All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2021
Summering: Ofärdig och skakig debut som hålls samman av varm humor och en fantastisk insats från Yuh-Jung Youn
Ibland så lyckas man fånga åskan i en flaska, i alla fall politiskt. I USA, men även runtom i världen, så pågår just nu en vedervärdig förföljelse där människor med asiatiskt ursprung hånas på öppen gata. I en tid med rörelser som Black Lives Matter så känns det extra relevant att belysa den rasism som inte förekommit i den allmänna debatten.
Minari kan därmed gå djupt och plocka isär den farliga myten gällande den perfekta invandraren, en myt som asiater länge dragits med. Detta påstående har inneburit flera problem då gruppens utsatthet har sopats under mattan då man ansett dem vara obetydliga i en större kontext. Allt detta kunde ha lett till något explosivt, kraftfullt och mycket drabbande, men den debuterande regissören Lee Isaac Chung verkar inte vara redo för att axla ett så stort ansvar. Istället så är Minari lika tyst och försiktig som en skogsmus. Där Chloe Zhao i sin hyllade Nomadland lyckades med att både visa upp en tydlig problematik i det amerikanska samhället, samtidigt som hon belyste styrkan i enskilda individer, så blir Chung närmast lamslagen då det kommer till att balansera mellan att vara kritisk men också insiktsfull och personlig. De tillfällen som hade kunnat leda till en fascinerande och nedmontering av åsiktskorridoren får ge plats åt luddiga montage där Chung endast filmar natur och växter, vilket drar tankarna till Terrence Malicks Days Of Heaven. Men där Malick har ett bildspråk som kan förföra utan varken berättelse eller sympatiska karaktärer, så blir det – hos en så pass oerfaren regissör som Chung, till en sorts krampaktig navelskådning.
Berättelsen i sig är också alltför trevande och tystlåten för att göra något större intryck. Även om jag kan uppskatta att Chung inte vältrar sig i misär och ångest så saknas det behövlig svärta som kan engagera eller få karaktärerna att kännas empatiska. Det blir inte bättre av att man är sparsam med dialogen vilket gör att majoriteten av karaktärsgalleriet känns som svarta lådor med frågetecken på. Minari är dessutom alldeles kort för att kunna utföra några stordåd, intressanta frågor och beröringspunkter får ge vika åt ett oerhört komprimerat och halvfärdigt klimax. Om filmen hade haft ett laserfokus och endast ägnat sig åt en enda sak – eller person, så hade det kunnat fungera, men då man väljer att sätta en hel familj i fokus så blir det hela enbart oengagerade då ingen av karaktärerna intresserar. Och då allt är sagt och gjort så återstår en olustig känsla av att hela filmen är en grovhuggen prolog, endast avsedd att leda till något bättre och mer omfattande i framtiden.
Men det finns ett par inslag som faktiskt räddar Minari från total irrelevans. Yuh-Jung Youn i rollen som morförälder är fullkomligt lysande. I scenerna där Youn står i centrum så lyckas Chung skapa en visst intresse för karaktärerna. Framförallt så framträder en mycket varm humor i dess scener som gärna hade fått gå i första ledet genom hela filmen. Den relation som Youn bygger upp med familjens yngsta son känns genuin och det är rent oförlåtligt var Chung inte har kapitaliserat mer på humorn och relationen mellan mormor och barnbarnen.
Minari är på det hela en oväntat ihålig film som inte inser att dess största styrka ligger i det gemytliga och humoristiska. Det blir en inkomplett upplevelse som borde ha fått stanna kvar i ugnen och jäsa ett bra tag till innan servering.
All images courtesy and copyright of Disney and Marvel Studios 2021
Summering: Smutsigare, brutalare och mer experimentellt än någonsin. Cate Shortland vågar bryta från ett antal starka och beprövade Marvel-traditioner, vilket har leder till en både unik, fängslande och minnesvärd film.
Efter att ha försenats tillföljd av pandemin så anländer äntligen Black Widow till biograferna och Disney Plus. För Marvels-fans – som jag själv, så har väntan varit extra plågsam, Marvel Cinematic Universe – förkortat till MCU, är en levande organism som ständigt rör sig framåt, utvecklas och fördjupas. I sin frånvaro från biorepertoaren så har Marvel Studios sjösatt en rad miniserier på Disney Plus, varav alla har överträffat de högt ställda förväntningarna. I och med den långa väntan så är förväntningarna extra spetsade. Efter såhär lång tid så är det mer eller mindre omöjligt att infria förväntningarna, tanken var att Black Widow skulle vara en sorts mjukstart till den fjärde MCU fasen, men istället så har filmen antagit skepnaden av en gudomlig räddare som skall få filmvärlden och biograferna på fötter igen. Och i jämförelse med kolosser som Avengers Endgame eller Spider-Man: Far From Home så framstår Black Widow aningen timid. Det blir inga revolutionerande avslöjanden eller ödesdigra konsekvenser för framtiden. Där detta kan låta som ett nederlag så tillåter filmens självständiga natur för stor kreativ frihet, Black Widow är Marvels – hittills, mest experimentella film där regissören Cate Shortland vänder upp och ned på förväntningar och förutfattade meningar gällande serietidningsfilmer.
Efter mer än tjugo filmer så kan man fråga sig hur Marvel kan förnya sig ? Det finns fortfarande en överhängande skepsis mot studion, framförallt från ’’högre instanser’’ som Martin Scorsese, med sitt ökända – och måttligt bildade uttalande, om att Marvel inte gör filmer utan glorifierade karusellåk. Oavsett vad Scorsese eller andra självutnämnda ’’filmtsarer’’ anser så har Marvel gjort sitt yttersta för att skänka alla sin filmer en stark individuell identitet. Det är med andra ord ingen slump att regissörer som Taika Waititi kunde gå från att återuppliva Thor, vars tidigare filmer innan Ragnarok knappast fick någon att jubla, till den hyllade och prisbelönta Jojo Rabbit. Cate Shortland är mest känd för sitt historiska drama Lorne, som utspelar sig efter andra världskrigets slut. Lorne är en både svår och ansträngande film att se på, Shortland har en hård och hämningslös registil där hon inte är rädd att smutsa ned sig med frånstötande bilder och problematiska relationer.
Det finns fördomar om att Marvel Studios inte ger sina regissörer tillräckligt med autonomi eller kreativt spelrum, att allt formas efter en förutbestämd mall. Black Widow fullkomligt destruerar dessa tankegångar genom att vara oerhört originell både vad gäller visuellt och dramatiskt. Från första scen så står det klart att Shortlands direkta och kompromisslösa registil injicerats rakt i Black Widows nacke. Majoriteten av Marvel-filmer associeras med högt tempo och stora doser humor, men Shortland värjer sig många gånger från adrenalinet, svetten och skratten. Hon cirkulerar kring de scener som är befriade från explosioner, eldstrider och kampsport. Precis som The Falcon And The Winter Soldier så använder Black Widow en handhållen kamera som tränger sig nära inpå skådespelarna. Detta skapar en naturalism som placerar berättelsen och karaktärerna i nedtonat och sobert ljus, helt frånskilt från det bombastiska och högljudda som så många actionfilmer – inklusive Marvel, har som ryggrad. Shortlands tidigare filmer har alla varit svårmodiga och aningen diffusa, med ett kryptiskt och reserverat berättade. Men den geniala producenten Kevin Feige – som är Marvel Studios hjärna och motor, har en osannolik förmåga att dra fram det bästa ur sina regissörer. Shortlands något bryska sätt att förhålla sig till sina karaktärer och även publiken har tonas ned och istället så vågar Shortland visa upp värme.
