De Förbannade Åren Recension

All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2020

Summering: Det saknas kraft och stryka för att lyfta ett många gånger överambitiöst familjedrama. 

Andra världskriget är – på goda grunder, den kanske mest medialt exponerade tidsepoken. Oavsett om det gäller film, litteratur eller spel, så återkommer perioden gång på gång. Förutom de enormt brutala stridigheterna länder emellan, och de militära uppoffringarna så finns det oändligt många berättelser och händelser som inte rör det rent militära. Än idag lever både fascismen och nazismen vidare, och en högerpopulistisk våg sveper över västvärlden. 75 år sedan krigets slut, så är mediamanipulation och politisk enstyre, fortfarande närvarande i Europa.     

De Förbannade Åren borde därför kunna efterlämna ett starkt avtryck i dessa turbulenta tider. Tillskillnad mot så många andra berättelser från andra världskriget så undviker man i stort att beröra det militära eller topp-politiska spelet. Istället är det en inblick i hur det danska folket påverkades i och med den Tyska ockupationen. Hur den nazistiska ideologin skata men säkert trängde in i hushållen och splittrade familjer, där vissa valde att ta avstånd från ideologin, medan andra omfamnade den. Denna splittring och intensiva ideologiska konflikt är något som regissören Anders Refn lyckas förmedla väldigt väl. Refn är mogen och förståndig nog att inte dela upp det danska folket i onda eller goda grupperingar. Istället så blir filmen en petriskål där vi får se hur en rad olika personligheter påverkas av ockupationen. Det finns en stor finkänslighet i det sätt Refn porträtterar Sara Viktoria Bjerregaard Christensen karaktär Helene. En karaktär som  ovilligt drag in i den nazistiska ideologin genom en romans med en tysk ubåtskapten. 

Det här närmandet gentemot nazister är en balansgång som kräver enorm fingerfärdighet. Att skapa en alltför ljuvlig romans, där den ungdomliga naiviteten förblindar och används som ursäkt, kunde ha slagit fel. Men denna relation drar tankarna åt en historia ifrån Lena Einhorns dokumentärfilm Ninas Resa. Där berättar Einhorns mor – Nina, en mycket insiktsfull och rörande berättelse om ett kortvarigt möte (ej romantiskt) med en tysk soldat. Dilemmat och utmaningen med att hitta en balans i att kunna humanisera tyska soldater, utan att på något sätt förmildra deras handlingar, är mer än tillräckligt för att fylla ut speltiden på 150 minuter. 

Men denna trassliga och komplexa romans blir bara till en liten bisats i de De Förbannade Åren. Refn har storslagna ambitioner med filmen. Filmen cirkulerar kring den välbärgade familjen överklass familjen Skov, som blir till filmens narrativa plattform. Det här ger möjligheter till ett större omfång vad gäller att porträttera det danska samhället under ockupationen. Refn tar sig an svåra moraliska frågor. Det kanske mest intressanta är dilemmat att lägga sig platt och producera tyskt krigsmateriel, för att på så vis kunna bevara jobb. Men Refn visar också upp början på den danska motståndsrörelsen, samt den spända stämningen inom familjen. Där de vitt skilda politiska viljorna mellan familjemedlemmarna frontalkrockar med varandra och resulterar i enorma konflikter. 

Mängden berättarstoff känns som upplagt för TV-serie, där man kunde följa familjedynastin mer försiktigt och utan tvära kast. Men i detta mer komprimerade format så blir denna anstormning av antalet berättelser övermäktigt. För även om det finns ett antal grandiosa stunder, där Refn skapar trovärdig och exakt dramatik, så är helheten – som bäst, grovhuggen. Berättelsen vill allt för mycket och spretar åt alla möjliga håll. Vi får ingen kontakt med filmens ensemble, då vi får allt för lite tid att lära känna dem. Trots starka skådespelare som Jesper Christensen, så efterlämnar ingen av karaktärerna något långvarigt intryck. Christensen klarar sig på sin enorma rutin och fantastiska pondus, men för många av de yngre aktörerna så blir denna fattiga personregi rent förödande. En majoritet av karaktärerna flyter ihop då de saknar personlighet, och tillsammans med ett bombardemang av narrativa sidospår och mindre berättelser så blir ett antal sektioner av De Förbannade Åren rent menlösa.  

För mitt i familjedynamiken och företagspolitiken, så forcerar man in ett antal inslag som känns helt frånskilda den huvudsakliga berättelsen om familjen Skov och deras kamp att klara sig i en förödande destruktiv miljö. Det mest förödande exemplet är – sorgligt nog, delen som berör motståndsrörelsen. Där detta borde vara ett segment som tänder hoppet och orsakar glöd i blicken, så blir det enbart till tafatt utfyllnad där väldigt lite uträttas rent berättarmässigt. Planläggningen och de hemliga mötena känns som utvattnade försök att iscensätta Ken Loachs The Wind That Shakes The Barley, utan den brittiska regissörens patenterade personregi. 

Den uppenbara bristen på fokus leder till att De Förbannade Åren aldrig fångar publiken. I jämförelse med den – tragiskt, bortglömda Flamman och Citronen, så är De Förbannade Åren närmast håglös och utan något som helst bett. I en tid då högerpopulismen brer ut sig, i Europa – och i synnerhet Skandinavien, så behövs det en brinnande passion då man tar sig an något så kraftfullt och skrämmande som den tyska ockupationen av Danmark. Men mjölksyran och utmattningen tränger sig på alltför tidigt och inte ens några av de mest dramatiska ögonblicken får igång något större engagemang. Det är som att Refn försöker driva en isbrytare med en mopedmotor, själv skrovet är imponerande, men då det kommer till att faktiskt ta sig någonvart så faller man platt – eller rättare sagt, står helt stilla.   

På det hela så är det beklagligt att De Förbannade Åren aldrig lyfter. För här finns det ett antal scener och brottstycken som briljerar. Framförallt så är det en tekniskt kompetent produktion, med ett stämningsfullt foto, som ramar in det ockuperade Danmark med en kyla och närvaro som får vårt grannland att kännas både bekant men samtidigt främmande. Men som helhet är De Förbannade Åren splittrad och ofärdig. Bara det faktum att filmen får ett abrupt slut, då saker och ting verkligen börjar bli intressanta, förstorar bara filmens problematik. Det känns som att vi enbart har sett den första delen i något mycket större. Och då filmens speltid faktiskt är massiva 150 minuter, så känns ett antiklimax som det sista vi behövde. 

Betyg 6/10                     

Star Wars Episode IX: The Rise Of Skywalker Blu Ray (2K) Recension

All images courtesy and copyright of Disney and Lucasfilm 2020

Full Disclosure: Vi mottog detta recensionsexemplar av Star Wars Episode IX: The Rise Of Skywalker på Blu Ray utav Disney Sverige. 

VARNING ! DENNA RECENSION INNEHÅLLER SPOILERS ! 

Film

Vad som började som en galant återkomst med The Force Awakens. Slutade, tillföljd av andra omständigheter än filmerna själva, i en smärre härdsmälta. Det fanns en tid då George Lucas var jämställd med djävulen. Den ökända dokumentärfilmen People Vs George Lucas, är ett manifest mot alla cinematiska synder som Lucas begick. Från de minst sagt kontroversiella korrigeringarna i originaltrilogin, till de hädelser som var Episode I-III.

