släppts loss på en ont anande biopublik. I ett redan bedrövligt år, så var detta det sista mänskligheten behövde.
All images courtesy and copyright of Sony Entertainment & Sucker Punch 2020
Summering: Stark estetik och solida strider kompenserar inte för en repetitiv struktur.
Det är en minst sagt otacksam uppgift. Att behöva ställa sig på scen efter Naughty Dogs grandiosa mästerverk The Last Of Us Part II, är som att behöva följa upp Bruce Springsteen eller The Beatles. Det är en omöjlig uppgift, inte långt ifrån att försöka trotsa tyngdlagen. Det blir än mer beklämmande då Ghost Of Tsushima blir det sista Sony exklusiva spelet för denna generation. Men även då vi jämför med andra exklusiva Playstation 4 titlar, så är Ghost Of Tsushima långt ifrån oförglömligt.
För ett tag sedan så valde Sony att skapa ett paraply namn för alla sina förstaparts studios – Playstation Studios. Många var snabba med att dra paralleller med Disneys kolossalt framgångsrika Marvel Studios. Men det finns en god anledning till varför Sony har valt att understryka – och så tydligt markera, sina förstaparts studios. Från att ha kämpat med en mycket komplicerad och krånglig konsol i Playstation 3, så har Sony rest sig ur askan. Där Microsoft hade ett järngrepp kring förra konsolgenerationen, så har det nu blivit ombytta roller. Sony Santa Monica, Naughty Dog och Guerilla Games, är bara några av aktörerna som skänkt Playstation 4 en helt unik identitet. Ett Sony exklusivt spel är numera förknippat med en oerhört hög lägsta nivå.
Men i en generation där karaktärer som Kratos, Aloy och en äldre Ellie, har förtrollat spelare. Så har Sucker Punch inte lyckats med nå samma höjder som sina studiokollegor. Infamous: Second Son var förvisso inte dåligt, men det sakande karaktär och kändes inte helt genomarbetat, framförallt då vi nådde slutet. Det har gått 6 år sedan dess, och istället för att fortsätta med Infamous-serien så har Sucker Punch valt att påbörja en ny resa. En resa som tagit dem till det feodala japan. I ett spel som bär med sig tydliga influenser från Akira Kurosawa. Och det är ingen som helst debatt kring att Ghost Of Tsushima har en stark läggning för stil. Ur en teknisk synpunkt så är det långt ifrån samma visuella under som The Last Of Us Part II. Men designen, stilismen och färgvalen är många gånger spektakulära att betrakta. Första gången spelaren släpps fri, ridandes på en häst och då höstlöven blåser över protagonisten Jin, så kan man inte låta bli att häpna.
I de stunderna så glömmer man nästan bort att vissa animationer är stela som lyktstolpar, eller att vissa texturer är förvånansvärt lågupplösta. Den öppna spelvärlden som Sucker Punch målar upp är många gånger lika inkonsekvent som grafiken. Ytan må vara enorm och det finns gott om saker och ting att upptäcka och se. Men då man jämför med valfritt Rockstar spel eller tom Horizon Zero Dawn, så är spelvärlden i Ghost of Tsushima förankrad i en stel Ubisoft-modell. Detta innebär att det finns ett överflöd av saker att samla, flertalet system som samverkar och oändliga fiendeläger som måste elimineras.
Ubisoft lyckades överkomma sin egen förutsägbarhet i Assassin’s Creed Odessey, genom att korvstoppa spelet med olika funktioner och attiraljer. Detta ledde till att man kunde ha ett visst överseende med den rigida och alltför stelbenta designen som drev spelet. Ghost Of Tsushima saknar detta ’’djup’’/överfyllnad, något som gör att de många olika sidoaktiviteterna snabbt blir outhärdligt repetitiva och tråkiga. Det här förvärras utav att de belöningar man tilldelas för småaktiviteter – som att leta reda på rävgryt eller klyva bambu med sitt svärd, efter ett tag slutar att ge relevanta belöningar. Det enda incitamentet att fortsätta blir en artificiell checklista, som inte ger någon som helst utdelning. Men mer substantiella sidouppdrag dras också ned av repetitiv design.
De mest talangfulla utvecklare hittar sätt att kamouflera sin ensidighet. Antingen i ett bra narrativ eller intressanta belöningar. Ghost Of Tsushima har dock valt att presentera majoriteten av sina sidouppdrag med en distanserad och iskall kamera som inte placerar sina subjekt i närbild. Istället så visas allt i vidvinkel. Detta gör att det är helt omöjligt att få någon som helst relation till många av de karaktärer som man möter genom sin resa. Själva inramningen är också malande och identisk från uppdrag till uppdrag, vilket gör att spelet känns mekaniskt och dött.
Men det blir bättre då man endast håller sig till spelets kampanj. Förvisso är den berättelse som Ghost Of Tsushima berättar inte den mest omtumlande, men presentationen och mellansekvenserna antar i alla fall en aningen mer kvalitativ form än de vi tvingas genomlida i sidouppdragen. De scenarion som spelaren placeras i känns också mer öppna och genomtänkta i kampanjen. Genom spelet så erbjuds spelaren att antingen smyga sig igenom uppdragen eller att slå upp dörren till ett bokstavlig slakteri. Det mer våldsamma och direkta sättet är dock att föredra, då fiendernas artificiella intelligens lämnar en hel del att önska. Självbevarelsedriften oscillerar mellan måttlig till obefintlig, det är en AI som kan vilseledas med löjeväckande enkla metoder. Men då man drar blankpolerat stål och ger sig i kast med att besegra mängder av fiender så försvinner dessa problem. Det är ganska långt ifrån FromSoftwares kompromisslöst svåra Sekiro: Shadows Die Twice, men det finns ett djup och behag i det sätt som Ghost Of Tsushimas strider fortlöper. Spelaren uppmanas att ständigt byta taktiker, använda kastvapen, rökbomber och våldsamma komboattacker för att uppnå seger. Även om striderna också hade varit i behov av aningen mer variation, så är detta den mest polerade och kompletta delen av spelet. Däremot så är spelets boss-strider en återgång till stela och inrutade 3D-fighting spel. Här fråntas spelaren valmöjligheter och flexibilitet, endast för att skapa artificiell spänning och dramatik.
Tyvärr så blir detta enbart frustrerande då ännu en spelmässig brist blir uppenbar – nämligen kameran. Då man rör sig över de stora vidderna eller duellerar på öppna ytor, så är kameran mestadels duglig. Men det finns stunder då den är alltför närgången och gör det mer eller mindre omöjligt att se inkommande attacker. Detta är fullkomligt förödande i bossbataljer, detta då svårighetsgraden skruvas upp avsevärt. Det finns inget mer frustrerande än att misslyckas med att parera eller göra en undanmanöver för att kameran inte lyckas visa vad som händer. Det skall också nämnas att spelets repetitiva tendenser löper amok dessa stunder. Boss-striderna ramas in med en identisk filmsekvens – med oföränderlig musik, något som snart blir oerhört prövande för tålamodet.
Den här recensionen har inte varit nådig gentemot Sucker Punch och deras senaste alster. Men det vore inte heller rättvist att helt och hållet bedöma spelet i ett vakuum. Nivån för öppna spelvärldar har höjts markant sedan Infamous: Second Son kom ut. Det räcker inte längre att presentera stelbenta system som samverkar utan någon som helst individualism eller trovärdighet. Ghost Of Tsushima är ambitiöst och det råder inget tvivel om att en uppföljare kan råda bot på många av spelets problem. Det solida stridssystemet och vackra estetiken gör att betyget kan höjas ett snäpp över godkänt, men på det hela är det förvånansvärt tamt och tjatigt.