Marvel har länge haft en underskattad och förbisedd förmåga att skapa stark dramatik som fängslar tittaren och gör filmerna till något mer än ihålig popcorn-underhållning. Denna dramatiska nerv blir essentiell för Shortland, istället för att bara låta sig bli inspirerad av action – och thrillergenren så uppvisar Shortland en oerhörd vördnad för regissörer som Debra Granik och Ingmar Bergman. Just vår svenska demonregissör kan tyckas vara vansinne att placera i samma mening som en Marvel-produktion, men genom filmen så är Shortland oerhört intresserad av hur miljöer kan berätta en historia samt potensen i laddade konversationer, Bergmans Höstsonaten gör sig påmind både en och annan gång. Det är uppfriskande att se Shortland oerhörda entusiasm inför både det vardagliga och häpnadsväckande. Shortland får alldaglig arkitektur – och pittoreska skogsmiljöer att bli lika spännande som rymdskepp och laserstrålar. Med den handhållna kameran och det stämningsfulla fotot så skapas en Marvel-film som är helt unik visuellt. Marvels intala och mest kända tema var superhjälten som hade ett liv utanför spänningen och dramatiken. Vardagen och alla dess utmaningar var ett minst lika stort hinder som superskurkar med försmak för världsherravälde. Denna vardag, långtifrån strålkastarljuset, är en av Black Widows allra starkaste kort; vad händer egentligen då man står ensam och tvingas att inse sin irrelevans i värld där gudar och spindelmän existerar ? Black Widow känns som ett vågat experiment där man blickar framåt och inleder en ny fas. Detta är märkbart gällande ensemblen, Scarlett Johansson må vara filmens huvudrollsinnehavare men det är Florence Pugh som – ännu en gång, lyser. Pugh skapar en stenhård men samtidigt mild karaktär som både charmerar och imponerar i sin stridskompetens. Om ryktena gällande Pughs fortsatta inblandning i detta filmiska universum stämmer så väntar något riktigt stort längre fram.
I vår recensionen av WandaVision så nämnde jag hur regissörer som arbetar för Marvel – inklusive Shortland, oftast överlåter actionscenerna till rutinerade action-specialister inom studion. Detta tillåter oerfarna filmskapare att fokusera på sina styrkor och bortse från actiondelarna, som oftast är utanför deras expertis. Men i en intervju med Variety så motbevisar Shortland mitt icke-informerade påstående gällande hennes delaktighet i Black Widows actionscener. Shortland har enligt Variety-artikeln varit noggrann med att sätta sin prägel på actionsekvenserna om hon önskar porträttera som ett otäckt och motbjudande slagsmål på gatan. Detta har lett till att Black Widow – även i sina mest explosiva stunder, är oväntat jordnära, käftsmällar och bensparkar är denna gång inte bara något ihåligt poserande, oftast resulterar våldshandlingarna till brutna ben och jättelika blåmärken. Det är som att hjälteglorian och dess beskyddande ljus tagit ett steg tillbaka, flera sekvenser påminner om Martin Campbells Casino Royale där James Bond för första gången framstod som något mer än en oförstörbar stålman. I en sekvens så skildras våldet med en sådan ohygglig realism att den tvingar publiken till att grimasera. Sylvassa gliringar och one-liners ersätts av plågade skrik och blint raseri. Marvel har successivt gjort både sina filmer och serier allt mer våldsamma, men Black Widow tar detta till en ny nivå genom att markera effekten av det fysiska traumat. Denna vågade och kompromisslösa presentation får filmen att kännas oväntat mörk och sammanbiten, det är inte fråga om något ytligt chockvärde, utan en tydlig markering att man – oavsett källmaterial, kan man skapa otroliga scenarion och scener som griper tag och fängslar tittaren. Inte sedan Steven Spielbergs Munich har spionage och lönnmord skildrats med samma intensitet som här.
Samtidigt som Shortland är noga med att inte tumma alltför mycket på ’’realismen’’ så är hon inte heller skygg vad gäller att överrumpla publiken i filmens mest storslagna actionscener. Det lånas friskt ifrån Christopher McQuarries Mission Impossible och Paul Greengrass Bourne-filmer. Precis som när Greengrass iscensatte några av filmvärldens mest minnesvärda jakter – till fots och bil, så känns det befriande och uppfinningsrikt då allting upplevs genom en – aningen, mer realistisk lins än förut. Michael Mann och Kathryn Bigelows hårdföra och adrenalinpumpande action känns som en nära släkting och Black Widow är i sitt esse då den anammar ett symfoniskt kaos med krossat glas, förstörda leder och krutdoft, hastighetsmätaren slår inte i toppen förrän publiken ligger och kippar efter andan på biogolvet.
Samtidigt som det finns mycket att berömma så är Black Widow inte perfekt. De senaste Marvel-filmerna har hittat sätt att uppnå ett crescendo som lämnar åskådarna helt knäckta, men Black Widow är en regression till MCU-filmer som Iron Man 3, där finalen oftast kändes ihålig och ogenomtänkt. Shortlands tidigare filmer har cirkulerat kring ett fåtal personer och deras livsöden. Black Widows stora ensemble verkar övermäktig för Shortland då hon har svårt att bestämma sig för vilken person hon vill slutföra resan med. Det starka karaktärsarbetet som är centralt i filmens första halva blir haltande mot mitten där dramatiken känns forcerad. Rachel Weisz och David Harbour, som båda verkar trivas i sina roller, blir tyvärr bara till stöttepelare för Johansson och Pugh. Filmens humor är inte heller fullt så lyckad som man kunnat önska. Det vilar ett sådant oerhört allvar över allting att de få försöken till humor kvävs. Finalen är inte bara bristande vad gäller bra action, flera av de mest intressanta beröringspunkterna förloras då Shortland verkar osäker på hur hon skall knyta ihop säcken. Entusiasmen och lekfullheten verkar helt ha försvunnit i slutet av produktionen, vad som borde vara en spektakulär final blir till en håglös parentes.
Och ännu en gång så spökar det vad häller Marvel och deras antagonister, ett problem som jag hade hoppats skulle vara begravt vid det här laget i och med karaktärer som Vulture och Thanos. Den formidable Taskmaster – med sitt fotografiska muskelminne, får aldrig visa prov på sin förmåga. Ray Winstone, som är en av tidernas mest förbisedda och underskattade skådespelare, är på gränsen till något minnesvärt i sin roll som storskurk, men hans närvaro är så obefintlig att det är rent omöjligt att att finna något intresse för den manipulativa Dreykov. Många av dessa fel känns dock som gjorda att rättas till i ytterligare en film regisserad av Shortland och då inte nödvändigtvis en Black Widow 2 utan ett annat Marvel-projekt.