Tjugoett år efter att The Phantom Menace haft premiär, så verkar detta var bortglömt. Den tiden då J.J Abrams och Kathleen Kennedy blev hyllade som hjältar, då de stolt annonserade att den nya trilogin skulle vara en återgång till det traditonella, med analogt foto och mer praktiska effekter, är ett minne blott. Idag är Kennedy, Abrams och Rian Johnson, den nya slagpåsen ute i cyberrymden. Den giftiga responsen, och det helt odrägliga klimatet, som en liten skara så kallade ’’fans’’ har orsakat. Är inget annat än skandalöst. Grova förolämpningar, kränkningar och mordhot är bara ett fåtal otyg som använts för att försöka sänka Lucasfilm och dess medarbetare . 

George Lucas har nu gått från satan till att bli frälsaren själv. Namnlistor har skapats för att låta Lucas återvända till bolaget och diktera den kreativa riktningen för filmserien. Denna schizofrena mentalitet visar att Star Wars har blivit omöjligt att arbeta med för en kreatör som inte vill följa ett strikt och bevandrat protokoll. Att avvika från normerna – som Johnson gjorde, är detsamma som att skriva om delar av bibeln. Men att göra en helt traditionell Star Wars-film som The Force Awakens, är inte heller något som verkar ha mottagits väl av samma fans som förfasade sig över att The Last Jedi skulle spela efter strikta spelregler. 

The Last Jedi innebar en hatstorm som jag aldrig tidigare har skådat. Det är så pass tragiskt och utmattande att följa efterspelet kring Rian Johnsons film, att jag önskar att det infördes allmän tystnadsplikt kring filmen. Jag har försvarat Johnson och filmen i över två och ett halvt år. Och jag kommer fortsätta att göra det.

J.J Abrams fick återigen återvända till regissörsstolen, efter att Jurassic World-regissören Colin Trevorrow hoppat av. Jag har aldrig träffat J.J Abrams, men enligt uppgift sägs regissören vara en av de allra trevligaste och vänligaste. Både mot fans och sina medarbetare. Enligt Kevin Smith så skapar Abrams en stämning på inspelningarna där alla känner sig delaktiga och sedda utav Abrams.    

Den här önskan att vara alla till lags, och att alltid vara villig att lyssna, är The Rise Of Skywalkers största svaghet. Efter mordhot, trakasserier och litervis med vidriga kränkningar, så verkar det som att Kathleen Kennedy och Lucasfilm har fått nog utav hatet. The Rise Of Skywalker känns därefter många gånger som ett långt – och onödigt, reparationsarbete, endast skapat för att få tyst på glåporden och hånen. 

Allt det som ifrågasattes i The Last Jedi, adresseras och korrigeras. Det verkar som att filmen rättar sig efter en imaginär kravlista. Som skrivits utav de mest aggressiva kritikerna. Många gånger känns det som om Abrams agerar som anden i flaskan. Där varje bisarr önskedröm uppfylls. Försöket att tillfredsställa en aggressiv minoritet leder till att filmen saknar struktur. 

Efter den helt magnifika öppningen, så blir Abrams och produktionen till en stressad reparatör. The Rise Of Skywalker verkar lida av fantomskador, där man försöker gipsa och läka åkommor som aldrig fanns där från början. Mycket av berättelsen ägnas åt ett överdrivet flängande. Berättandet forceras och komprimeras för att kunna nå fram till de punkter där man – ansträngt, kan backa bandet för mycket utav händelserna i The Last Jedi. 

Det mest påträngande och onödiga fixet kommer i och med Rey och hennes ursprung. Att denna löjliga kontrovers får ta upp en så stor del av av filmen speltid, är inget annat än förkastligt. Istället för att ge tid åt exempelvis Keri Russels stenhårda Zorii Bliss, eller Richard E. Grants kylige Enric Pryde, så ältas denna helt menlösa punkt. Något som borde varit slutdiskuterat då Kylo Ren gav det bittra beskedet att Rey inte kom från några speciella.. Genom att försöka tillgodose att hysteriska krav, så får Abrams inget utrymme att laborera eller vara kreativ. Alltför mycket av filmen känns som en gång på glas, ett blygt försök att inte skapa mer kontrovers. 

Att en gapig minoritet har fått diktera så mycket av The Rise Of Skywalker är både frustrerande och oförståeligt. För då vi ser till faktiska genomförandet, personregi, skådespel etc. Så finns det väldigt lite att ifrågasätta. Daisy Ridley och Adam Driver är båda utmärkta. Abrams igenkännbara humor är förfriskande och hjärtevärmande. Och flera sekvenser, såsom introduktionen till Kejsare Palpatines gigantiska flotta, är fullkomligt spektakulära. 

Dessa höjdpunkter, den fantastiska produktionen och faktumet att vi kan få en Star Wars-film – som inte förnedrar sina skådespelare, eller filmkonsten. Är en mindre gåva från filmgudarna. Och bortsett från Marvel Studios, så är Lucasfilm fortfarande i en klass för sig, vad gäller att profilera och demonstrera hur bra och imponerande produktioner – med en budget som motsvarar vissa länders BNP, kan vara.  

Betyg 8/10        

Bild

J.J Abrams var mycket tydlig med att The Force Awakens skulle filmas med analoga kameror. Detta för att efterlikna originaltrilogins utseende. Den visionen är lika viktig nu som då. Bilden vi får bär tydliga spår av celluloid. Det finns en märkbar kornighet genom hela filmen. Scenerna som utspelar sig på ökenplaneten Pasaana är oerhört ljusa och gör kornigheten mycket märkbar. Analoga filmkameror och projektor, för med sig ett uns matthet, med färger som är aningen mindre mättade än hos de digitala motsvarigheterna. 

Där The Last Jedi hade en mycket kraftig färgpalett, som dränkte vissa scener i monotona färger. Så är The Rise Of Skywalker mer reserverad vad gäller färger. Mängden analogt gryn gör att flera scener inte är så knivskarpa som man kunnat hoppas på. The Rise Of Skywalker är också en mörk film vad gäller det visuella. Mycket av sekvenserna utspelar sig i grottor eller katakomber, som är befriade från naturligt ljus. Sekvenserna på Sith-planeten Exegol kan endast klassas som mediokra ur ett bildmässigt perspektiv. 

I inledningen, då Kylo Ren sakta rör sig igenom Palpatines laboratorium, är närmast smetig, och det sakans riktigt stark svärta. Detta förvärras då man tillsatt rök och dimma för att förhöja atmosfären. Däremot så finns det gott om detaljer i närbilder och texturer – då ljussättningen tillåter. Reys ansikte, eller C-3POs blankpolerade gulddelar, är otroligt detaljrika och naturliga. Ljussabel-striden, utanpå den totalförstörda Dödsstjärnan, är inget annat än spektakulär. Här gör den matta paletten underverk. Vattenvågorna och de dyblöta kostymerna återges med otrolig precision, och det är nästan så att man kan känna det isande vattnet som dränker Kylo Ren och rey. På det hela så är det en solid visuell presentation, som exemplifierar för – och nackdelar, med att spela in en film analogt. 