Notis: Denna text skrevs initialt för vårat Instagram konto, där vi uteslutande skriver på engelska. Eftersom texten blev för lång så publiceras den här istället. Då vi inte såg en möjlighet att översätta texten och bevara dess flöde och prosa, så har vi valt att publicera den på engelska.
In an already atrocious and heartbreaking year. That has been filled with bigotry, violence and a brutal pandemic. The loss of Chadwick Boseman further highlights the never ending tragedy of our everyday life. A tragedy which so many of us has been forced to endure recently. I’ve often said that the only thing that has kept me going through these turbulent and dark times has been art. Having the privilege of subterfuge in fictional worlds of storytellers and my relationship with my friends and family, has been the one constant that has enabled me to keep going in a world where tolerance, understanding and kindness, doesn’t seem to be prioritized anymore. Films, music, comics and other artistic forms of expression, has allowed me – and so many others, to gain some momentary shelter from a world that seems more and more alien to us. A world where we let xenophobia, fear and simplification of difficult matters, degrade us to hate and intolerance. If not for Marvel Studios and their beautiful work, which has given so many of us a platform, where we can be united, regardless of skin color, political affiliations or opinions. I don’t see how I could have mentally endured these last few years.
Ryan Coogler and Chadwick Boseman, gifted us a movie that both thrilled, touched and moved an entire generation of moviegoers. Not only in its grand spectacle, but also in its deeply profound and heartfelt view of the world. A world which we should all strive for. A place where respect and empathy is put above personal vendettas and petty grovels. The finale, where T’Challa defeats his nemesis Erik Killmonger is – in my opinion, one of the most powerful moments in all of cinema. In that moment, Killmonger surrenders his hate and pain, and instead reminisces about his childhood. Where he describes himself a kid from Oakland who only believed in fairytales.
Chadwick Boseman gave us all a way into that fairytale world. A fictional world we where ascended our differences. A place where the characters stood for integrity and decency. The passing of Boseman is the end of an all too short era. An era in which sisterhood and brotherhood, became a tad more true and present in our world. But as the king himself said, ’’death is not the end…’’. The legacy of Boseman lives on, and its now up to all of us to preserve and guard that legacy. We will do that through our passions, love and belief in creativity and expression. Wakanda may not exist in our world, but it will always be a part of our hearts. We must do everything in our power to never let go of our beliefs in fairy tales, even when the storyteller is no longer able to tell his story. Chadwick Boseman may no longer be with us – physically, but his deeds and gifts to the world will never leave us.
All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2020
Summering: Christopher Nolan slår knut på sig själv i ett förvirrat försök att överträffa sina tidigare – och överlägsna, eskapader i konsten att förföra biopubliken.
Där de flesta andra filmmakare och filmstudios, har valt att försena sina repertoarer, så har Christopher Nolan varit tydlig med att Tenet skulle gå upp på biografer, utan försening. Nolan har talat om hur han hoppas att Tenet skall fungera som ett dragplåster. Som kickstartar den krisande biografbranschen. Efter att ha uträttat stordåd med Dunkirk, så återvänder Nolan nu till mer igenkännbart territorium. Med brutalistisk design och klinisk estetik. Tyvärr så blir Tenet inte någon spirituell uppföljare till den mästerliga Inception, utan en släkting till det förvirrade, överdådiga och ointressanta filmskapande som var Interstellar.
Varmt, kallt eller lagom
Man talar ofta om filmmakare som tekniker eller dramatiker. Heat-regissören Michael Mann är ett praktexempel på en regissör som föredrar det visuella över det dramatiska. Hans karaktärer är ofta iskalla, svårtillgängliga och sällan minnesvärda. Mike Leigh å andra sidan, bortser gärna från det exteriöra och dedicerar sig åt skådespelet och karaktärerna. Med mikroskopisk hängivenhet till dramatiska detaljer. Christopher Nolan kan liknas vid en urmakare. Han besitter en osannolik förmåga att skapa filmmekanik som är helt förtrollande att beskåda. För att – återigen, tala om Inception, så är detta ett fulländat mästerverk, där varje komponent är tillverkad med en precision som inte är av denna världen. Sättet Nolan fångar och involverar publiken i filmens osannolika handling. Är fortfarande exemplariskt vad gäller att transportera tittaren till ett plats där allt filmmakaren målar upp accepteras och omfamnas av tittaren.
Kombinationen av intensivt berättande och teknisk perfektion, är det som utmärkt Nolan som en filmskapare av rang. Vad gäller det dramatiska så har Nolan – i omgångar, visat sig vara kompetent men inte genialisk. Där det bästa exemplet på Nolans personregi går att se i samspelet mellan Rebecca Hall och Christian Bale i The Prestige. Ett kriminellt underskattat stycke skådespel som borde belysas för sin naturlighet och värme. Nolan hanterar dramatiken som bäst i spridda skurar, och de gånger han förlitat sig alltför mycket på att skapa ett intresse för sina karaktärer – på ett emotionellt plan, så fallerar det. Far och dotter-relationen i Interstellar är fylld av suspekt kemi och ett överflöd av banal sentimentalitet.
Dramatik utan intresse
Tenet kan vara Nolans mest dramatiska film någonsin. Action och spektakel får mestadels ställa sig åt sidan för utdragna konversationer och mängder av exposition. Det här hade inte varit anmärkningsvärt om det inte vore för det faktum att karaktärsgalleriet i Tenet har ett omfång som rör sig mellan ointressant till rent fånigt. De scener som skall skapa empati för personerna känns mekaniska och onaturliga. Karaktärerna är endast till som som en katalysator för att kunna avancera berättelsen. En berättelse som endast kan beskrivas som en sörja.
Där Inception fångar och övertygar i varje ögonblick, så verkar Nolan haft kalla fötter genom hela skapandet av Tenet. Koncepten och idéerna som filmer bygger på förklaras in absurdum. Och även om Nolan gör sitt bästa i att förankra sina koncept i vetenskap och logik, så blir en majoritet av sekvenserna till mördande tråkig exposition som aldrig vill ta slut. Bara det faktum att det förekommer whiteboard-presentationer – som förklarar de mer ingående beståndsdelarna av berättelsen, indikerar att något inte står rätt till.
Ingen gastkramande öppning
Nolan har alltid haft en förmåga att skapa introduktioner till sina filmer som genast greppar tag. Därefter så vaggas åskådaren in i filmens diverse spelregler. Detta uteblir i Tenet introduktion, som bäst beskrivs som seg. Till och med den oändligt långa startsträckan i Interstellar känns som en åktur i världens snabbaste berg och – dalbana då vi jämför med Tenet. Nolans unika talang att skapa actionscener utan dess like verkar också ha tagit sjukledigt. De adrenalinkickar som delades ut då Tom Hardys Bane kapade ett flygplan i The Dark Knight Rises, eller då verkligheten vändes upp och ned i hotellscenen i Inception, uteblir. Istället blir det tafatta biljakter, stela slagsmål och en final som är fullständigt obegriplig.
Utan att vara alltför ingående eller vårdslös vad gäller att diskutera filmens centrala koncept – tidsresor, så känns detta som en illa genomtänk gimmick. Inceptions drömlandskap kunde ha utmanats om Nolan hade gått in med samma fantasi och kreativitet. Tenet känns närmast föråldrad då man iscensätter tidsresandet, där det varken förekommer innovation eller uppfinningsrikedom. Många gånger känns det som om Nolan backat bandet – bokstavligt talat. De enorma stunderna – med snillrik komposition uteblir, och kulminerar istället i ett bunt underkokta koncept som är så abstrakta att de orsakar huvudbry. Den evighetslånga expositionen är inte heller till någon större hjälp. Flera gånger så bryter Tenet mot sitt imaginära regelverk. Det här kan mycket väl vara Nolans mest själviska och egoistiska film. Tenet har inget som helst intresse att skapa ett solitt flöde eller att kompromissa idéer som inte fungerar i realiteten. Allra mest uppenbart blir det i filmens final, som kan liknas vid kreativ hedonism. Det är en fullkomligt trasig actionsekvens som är helt omöjlig att förstå eller följa, som dessutom pågår längre än universum självt.