Samtidigt som det finns invändningar så kan man inte sluta tänka på flera sekvenser som i sin paradoxa- med poetisk skönhet och smutsigt våld, fängslar och bränner sig fast i långtidsminnet. Om detta vågade och riskfyllda filmskapande kommer vara framtiden för Marvel och MCU så väntar en helt ny era av makalösa filmer med lika fantastiska karaktärer.
All images courtesy and copyright of Paramount Pictures 2021
Summering: Mer action och mindre skräck då John Krasinski återvänder med uppföljaren till en av de mest omtalade skräckfilmerna på år och dagar.
Ibland känns det som att den moderna skräckfilmen har två olika lägen. Antingen så är det blodsdrypande, frånstötande och – överfyllt, med ’’hoppa till-effekter’’ se The Nun eller Saw. Den andra sorten är en svårmodig och krånglig sorts film som gärna tar sig tid och bibehåller en påtaglig kyla och distans mot publiken, ett bra exempel på detta är den omtalade Hereditary med Toni Colette i huvudrollen. A Quiet Place och dess uppföljare, som innovativt nog döpts till Part II, placerar sig någonstans mellan dessa två poler, den undviker att vältra sig i det groteska och motbjudande, men blir därefter inte heller pretentiös eller högmodig.
Ekonomiskt och intäktsmässigt så är skräckfilmen också det närmaste filmindustrin har till ett jättelikt lotteri. Då lyckan är framme så kan framgångarna vara obegripligt stora, A Quiet Place var just en sådan unik vinstlott. Med en budget på knappt 17 miljoner dollar, lyckades man att håva in imponerande 340 miljoner dollar. En uppföljare var därmed oundviklig, och för John Krasinski, som både regisserade och medverkade i filmen, blev den lilla vanten till en kostym och en uppföljare var därför helt oundviklig.
Trots dessa framgångar så har Krasinski, enligt uppgift, varit reserverad vad gäller att skapa en uppföljare. När regissörer eller kreatörer tvekar, vad gäller att återvända till ett tidigare projekt, så är det vanligtvis en indikation på att något inte stämmer. Se bara till Sam Mendes och dennes arbete med James Bond-filmen Spectre, som i kontrast till den mästerliga Skyfall knappt förtjänade att putsa sin föregångares gummistövlar. Men Krasinski är varken trött eller utan inspiration vad A Quiet Place Part II anbelangar, istället så svidar han om och förvandlar uppföljaren till en klart mer energisk och actionbetonad produktion som gör sitt bästa att inte förlita sig på de tidigare framgångarna. Krasinski vill denna gång skapa en mer intensiv film, vilket resulterar i en upplevelse som många gånger är diametralt motsatt mot den syrefattiga och tunga stämningen från den första filmen. De utdragna och långsamma stunderna av obehag finns kvar, men de är långt ifrån lika centrala som sist. Istället så skapas en blodröd intensitet där stress, adrenalin och oerhörd brutalitet står i första ledet. Det finns ett sorts ordnat kaos genom hela filmen, isolering och tystnad omges av fruktansvärd ångest och terror, detta högtryck gör Part II till en tryckkokare som är på bristningsgränsen till att explodera.
Ett ledmotiv för hela berättelsen verkar ha varit det klassiska begreppet där den jagade blir till jägaren. Där man tidigare kuvade sig för hotet så vågar man nu möta det, oavsett om överlevnadschanserna är oerhört små. A Quiet Place Part II är också visuellt mer tilltalande än sin föregångare. De klassiska skräckklyschorna, med obefintlig ljussättning och trånga utrymmen, byts ut mot dagsljus och relativt öppna ytor, detta blir ett visuellt stöd för att markera att filmens protagonister befinner sig i en ny fas vad gäller att överleva. Emily Blunt må inte ha mycket att säga men i ett par korta ögonblick så utstrålar hon en fantastisk moderlig värme som känns genuin, något som är essentiellt då familjerelationen är vital för att skapa ett emotionellt ankare i en film där dialog i stort sett är obefintlig. Millicent Simmonds och Noah Jupe är också starka i sin roller som Blunts barn och de kompletterar varandra väl med ett mycket känsligt och lågmält skådespel. Men filmens verkliga stjärna är Cillian Murphy, i en nedtonad, tragisk och utmärglad roll så levererar Murphy en av sina allra starkaste rolltolkningar som på ett sublimat sätt demonstrerar hopplöshet och förfall utan några som helst överdrifter.
Faktumet att Krasinski vägrar att släppa taget om tystnaden och det subtila är lika imponerande som sist. Skådespelarensemblen tvingas gestikulera och framhäva sina känslor genom kroppsspråk, något som är precis lika effektivt som sist. Den oerhörda terrorn och frustrationen i att inte kunna uttrycka sig verbalt blir en minst lika stor psykologisk påfrestning som det ständiga monsterhotet. Det är svårt att inte dra tankarna åt den geniala U2 låten ’’Running To Stand Still’’, där låtens huvudperson tvingas att gråta utan att snyfta, prata utan att tala och skrika utan att höja sin röst. De kanske mest nervpirrande scenerna är då karaktärerna genomgår obeskrivlig smärta, både emotionellt och fysiskt, och hur de måste lägga band på sig själva och helt kväva sitt behov att ventilera. Att de normala medlen för kommunikation och förmedlande av känslor är helt uteslutna, skapar en tragisk och otäck parallell med vårt nuvarande pandemi-samhälle, där mänsklig beröring och närhet har fått ställa sig åt sidan.
Som en ren adrenalinrush är A Quiet Place Part II helt strålande, flera tillfällen får pulsen att rusa och gör om biografluften till en laddad och tjock massa som kväver publiken. Men som med många adrenalinrusher så är en rekyl oundviklig. Tyvärr så lyckas man inte bibehålla tempot och intensiteten hela vägen fram till målsnöret. Mot filmens mitt så verkar Krasinski bli osäker och börjar iscensätta rena repriser av de skräckscenarion vi upplevde från föregångaren. Det finns fortfarande en stor elegans i dessa stunder, men det är uppenbart att filmens mitt hade mått bra av ytterligare ett par bearbetningar. Och även om man är duktig på att undvika skräckklyschorna så är man inte immun emot dem. Ett par händelseförlopp är aningen förutsägbara och för alla oss som spelat The Last Of Us och dess uppföljare så känns flera scenarion alltför bekanta. Dessutom är avslutet abrupt och känns endast som en brygga som kommer att leda till ännu en uppföljare.
Även om det finns invändningar med A Quiet Place Part II så är den totala upplevelsen endast positiv. Med sin osannolika intensitet och mycket kompetenta hantverk så är A Quiet Place Part II elegant, intensiv och medryckande, något som få moderna skräckfilmer lyckas vara.
Images copyright and courtesy of Walt Disney Studios 2021
Summering: Vansinnigt ös då Emma möter Emma och drabbar samman i den bästa spelfilmen Walt Disney Studios har gjort på år och dagar.