Betyg 8/10               

Ljud

Jag trodde – och hoppades, att problemet med Disneys ökänt volymfattiga Blu Ray-släpp, var förbi. Men tyvärr så återvänder denna hemska egenskap med The Rise Of Skywalker. Den legendariska introduktionen, då Star Wars-loggan kastas emot publiken, och John Williams musik dundrar ut ur högtalarna. Är en fullkomlig explosion på biografer. Stråkarna och brasset, skall helst vara så starkt att publiken hoppar ur sätet utav förvåning. Tyvärr så är denna effekt helt frånvarande på Blu Ray-utgåvan. Standardvolym är närmast omöjligt att lyssna till. Det är så svagt att all detaljrikedom och klarhet uteblir. Som exempel är stråkarna och blåsinstrumenten – i den klassiska öppningsmusiken, löjligt dämpade och klena. 

Det är först då vi vågar öka volymen – DRASTISKT , som det faktiskt börjar hända saker. Då volymen är uppskruvad så är The Rise Of Skywalker ett bombardemang av avgrundsdjup bas och uppfinningsrik ljuddesign – och mix. Så fort en ljussabel tänds, eller Millenium Falcon dundrar in, så skakar väggar och byggnadsfundament.

Framförallt så är det imponerade hur detaljrik ljudmixen är. Återigen så är scenen på den förstörda Dödsstjärnan filmens sanna höjdpunkt, både vad gäller bild och ljud. Då Rey klättrar uppför totalförstörda cylindrar, och då hon äntrar tronrummet, så mixas musiken och atmosfäriska ljud på ett eminent vis som placerar oss mitt i vraket och de spöklika korridorerna. Om det inte vore för den skandalöst låga volymen, så hade detta ljudspår kunnat stå sig som en referenskopia i många år framöver. 

Betyg 9/10  

Extramaterial 

Tyvärr så uteblir J.J Abrams kommentars spår. Detta kompenseras med en uppsjö av diverse dokumentärer som tar oss bakom kulisserna. Där The Last Jedis dokumentär fungerade som en fluga på väggen. Utan någon exakt struktur eller alltför många intervjuer. Så är detta en återgång The Secrets Of The Force Awakens. Detta innebär hjärtliga intervjuer med en storleende Daisy Ridley, en entusiastisk Abrams och fantastiska inblickar i hur mycket arbete och kärlek som ägnats åt de allra minsta detaljerna. 

Det fullkomligt skär i hjärtat då vi förstår hur mycket tankeverksamhet och kreativitet som bara fick stå i centrum i ett fåtal minuter – och i värsta fall sekunder. Det är med andra ord svårt att känna sig alltför besviken beträffande bristen på ett kommentars spåret, när vi får en så ingående genomgång av allt som krävdes för att färdigställa den jättelika produktionen. 

Betyg 8/10        

Batwoman Säsong 1 Recension

All images courtesy and copyright of CW & Warner Brothers 2020

Summering: Försöket att ge oss något Batman relaterat på TV är chockartat dåligt. Det går inte att säga ett enda bra ord om den soppa som är Batwoman.     

Såhär illa trodde jag aldrig att det skulle bli… Men att räkna med någon form av normalitet i vårt nuvarande världsläge. Vore detsamma som att förneka all rim och reson. Vi har med ganska god frekvens alltid kunna publicera minst en recension i veckan och ett antal tävlingar i månaden. Den tiden är – som det ser ut nu, förbi. Biografer runtom i landet är stängda, och även om de skulle vara öppna så finns det inte mycket på horisonten förrän mitten av sommaren. 

Att köra på i gamla hjulspår är därmed uteslutet, och såldes har vi kommit till att  recensera CW’s Batwoman… Serien premiärvisade sitt första avsnitt i oktober förra året. Från den sekunden att serien ens annonserades så har klagomålen haglat ned. Tyvärr så verkar en gren av denna högljudda opposition bestå av en militant proteströrelse. Som per automatik försöker begå lönnmord på allt som rör begreppet ’’woke’’. Och tro mig, problemet med Batwoman är inte dess förhoppningar att jämna ut spelplanet för män och kvinnor. Dessa progressiva inslag är i slutändan det enda som kan kallas någotsånär beundransvärt med Batwoman. För när den sociologiska och hetlevrade genusdebatten väl har lagt sig, så återstår det bara att bedöma serien, något som bara kan beskrivas som en tortyr. 

Från första ruta så är Batwoman inget annat än en katastrof. Att expandera ytterligare, bortom den mycket korthuggna beskrivningen, kan endast beskrivas som livsfarlig. Men då det härjar en pandemi utan dess like, så tvingas vi bege oss rakt in i lejonkulan. För att ha något att recensera eller skriva om. CW förtjänar respekt för vad de har byggt upp med sitt Arrow-verse. Den högst medelmåttiga serien om Oliver Queens äventyr, har lyckats med en remarkabel bragd. Nämligen att stå som grund för ett delat universum. Som inte visar några som helst tecken på att avta. Detta vad gäller antal produktioner eller popularitet. En uppgift som visat sig vara närmast omöjlig för moderbolaget Warner Media att återupprepa med sitt hopplöst misslyckade DCEU. Arrow är långt ifrån en perfekt serie. Det är bäst att betrakta den som en tillfällig distraktion. Varken produktionen eller berättandet har någonsin varit mer än mediokert. Och likt så många andra TV-serier som inte backas upp utav exempelvis HBO eller AMC, så dras Arrow med utdragna säsonger. Där dötid och utfyllnad får stå i centrum minst en gång för mycket. Men när Batwoman springer in på spelplanen så förändras allt. Arrows malande tendenser är rent älskvärda då vi jämför med vad som erbjuds i Batwoman. 

Det finns saker som helst bör glömmas bort, hemska olyckor, trauman eller avskyvärda kulturella upplevelser. TV-versionen utav Birds Of Prey från tidigt 2000, är ett sådant exempel, en bortglömd kalkon som ingen vill kännas vid. I den gräsliga adaptionen så tvingades publiken uppleva visuell skräck utan dess like. Och det utan att serien någonsin var menad att placera sig i skräckgenren. Med skandalöst dåligt skådespeleri och ett berättande som verkar vara inspirerat utav Hallmarks sämsta såpor. Så massakreras karaktärer som Barbara Gordon och Black Canary. 

Usla ting är vanligtvis inte något man ämnar att efterapa. Men Batwoman är besatt av att sänka sig än lägre… Det finns segment i Batwoman som får mig att undra om allting inte bara är ett utdraget och alltför invecklat skämt. Seriens inledning förlitar sig på dramatik som är så pass kaputt att man kan fråga sig om det är den ökända blooper-reelen, som råkats publiceras som avsnitt. Batwoman har exempelvis inga förebråelser att vräka på med ofattbart usel popmusik för att ’’förhöja’’ stämningen. Det är illa nog att skådepelare som Ruby Rose och Rachel Skarsten agerar utan någon som helst inlevelse eller engagemang. Men då det nalkas romans och det öronbedövande soundtracket sparkar in dörren, så dör en liten bit av publiken och mänsklighetens värdighet. 

Det går inte summera i ord vad som sker då Rose och Meagan Tandy interagerar. Scenerna mellan dem är tänkt att vara en öm och problematisk romans. Men det blir istället till en skamlig fars där tondöv regi och kriminellt dåligt skådespel härjar fritt. Dougray Scott är en historia i sig. I rollen som Kate Kanes burduse och hårdhänta far, så kastas Scott mellan förtvivlan och hopplöshet. Varenda replik är ett otäckt grymtande som framförs med samma entusiasm som om det väntade cyanidpiller till middag. Scotts insats kan höra till det mesta desperata och tragiska predikament jag någonsin sett en aktör behöva ta sig igenom.    