Fåfängt
Att Nolan vurmat för hur han undvikt CGI och andra digitala tricks och knep, förstärker bara känslan att detta är ett projekt som skapats utifrån ren fåfänga. Även om Nolan iscensatt en majoritet av sekvenserna utan trickfilmningar etc, så är detta irrelevant då ingen av de ’’storslagna’’ sekvenserna ger något utslag på pulsmätaren. Och i en scen så verkar Nolan ha fått för sig att han gör en dyr version av Jönssonligan. Där John David Washington, ställer upp en mängd olika rekvisit för föremål som behövs. Hela Tenet dras med att känns ogenomtänkt, koncepten och berättelsen känns inte ens halvfärdiga. Nolan serverar en trerättersmeny, bestående av helt råa ingredienser. Det hjälper inte att man har duktiga skådespelare som Washington och Elizabeth Debicki tillhands, då karaktärerna är ointressanta och livlösa.
Ofärdig och underkokt
Alla de här problemen hade varit aningen mer lättsmälta om det inte vore för att Nolan så tydligt lutar sig på sina tidigare filmer. Estetiken, fotot och musiken kunde lika gärna ha figurerat i en fjärde Batman-film. Nolan vill både äta kakan och ha kvar den. Han vill utforska ny mark utan att vara villig att överge sina gamla vanor. Och även om hantverket fortfarande är solitt, så är det långt ifrån lika fulländat som i tidigare filmer. Tenet är en ofärdig, grovhuggen och utdragen historia som flagrant misslyckas med sina aspirationer att locka massorna tillbaka till biograferna.
Summering: Sorgest, ilsket och melodiskt då Pearl Jam återvänder med sitt först album på 7 år.
Återigen har en musikrecension dröjt in absurdum. Förra rået var det Bruce Springsteens Western Stars som inte fick en genomgående recension förrän konsertfilmen – med samma namn, hade premiär på hösten. Vad gäller musik så har – iaf jag, ett behov av att låta album och dess spår, få gro och växa till sig. Håkan Hellströms 2 Steg Från Paradise, kändes vid en första genomlyssning som ett halvfärdigt kollage. Men med tiden så växte albumet. Än idag förblir det min personliga favorit vad gäller Hellström.
Pearl Jam har idag friheten och lyxen att kunna ta sig sin tid. Tidsspannet mellan skivorna har bara ökat för varje gång. Backspacer utkom 2009, uppföljaren Lightning Bolt släpptes 2013. Gigaton utkom i mars. Det är med andra ord den längsta väntan någonsin för ett Pearl Jam-album. Bandets energiska och ostoppbara gitarrist Mike McCready påpekade i ett pressutskick att inspelningsprocessen varit lång och svår. Med tanke på att sångaren Eddie Vedder redan 2018 deklarerade att inspelningen pågick, så är det uppenbart att processen inte varit så smidig och enkelspårig som bandet hade hoppats på. Pearl Jams skivor har alla tydliga influenser ifrån den era som de skapats i. Efter supersuccén Ten, så följde Vs. Ett kolsvart och brutalt verk som slår lyssnaren i magen med sin nihilistiska lyrik och vassa gitarr-riff. Skivan skapades som en motreaktion mot de enorma framgångar som bandet upplevde efter debuten. Rio Act – som spelades in efter tragedin i Roskilde, är sammanbitet och ångestfyllt.
I en tid då världen endast verkar fara djupare och djupare in i kaos, död och hopplöshet, så känns Gigaton som en snudd på perfekt följeslagare. Om man letar efter en kompanjon som vägrar att se ljuset, och som aggressivt angriper det – stort som smått, som kan anses ligga till grund för de problem som manifesterar sig varje dag, så är albumet en livslång vän.
Det fantastiska skivomslaget säger egentligen allt. Naturens vackra glaciärer som sakta men säkert faller samman på grund av klimatförstöring och människans hejdlösa brist på ansvarstagande. Soniskt så är skivan något mjukare än de hänsynslösa attacker som kunde hittas på Lightning Bolt. Inledningen med Who Ever Said och SuperbloodWolfmoon känns som spetsade kreationer från Backspacer. Att gruppen fortfarande kan blanda sina rakbladsvassa riff med aggressiv punk, och få det att kännas relevant, intressant och igenkännbart, säger en del om bandets ständiga vilja att aldrig kompromissa eller hänge sig åt trender.
Där den inledande introduktionen känns igen, så bryter man helt och hållet av med den suggestiva Dance Of The Clairvoyants. Där gitarristen Stone Gossard och basisten Jeff Ament har bytt instrument, för att skapa ett verk som bärs fram av en trippande synth som ackompanjerar lyrik om förtvivlan och insikter, vad gäller våra vardagliga liv. DOTC känns som Gigatons kärna, där man svetsar samman hopplöshet och frustration.
DOTC leder sedan in i den rosenrasande och pricksäkra Quick Escape. En spottloska gentemot det helvete vi sett byggas upp under fyra år av Trump och hans rysliga politik. Quick Escape träffar nästan lika hårt som bandets genialiska Do The Evolution. Än mer slående än det blinda raseriet. Är de stunder då man blandar det melodiska med en mer preciserad kritik mot världsproblemen som vi idag möter. Seven O’ Clock och Retrograde känns som moderna Pearl Jam-klassiker. Vedder har på senare år vässat sin förmåga att skriva enkla men oförglömliga ballader, de två nämnda exemplen är ytterligare bevis på hur sofistikerad Vedder , gruppens melodier och lyrik kan vara. Bilderna som målas upp i Seven O’ Clock hör hemma på en biograf, och dramatiken i Retrograde är inget annat än briljant.
Tyvärr så tappar albumet iktning mot mitten. Spår som Buckle Up och Comes Then Goes, känns som halvdana prototyper. Båda hade behövt mer tid och eftertanke för att efterlämna ett rejält intryck. Detsamma kan sägas om Never Destination och Take The Long Way, som i en live kontext, har alla möjligheter i världen att bli lysande. Men som i sina studioversioner känns lika ointressanta som My Father’s Son. En låt som inte fick något värde förrän den framfördes live och förvandlades från anonym fogmassa till ett nervigt monster.
Men på det hela så kompenserar mästerverk som Retrograde och Quick Escape för albumets svackor. Det är långt ifrån det bästa Pearl Jam gjort, men samtidigt finns det inte ett spår som inte har potential att kunna utvecklas till något storslaget då bandet väl ger sig ut på vägarna igen. Även om det dröjer till nästa sommar… Om ens då… Gigaton är en sammanbiten, moloken och sorgsen skiva som på ett utomordentligt sätt kontextualiserar den mänskliga kris som pågått i flera år, och som år 2020 har utvecklats till något monstruöst. Det finns en viss tröst i att ett av världens bästa band sörjer med oss.
Betyg 8/10
Bästa spår: Quick Escape, Dance Of The Clairvoyants, Seven O’ Clock, Retrograde.
All images courtesy and copyright of 20th Century Studios 2020
Full Disclosure: Vi mottog detta recensionsexemplar utav 20th Century Studios.
Film
Taika Waititi går från klarhet till klarhet. Efter att ha återupplivat Thor i Ragnarok, så satte Waititi siktet på något mindre. Jojo Rabbit är en förlängning av allt det Waititi gjort sig känd för. Kompromisslöst genomförande, mängder av unik och udda humor, samt ett stort hjärta. Där premissen och presentationen initialt kan kännas tveksam – urspårad och rent fånig, så används denna extrema ton och vilda maner till att berätta en oerhört intelligent och rörande historia. Waititis sätt att behandla den nazistiska indoktrineringen av tyska barn sköts med bravur. Surrealismen och det helt obekymrade sättet Waititi driver och häcklar med fascismen är fullkomligt strålande.