Disney är, utan någon som helst diskussion, filmvärldens kanske mest ikoniska och framgångsrika bolag. Revolutionerna inom tecknad film skapade ett imperium, uppköpen av Lucasfilm, Marvel och Pixar har visat sig vara extraordinära, både vad gäller intäkter och kreativitet. Men då det kommer till den interna produktionen av spelfilm, i synnerhet de som adapterar studions allra mest klassiska filmer, så har resultaten mestadels varit förvånansvärt tafatta, i värsta fall helt odrägliga. Skönheten och Odjuret med Emma Watson och Dan Stevens var en ointressant axelryckning och Guy Ritchies Aladdin var så pass hemsk att en ögonbindel och kraftiga hörselskydd borde ha inkluderats med varje såld biljett.
Därmed befann sig Cruella i en brant uppförsbacke som kantades av – rättfärdigat, tvivel och skepsis. Men tack och lov så har poletten äntligen trillat ned vad gäller Disney och deras spelfilmer, Cruella låter sig nämligen inte vara förslavad till någon tidigare version. Istället så har essensen förvaltats från de mest ikoniska versionerna av 101 Dalmatiner, både det animerade originalet och Glenn Close-versionen som hade premiär 1996, regisserad av Stephen Herek. Adaptionen från 1996 har idag ett medelmåttigt rykte, framförallt då den ställs bredvid filmen från 1961. Endast Glenn Closes diaboliska överspel har klamrat sig fast i det allmänna långtidsminnet. Det finns mycket att kritisera i Hereks film, den andra halvan, då hela filmen blir till ett tafatt matinéäventyr, klarar sig inte förbi lukttestet ens om kontrollanten lider av kraftig nästäppa. Den första halvan är däremot mycket intressant att se tillbaka till. John Hughes manus är både fräckt, välskrivet och ungdomligt. Hughes intresse för filmens fyrbenta medspelare verkar mer eller mindre obefintligt, och istället är höjdpunkterna de scenerna mellan Close, Jeff Daniels och Joely Richardson. Denna skrapa och distinkt udd som Hughes erbjöd verkar ha vakuumförpackats och öppnats upp lagom till produktionen av Cruella, något som passar filmen som handen i handsken.
Regissören Craig Gillespie har inte heller några hämningar att stöpa om hela Cruella till något som drar tankar åt Stadsteatern omtalade uppsättning av De Tre Musketörerna. I den versionen så vände man upp och ned på Alexandre Dumas berättelse och förvandlade bokens fyra hjältar till ruffiga hårdrockare. I Cruella så har det mjuka och sensuella jazz-soundtracket från 1961 bytts ut mot en modifierad monster jukebox som fullkomligt spottar ur sig superhits. Varenda sekvens ackompanjeras av sanslöst välvald musik med artister som Queen, Tina Turner och The Rolling Stones. En sådan hitkavalkad hade kunnat känts övermäktig och onödig, men Cruella är lika vild som ett lejon på savannen och vägrar att ta några fångar. Oavsett hur överdrivet, storslaget och svulstigt det än blir så tappar Gillespie aldrig kontrollen. Där Guy Ritchie körde rakt in i refugen efter bara några sekunder med Aladdin, så blir Gillespie någon sorts Ronnie Peterson som tar ut varenda kurva utan att svettas en enda droppe. Cruella är sannerligen inte någon subtil historia, framförallt de gånger som man drar tydliga kopplingar till vad som komma skall, så görs det inte med någon finkänslig fingerfärdighet utan med dynamit och slagborr. Men det faktumet att Cruella inte tar sig på särskilt stort allvar hjälper, det finns inga ambitioner att göra någon utförlig psykologisk profil av titel figuen eller att plädera till någon högre instans, det enda som gäller är maxhastighet på underhållningens egen autobahn så länge bränslet räcker.
I och med att Cruella anammar det storslagna, överdrivna och rent fåniga så krävs det en ensemble och en estetik som är kompatibel med dessa stora gester. Och rollbesättningen av Emma Stone och Emma Thompson öppnar upp möjligheter som man endast kunnat drömma om. Trots att båda aktriserna spelar uppblåsta karikatyrer, som får Kalle Anka och Alexander Lukas att kännas trovärdiga, så är deras inlevelse, osannolika arbetsetik och uppenbara entusiasm så pass självlysande att det inte spelar någon roll då de tvingas till att överdriva och gestikulera som mimspelare. Emma Thompson är definitionen av ett fullblodsproffs, hennes skådespel, som den motbjudande självgoda baronessan, kombinerar det allra mest avskyvärda med rent parodisk grymhet. Vartenda ett av Thompsons sadistiska utspel blir en show som får varenda akt i Las Vegas att framstå som tragiska gatuartister. Emma Stone har minst lika roligt i rollen som denna empatiska version av Cruella de Vil. Det råder inget tvivel om att detta är samma bindgalna karaktärer som vi mötte i 101 Dalmatiner, men Stone moderniserar och humaniserar sin karaktär genom ett fabulöst skådespel som är så pass energiskt, exakt och uttrycksfullt att det tar andan ur publiken. Stones helt unika ansiktsmimik är värd guld i de scener då hon kombinerar det banala och med det innerliga. De scener då dessa två Emmor drabbar samman är en upplevelse som mer än rättfärdigar priset för en biobiljett eller engångsavgiften hos Disney Plus.
Just ordet energisk verkar ha varit ledordet under hela inspelningen. Cruella rusar fram genom år, scener och galna utspel. Det finns en rad välrenommerade actionfilmer som skulle ha kollapsat efter bara några minuter om de försökte hålla samma tempo, Cruella verkar i många stunder gå på kärnbränsle. Med hjälp av sitt makalösa soundtrack så är detta det närmaste man kommer att uppelva en svettig och lustfylld rockkonsert i Corona-tider. Utöver denna hänsynslösa framfart så är Cruella fullkomligt utsökt visuellt. Kostymdesignen står, givetvis, i centrum, och Jenny Beaven, som är ansvarig för filmens diverse kreationer har gjort ett extraordinärt arbete med att skapa klänningar och kostymer. Valfritt plagg i Cruella får de mest vågade och urspårade plaggen på Metgalan i New York City att framstå som anonyma och intetsägande. Allt detta ramas in i ett fantastiskt 70-tals London som var en stad i förändring. Detta var tidsperioden då punken och upproret var redo att göra sin entre. Det är är omöjligt att inte tänka på Sex Pistols då Cruella bombarderar tittaren med färg, vansinne och action. John Hughes udd som introducerades i versionen från 1996 är med andra ord helt intakt, vilket gör Cruella mognare och mörkare än någon av Disneys moderna spelfilmer. Även om filmen inte går med några djup väck i pannan så finns det ett allvar och en nerv som gärna får överleva till kommande projekt och den redan annonserade uppföljaren.
Tyvärr så räcker inget bränsle för evigt, trots att Stone, Thompson och Gillespie har en kondition och uthållighet som kunde placera dem i valfritt skidskyttetävling, så blir utmattningen och mjölksyran oundviklig tillslut. Mot filmens mitt så räcker energin inte till, det blir aningen utdraget och först i slutet så återfår man kraften att rusa in i mål. Men träningsvärk och utmattning kan knappast ifrågasättas då Cruella bjuder på en sanslös åktur som ställer hela Gröna Lund i skamvrån. Jag kan inte tänka mig en bättre film att ackompanjera öppningen av våra svenska biografer.