Vad gäller det visuella så är det inte heller någon skönhetsupplevelse. Nog för att CW aldrig varit särskilt generösa vad gäller produktionsbudget, men trots att serien spelets in i vackra Vancouver, så ser allting ut som ett taskigt diorama. Batwoman har inte heller några förebråelser vad gäller att besudla det vackra arv som är Batman. Utan att säga för mycket, så stöter vi på ett antal bekanta ansikten, onda som goda. Synd då att kostym och mask verkar ha konstruerats utav cosplay aspiranter som inte har en aning om design, skrädderi eller passform. På sin höjd ser Batwoman ut som ett pinsamt Halloween-party. 

TV-serier har – tillskillnad mot filmer, möjligheten att lära sig utav sina misstag och justera dem med kort varsel. Batwoman har uppenbarligen satt skygglappar på masken, och trampar gasen i botten med destination bergväggen. Den redan miserabelt röriga och tafatta berättelsen dras ut och förlängs med vändningar som går att förutse timantal i förväg. Totalt pågår Batwoman i ofattbara trettontimmar. 

I och med den rådande Corona-pandemin, så har Batwoman – och ett antal andra CW series tvingats till att stänga ned sin produktion. Det innebär att det som nu kallas säsongsfinal, snarare känns som en upptakt till en faktiskt upplösning, den som aldrig hann spelas in. Att det historiska världsläget har förändrat villkoren för alla form av mediaproduktion är därför svårt att klandra Batwoman för. Problemet är bara det att hela säsongen känns meningslös. Det läggs energi på värdelösa biroller, absurda vändningar etc. Detta gör det redan hastiga – och otäckt otillfredsställande, avslutet än värre. 

Hela Batwoman är som ett avsnitt av Gordon Ramsays Kitchen Nightmares. Då man tror att man har sett allt så dras det fram något som får tittaren att tappa hakan. Batwoman är i all sin uselhet, minst lika skräckinjagande som då Ramsay tar fram döda råttor ur kastruller, eller presenterar råvaror som är så förruttnade att dem inte ens kan identifieras. Då allting rämnar ihop, och fullkomligt håglösa aktörer försöker skapa kemi, komik eller skräck, så blir man närmast paralyserad av bristen på talang, vett eller allmänt förstånd. 

Som ett ’’litet’’ tillägg, så är det värt att nämna den nyhet som dök upp mitt under skrivandet av denna recension. Ruby Rose meddelade – utan förvarning, att hon lämnar serien. Enligt en artikel utav Variety så sägs relationen mellan Rose och produktionsteamet varit allt annat än rosigt. Hur stor sanningshalten är i den utsagon låter jag förbli osagt. Däremot så kan jag bara vädja till resten av alla inblandade i serien att göra detsamma. Lämna allt och spring mot livbåtarna. Innan hela åbäket nått havets botten där det hör hemma.  

Betyg 1/10 

Netflix The Witcher Säsong 1

All images courtesy and copyright of Netflix 2020

Summering: Billig, tillkrånglad och ointressant adaption. Solid litteratur och världens bästa spel förtjänar bättre än detta. 

Desperate times calls for desperate measures. Vi missar att recensera allt för mycket mellan varven. Att skylla på faktumet att vi är en liten organisation är inte en adekvat anledning till varför vissa recensioner och analyser uteblir. Därmed tänker vi inte heller skylla på pandemin för uteblivit material. Istället har vi bestämt oss för att göra det bästa vi kan för att leverera texter, men av något annorlunda karaktär. Serier och filmer vi er hunnit recensera får vi nu äntligen möjlighet till att uttala oss om.  

Då hela världen har stannat upp, och tvingas att hålla sig inomhus och på långt avstånd ifrån vänner och familj. Så har de flesta av oss kapitulerat till någon utav de många streamingtjänster som finns till hands. 

Det är svårt säga om Tiger King hade kunnat bli till ett så pass stort fenomen, utan den förskräckliga pandemin. Det är nu mer än fem månader sedan säsong ett av The Witcher lanserades på Netflix. Detta gör att saker som spoilers och alltför ingående analyser kring berättelsens framtid, kan utforskas. Att min skepsis mot serien var stor gentemot serien – redan på ett tidigt stadium, går inte att sticka under stol med. 

Netflixs bästa serier har – Stranger Things undantaget, haft problem med när de kräver ansenlig budget och teknisk expertis. Så fort det nalkas specialeffekter, komplexa miljöer eller fantasirika landskap, så springer flera Netflix-serier in i en vägg. En barriär som består av budgetbegränsningar och en uppenbar brist på rutin. Där HBO konstant höjer ribban för vad som är möjligt inom TV-formatet, med exempel som Westworld och Watchmen. Så tycks Netflix mestadels göra utmattade försök att hinna ikapp. Och med den nyanlända Apple TV +, så har den tekniska diskrepansen bara blivit än mer märkbar. I serier som House Of Cards eller Orange Is The New Black, så kvittar det om några specialeffekter eller digitala miljöer ser tveksamma ut. Men då man väljer att adaptera The Witcher så duger inga halvmesyrer eller genvägar.      

Framgångssagan för den polska spelstudion CD Projekt Red är inget annat än makalös. Sedan det första Witcher-spelet släpptes 2007, som fungerande som en uppföljare till Andrzej Sapkowskis bokserie. Så har serien bara ökat i popularitet och attraherat mer och mer uppmärksamhet bland fans och media. The Witcher 3: The Wild Hunt, som avslutade monsterjägaren Geralts interaktiva saga, är fem år senare, fortfarande det bästa spelet jag någonsin haft nöjet att uppleva. TV-seriens ambitioner var aldrig att kopiera spelet. Istället så är det Sapkowskis böcker som – påstås, vara enväldig inspirationskälla. 

Det här försöket till att skapa distans mellan CD Projekt Red och Netflix kunde ha varit förståeligt och förlåtligt. Att försöka iscensätta en adaption – utav en adaption, där man har två ursprungskällor – böckerna och spelen, är som uppgjort för ett kreativt kaos utan dess like. 

Därför är det med viss förvåning att mycket i The Witcher känns som slapphänt plagiat, och i värsta fall piratkopiering. Seriens musik är en karbonkopia utav det igenkännbara soundtracket från spelen. Med sina skrikande körer och harmoniska harpor. Redan här uppstår stor förvirring, då man så ogenerat lånar något så pass ikonsikt som spelens soundtrack. Och det är inte bara i musiken som serien framstår suspekt. The Witcher är inte den typ av berättelse som tillåter genvägar eller budgetära besparingar. Det är en värld som är fylld av stora monster, magiska kreatur, sex och skoningslöst våld. 

Kombinationen av gyttja, smuts och magiska krafter, skapar en ogästvänlig men fascinerande plats. Det som sker i mörka grottor och hemliga rum är minst lika spännande som de stora bataljerna eller brutala konfrontationerna med hänsynslösa monster. Det är därmed inte en vision som kan överföras till ett rörligt medium utan stor kompetens och minsta lika stor budget. Och min fasa då producenten Sean Daniel annonserades som en av de kreativa hjärnorna för serien, har tyvärr förverkligats. 