Jojo Rabbit har också ett fantastisk bildspråk som förlitar sig på symmetri. Detta skapar en känsla av påtvingad perfektion och demonstrerar väldigt väl hur förvridet det tyska samhället var under Adolf Hitler. Allting ramas in av geometriskt perfekta hus med flaggor som pryds av svastikan. Utöver det så får vi även se prov på briljant skådespel. Roman Griffin Davis och Thomasin McKenzie utgör filmens verkliga hjärta, och deras kemi och samspel borde ha gett dem båda varsin Oscarsnominering. Mest överraskande är Scarlett Johansson, som gör sin bästa roll sedan Lost In Translation, med en modersgestalt som kämpar med att hålla uppe fasaden för sin son.
Sammantaget är Jojo Rabbit en fullkomligt bedårande film. Den värmer och berör i en tid då vi är i stort behov av återigen kunna hoppas på något bättre.
Betyg 9/10
Bild
Med starka färger och en sylvass skräpa så är Jojo Rabbit ett rent nöje att titta på. Saker som kläder och ansikten återges med ohygglig skräpa som tillåter oss att se varenda muskel i skådespelarnas ansikten. Det så pass skarpt att det många gånger känns som en röntgen som går igenom allting. Mörkare scenen hanteras också med bravur. Svärtan är närvarande utan att den slukar detaljerna. Allt som allt så är detta en en helt utomordentlig visuell presentation.
Betyg 9/10
Ljud
Måhända inte lika fantastiskt som bilden, så är Jojo Rabbit fortfarande en mycket välljudande film. Introduktionsscenen uppvisar en exakt ljudbild där varenda bältesspänne och skosnöre kan urskiljas då Jojo förbereder sig för att bege sig till Hitlerjugend. Jojo Rabbit är en dialogtung film och centerkanalen får därefter jobba. Dialogen återges med styrka och klarhet, vilket bidrar till att höja dramatiken i filmens allra stillsammaste stunder. I filmens final, då de allierade intar – den icke namngivna staden, så släpper filmen loss ett bombardemang av granater och maskingevär som får golvet att skaka. För att vara en mestadels återhållen film, så klarar sig Jojo Rabbit galant vad gäller att tillfredsställa den mest kräsna lyssnare.
Betyg 8/10
Extramaterial
Taika Waititis kommentarsspår är som alltid värd sin vikt i guld. Regissören har inga som helst problem att gå loss i udda anekdoter eller bjuda på tokiga utspel. Tyvärr så är resten av extramaterialet långt ifrån lika originellt eller egensinnigt. Den dokumentär vi bjuds på är både för kort och skral för att verkligen kännas intressant eller insiktsfull.
All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2020
Full Disclosure: Vi mottog detta recensionsexemplar utav Warner Brothers.
Film
Ett kvartal senare har världen förändrats till följd av Corona-pandemin. Men en saker är åtminstone konsekvent. Birds of Prey är precis lika genomusel då som nu. Där världen befinner sig i ett kaos utan dess like, så kan detsamma sägas om Warner Brothers – eller mer exakt, DC. Bolaget har annonserat en Snyder-version av Justice League, och Suicide Squad-regissören David Ayer, bombarderar allmänheten på sociala medier med material från en av det förra årtiondets mest bedrövliga filmer. Dessa faktum kan tillängas en helt egen text, men att någonting inte står rätt till hos WB är bärmast självlysande.
Detta förvirrade kaos har visserligen pågått länge. Sedan Christopher Nolan avslutade sin Dark Knight-trilogi så har ingenting varit sig likt. Warner Brothers har fått se sig fullkomligt förnedrade av sin ärkerival Marvel Studios, som ritat om kartan för allt som kan kategoriseras som storfilm. Birds Of Prey var tänkt som en vassare, ’’vuxnare’’ och mer hämningslös film. Åldersgränsen tilläts att trissas upp och Margot Robbie intog rollen som producent. Även om ambitionerna och förhoppningarna var att skapa en sorts DC-version utav Deadpool, så har de aspirationerna krossats. Birds Of Prey är en okontrollerbar härdsmälta som saknar någon som helst pli eller förstånd vad gäller att konstruera en fungerande film. Det är kavalkad utav omogna impulser och rent banala idéer som slängs åt tittarens håll.
Det spelar ingen roll att karaktärerna svär som borstbindare. Eller att de går loss i våldsamma utbrott som skulle fått den svenska 70-tals censuren att behöva uppsöka professionell hjälp. Birds Of Prey är chockerande lamslagen, tråkig och enerverande. Hela upplevelsen är som en genomgång av hela Buttericks-sortimentet. Det är den ena tragikomiska plojen efter det andra visas upp. Skillnaden är att Buttericks-alternativet erbjuder ett gott skratt. Endast en mycket vriden och grym människa skulle kunna skratta åt något så löjeväckande som Birds Of Prey… Tårar i mängder vore mer passande…
Betyg 1/10
Bild
Birds Of Prey har en extrem färgpalett som inte har några betänkligheter att överexponera sina färger. Allting verkar ha stöpts ur en visuell mall som gör att bilden känns som dränkt i neon – även då den enda ljuskällan är solljus. Man använder även ett mycket grovkornigt filter för att skapa en hård och ogästvänlig bild. Trots dessa visuella knep, så presenteras Blu Ray-utgåvan med god detaljrikedom. Framförallt möbeltexturer är förvånansvärt exakta och realistiska. Detsamma kan sägas om hudtexturer. För att vara en film som inte har några större problem att omfamna det surrealistiska, så är det fascinerande att detaljrikedomen och dess presentation är så pass naturlig som den är.
Betyg 8/10
Ljud
Där bilden överraskar så fullkomligt säckar det ihop vad gäller ljudet. Birds Of Prey har en ljudmix som verkar ha framställs i en konservburk. All form av detaljrikedom eller god akustik saknas. Slutscenen i det övergivna nöjesfältet är lika livlös som de lik som huvudpersonerna efterlämnar. Baskanalen träder endast fram sporadiskt och känns mestadels klen. Inte blir det bättre av att volymen har skruvats ned väsentligt.
Betyg 4/10
Extramaterial
Birds Of Prey följer trenderna vad gäller storfilmer med mediokert extramaterial. ’’Birds Eye View Mode’’ känns som något som hämtats från den tidiga HD-DVD-eran. Med en bunt irrelevant fakta som poppar upp mellan varven. Resten av materialet består av torra och korthuggna smådokumentärer som känns löjeväckande tillrättalagda och regisserade.
All images courtesy and copyright of Sony Entertainment & Naughty Dog 2020
Summering: Ett emotionellt mästerverk med en berättelse i världsklass. Naughty Dog har gjort sitt bästa spel med en upplevelse som sent kommer glömmas. Bara tårar och eviga minnen återstår då allt tar slut.
Naughty Dog har alltid varit en kvalitetsutvecklare i mina ögon. Min relation med studion sträcker sig tillbaka till sent 90-tal. Detta då jag och en stor andel klasskamrater spelade igenom Crash Bandicoot 3: Warped. När studion gick vidare till att utveckla Jak & Daxter samt dess två uppföljare, så verkade Naughty Dog ha ställt in sig på att förverkliga drömmen om det perfekta plattformsspel. Men i och med Playstation 3 så sadlade studion om. Istället så gav man sig i kast med att producera – aningen, mer jordnära spel, utan talande djur och tidsresor.