All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2021
Summering: Inte ens med två av filmvärdens mest berömda monster så lyckas man inte med att åstadkomma något annat än en hopplös soppa innehållandes gräsligt skådespel och en hopplöst virrig berättelse .
Det var ingen som efterfrågade en film med djupa veck i pannan och allvarlig uppsyn. Istället vore ett rakt och enkelt matinéäventyr full godtagbart då det kommer till att producera en film där två av världens mest igenkännbara filmmonster/varelser drabbar samman. Men det är de gångerna det enkla krånglas till och förvrids som den denna sanna katastrofen kan inträffa. Vanligtvis kan filmer fungera med ett fåtal starka ingredienser, men regissören Adam Wingard har slagit knut på sig själv och adderat tusental vilket skapar en soppa med så gräslig smak att ansiktet antar samma färg som Hulken. Men så relativt milda uttryck och begrepp som sabotage eller misslyckande är tyvärr alldeles för genröst då vi diskuterar Godzilla Vs. King Kong.
Sedan Marvel Studios sjösatte sitt Marvel Cinematic Universe så har hela Hollywood försökt skapa liknande plattformar där ett helt universum kan utspela sig i ett antal olika filmer och TV-serier. Tyvärr så har majoriteten av dessa delade filmuniversum blivit filmvärldens motsvarighet till det ökända vansinnesprojektet Dragons Gate som går att beskåda vid E4’an. Utsidan må vara pampig och uppseendeväckande, men vid en närmare titt så väntar fallfärdiga byggnader och en interiör som är lika ihålig som en grop. Oavsett om det varit Universal, med deras försök att bygga upp ett skräckuniversum, med den helt bedrövliga versionen av Mumien med Tom Cruise i huvudrollen, eller Warner Brothers och deras DC Extended Universe, så har det slutat i tragedi.
Men Warner har vägrat att ge sig vad gäller sitt ’’monsterverse’’. Trots ett ljummet mottagande för Gareth Edwards Godzilla, dess uppföljare King Of Monsters eller Kong: Skull Island, så har Warner Brothers trampat på som en ilsken tjur, fast beslutna om att nå ändhållplatsen, som påstås vara Godzilla Vs. King Kong.
Ibland kan ihärdigheten och självförtroendet leda till något bra, en turbulent start betyder ingenting om slutdestinationen visar sig vara utopisk. Men det är endast under kraftig berusning, skyhög feber eller vapenhot som man kan kategorisera Godzilla Vs. King Kong som ens acceptabel. Ingen förväntade sig att Adam Wingard, vars CV är lika brett som ett myrkliv, skulle drabbas av en lidnerskknäpp och åstadkomma någon storartat. Om Godzilla Vs. King Kong hade haft ett uns charm, något som helst sinne för humor eller imponerande action, så hade det kunnat kompensera för de otaliga brister som ständigt håller på att få filmen att kapsejsa som skeppet Vasa.
För Adam Wingard så verkar även de mest basala kriterierna för underhållning vara fullkomligt omöjliga att uppfylla. Det spelar ingen roll hur absurd eller overklig en film är, om det finns något som förankrar filmen i någotsånär sympatiskt eller igenkännbart, som karaktärer, komik eller berättande, så kan man övervinna det mesta, även om resten av bygget håller på att rämna. Titta bara på Jake Kasdans nyversionen av Jumanji där Dwayne Johnson, Jack Black och Karen Gillan bjuder på grandios underhållning trots ett tunt koncept.
Tyvärr så har ’’monsterverse’’ och dess karaktärsgalleri, sedan första början, varit lika charmerande som ett plattdäck mitt i rusningstrafiken. Trots en rad mycket kompetenta aktörer som Bryan Cranston, Ken Watanabe, Kyle Chandler och Elizabeth Olsen så är det en rent omöjlig uppgift att erinra sig någon av de personer vi stött på. Men där tidigare skådespeleri har oscillerat mellan att vara skrämmande, tafatt till rent apatiskt, så har Adam Wingard – osannolikt nog, lyckats sänka nivån ytterligare. Rebecca Hall, som tyvärr, har hamlat sidledes i sin karriär och aldrig kapitaliserat på sin mycket goda förmåga att agera, levererar ett skådespel som är så dött och mekaniskt att man kan undra om Hall endast är en CGI-rendering. Av någon anledning har Halls huvud gått i baklås vilket gör att hon levererar alla sina repliker med huvudet på sne och med uppspärrade ögon.
Det är som att titta på en bisarr version av mördardockan Chucky från Child’s Play så fort Hall dyker upp. Tursamt nog för Hall så är hennes genuint dödar och skräckinjagande agerande ett minimalt problem då vi ser till resten skådespelarensemblen.
Demián Bichir har, efter sin Oscarsnominerade roll i A Better Life, bestämt sig för att korsfästa hela sin karriär med en kalkonkavalkad utan dess like med ’’underverk’’ som The Nun och The Grudge. Bichir självdestruktiva karriärsval fortsätter här med en prestation som hör hemma i skamvrån på en clownutbildning. Alexander Skarsgård får den stora äran att springa runt i cirklar och se ut som om han just insett att han glömt stänga av spisen. Dessa skådespelarmässiga djävulsgåvor avrundas med Millie Bobby Brown vars mun, precis som Halls huvud, har låst sig och får stå på glänt som en fågelholk.
Men varken skådespelet eller berättelsen spelar någon större roll, det mest essentiella, i en genrefilm som detta, är om actionscenerna håller måttet och kan erbjuda ett grandiost popcornspektakel. Med två tillgångar som King Kong och Godzilla borde lite nervpirrande och exalterande action vara en barnlek att åstadkomma, även för den minst rutinerade av filmmakare. Tyvärr så visar det sig att Adam Wingard är lika okunnig att iscensätta action som att regissera sina skådespelare. Det blir ett evighetslångt bankande där King Kong och Godzilla ser ut som två påverkade wrestlers, vars bäst före datum passerat. Trots att hela storstäder reduceras till grus och explosioner som smäller mer än tolvslaget på nyårsafton, så är slutresultatet så pass dött att man kan känna hur livet sugs ur kroppen.
Som om detta inte vore illa nog så gör man inte ens ett försök till att skapa någon som helst röd tråd. Det hade inte behövts något förfinat eller slugt Christopher Nolan berättande, den mest spartanska berättelse hade kunnat fungera som struktur. Men precis som med allt annat i filmen så kastar man bara in första bästa ide utan att reflektera kring om det fungerar. Hela Godzilla Vs Kong känns som en enda lång improvisation där allt som kunde gå fel har gått fel. Allting kulminerar i en final som hör till det mest patetiska jag sett sedan nyversionen av Clash Of The Titans med Sam Worthington i huvudrollen.
Att misslyckas med Godzilla Vs Kong är som att misslyckas med poppa mikropopcorn . Det borde inte gå, men Adam Wingard och Warner Brothers har bevisat att inte ens naturlagar gäller vad en helt anskrämliga filmer anbelangar.