Daniels som har haft ett fasansfullt kvalitetspann i sin karriär. Daniels har de senaste åren gjort en djupdykning ned i träsket för skandalös B-film. Och tyvärr ’’superproducenten’’ dragit med sig det sämsta från skamliga skräpfilmer som The Mummy (2017), eller ’’mästerverket’’ The Scorpion King: Book of Souls. Daniels två Mumien-filmer från 1999 respektive 2001, har en produktion som enklast kan summeras med; Hallmark möter History Channel. Med plastrekvisita, genomusla specialeffekter och skådespelare som alla verkar ha erbjudits valium för att orka ta sig igenom förnedringen. 

Man får i alla fall ge Daniels det faktum att hans signum alltid går att känna igen. The Witcher lider av precis samma B-doftande produktion. Vi bjuds på leksaksvärd, Buttericks kostymer och smink, som inte ens skulle vara godtagbart på Halloween. Därefter tillkommer kulisser som verkar ha plockats direkt från folkparkens mest taffliga teaterproduktion. Landskapet från Sapkowskis böcker, eller CDPRs spel, är sannerligen inte bildskönt. Men det är inte detsamma som livlöst. The Witcher misslyckas kapitalt med att skapa en värld eller omgivning som ens känns måttligt spännande. Vare sig det är befolkade städer eller snuskiga träskmarker, så är allting lika dött som en testzon för nukleära vapen. Att fotot dessutom är smetigt och platt, gör inte saken bättre. 

Om det nu bara varit visuella problem som plågade The Witcher, så hade man eventuellt kunnat kompensera med bra manus, engagerade berättande och minnesvärda rolltolkningar. Men det berättarmässiga är precis lika miserabelt som det visuella. Henry Cavills extremt stela och livlösa skådespel, kan i praktiken fungera för Geralt. Ständigt stoisk och reserverad, så behöver varken Cavill eller karaktären uttrycka särskilt mycket. Tyvärr så verkar producenter, regissörer och manusförfattare helt ha missat att Geralt, under den bistra uppsynen och hårdföra ytan, har makalöst torr humor och slagfärdiga gensvar. De tillfällen som man försöker skapa humor så blir effekten istället komiskt patetisk. Interaktionen mellan Cavill och Joey Batey i rollen som barden Dandelion, är rent förfärlig. dDet finns varken någon kemi eller trovärdighet i det udda förhållandet mellan den tjattrande barden och den robotliknande Geralt. Något som både böckerna och spelen lyckats förmedla. 

Bristen på någon som helst kemi eller karisma, plågar varenda aktör i serien. Anya Chalotra i rollen som Yennefer är både anonym och ointressant. Det tillkommer ett antal sektioner för Yennefer som adderats exklusivt för TV-serien. Dessa är menade att tillföra ett djup och en starkare sympati för en karaktär som i både skriven – och digitalform, är både arrogant, kylig och ytterst överlägsen. Tilläggen borde således ge en större insikt i karaktären och hennes diverse egenheter. Men scenerna med den yngre Yennefer, fullkomligt kapsejsar pga tveksamt skådespel och den undermåliga produktionen. Aspirationerna och ambitionerna att bli det nya Game Of Thrones är tydliga. Det känns närmast desperat då man förvandlar varenda actionscen till ett blodbad, där inälvor och kroppsdelar flyger kors och tvärs. Tyvärr så når man inte ens halvvägs till Westeros utan fastnar på medeltidsveckan i Visby. 

Och mitt i det här kaoset av oacceptabelt dåligt skådespel och ruttna produktionsvärden. Så krånglar seriemakarna till allting ytterligare genom att implementera ett uppbrutet berättande. Serien kastar sig mellan olika tidsperioder, och verkar helt övertygad om att man iscensätter något lika klurigt och uppfinningsrikt som HBOs Westworld. Men där Westworld är en sublim show, vars manus och produktion hör till industrins bästa, så blir  tidshoppen i The Witcher endast förvirrande. Berättandet förtas då majoriteten av  berättandet känns irrelevant. När publiken väl lagt ihop pusselbitarna, så är slutresultatet endast tillkrånglat.

Först i seriens sista avsnitt så börjar man släppa på det absurda mantrat med att förvrida till sin kronologi. Och i ett par ögonblick så känns några actionscenerna och de dramatiska integrationerna, som vaga skuggor utav det vi vant oss med från spelen eller litteraturen. Men på det stora hela så är The Witcher en uppblåst lajv sammankomst, helt befriat från entusiasm, korrekta kostymer eller någon som helst relevans. 

Betyg 2/10 

Western Stars Blu Ray Recension

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2020

Full Disclosure: Vi mottog detta recensionsexemplar av Western Stars utav Warner Brothers för recension. 

Film

Det är aningen svårt – även efter andra omgången med Western Stars, att avgöra om det borde ses som en faktisk film eller renodlad live konsert. Även om filmen och Bruce Springsteen åkte runt ett flertal högt profilerade filmfestivaler, så känns de sektionerna som inte involverar musiken som utfyllnad. Då Bruce Springsteen i intervjuer får tala ut, och ingående ge sin syn på vårt samhälle, så är han en en gastkramande berättare. Bara det faktum att talet introduktionstalet till The River – på livealbumet 1975-85, är minst lika gripande och emotionellt som det mästerliga spåret, säger något om hur Springsteen kan trollbinda både i ord och musik. 

Och de passager som återfinns mellan framförandet av Western Stars-albumet, innehåller mycket av prosan och poesin, som gör att jag kan förlora mig i timtals utav intervjuer som mannen från New Jersey gett under sina många år som artist. Tyvärr så känns filmens  diverse mellanrum inte helt naturliga, scenerna med Terrence Malick-liknande estetik är långt ifrån någon uppenbarelse. Springsteens utläggningar kännas aningen ansträngda och konstlade i detta format. 

Men detta är lätt att ha överseende med då konserten är i fullgång. Western Stars växer för varje gång, och även ett relativt bagatellartat spår som Hitch Hikin’ blommar ut och återger grandiosa berättelser om upplevelser i den västra delen av USA. Än mer storslaget blir det i mästerverk som titelspåret eller den obeskrivligt vackra Chasin’ Wild Horses, som har ett av de allra finaste och mest emotionella arrangemangen Springsteen någonsin komponerat. Förutom den något menlösa Stones, där Patti Scialfas förfärliga sånginsats saboterar det mesta, så är framförandena helt klanderfria. Och då finalen väl tar plats, i den stunden när publiken får uppleva extas i sin renaste form. I och med coverversionen av Rhinestone Cowboy. Så är den tveksamma utfyllnaden bortglömd. Vad som kvarstår är genialisk musik, skriven och framförd utav en artist som saknar motstycke på alla plan.     

Betyg 8/10

Bild 

Western Stars blandar Springsteens privata bildmaterial med soldränkta bilder på slätter och galloperande hästar. Att det således uppstår diskrepanser beroende på vilket material som är i bild, är därmed förståeligt. Western Stars har sin berättarmässiga grund i  karaktärer vars ’’glory days’’ är långt förbi. De är stuntmän vars ben är redo för skroten, eller bedagade statister, vars historier om en filminspelning med John Wayne är det enda som lyser upp dennes menlösa tillvaro. Man har därefter försökt ge Western Stars visuella  influenser som kärleksfullt tittar åt Sergio Leone och John Ford. Scenerna då Springsteen inte befinner sig på scen har en märkbart mattkvalitet, något som berövar bilden på djup och skärpa. 