Uncharted-serien är en mastodont inom spelvärlden. Dess tekniska kompetens och oerhörda charm har gett Naughty Dog en närmast gudalik status inom spelindustrin. Uncharted har alltid varit fartfyllt, tekniskt fulländat och underhållande. Men spelens linjära och utsvarvade banor har – för min egen räkning, gjort det svårt att helt omfamna spelen. Många gånger så blir de grandiosa och explosiva actionscenerna alltför regisserade och snäva. Då spelaren misslyckas sekvenserna får ett abrupt avslut, så kan man se sömmarna. För att få ut det mesta ur Nathan Drakes eskapader bygger så krävs en närmast perfekt genomspelning. Utan misstag eller omstarter. Då The Last Of Us släpptes så ägde jag inte längre någon Playstation 3. Det ledde till att spelet blev aningen tandlöst då jag väl fick möjligheten att spela det på Playstation 4. Berättelsens vändningar och överraskningar hade redan blivit avslöjade genom otaligt många – spoilerfyllda, diskussioner runtom i media och på nätet.
Min egen upplevelse med The Last Of Us Remastered kan endast beskrivas som steril. Det enda som återstod var gameplay, det mest essentiella – berättelsen, var närmast skadeskjuten efter väntetiden på ett år. Jag var inte heller helt förtjust i hur Naughty Dog försökte implementera utdragna pussel och alltför strikta sekvenser där spelaren mer eller mindre blev slussad genom olika narrativa sekvenser, där det spelmässiga helt fick ställa sig åt sidan.
The Last Of Us Part II har inte haft någon smärtfri utveckling. Ett antal av de mest centrala personerna inom Naughty Dog har lämnat. Utvecklingen har pågått i 6 år. Ovanpå det så drabbades studion av ett dataintrång som ledde till att stora delar av berättelsen läckte ut på förhand.
Och då vi lever i en tid då allting dissikeras och överanalyseras – vilket institutioner som Tiger Film är högst ansvariga för. Så har dessa läckor snabbt förvandlats till ett gift. Där jag själv har undvikit en stor del av marknadsföringen – och givetvis läckan, så har det inte gått att undgå den illvilja som spelet utsatts för på förhand. Redan nu känns The Last Of Us Part II som spelvärldens motsvarighet till The Last Jedi. Men vad allmänheten tycker är – tack och lov, inte relevant i denna recension. Frågan om kreativ frihet och ägandeskap får diskuteras en annan gång. Och att beröra något annat än hur chockerande briljant The Last Of Us Part II är, borde leda till en livslång vistelse i skamvrån.
Öppna landskap
Det finns linjära – och öppna spel. Det andra alternativet är mer kompatibelt med mina personliga preferenser. The Witcher 3: Wild Hunt, Grand Theft Auto 4-5 och Red Dead Redemption har alla en evig plats i mitt hjärta. Linjära spel förlitar sig på en dramaturgi som har mycket gemensamt med film – och teatervärlden. Där ett öppet spel blandar strikt narrativ med inslag av slump och simulation, så är ett linjärt spel regisserat och mer preciserat vad gäller att skapa engagemang för de narrativa händelserna. För att återgå till Uncharted så blir detta kontrollerande ramverk aningen bekymmersamt för mig själv.
Det känns som en enorm berg och och dalbana där allting måste fungera felfritt. Framförallt så är Uncharted serienshysteriska tempo många gånger problematiskt. De tillfällena då spelaren fastnar är oftast detsamma som total katastrof. Då spelaren gång på gång misslyckas med plattformsmomenten, så är det som att Indiana Jones, mitt under Raiders Of The Lost Ark, råkar hoppa fel och flyger rakt ned i ett bottenlöst hål. Men istället för att filmen slutar i ett bisarrt antiklimax, så får vi i Uncharted spela om det tills vi hamlar rätt. Livligheten, intensiteten och spänning blir tillslut som bortblåst då man repeterar den episka sekvensen för tredje eller femte gången.
’’Take a walk outside’’
I Part II så har Naughty Dog äntligen hittat en formula som gör att ett misslyckande inte är detsamma med att illusionen bryts. Detta löses i huvudsak genom att spelet har reducerat sina laddningstider. Inom bara ett fåtal sekunder så ges spelaren en chans att försöka igen. Detta gör att man bibehåller ett pulserande tempo. Att man också valt att ta bort stressiga moment som att fly från fallande byggnader, bidrar också till att spelaren inte motas fram. Där utforskande och upptäckande i Uncharted – och många andra spel, mest känns som en jakt på trivialt trams, som bara tjänar till att låsa upp trophies eller achievements. Så är varenda lugn stund i The Last Of Us Part II precis lika tillfredställande och imponerande som de sekvenser då helvetet brakar loss.
Att söka efter ammunition eller resurser, som möjliggör överlevnad, är både tillfredställande och inlevelsefullt. Det känns aldrig som ett utdraget knapptryckande med menlösa belöningar. Justeringen av tempot gör att spelaren faktiskt kan utforska och ta sig god tid att söka runt i de detaljrika miljöerna. Harmonin mellan gameplay och detta geniala tempo är inget annat än snillrikt. Naughty Dog har lyckats dräpa den drake som gjort att linjära spel ofta kan kännas som en lång korridor.
Spelvärlden har också öppnats upp markant. Det finns något naturligt och självklart i varenda miljö. Stunderna från det första spelet, då spelaren tvingades att flytta fler stegar än en byggnadsarbetare, eller skapa flottar, har reducerats och i många lägen tagits bort helt och hållet. Bandesignen är så pass intuitiv, att de pussel som kräver eftertanke, aldrig blir frustrerande eller långsökta. Varje avklarat pussel – och framsteg, känns betydande och relevant. Det är inte längre en barrikad endast fungerar som ett hinder för att skall fortsätta.
City Of Ruins
Denna spelmässiga harmoni ackompanjeras av en helt besinningslös hängivenhet till detaljrikedom och tekniskt djup. Vare sig spelaren söker efter bandage, eller en plattform – som kan föra en vidare, så har Naughty Dog fyllt spelet med dialog, unika animationer och otäckt stämningsfull musik, som går igång i precis rätt tillfälle. Att röra sig igenom de söndrade och förfallna miljöerna är en upplevelse i sig. Dialogen mellan karaktärer och deras makalöst uttrycksfulla kroppsspråk får tiden att stanna.
The Last Of Us Part II tar stark inspiration från HBO-serien Chernobyl och Andrej Tarkovskijs Stalker vad gäller sin stämning och utseende. Det finns en stor reservation och betänksamhet i spelets narrativt. Visuellt så vilar det ett tydligt filmgryn över hela spelet. Frågan om spel kan förmedla samma emotionella tyngd och påverkan som en film eller pjäs har nu besvarats. The Last Of Us Part II innehåller några av de mest kraftfulla och finstämda scener jag någonsin upplevt, oavsett medium. Neil Druckmanns manus är inte helt befriat från klyschor eller förutsägbar struktur, men det är inte väsentligt.
Doctor Strange regissören Scott Derrickson talade om att de bästa berättelser är simpla men innehållandes en ensemble utav intressanta karaktärer. Inget kunde vara mer träffsäkert då vi talar om The Lat Of Us Part II. Ashley Johnson – i rollen som Ellie, gör sitt livs roll, och den mest nyanserade och hängivna rolltolkningen som någonsin skådats i ett spel. Ellie är vuxnare och betydligt mer luttrad än sist. Trots att Ellie enbart består utav tusentals rader med kod, så är hon en av de mest fascinerande, trovärdiga och empatiska karaktärer jag någonsin haft nöjet att uppleva en berättelse tillsammans med. Det spelar ingen roll att Ellie omges av något så klyschigt som zombies. Berättelsen har ett hjärta stort nog att pumpa ut blod för hela vida världen. Johnsons ackompanjeras av ett gäng utomordentliga rolltolkningar, som alla agerar prestigelöst och med full hängivenhet till projektet. Vartenda ögonblick känns relevant, och varje sår eller skada som karaktärerna ådrar sig skapar ett hål i magen.