All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2021
Summering: Obeskrivligt uselt då Mortal Kombat, återigen, blir film.
Endast en mycket cynisk och illvillig kraft kan ha önskat att vi skulle behöva genomlida en genuin skräpfilm i en tid då oro, obehag och osäkerhet sveper över världen. Så kallade campfester kan ha sin charm. Vem kan ogilla Sylvester Stallone i det hiskeligt ruttna Cobra ? Där actionscenerna, produktionen och berättelsen knappt kan mäta sig med ett skolprojekt från årskurs ett när det kommer till berättarteknik. Men dessa kalkonfestligheter är oftast omedvetna om sin brist på kompetens. Man sätter bokstavligt talat nycklarna i bilen, växlar upp och trycker ned gaspedalen hårt. Vad som händer därefter är upp till ödet och slumpen…
Att Mortal Kombat skulle bli en vändpunkt för filmer baserade på TV-spel var det nog ingen som hade tänkt sig. Det är överhuvudtaget svårt att förstå anledningen varför man gör ytterligare ett försök att adaptera utgivaren Midway och utvecklaren NetherRealms kultklassiska fighting med tanke på vad som hände sist då karaktärer som Scorpion och Sub-Zero blev till kött och blod kontra ettor och nollor . Spelmässigt så har Mortal Kombat alltid anammat det ,med stor självinsikt‚ det allra fånigaste och mest banala. Alltifrån det överdrivna våldet till röstskådespelet osar av D-film, och spelens berättelser står inte i kö för att vinna ett Augustpris. Men det tarvliga tramset lyckas ändå att fungera i den kontext som NetherRealm bygger upp. Spelen har en glimt i ögat som drar tankarna åt det mest töntiga och skrattretande actionfilmerna från sent 80-tal och tidigt 90-tal. Men charm, eller ens den mest grundläggande förståelsen för underhållning går inte att hitta i en enda cell hos Mortal Kombat (2021). Istället är detta fullblodsskräp då det är som allra värst. Många gånger är det så pass ruttet och förfallet att det inte ens går att skratta åt att hela filmen är som en tiondeklassens parkteater, där kulisserna rämnar och där skådespelet på sin höjd skulle kunna övertyga en skalbagge.
Men det finns faktiskt en del – om än liten, som bör belysas, filmens inledande minut är både snygg och välgjord. Ett vackert feodalt Japan visas upp med fina färger och stilig arkitektur, och för en liten stund finns det ett litet hopp om att Mortal Kombat kanske har potentiell att åtminstone vara dräglig. Men då denna ynka minut har passerat så är det en kapplöpning rakt ned mot jordens medelpunkt. Det är faktiskt svårt att veta vart man skall börja gräva. Jag får någon obehaglig känsla att Mortal Kombat försätter en i samma stämningsläge som då Winston Churchill anlände till Berlin efter krigsslutet och såg ut över en fullkomligt förstörd stad där förödelsen nådde lika långt som horisonten.
Trots att Warner Brothers, som fram till ett par dagar sedan, ägdes av telefonbolaget AT&T, är det mesta skuldsatta företaget på jorden, så finns det inga som helst ursäkter varför Mortal Kombat håller samma visuella nivå som en hemmafilm på YouTube. Oavsett om det gäller fotot och dess kompositionen, klippningen etcetera, så är det som att titta på någon fruktansvärd olycka. Jag har använt liknelsen tidigare, men det finns julkalendrar som är mer övertygande rent estetiskt än det vi får se här. Med en påstådd budget på 55 miljoner dollar så kan man fråga sig om det inte pågått något ekonomiskt svindleri bakom kulisserna. Med tanke på att dagens teknik kan kompensera för det mesta, se bara till regissören Tim Miller och vad denne lyckades åstadkomma med Deadpool för en snarlik budget, så finns det inga ursäkter för att Mortal Kombat är anskrämlig att titta på. Med pappkulisser och inspelningsplatser som ser ut att vara inspelade i ett gräsligt industriområde, så är det en ohygglig syn som väntar.
Om det visuella inte ens når ovan vattenytan så återstår bara actionscenerna som den sista frälsningen. Där spelen har gjort sig kända för sin ohämmade brutalitet och rent vulgära avslutande attacker, där man decimerar och separera kroppsdelar samtidigt som det flyter med blod än under den franska revolutionen, så är det sista hoppet att Mortal Kombat kanske kunde göra något av detta hypervåld. Men givetvis så serveras ytterligare ett ruttet ägg vars stank följer en långt efter att filmen tagit slut. I bästa fall så liknar handgemänget ett fyllebråk på den lokala puben, med skådespelare som ligger i en hög och klumpigt slår på varandra. Vad gäller det blodsdrypande och rent perversa våldet så bjuds det bara på en riktigt ’’hårresande’’ avrättning – som jämfört med det som visats i de senaste spelen, är relativt tafatt. Resten fylls ut med genomusel koreografi och stunts som är lika viga och graciösa som en flodhäst på en balanslina.
Mortal Kombat hade dock kunnat komma undan med denna hysteriska inkompetens om regissören Simon McQuoid haft ett enda roligt ben i kroppen. Tyvärr så är försöken till humor lika lyckade som ståuppkomik mellan två affärsjurister på en firmafest. Till och med Joaquin Phoenixs kalkonskämt på ståuppklubben i Joker (2019) är komiskt guld i jämförelse. Inte blir det bättre av att majoriteten av ensemblen är lika charmiga som en hungrig anakonda utan någon som helst förmågan att agera.
Då allting är över så kan man bara be en stilla bön till högre makter om att helvetet som just genomlidits aldrig mer kommer att upprepas. Mortal Kombat är så pass inkompetent och charmlös att den får sitt äldre syskon – adaptionen från 1995, att framstå som ett revolutionerande mästerverk. Där kunde man i alla fall skratta åt det platta fallet, denna gången kan bara kippa efter andan och vara tacksam för att man undkommit med livet i behåll.
All images courtesy and copyright of 20th Century Studios & Disney 2021
Summering: Trots en totalt misär och ett samhälle som kollapsat sedan länge, så bibehåller Nomadland en optimism och hoppfullhet som stannar kvar länge hos tittaren.
Det borde finnas en ny term för amerikanska independentfilmer som utspelar sig mitt ute i den amerikanska naturen, där naturkrafter, vackra landskap och öde motorvägar är lika vitala för filmen som karaktärsgalleriet. Snötäckta berg och amerikanska småstäder skapar omedelbart associationer till filmer som Frozen River och Fargo. Men Nomadland är långt ifrån lika intensiv eller spänningsfylld som någon av dess två exempel. Istället så är det en studie av ett samhälle i total kris. Efter finanskraschen 2008 så skrevs kartan om för hela USA. Fallande bostadspriser skapade ett klimat där arbetare inte längre kunde flytta runt då deras primära ekonomiska säkerhet – bostaden, hade tappat så mycket i värde att en försäljning inte längre var möjlig utan en massiv förlust. Detta gjorde att arbetsmarknaden stagnerade då orter som erbjöd jobb inte kunde attrahera arbetskraft då förflyttning var omöjlig.
