Kategoriarkiv: Filmrecension

The Gift Recension

Publicerad den av

En stor axelryckning utan utropstecken OBS milda spoilers !

Joel Edgerton var inte det första namn man tänkte sig när någon nämnde ordet regidebut. Men något verkar rinna igenom det sällsynta australiensiska vattnet i och med Russel Crowes The Water Diviner slog upp portarna för ett år sedan.

Fincher Kopia

Edgerton bjuder på en tekniskt väl genomförd film, som kanske hämtar några koppar för mycket ur David Fincher-brunnen, där det operations-kliniska fotot är som taget ur Finchers tre senaste filmer. Stämningen verkar också ha erhållits från en annan amerikansk mästare-Scorsese och hans otäcka Cape Fear.

Filmen lyckas faktiskt hålla igång en godkänd gissningslek mycket längre än vad den har någon rätt att göra, och även om slutet är ganska tamt så får man sig en relativt god stund med både fintar och luringar. Hela filmen följer i den lunken, godkänt,mediokert och som final en axelryckning.

Vilse och osäkert 

Rebecca Hall fortsätter att förstöra sitt eget trasiga varumärke genom att ännu en gång dra upp ögonen och stirrigt dra runt som om hon just placerats i ett för trångt rum. Att den här kvinnan en gång bjöd på storheter som den där gången när hon agerade ut en fantastisk uppvisning i kemi med Christian Bale i The Prestige känns långt borta. Jason Batemans cyniske karriärs-besatta översittare är filmens stora problem, här verkar Edgerton inte veta hur han skall förhålla sig till figuren och en känsla av osäkerhet drar igenom alla sekvenser med Bateman, där publiken ofta känner sig helt vilse. Edgerton själv är anonym i sin roll som milt obehaglig antagonist och bidrar till den stora axelryckningen som är The Gift.

Mellanmjölk

Det är på det hela ganska svårt att skriva en vettig recension då filmen är fullt duglig men samtidigt intetsägande. Det som kunde ha lyft stannar vid att vara godkänt, det som är dåligt håller sig ifrån radioaktivt territorium. Det är som en tråkig mellanmjölk, varken fet,o-nyttig eller särskilt god.

Betyg 4/10 

Bäst: Det fullt solida hantverket och den överraskande fungerande gissningsleken.

Sämst: Filmens övergående känsla av ’’mhm’’.

Woman In Gold Recension

Publicerad den av

Woman-in-Gold_poster_goldposter_com_6

Platt och ointressant med en överdrivet stel Mirren. 

Jag brukar kalla det för Weinsteins-otyg. Filmer som The Butler,Mandela: Long Walk To Freedom och nu Woman In Gold är alla tennsoldater i Harvey Weinsteins Blofeld-plan att erövra varje enskild Oscarsgala. Man får ända ge den gamla demonproducenten någon ytterst minimal respekt   över att han alltid lyckas snärja in sig hos den alltid så naiva och rent utsagt tröga akademin. Weinsteins filmer är cyniska monster som är iskallt kalibrerade att passa in i alla tänkbara politiskt korrekta mallar. Det är för mig inte filmer utan platta produkter, inte mycket bättre än ett pall med Arla-mjölk.

Woman In Gold må vara ett snäpp under debattklimats-radarn, men är ändå fylld av Weinstein manipulation och utspel för att vinna falsk sympati. Det skall slås på den stora känslotrumman, det skall finnas politisk korrekthet och sedan avslutas paketet med att den bygger på verkliga händelser. Vi vet formulan nu och den borde inte lura någon.

Sömnigt och slappt 

Men det är inte bara de ganska dubiösa bakgrundsintentionerna som är filmens stora svagheter, det ligger främst i utförande och hantverk. Simon Curtis regisserar utan något intresse och med fingrarna på sin smartphone istället för filmens puls. Filmen må ha en superb premiss och en historia väl värd en film, men dem lyckas sänka sig själv genom det ointresse som går genom filmen.

Det hoppas fram och tillbaka i tiden och filmen känns rentav uppgivet slö till största delen. Resultatet blir uttråkning och i ännu värre lägen ren apati. Återblickarna i ett Nazist-styrt Österrike är lika undermåliga som den trasiga filmatiseringen av Boktjuven, där det förekommer en ständig obekväm känsla av tv-produktion som vägrar att försvinna. Alla filmens komponenter känns som om det köpts på en medioker second-hand butik och sedan stuvats in utan kompetent förmåga.

En Philomena kopia 

Faktum är att hela den första delen av Woman In Gold är som en platt ’’copy-paste’’ version av Stephen Frears Philomena, där interaktionen mellan Mirren och Reynolds inprincip speglar scenerna mellan Judi Dench och Steve Coogan. Det bidrar bara till känslan av en slarvig produkt.