Berättelsen är helt befriad från överdådighet eller pretentioner. De mest oförglömliga stunderna överträffar – med råge, de flesta filmer som belönats med en Oscar för bästa film de senate åren. Media och industrin talar ofta om ’’vuxna’’ spel. Vad det faktiskt betyder har aldrig klargjorts, men The Last Of Us Part II är både modigt och moget då man aldrig är rädd för att gå emot konventioner och förväntningar.
’’Oh, the pictures have all been washed in black’’
Det här inte inte berättelsen som fansen ville ha, men det är den vi behöver – för att stjäla och parafrasera Gary Oldmans James Gordon från The Dark Knight. Det är häpnadsväckande hur stilla och tysta stunder blir till dramatiskt guld. Man förvånas och imponeras hur Neil Druckmann många gånger låter sina karaktärer vara icke verbala. Istället uttrycker deras anleten mer än ord någonsin skulle kunna.
Även de – få, moment som kan tyckas var aningen överdramatiserade, sopar mattan med allting som exempelvis Alfonso Cuarón försökte sig på i Children Of Men. Gång på gång river The Last Of Us Part II ut spelarens hjärta och slår sönder det med ett järnrör. Spelupplevelsen är så utmattande och mörk att man känner sig dränerad efter långa sessioner. Men precis som efter hård fysisk träning så väntar en rush av endorfin och upphetsning efteråt.
’’Still alive. Do I deserve to be? And if so, if so… Who answers?’’
Den negativa reaktionen gentemot Part II är också intressant då en stor del av spelets tematik berör hat och hämnd. Hämnden och aggressiviteten föder ondska, som i sin tur blir okontrollerbar. Även om berättelsen är mörk som en svensk vinternatt, så finns det en hoppfullhet som framträder i karaktärerna. Trots att de är känslomässigt ruinerade och förstörda utav den brutala omvärlden. Så bibehåller de en essens av mänsklighet där de drivs av kärlek och hängivenhet. Berättelsen känns därför som en en reflektion kring vår egen situation. I en värld där död och svek har blivit vardag , så känns det som att Neil Druckmann och hans karaktärer tror – och hoppas, på en emotionell fridfullhet. Där grundvärderingar berörande hederlighet och ömhet, kan bli vår väg mot att frigöra oss från ondskans klor.
The Last Of Us Part II är dock inte berövad från att vara ett underhållande spel bara för att det besitter en mästerlig berättelse. Kombinationen av intensiva eldstrider, skräckfyllda moment i kusliga byggnader eller de stunder då vi endast får beskåda bedårande vacker utsikter, blandas ihop med ypperlig precision. Då spelaren tvingas till att använda all sin list och tänka snabbt, i de moment då vi möter de infekterade horderna, eller de rövarband som patrullerar gatorna. Så pumpar adrenalinet, med hjälp av sin helt obeskrivligt vackra grafik och kusligt levande animationer. Varenda blodig konfrontation blir till en skräckblandad eufori, där varje tryck på avtryckaren har avgörande betydelse.
’’And now my bitter hands cradle broken glass… Of what was everything’’
Där andra spel hanterar döden med nonchalans, så djupdyker The Last Of Us Part II ned i frågeställningar om liv och död. Där man i Call Of Duty skjuter ned horder av fiender utan självbevarelsedrift, så är fienderna i Part II otäckt mänskliga. Kulor sliter sönder organ och lemmar. Vad som sedan följer är horribla skrik som skär i öron och själen. Part II är helt kompromisslöst vad gäller våld. Och där alltför många mediala uttrycksformer gör brutalt våld till en ytlig exhibition i det vulgära och magstarka, så gör The Last Of Us Part II raka motsatsen. Allra mest stötande är fiendernas reaktion över sina fallna kamrater. Varje AI-karaktär har ett namn, och varje död innebär ett emotionellt slag mot resterande fiender. Återigen så måste spelets animationer belysas, avrättningar och närstrider skildras med en sådan realism och brutalitet att man blir skakig.
Utan att avslöja någonting om den briljanta berättelsen, så blir denna studie utav mord och uppoffring än mer potent desto längre spelet löper. Och intensiteten då vi möter de infekterade horderna är precis lika imponerande. Då spelaren flyr från massiva horder, eller tvingas uppleva att ens vapen klickar och multum av fiender rusar mot en, går inte att beskriva med futtiga formuleringar. Handsvett och mental utmattning är de allra mildaste symtomen som följer en en session med Part II. AMCs The Walking Dead framstår som ett smärre skämt då det ställs bredvid Naughty Dogs geniala skapande. Den terror och hjälplöshet som spelaren utsätts för, får kollegor som Resident Evil att vackla.
Vackert som en tavla
Självfallet går det inte att skriva en recension om ett Naughty Dog spel utan att nämna det tekniska och grafiska. Som vanligt så har tekniken tagits till sin spjutspets. Animationerna är – som nämnt, enastående. Ljussättningen och den övergripande designen är också av första klass. Flera stunder är så slående vackra att man lämnas med andnöd. Men precis som med berättelsen så är ingeting överdrivet eller exhibitionistiskt i det visuella. Istället blir det vardagliga och enkla poetiskt vackert. Gitarrer, solnedgångar eller stillastående vatten är som en tavla. Det är endast i några tveksamma texturer som vi påminns att även solen har sina fläckar.
Inte ens i sina svagaste stunder är The Last Of Part II det minsta frustrerande eller ointressant. Där berättelsens struktur har sina stunder av stagnation och förutsägbarhet, så har det ingen effekt på den emotionella kraften som väller ur spelet. Då viss repetition kan tyckas vara nalkandes, så kastar Naughty Dog in överraskningar och nyheter som ändrar spelreglerna, vilket övervinner de mikroskopiska felen.
’’Let me run into the rain… To be a human light again’’
Med en berättelse som kan kategoriseras som en framtida klassiker. En emotionell resonans som står sida vid sida med de mest dramatiska ögonblicken i kulturhistorien, så är The Last Of Us Part II en kärleksförklaring till genialiskt berättande och oförglömliga karaktärer. Det linjära spelet har uppnått perfektion och det är svårt att veta om Naughty Dog någonsin kommer kunna överträffa sig i efter detta. Då slutet väl kommer och eftertexterna rullar så finns det inga ord. Bara känslor, minnen och funderingar som räcker för ett par livstider framöver. Man lämnas tom, sorgsen, förstörd och helt knäckt. The Last Of Us Part II är ett mästerverk som stolt kan triumfera sig som mästarnas mästare.
All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2020
Summering: Det saknas kraft och stryka för att lyfta ett många gånger överambitiöst familjedrama.
Andra världskriget är – på goda grunder, den kanske mest medialt exponerade tidsepoken. Oavsett om det gäller film, litteratur eller spel, så återkommer perioden gång på gång. Förutom de enormt brutala stridigheterna länder emellan, och de militära uppoffringarna så finns det oändligt många berättelser och händelser som inte rör det rent militära. Än idag lever både fascismen och nazismen vidare, och en högerpopulistisk våg sveper över västvärlden. 75 år sedan krigets slut, så är mediamanipulation och politisk enstyre, fortfarande närvarande i Europa.
De Förbannade Åren borde därför kunna efterlämna ett starkt avtryck i dessa turbulenta tider. Tillskillnad mot så många andra berättelser från andra världskriget så undviker man i stort att beröra det militära eller topp-politiska spelet. Istället är det en inblick i hur det danska folket påverkades i och med den Tyska ockupationen. Hur den nazistiska ideologin skata men säkert trängde in i hushållen och splittrade familjer, där vissa valde att ta avstånd från ideologin, medan andra omfamnade den. Denna splittring och intensiva ideologiska konflikt är något som regissören Anders Refn lyckas förmedla väldigt väl. Refn är mogen och förståndig nog att inte dela upp det danska folket i onda eller goda grupperingar. Istället så blir filmen en petriskål där vi får se hur en rad olika personligheter påverkas av ockupationen. Det finns en stor finkänslighet i det sätt Refn porträtterar Sara Viktoria Bjerregaard Christensen karaktär Helene. En karaktär som ovilligt drag in i den nazistiska ideologin genom en romans med en tysk ubåtskapten.