Nomadland är en en frontalattack på ett amerikanskt samhälle som misslyckats, förstörts och dränerats av girighet och likgiltighet inför mänskligt lidande. Chloe Zhao är dock aldrig högljudd eller framfusig i sin kritik, tillskillnad mot Oliver Stone som regisserar klumpigt och går fram som en ångvält så är Zhao oerhört subtil. Hon lyckas fånga den absurda amerikanska jobbmarknaden där gigekonomin har blivit dominant. Hur fast arbete enbart är en dagdröm och där varje minut är en fråga om överlevnad.
Med den som alltid lysande Frances McDormand i huvudrollen så behöver Zhao inte håller förvrida eller överdriva sin dramatik. Här finns inga utbrott eller exhibitionistiska floder av tårar. Istället så är McDormand ensam, uthållig och ständigt stark. Och trots den misär och hårda vardag som karaktärerna genomgår så lyckas Zhao ändå fånga och belysa ett förlorat USA där individualism inte innebar egoism. Hon lägger ett stort fokus på hur grupperingar och eldsjälar kan skapa en gemenskap som kanske inte resulterar i en enkel vardag, men en plats där anständighet och ömhet finns i överflöd. Detta är ett USA innan den orangea skräcken, ett land där konservativa som liberala kunde åsidosätta sin skiljaktigheter och sluta sig samman för att klara sig.
Samtidigt så är Chloe Zhao inte naiv gällande den livssituation som McDormands karaktär befinner sig i. Där optimismen och möjligheten till ett nytt liv alltid finns tillgängligt, så tydliggör Zhao hur bilden av frihet och oberoende är förvrängd om den inte delas med andra. Hur ensamheten och den ständiga kampen för total frihet kan bli till ett fängelse. På många sätt så känns Nomadland som en förlängning och klar förbättring av Sean Penn filmen Into The Wild. Trots ett lysande Eddie Vedder-soundtrack så plågades Into The Wild av ett alltför förkommande hipstersymptomen som präglar alltför många amerikanska independentfilmer. Det gick inte att ta livsödet på allvar då berättelsen var förpackat i svarta jeans och basker. Nomadland är helt befriad från några som helt pretentiösa inslag och känns därmed rå men ändå bearbetad.
Nomadland sneglar också på den engelska regissören Mike Leigh och hans extraordinära sätt att skapa scener på frihand. Flera medverkande i Nomadland är riktiga nomader som valt att leva utanför samhällets struktur. Detta gör att flera sekvenser som skulle kunnat bli emotionellt manipulativa istället blir oerhört drabbande. Det är dem små berättelserna om förlust, misslyckande och uppgivenhet som stannar kvar och låter oss förstå hur farligt ett likgiltigt samhälle kan vara.
Det enda flagranta felet som Nomadland gör är i dess val av musik. Ludovico Einaudi som är filmens kompositör överdriver sina kompositioner och gör dem svulstiga, påträngande och ytterst opassande. Med tanke på hur många gånger tystnaden får stå i centrum så är det obegripligt att man valt ett soundtrack som är antitesen till allt Nomadland representerar. Sedan är slutet så pass öppet att det känns ofärdigt. Även om ambivalens kan vara kraftfullt så hade en aningen mer konkret konklusion inte suttit helt fel.
Chloe Zhao har skapat en vacker, eftertänksam och personlig film som gör en både hoppfull och nedstämd. Det är en paradox utan dess like som paketerats i en ypperlig film som måste upplevas.
All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2021
Summering: Efter fyra år av pläderingar från internet och en fankampanj utan dess like så har Zack Snyders version av Justice League landat. Historien bakom denna fyra timmars version är dock betydligt mer intressant än något i själva filmen. Zack Snyders Justice League är precis som Man Of Steel eller Batman v Superman en likblek, död och helt hopplös historia som får en att ifrågasätta filmmediets existensberättigande.
Inte en enda människa på jorden skulle önska att utsätta sin värsta fiende för det Zack Snyder behövt genomlida de senaste åren. Efter att en av hans döttrar begått självmord så behövde Snyder lämna över Justice League till Joss Whedon. Resultatet var en slarvig film som klippts ihop i total desperation. Detta resulterade i en film som verkade vara konstruerad efter önskemål från en fokusgrupp. Responsen från biobesökare var minst sagt återhållsam. Justice League ledde till en massiv ekonomisk förlust för Warner Brothers och moderbolaget AT&T, vilket satte hela DCEU satsningen i gungning. Men efter skandaler involverande alltifrån Joss Whedons beteende, Henry Cavills mustasch och ett segt rykte som insisterade att Snyders version bara vara ett par klipp ifrån att vara klart, så lät Warner Snyder fastställa sin film, en beslut som kostat närmare 70 miljoner dollar.
Och med tanke på uppståndelsen och den fanatiska tron att Snyders Justice League är det mest spektakulära sedan luftkonditioneringen, skivat bröd och hjulet gör det faktiska slutresultatet än mer tragiskt. För efter nästan fyra långa år fyllda av förhoppningar så är Justice League precis det man kunde förvänta sig, en helt identitetslös och ytlig Snyder produktion utan något som helst engagemang. Det finns inget som dikterar att regissörer som börjat sin bana som reklamfilmsregissörer inte kan blomma, det är bara att se till exempel som David Fincher eller Spike Jonze som båda har uträttat stordåd. Men Zack Snyder regisserar fortfarande film som om de vore korta vinjetter för Coca Cola eller toalettpapper med mer på rullen. Snyder har alltid varit mån om sin ’’estetik’’, vilket inneburit att allt han regisserat sedan remaken av Dawn Of The Dead sett ut som ett gymnasialt experiment där all färg har vridits ur fotot. Dessutom har Snyder alltid varit fixerad vid att fotografera sina filmer utan något som helst ljus. Detta i kombination med den icke mättade färgpaletten har gjort det rent omöjligt att se på Snyders filmer utan att drabbas av allvarliga synskador. Självfallet är även Justice League identisk i sitt bildspråk med det Snyder gjort tidigare, försedd med en estetik som får Francisco Goyas makabra målning av guden Saturnus, som slukar sin egen son, att framstå som en solig sommardag. Och som om detta inte vore nog så har Snyder fått för sig att bildformatet 4:3 är överlägset widescreen. Detta innebär att hela Justice League presenteras i ett format som gör att filmen ser ut som ett uppblåst frimärke. Det känns som att titta på en gammal bootleg där synfältet har reducerats. Detta leder i sin tur till att filmen känns klaustrofobisk, och med tanke på de långa och – otäckt tråkiga, actionscenerna så är det obegripligt varför man väljer att närmast censurera stora delar av händelserna. Inte för att det gör någon egentlig skada, precis som i versionen från 2017 så är de ’’storslagna striderna’’ precis lika uselt koreograferade och regisserade som sist. Det är explosioner, kolsvart foto och en kavalkad i skrattretande dåliga specialeffekter.