Mirren agerar på sparlåga och rör sig inte ett knappnålshuvud utanför gränsen dugligt. Hon kämpar också mot en ointressant skriven och ibland genuint osympatisk karaktär, ofta blir Mirrens Maria Altmann så stel och smaklös att jag har svårt att finna ett skäl att slutföra filmen. Ryan Reynolds känns mest bortkommen och osäker i rollen som jurist.

Tomgång och tomhet 

Det finns en bra grundidé med Woman In Gold, berättelsen borde på egen hand klara av att hålla intresset vid liv. Men nedkörd i ett träsk av blekhet,apati och ointresse skulle inte ens de starkaste av maskiner klara av att frigöra sig minst av allt en som går på tomgång.

Betyg 4/10 

Bäst: Den solida grundberättelsen

Sämst: Sömnigheten, den uteblivna spänningen och den övergripande känslan av ’’jaha’’.

Suffragette Recension

Publicerad den av

Ful,outhärdlig och hemsk

De där orden borde egentligen beskriva de värsta av karaktärerna, men istället är det Suffragette själv som är den största lagbrytaren av alla i det här sammanhanget.

Mulligan enda behållningen 

Jag skall göra det tydligt, jag dyrkar Carey ’’CM’’ Mulligan. Två gånger har jag trotsat sjöar och hav för att se henne live i uppsättningar av Såsom I En Spegel och senast i fjol för David Hares Skylight.

Och nej det är inte ’’CM’s’’ fel att det Suffragette kraschar snabbare än ett flygplan utan motorer, tvärtemot är hon den enda mest ynkliga behållningen av det totalt misslyckade soppa. Så här bra har hon inte varit sedan sitt bästa år 2011 med Drive och spektakulära Shame.

Platt som ett strykjärn

Genom att helt och hållet spela på politiskt korrekthet öppnar Suffragette på ett så platt och förutsägbart maner, att jag faktiskt undrar om det inte är Flash Gordon som smugit sig in.  Allt etableras genom hårda textade meddelanden som skall få med oss på den tvållåda filmen förvirrat står och trampar på.

Som de flesta räknat ut från trailers och bilder är tillvaron för den hårt arbetande Maud (Mulligan) erbarmliga, chefen för hennes tvätteri är ondare än Marvel demonen Mephisto och ungefär lika nyanserad som den onde kejsaren Palpatine från Star Wars-trilogin, detsamma kan sägas för alla manliga karaktärer som filmen verkar känna ett behov till att förvrida till patetiska karikatyrer kontra figurer vi kan avsky på riktigt som tex J.K Simmons sadist Fletcher i Whiplash. Om ändå Suffragette bara vore en oinspirerad film som med handen i bakfickan försöker kapitalisera på aktuella ämnena som diskriminering och könsfrågor, hade vi haft en en plattare film än de strykjärn Mulligan pressar kläder med.

Epilepsi-klippning  

Men tyvärr kan inte regissören Sarah Gavron hålla sig från att vrida och hacka i sin egen film tills det bara finns slamsor kvar. Suffragette kan mycket väl ha den värsta klippningen jag sett sedan Iron Maidens epilepsi-framkallande konsertfilm Death On The Road. För att försöka kompensera för det fullkomligt vulgärt usla tempot – där scener säckar ihop av total avsaknad av nerv eller känslor, väljer Gavron att klippa i sin film som om det vore en puderlocks frisyr från 80-talet. Ynkliga sekunds klipp körs ihop med bilder av väggar, för att sedan klippa till marken, för att slutligen gå tillbaka till något irrelevant.

Det här stressade och obekväma hantverket genomsyrar hela filmen och många gånger är det snudd på omöjligt att uppfatta vad som faktiskt händer. Att filmen sedan är fulare än en engelsk brun flod – med sitt uppenbart digitala foto och ’’det sämsta av SVT’’ produktionsvärden, gör knappast saken bättre.

Fullkomlig utmattning 

Trots filmens längd på knappt två timmar känner jag mig helt mör när jag kommer ut i den nedsmutsade London luften. Där Avengers Age Of Ultron bankade publiken till smulor med sitt slutliga CGI-bombardemang, känner jag mig om möjligt än mer utmattad efter Suffragette. Där Gavron kunde ha gjort en engagerande och stark film med allegorier till dagens hetsiga debatter får vi istället utstå en av årets absolut största plågor.

Betyg en svag 2/10

Bäst: Carey

Sämst: Klippningen,det träiga manuset och de katastrofalt dåliga produktionsvärdena.

Fråga: Vad i helskotta hände ?

Notering: Engelsk bioreklam pågår i över 30 min (!)