Det här närmandet gentemot nazister är en balansgång som kräver enorm fingerfärdighet. Att skapa en alltför ljuvlig romans, där den ungdomliga naiviteten förblindar och används som ursäkt, kunde ha slagit fel. Men denna relation drar tankarna åt en historia ifrån Lena Einhorns dokumentärfilm Ninas Resa. Där berättar Einhorns mor – Nina, en mycket insiktsfull och rörande berättelse om ett kortvarigt möte (ej romantiskt) med en tysk soldat. Dilemmat och utmaningen med att hitta en balans i att kunna humanisera tyska soldater, utan att på något sätt förmildra deras handlingar, är mer än tillräckligt för att fylla ut speltiden på 150 minuter.
Men denna trassliga och komplexa romans blir bara till en liten bisats i de De Förbannade Åren. Refn har storslagna ambitioner med filmen. Filmen cirkulerar kring den välbärgade familjen överklass familjen Skov, som blir till filmens narrativa plattform. Det här ger möjligheter till ett större omfång vad gäller att porträttera det danska samhället under ockupationen. Refn tar sig an svåra moraliska frågor. Det kanske mest intressanta är dilemmat att lägga sig platt och producera tyskt krigsmateriel, för att på så vis kunna bevara jobb. Men Refn visar också upp början på den danska motståndsrörelsen, samt den spända stämningen inom familjen. Där de vitt skilda politiska viljorna mellan familjemedlemmarna frontalkrockar med varandra och resulterar i enorma konflikter.
Mängden berättarstoff känns som upplagt för TV-serie, där man kunde följa familjedynastin mer försiktigt och utan tvära kast. Men i detta mer komprimerade format så blir denna anstormning av antalet berättelser övermäktigt. För även om det finns ett antal grandiosa stunder, där Refn skapar trovärdig och exakt dramatik, så är helheten – som bäst, grovhuggen. Berättelsen vill allt för mycket och spretar åt alla möjliga håll. Vi får ingen kontakt med filmens ensemble, då vi får allt för lite tid att lära känna dem. Trots starka skådespelare som Jesper Christensen, så efterlämnar ingen av karaktärerna något långvarigt intryck. Christensen klarar sig på sin enorma rutin och fantastiska pondus, men för många av de yngre aktörerna så blir denna fattiga personregi rent förödande. En majoritet av karaktärerna flyter ihop då de saknar personlighet, och tillsammans med ett bombardemang av narrativa sidospår och mindre berättelser så blir ett antal sektioner av De Förbannade Åren rent menlösa.
För mitt i familjedynamiken och företagspolitiken, så forcerar man in ett antal inslag som känns helt frånskilda den huvudsakliga berättelsen om familjen Skov och deras kamp att klara sig i en förödande destruktiv miljö. Det mest förödande exemplet är – sorgligt nog, delen som berör motståndsrörelsen. Där detta borde vara ett segment som tänder hoppet och orsakar glöd i blicken, så blir det enbart till tafatt utfyllnad där väldigt lite uträttas rent berättarmässigt. Planläggningen och de hemliga mötena känns som utvattnade försök att iscensätta Ken Loachs The Wind That Shakes The Barley, utan den brittiska regissörens patenterade personregi.
Den uppenbara bristen på fokus leder till att De Förbannade Åren aldrig fångar publiken. I jämförelse med den – tragiskt, bortglömda Flamman och Citronen, så är De Förbannade Åren närmast håglös och utan något som helst bett. I en tid då högerpopulismen brer ut sig, i Europa – och i synnerhet Skandinavien, så behövs det en brinnande passion då man tar sig an något så kraftfullt och skrämmande som den tyska ockupationen av Danmark. Men mjölksyran och utmattningen tränger sig på alltför tidigt och inte ens några av de mest dramatiska ögonblicken får igång något större engagemang. Det är som att Refn försöker driva en isbrytare med en mopedmotor, själv skrovet är imponerande, men då det kommer till att faktiskt ta sig någonvart så faller man platt – eller rättare sagt, står helt stilla.
På det hela så är det beklagligt att De Förbannade Åren aldrig lyfter. För här finns det ett antal scener och brottstycken som briljerar. Framförallt så är det en tekniskt kompetent produktion, med ett stämningsfullt foto, som ramar in det ockuperade Danmark med en kyla och närvaro som får vårt grannland att kännas både bekant men samtidigt främmande. Men som helhet är De Förbannade Åren splittrad och ofärdig. Bara det faktum att filmen får ett abrupt slut, då saker och ting verkligen börjar bli intressanta, förstorar bara filmens problematik. Det känns som att vi enbart har sett den första delen i något mycket större. Och då filmens speltid faktiskt är massiva 150 minuter, så känns ett antiklimax som det sista vi behövde.
All images courtesy and copyright of Disney and Lucasfilm 2020
Full Disclosure: Vi mottog detta recensionsexemplar av Star Wars Episode IX: The Rise Of Skywalker på Blu Ray utav Disney Sverige.
VARNING ! DENNA RECENSION INNEHÅLLER SPOILERS !
Film
Vad som började som en galant återkomst med The Force Awakens. Slutade, tillföljd av andra omständigheter än filmerna själva, i en smärre härdsmälta. Det fanns en tid då George Lucas var jämställd med djävulen. Den ökända dokumentärfilmen People Vs George Lucas, är ett manifest mot alla cinematiska synder som Lucas begick. Från de minst sagt kontroversiella korrigeringarna i originaltrilogin, till de hädelser som var Episode I-III.
Tjugoett år efter att The Phantom Menace haft premiär, så verkar detta var bortglömt. Den tiden då J.J Abrams och Kathleen Kennedy blev hyllade som hjältar, då de stolt annonserade att den nya trilogin skulle vara en återgång till det traditonella, med analogt foto och mer praktiska effekter, är ett minne blott. Idag är Kennedy, Abrams och Rian Johnson, den nya slagpåsen ute i cyberrymden. Den giftiga responsen, och det helt odrägliga klimatet, som en liten skara så kallade ’’fans’’ har orsakat. Är inget annat än skandalöst. Grova förolämpningar, kränkningar och mordhot är bara ett fåtal otyg som använts för att försöka sänka Lucasfilm och dess medarbetare .
George Lucas har nu gått från satan till att bli frälsaren själv. Namnlistor har skapats för att låta Lucas återvända till bolaget och diktera den kreativa riktningen för filmserien. Denna schizofrena mentalitet visar att Star Wars har blivit omöjligt att arbeta med för en kreatör som inte vill följa ett strikt och bevandrat protokoll. Att avvika från normerna – som Johnson gjorde, är detsamma som att skriva om delar av bibeln. Men att göra en helt traditionell Star Wars-film som The Force Awakens, är inte heller något som verkar ha mottagits väl av samma fans som förfasade sig över att The Last Jedi skulle spela efter strikta spelregler.
The Last Jedi innebar en hatstorm som jag aldrig tidigare har skådat. Det är så pass tragiskt och utmattande att följa efterspelet kring Rian Johnsons film, att jag önskar att det infördes allmän tystnadsplikt kring filmen. Jag har försvarat Johnson och filmen i över två och ett halvt år. Och jag kommer fortsätta att göra det.
J.J Abrams fick återigen återvända till regissörsstolen, efter att Jurassic World-regissören Colin Trevorrow hoppat av. Jag har aldrig träffat J.J Abrams, men enligt uppgift sägs regissören vara en av de allra trevligaste och vänligaste. Både mot fans och sina medarbetare. Enligt Kevin Smith så skapar Abrams en stämning på inspelningarna där alla känner sig delaktiga och sedda utav Abrams.