Men precis som med den faktiska filmen, så är det då konserten som skiner. Även om lite utav mattheten kvarstår, så är närbilder på Springsteens ansikte, eller stränginstrument, återgivna med stor klarhet och skärpa. Färgpaletten och den dramatiska scenbelysningen gör att bilden har ett något övermättad färgton, men som i sin kontext bidrar till en tät atmosfär som förstärker musikens makalösa lyrik.    

Betyg 8/10

Ljud 

Med sitt Dolby Atmos-spår så har Western Stars en öppen och extremt detaljerad ljudbild som överträffar det mesta Springsteen släppt vad gäller sina konsertfilmer. Det är närmast kusligt hur naturliga och närvarande stränginstrumenten är. Här kan man utan problem urskilja individuella strängar och plektrum som slår emot dem. Det enda som håller ljudspåret tillbaka är mixen utav Bossens röst, som är något instängd och tillbakahållen. Detta var något som även var påtagligt då filmen visades på bio, och verkar tyvärr vara en del av ljudmixen. Något som berövar Western Stars på möjligheten att klassas som en referenskopia vad gäller ljud. 

Betyg 8/10 

Extramaterial 

Här är det lika tomt som på prärien. Disken bjuder inte på något som helst extramaterial. 

Tiger Film blir aldrig mer detsamma

Tiger Film fyller fem år i höst. Då allting startade så var vi ivriga att få sätta igång. Tanken var att komma igång så fort som möjligt och fokusera på recensioner, krönikor och andra former av artiklar. Att komma på ett namn, för en organisation, hör till bland de svåraste jag vet. Innan Tiger Film sjösattes så fanns det planer på något mer expansivt, avancerat och ingående. Med tanke på hur svårt och kostsamt det kan vara att driva en större redaktionell verksamhet, så bestämde vi oss för att krympa våra mest fåfänga och storslagna visioner. Allt skulle istället vara så strömlinjeformat som möjligt. Då vi väl valde att sjösätta projektet så var frågan om ett namn precis lika svårt, ångestfyllt och frustrerande som alltid. 

Tanken på att bli fast i veckor, tom månader, med beslutet att hitta ett namn. Var ett skräckinjagande scenario som vi bestämde oss för att eliminera genom att ta första bästa förslag och sedan lansera. Att säga att det fanns någon baktanke med att just ha ett djur med i namnet, vore en lögn.

I och med den snabba lanseringen och vår marginella framfart, så var namnet något som aldrig fick någon större utvärdering. Men ibland så slår blixten ned på precis fel ställe… I och med den rådande pandemin så har Netflix och andra streamingtjänster blivit en räddare i nöden, i en vardag där vår tillvaro till största del går ut på att fördriva tid i hemmet. 

Ingen kan ha undgått uppbådet kring Tiger King, Netflix dokumentären som gått och blivit världskänd genom sina bisarra intervjuobjekt. Då jag inledde min egen session med serien så var jag beredd på något vansinnigt, udda och till och med obeskrivligt. Med då det sista avsnittet väl hade rullat klart så har jag aldrig varit så skakig eller generad, över att dela namn med en annan organisation eller person. Man brukar säga att all publicitet är bra publicitet; men i just det här fallet så vet jag inte om det uttrycket går att applicera. 

Vad som utspelar sig knappt 7 timmar, är en makabert bisarr och osannolik historia. Antalet knäppgökar per capita slår alla tidigare rekord. Att det finns djurvänner, och passionerade väktare för djurrikets rättigheter och fortlevnad är de flesta medvetna om. Men att fascinationen för monstruöst stora katter är så pass extrem och fanatisk får även en marginell tiger beundrare som jag själv att tappa hakan. 

Seriens inledning, där man noggrant studerar hur intresset för exotiska katter kan bli till en mani, instiftade en mindre terror hos mig. Detta då jag snart insåg att hela Tiger Film skulle behöva förberedda ett försvarstal.

För fem år sedan kunde jag inte för mitt liv tänka mig att något så allmänt och generellt som en tiger, skulle bli medialt guld. Att det randiga djuret skulle förundrade en helt värld. Och att de människor som lät sitt intresse för stora katter gå ”aningen” för långt, skulle bli en snackis utan motstycke. Precis som Donald Trumps presidentskap så staplas idiotin, vansinnet och det absurda på hög i Tiger King. Trump, har gjort så pass många  övertramp på mänsklig anständighet att det inte längre går att separera idiotin och längderna. Tiger King och majoriteten av dess subjekt lyckas göra detsamma. 

Det är rent omöjligt att veta vart man skall börja. Varenda scen som målas upp i dokumentärserien får tittaren att ifrågasätta om allting bara ett ett enda stort aprilskämt. Som gått fruktansvärt snett. Och då man inte kan tänka sig att att det kan bli mycket värre så inser man att serien bara har börjat. Det är ingen idé att ens börja gå igenom och studera vad som sker under seriens gång. Antal orimliga och otroliga saker per avsnitt överträffar Netflix supersuccé Stranger Things med råge, Millie Bobby Browns telekinetiska krafter blir närmast alldaglig mjöl i jämförelse med de upptåg som Joe Exotic begår. Då den spritt språngande galna Zoo-ägaren väl ger sig på att bli president – och senare guvernör, så rönnar verkligheten. Det är inte längre en dokumentär, utan ett apokalyptiskt livsöde som kan stå bredvid staden Trojas fall från Iliaden.  

Galenpannor, skurkar och sociopater ställs sida vid sida och tillåts bre ut sig. Då allt kulminerar i ett par sångnummer, som kan vara det värsta mänskligheten behövt lyssna till under hela sin existens, så finns det inga ord för vad som utspelar sig. Om det för fem år sedan hade stått klart att Tiger King skulle bli ett fenomen, och för all framtid förändra uppfattningen då man ser eller tänker på något som kan associeras med den magnifika randiga katten, så hade vi antagligen döpt oss till Huskatten Film. Istället så kommer vi spendera resten av vår fortsatta existens med att dyrt och heligt lova att vi inte har tigrar på bakgården eller använder oss av unket kött från den lokala stormarknaden. Kort och gott Tiger Film blir aldrig detsamma efter Joe Exotic…..

PSA

Detta meddelande är inte menat att orsaka ytterligare oro. Men någonstans har vi ett ansvar att berätta för er läsare hur Tiger Film kommer att se ut den närmsta tiden. När nu Filmstaden – och många andra biografkedjor, stänger ned, samt statliga uppmaningar att stanna inomhus och undvika allmänna platser samt fysisk kontakt, så är summan av kardemumman att antalet recensioner – utav biofilmer, kommer att sjunka drastiskt på obestämd tid. Vi kommer försöka publicera andra sorters texter och recensioner under tiden. 

Vi hoppas och ber om att bättre tider snart är på väg, och glöm nu inte… 

Tvätta händerna ordentligt.  

Bloodshot Recension

All images courtesy and copyright of SF Studios 2020

Summering: Intetsägande, tråkigt och billigt actionfiasko med en rosslande Vin Diesel i centrum. 