Den här önskan att vara alla till lags, och att alltid vara villig att lyssna, är The Rise Of Skywalkers största svaghet. Efter mordhot, trakasserier och litervis med vidriga kränkningar, så verkar det som att Kathleen Kennedy och Lucasfilm har fått nog utav hatet. The Rise Of Skywalker känns därefter många gånger som ett långt – och onödigt, reparationsarbete, endast skapat för att få tyst på glåporden och hånen.
Allt det som ifrågasattes i The Last Jedi, adresseras och korrigeras. Det verkar som att filmen rättar sig efter en imaginär kravlista. Som skrivits utav de mest aggressiva kritikerna. Många gånger känns det som om Abrams agerar som anden i flaskan. Där varje bisarr önskedröm uppfylls. Försöket att tillfredsställa en aggressiv minoritet leder till att filmen saknar struktur.
Efter den helt magnifika öppningen, så blir Abrams och produktionen till en stressad reparatör. The Rise Of Skywalker verkar lida av fantomskador, där man försöker gipsa och läka åkommor som aldrig fanns där från början. Mycket av berättelsen ägnas åt ett överdrivet flängande. Berättandet forceras och komprimeras för att kunna nå fram till de punkter där man – ansträngt, kan backa bandet för mycket utav händelserna i The Last Jedi.
Det mest påträngande och onödiga fixet kommer i och med Rey och hennes ursprung. Att denna löjliga kontrovers får ta upp en så stor del av av filmen speltid, är inget annat än förkastligt. Istället för att ge tid åt exempelvis Keri Russels stenhårda Zorii Bliss, eller Richard E. Grants kylige Enric Pryde, så ältas denna helt menlösa punkt. Något som borde varit slutdiskuterat då Kylo Ren gav det bittra beskedet att Rey inte kom från några speciella.. Genom att försöka tillgodose att hysteriska krav, så får Abrams inget utrymme att laborera eller vara kreativ. Alltför mycket av filmen känns som en gång på glas, ett blygt försök att inte skapa mer kontrovers.
Att en gapig minoritet har fått diktera så mycket av The Rise Of Skywalker är både frustrerande och oförståeligt. För då vi ser till faktiska genomförandet, personregi, skådespel etc. Så finns det väldigt lite att ifrågasätta. Daisy Ridley och Adam Driver är båda utmärkta. Abrams igenkännbara humor är förfriskande och hjärtevärmande. Och flera sekvenser, såsom introduktionen till Kejsare Palpatines gigantiska flotta, är fullkomligt spektakulära.
Dessa höjdpunkter, den fantastiska produktionen och faktumet att vi kan få en Star Wars-film – som inte förnedrar sina skådespelare, eller filmkonsten. Är en mindre gåva från filmgudarna. Och bortsett från Marvel Studios, så är Lucasfilm fortfarande i en klass för sig, vad gäller att profilera och demonstrera hur bra och imponerande produktioner – med en budget som motsvarar vissa länders BNP, kan vara.
Betyg 8/10
Bild
J.J Abrams var mycket tydlig med att The Force Awakens skulle filmas med analoga kameror. Detta för att efterlikna originaltrilogins utseende. Den visionen är lika viktig nu som då. Bilden vi får bär tydliga spår av celluloid. Det finns en märkbar kornighet genom hela filmen. Scenerna som utspelar sig på ökenplaneten Pasaana är oerhört ljusa och gör kornigheten mycket märkbar. Analoga filmkameror och projektor, för med sig ett uns matthet, med färger som är aningen mindre mättade än hos de digitala motsvarigheterna.
Där The Last Jedi hade en mycket kraftig färgpalett, som dränkte vissa scener i monotona färger. Så är The Rise Of Skywalker mer reserverad vad gäller färger. Mängden analogt gryn gör att flera scener inte är så knivskarpa som man kunnat hoppas på. The Rise Of Skywalker är också en mörk film vad gäller det visuella. Mycket av sekvenserna utspelar sig i grottor eller katakomber, som är befriade från naturligt ljus. Sekvenserna på Sith-planeten Exegol kan endast klassas som mediokra ur ett bildmässigt perspektiv.
I inledningen, då Kylo Ren sakta rör sig igenom Palpatines laboratorium, är närmast smetig, och det sakans riktigt stark svärta. Detta förvärras då man tillsatt rök och dimma för att förhöja atmosfären. Däremot så finns det gott om detaljer i närbilder och texturer – då ljussättningen tillåter. Reys ansikte, eller C-3POs blankpolerade gulddelar, är otroligt detaljrika och naturliga. Ljussabel-striden, utanpå den totalförstörda Dödsstjärnan, är inget annat än spektakulär. Här gör den matta paletten underverk. Vattenvågorna och de dyblöta kostymerna återges med otrolig precision, och det är nästan så att man kan känna det isande vattnet som dränker Kylo Ren och rey. På det hela så är det en solid visuell presentation, som exemplifierar för – och nackdelar, med att spela in en film analogt.
Betyg 8/10
Ljud
Jag trodde – och hoppades, att problemet med Disneys ökänt volymfattiga Blu Ray-släpp, var förbi. Men tyvärr så återvänder denna hemska egenskap med The Rise Of Skywalker. Den legendariska introduktionen, då Star Wars-loggan kastas emot publiken, och John Williams musik dundrar ut ur högtalarna. Är en fullkomlig explosion på biografer. Stråkarna och brasset, skall helst vara så starkt att publiken hoppar ur sätet utav förvåning. Tyvärr så är denna effekt helt frånvarande på Blu Ray-utgåvan. Standardvolym är närmast omöjligt att lyssna till. Det är så svagt att all detaljrikedom och klarhet uteblir. Som exempel är stråkarna och blåsinstrumenten – i den klassiska öppningsmusiken, löjligt dämpade och klena.
Det är först då vi vågar öka volymen – DRASTISKT , som det faktiskt börjar hända saker. Då volymen är uppskruvad så är The Rise Of Skywalker ett bombardemang av avgrundsdjup bas och uppfinningsrik ljuddesign – och mix. Så fort en ljussabel tänds, eller Millenium Falcon dundrar in, så skakar väggar och byggnadsfundament.
Framförallt så är det imponerade hur detaljrik ljudmixen är. Återigen så är scenen på den förstörda Dödsstjärnan filmens sanna höjdpunkt, både vad gäller bild och ljud. Då Rey klättrar uppför totalförstörda cylindrar, och då hon äntrar tronrummet, så mixas musiken och atmosfäriska ljud på ett eminent vis som placerar oss mitt i vraket och de spöklika korridorerna. Om det inte vore för den skandalöst låga volymen, så hade detta ljudspår kunnat stå sig som en referenskopia i många år framöver.
Betyg 9/10
Extramaterial
Tyvärr så uteblir J.J Abrams kommentars spår. Detta kompenseras med en uppsjö av diverse dokumentärer som tar oss bakom kulisserna. Där The Last Jedis dokumentär fungerade som en fluga på väggen. Utan någon exakt struktur eller alltför många intervjuer. Så är detta en återgång The Secrets Of The Force Awakens. Detta innebär hjärtliga intervjuer med en storleende Daisy Ridley, en entusiastisk Abrams och fantastiska inblickar i hur mycket arbete och kärlek som ägnats åt de allra minsta detaljerna.
Det fullkomligt skär i hjärtat då vi förstår hur mycket tankeverksamhet och kreativitet som bara fick stå i centrum i ett fåtal minuter – och i värsta fall sekunder. Det är med andra ord svårt att känna sig alltför besviken beträffande bristen på ett kommentars spåret, när vi får en så ingående genomgång av allt som krävdes för att färdigställa den jättelika produktionen.
Tiger Film 