Att kritisera Bloodshot för dess totala brist originalitet, dess logiska luckor – som får filmens berättelse att se ut som en Schweizerost, är lika lönlöst som att bli arg på vädret eller alltför högvolym på en hårdrocks konsert. Det här var aldrig tänkt att skapa någon större intellektuell stimulans. Däremot så finns det inga ursäkter för en skrämmande brist på energi och en håglös presentation som är rent amatörmässig. 

Vin Diesel – som står som också står som producent, påstår sig ha stora ambitioner med Bloodshot, planen är att låta detta vara den första i en serie som skall ha potential för något ’’stort’’. Hur det blir med den saken återstår att se, men i en tid då biopubliken blir att mer kräsen och har vant sig med actionfilmer utav mycket högkaliber, så är det mer eller mindre omöjligt att se hur Bloodshot skall kunna utmärka sig, detta då den brister på alla tänkbara plan. Den enda förmildrande faktorn är en intressant start, där man implementerar en klumpig, men välmenande twist. 

Detta, tillsammans med de starka Robocop influenserna, drar tankarna åt den förbisedda Upgrade utav Leigh Whannell, som också berörde saker som högteknologiska proteser och religösa allegorier, där uppståndelsen från de döda är centralt i berättelsen. Upgrade visade att man kan ta ett välbekant koncept och göra det både intressant och intensivt. Whannell lät också Upgrade vara oerhört brutal i sitt våld, vilket leder hela vägen tillbaka till Paul Verhoevens superklassiker. 

Malande gröt 

Men då Bloodshot är klar med sin intrig så står det klart att någon möjlighet till succé – eller ens acceptabel underhållning, är tillintetgjord. Istället för att försöka konstruera en vital berättelse, med fortsatta vändningar och duglig action, så devalverar filmen ned sig till en malande gröt där man slaviskt hänger sig till actionscener som enklast beskrivs som katastrofala. Att filmen gjorts på en begränsad budget – 45 miljoner dollar enligt uppgift, så ger det ingen dispans till att actionscenerna är omänskligt utdragna, spänningslösa och tekniskt uråldriga. Man behöver inte uppfinna hjulet på nytt, men att leverera något såhär tamt är i det närmaste en förolämpning mot publiken. Det finns inte en actionsekvens som inte dränks i dålig ljussättning och fånig slowmotion, dessutom är de mest intensiva delarna sönderklippta och filmade med alldeles för närgångna vinklar, något som gör att alla slagsmål och eldstrider är omöjliga att följa. 

De stunder som har potential reduceras till en klaustrofobisk gröt där vartenda moment ser identiskt ut med det förra. Inte ens ett par hetsiga jaktscener orsakar något annat än en stor gäspning. Filmens utseende finns det inte heller mycket att säga om utan att vara behöva vara högst oartig. Som bäst når den upp till den mest mediokra av MTV-musikvideos, och i sämsta fall så är det Resebyrån TUI som har lånat ut sitt bortklippta material för en solsemester på valfri destination. Trots klinisk design och futuristiska inslag, så vilar det något billigt och plastigt över hela produktionen, vart man än tittar så känns filmen snål och sniken. 

Vin Diesel är Laurence Olivier…. I jämförelse med Lamorne Morris

Vad skådespelet anbelangar så är det nog enklast att summera det med ordet undermåligt. Vin Diesel har aldrig varit någon större charmör, och insatsen här gör inte mycket för att ändra på det, återigen så är det rosslande repliker och flexande med stora biceps… Och inte så mycket mer… Men i jämförelse med Lamorne Morris så är Vin Diesel vår tids Laurence Olivier. 

Morris gör en roll som är så pass enerverande, idiotisk och pinsam att tom bilsalongens filmprojektor blir högröd i ansiktet av genans. Inte ens den eminente Guy Pearce får ihop något av värde i en makabert platt roll. Eländet fortsätter då filmen försöker visa upp sin ’’humoristiska’’ sida. Det går inte att finna ett enda skämt som inte är lika torrt som fnöske. Till råga på allt så är den komiska timingen fullkomligt skrattretande, tom Shane Blacks genomusla snuskskämt från Predator är rent geniala i jämförelse.     

King Kong från 1933 är mer trovärdig 

Mot slutet så är den potentiellt intressanta starten utraderad. Som avskedspresent så får publiken smaka på en grundlöst usel actionscen, med CGI som får King Kong från 1933 att verka fotorealistisk. bara det faktum att filmen tror sig ha hittat komiskt guld i ett skrattretande penis-skämt säger det mesta… 

Betyg 2/10                

Onward Recension

Image copyright and courtesy of Disney/Pixar Studios 2020

OBS ! Denna recension avser den svenska versionen.  

Summering: Det är ganska långt ifrån en av Pixars mer avancerade filmer, varken tekniskt eller berättarmässigt. Däremot så är underhållningsvärdet stort. 

Januari till Mars är en ökänd period där biopubliken, runtom i världen, får stifta bekantskap med allt det som inte var bra nog att släppas under det föregående årets mer lukrativa bioperioder. Filmer som Jupiter Ascending och Pacific Rim Uprising är ett par exempel på ytterst oangenäma produktioner som kläms in tidigt på året och förpestar biorepertoarer. 

Därför är det aningen oroväckande att Pixar valt just Mars som lanseringsperiod för sin senaste film. Utöver det så har åren då de släppt mer än en film, hört till studions mer turbulenta. Samma år som studion briljerade med Inside Out så smög sig The Good Dinosaur ut på bio i slutet av 2015 och klargjorde det faktum att Pixar är långt ifrån felfria. Studion må ha haft stunder då de inte hänfört tittarna, men The Good Dinosaur kändes som ett ofärdigt utkast som aldrig skulle fått ställas sida vid sida med en sådan kultklassiker som Inside Out. 

I och med starten på det nya årtiondet så inleder Pixar med att, ännu en gång släppa två filmer under årets gång. Med tanke på studions oroväckande trender med duo släpp, där den en av filmerna nästan alltid är av det sämre slaget, så var förväntningarna och förhoppningarna kring Onward mycket försiktiga från min sida. 

Men tack och lov så kanske det skall visa sig att Pixar kan bryta sina negativa tendenser, även om vi måste vänta tills sommaren för att få svar på om Soul – studions andra film för i år, levererar, så kan Onward i alla fall känna sig stolt över att den erbjuder 2020 års första riktigt kvalitativa filmupplevelse.          

Inget visuellt under 

Pixar och visuella under är närmast sammanflätade, studion har ett renommé utan dess like vad gäller att kunna använda digitaltekniken till att skapa animationer och bilder som alltid slår publiken med häpnad. Vare sig det är korallreven i Hitta Nemo eller det franska restaurangköket i Ratatouille, så kan man bara gapa åt vad studion åstadkommer gång på gång. Tyvärr så är Onward, ur ett tekniskt perspektiv, långt under den höga standard som vi vant oss vid. 

Hela inledningen känns oväntat platt och färglös rent visuellt, framförallt då vi jämför med vad vi tidigare sett. Det rent designmässiga är inte heller särskilt utmärkande, och då hela filmens startbana känns båda flamsig och händelselös, så börjar orosmolnen framträda. Studions patenterade och giftiga hängivenhet för detaljer, framträder inte heller. Tekniskt känns filmen nästan amatörmässig då man tänker tillbaka på vad Pixar gjorde med den fjärde delen i sagan om Woody och Buzz. 

Ingen riktig identitet

Det råder också en viss brist på identitet, det inledande tramset och gapiga bråkandet – karaktärer emellan, drar tankarna åt konkurrenten Illuminations tjattrande minioner. Utöver detta så verkar regissören Dan Scanlon vara väldigt intresserad att iscensätta en sorts fantasy tolkning av en John Hughes film, med struliga ungdomar i centrum. Att kalla starten turbulent och även suspekt vore en underdrift, men då filmen – och dess karaktärer, ger sig ut på vägarna så hittar man en energi och värme som driver filmen… Ja, framåt….  

Onward hör inte till Pixars mest avancerade filmer rent dramaturgiskt, det är ganska enkel och förutsägbar historia om värdet av broderskap och förmågan att finna katharsis. Det är sannerligen inget nytt inom den animerade filmen, men det är tillräckligt väl genomfört för att stabilt och ta filmen ända väg in i mål. Där första delen är inspirerad av John Hughes The Breakfast Club, så är den den andra halvan som en mer visuellt sprakande nytolkning av den otroligt underhållande Planes, Trains And Automobiles – också regisserad av Hughes, där våra huvudpersoner möter den ena absurda komiska situationen efter den andra.       

Lättsam och underhållande 

Dan Scanlon har i de mest fartfyllda scenerna en fantastisk känsla för komik och dess tempo, det är alltifrån rasande roliga jaktscener till pinsamma ordväxlingar. Detta flöde av humor och lättsam action, får en att glömma att varken berättelsen eller animationen är av högsta kvalitet. Och för alla oss som grottat ned sig oss i antingen Science Fiction eller Fantasy, så finns det en både humoristisk men värmande attityd till hur inbiten fanatism och nördighet har förmåga att göra stordåd i livet. 

Själva titlen Onward – eller Framåt, som är den svenska titeln, är väldigt passande och beskrivande för filmen. Både narrativ och publiken rörs sakliga framåt till en väntad men trivsam final. Det är sannerligen inte originellt eller överdrivet inspirerat, däremot så går det inte att bortse från filmens driv och varma hand som mer bjuder på en strålande stund av underhållning i biomörkret. 

Betyg 7/10        

Dark Waters Recension

All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2020

Summering: Lysande berättelse får inte det behövliga utrymmet i en film känns ofokuserad och många gånger tunn. 

Todd Haynes är en utomordentligt talangfull dramatiker, personregissör och humanist. Där så många andra kollegor inom filmbranschen aldrig lyckas hitta en bra dramatisk balans, där man lyckas gifta precision, värme, övertygelse och ödmjukhet, så är det just dessa attribut som Haynes alltid lyckas tillföra. Ett drama behöver vara oerhört finkänsligt, exakt och precist, men aldrig känslokallt eller kalkylerande. I Haynes version utav Mildred Pierce så kan man se prov på hur den amerikanske regissören skapar en utsökt slutprodukt som innehåller så mycket känslor och ödesmättade stunder att man i slutänden bara kan gapa av häpnad. 

Haynes senaste projekt haft sina rötter i berättelser som utspelar sig innan socialmedia, mobiltelefoner och många av våra moderna innovationer. Det har tillåtit honom att skapa autentiska och lågmälda versioner av städer som New York City och Los Angeles, men med Dark Waters så ger sig Haynes ut på öppet vatten – ordvits menad. I och med det stundande valet i USA så belyses ett av många amerikanska dilemman. Är det stora landet i väst verkligen byggt på frihetsideal ? Är det en plats där varje människa har lika värde, oavsett sin etnicitet etc ? 

’’Is a dream a lie if it don’t come true ?’’ 

Man kan idag fråga sig om den amerikanska drömmen, någongång, varit något mer än en desillusionerad hägring i efterkrigstiden. Efter tre år med Donald Trumps politik, så ser förenta staterna ut som en fuskbygge utan dess like. En plats där anständighet, moral och allmän lag, har väldigt lite att säga till, en plats där pengar, vanmakt och korruption står högst på agendan. Det är därför inte förvånande att frustrationen, utmattningen och uppgivenheten reflekteras i flertalet filmer. Med Dark Waters så gör Haynes två saker, delvis så gör han en frontalattack gentemot kemijätten DuPont, men samtidigt analyserar och kritiserar han hela det amerikanska samhället och dess uppenbara tillkortakommanden. 

Ambitionerna är med andra ord större än någonsin tidigare, måhända var uppgiften att visa upp Bob Dylans diverse sidor en utmaning, men denna gång så ger sig Haynes i kast med allt vad som är fel i det västerländska samhället. Och dessa stora ambitioner blir också filmens fall. Förutom att visa upp den fruktansvärda förstörelse och död som DuPont efterlämnar sig i de samhällen de verkar i, så vill Haynes också dyka djupt ned i juristen Rob Bilotts arbete och person. 

Dessutom vill Haynes också fokusera på Bilotts advokatbyrå och dess interna dynamik, och – utöver det, studera vad som händer i ett samhälle då den största arbetsgivaren successivt varslar. Det är helt enkelt en övermäktig uppgift att täcka dessa ämnen på ynka två timmar. Med tanke på att Haynes faktiskt har arbetet med serieformatet förut, så är det svårbegripligt varför Dark Waters inte delats upp i ett antal delar och distribuerats via TV eller streaming. 

Skyskrapa på mikroskopiskt utrymme 

På så sätt hade Hayens haft tid –  att på allvar, granska och djupdyka i dessa komplexa frågor och problem. Dark Waters försöker bygga en skyskrapa på en markyta som inte ens en mindre trädkoja kan få plats på. Detta gör att publiken kastas mellan diverse och icke sammanhängande sekvenser, där vi i ena stunden får se den juridiska striden som bäst kan beskrivas som David mot Goliat, och i andra lägen får bekanta oss med de offer som drabbats av DuPonts makabra metoder. 

Detektivarbetet och den byråkratiska djungeln, hade varit mer än tillräcklig att fokusera på, men Haynes vill så gärna göra Rob Bilott till något mer än en endimensionell mirakelarbetare. Tyvärr så är de scener som är menade att visa upp Bilotts sargade familjeliv, tillsammans med Anne Hathaway – i rollen som hustrun Sarah, grovhuggna och rent ofärdiga. De blir istället som långdragna pauser där man varken rör karaktärernas interna känsloliv framåt eller låter publiken komma närmare dem. 

Lyckas provocera mellan varven 

Även om Haynes många gånger känns ofokuserad och aningen yvig i sin vision, så finns det stunder då han lyckas med att provocera genom att visa upp en flagrant korporativ arrogans och lättja, där tusentals människors hälsa och liv står på spel, endast pga manin kring ständigt ökande vinster. Det är då Haynes slår mot girigheten, apatin, korruptionen och negligeringen gentemot samhället, som filmen verkligen får eld i blicken och engagerar sin publik. Och för en som är svag för juridiska strider på film, så finns det ett par lysande sekvenser där Tim Robbins – av alla, får leverera ett dånande brandtal. 

Dark Waters har ambitioner och visioner stora nog att fylla en hel TV-tablå, tyvärr så har den stora potentialen blivit aningen skadeskjuten av ett format som är långt ifrån perfekt för denna berättelse. 

Betyg 6/10