Att detta skulle vara markant annorlunda mot Joss Weedon versionen visar sig också vara en ren lögn. I bästa fall handlar det om förlängda sekvenser och i värsta fall tillägg som gör storyn än mer konfunderande. Snyder har aldrig varit någon stor berättare eller särskilt bevandrad i konsten att få fram det bästa ur sina aktörer. Men även om man, som alltid med serietidningsfilmer, får acceptera logiska luckor och udda inslag, så verkar Snyder inte ens angelägen att få sin film att fungera berättarmässigt. Där Whedon versionen är en korthuggen och simpel historia så har Snyder korvstoppat sin version med sekvenser och utläggningar som endast tjänar till att tråka ut och förvirra. Till och med som ett livslångt DC-fan så är flera av händelserna helt obegripliga.
Men de gånger Snyder inte irrar runt i en berättelse som är snårigare än en tropisk djungel så får vi ett par helt ’’makalösa’’ stunder med ett gäng karaktärer som vi borde älska och dyrka, men som i Snyders händer är lika roliga som parkeringsböter. Oavsett om det är Wonder Woman, Batman eller Aquaman så är personregin och skådespelet så pass undermåligt att man skulle behöva namnlappar på karaktärerna för att separera dem om det inte vore för deras individuella och ikoniska kostymer. Ben Affleck tittar sammanbitet in i kameran med tom och sorgsen blick och försöker desperat att få fram något annat än sura grymtningar. Jason Momoa försöker i sin tur efterapa Afflecks brist på karisma genom att leverera alla sina repliker med så mycket rost på stämbanden att man kan fråga sig om han inte medverkar i en reklamfilm för Fishermans Friend. Sedan har vi Gal Gadot som är stel som lyktstolpe mitt i en sibirisk vinter, samt Ezra Miller och Ray Fisher, som båda två ser ut som om de av en olyckshändelse råkat kliva in på inspelningen.
Hela DCEU satsningen har länge varit kritiserad för sin brist på humor eller någon som helst självdistans. Tyvärr så har Snyder inte lärt sig ifrån sina misstag och fortsätter att stöpa sina filmer i en mall som får en Lars Noren pjäs att framstå upplyftande. I och med att Justice League nu distribueras digitalt så har Snyder inte behövt tänka på något form av åldersmärkning. Detta innebär att vi, precis som i Directors Cut versionen av Batman V Superman: Dawn Of Justice, får se kopiösa mängder av CGI-blod som känns som en efterkonstruktion utan dess like. Att flera karaktärer också är fula i mun gör inget annat än att förstärka intrycket att Snyder är helt oförmögen att hitta en balans i sina filmer.
Och utan att överdriva så kan Zack Snyder nog vara filmvärldens absolut sämsta lyssnare. Ödmjukhet brukar ta överhanden då ens alster kraschar och brinner som Hindenburg. Det amerikanska samhället sägs erbjuda båda andra, tredje och fjärde chanser, så länge personen i fråga är villig att förändra sig. Men påhejad av Warner Bros så har Snyder enbart lärt sig att arrogans, pretentioner och självgodhet är lösningen på allt. Under produktionens gång så har Snyder spytt ur sig citat efter citat som bestämt hävdar att detta är ett magnum opus av sällan skådat slag. Detta för oss fram till den kanske mest groteska punkten – speltiden. Med en speltid på fyra timmar så är Justice League längre än De Sju Samurajerna, 2001 En Rymdodyssé och Lawrence Of Arabia. Det är svårt att veta om det hela är ett aprilskämt eller inte. Vi har genom flera mästerliga TV-serier sett hur man kan använda förlängd speltid till att låta de små och tysta ögonblicken bli mer avgörande utan att de känns ointressanta eller överflödiga. Men trots en speltid som överskrider flera miniserier så uträttar Snyder absolut ingenting. Istället känns det som om man har dammsugit klipprummet och fogat ihop det man hittat med limm, våld och en motorsåg. Att filmen är indelad i sex olika delar förstärker bara känslan av att Snyder är vilsen, okunnig och helt oförmögen att göra en sammanhängande film.
Så efter fyra timmar av mörker, rutten action och horribel musik så erbjuds publiken inte bara en, utan tre (!?) olika cliffhangers som med stor sannolikhet aldrig kommer att få någon upplösning. Att så flagrant köra över sin publik är i det närmaste ett brott mot all form av normal anständighet. Snyders arrogans, hybris och storhetsvansinne har således lett till att en – påstått, ofärdig film fortfarande inte ens kan ses som halvfärdig då det inte finns ett acceptabelt klimax. Om detta är något sätt att återigen få igång en fankampanj för en eventuell uppföljare vill jag inte ens spekulera i. Faktum är att jag ifrågasätter hela filmmediet efter fyra timmar med en film som inte ens kan bestämma sig om det är en TV-serie eller en långfilm. I den scen då Ray Fisher och Ezra Miller skändar en gravplats så skapar Snyder i alla fall någon sort poetisk allegori för hela filmen. Justice League borde ha begravits för årtal sedan. Men Snyder har satt på sig vitrock och bestämt sig för att leka Dr. Frankenstein. Resultatet är mer groteskt, motbjudande och skräckinjagande än det monster som Mary Shelly skrev om för nästan etthundra år sedan, den monstruösa skapelsen hade i alla fall ett gott hjärta, något som Justice League inte ens kan stava till.
All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2021
Summering: En fullkomlig härdsmälta till film som önskar vara nostalgisk men som endast framstår föråldrad och unken.
Det var upp till Patty Jenkins att rädda filmåret 2020. Med en helt utblåst, raserad och förstörd filmkalender – utan en enda storfilm under de gångna 12 månaderna, så låg det ett stort ansvar på Jenkins och Wonder Womans axlar. Efter flera förseningar och misslyckade lanseringar så tog Warner Brothers de ödesdigra beslutet att – i USA, släppa filmen simultant på biografer och streamingstjänsten HBO Max.
Även om jag själv inte var överdrivet förtjust i Wonder Woman, så är det utan tvekan den DCEU film som gjort störst avtryck inom den moderna popkulturen. Wonder Woman figurerar i flera diskussioner rörande genusstudier och har hjälpt till att förändra debatten för hur kvinnliga hjältar kan porträtteras i actionfilmer. Regissören Patty Jenkins har inte precis hållit sig i skymundan vad gäller att förespråka för behövliga förändringar inom filmindustrin. De goda aspirationerna går givetvis inte att ifrågasätta, filmindustrin – precis som många andra sektorer inom nöjesindustrin, plågas av klyftor mellan män och kvinnor. Övertrampen, orättvisorna och fördomarna, för vem som kan göra film, är fortfarande inte eliminerade.
Men även om Jenkins hade haft ambitioner och visioner som överträffade Martin Luther King, Ghandi och Nelson Mandela så hade det spelat väldigt lite roll då hon paketerar dem i en film som tidigt går på ett bananskal som placerats ovanpå en oljefläck. Wonder Woman 1984 är en hopplöst kaotisk film film som mer eller mindre motarbetar de agendor Jenkins önskar lyfta fram.
Trots otroliga framgångar för Black Panther och The Dark Knight, så är genren som hånfullt benämns som ’’superhjältefilm’’ fortfarande lika uppskattad som en avbildning av djävulen själv under högmässan av filmkritiker. Men Wonder Woman och Patty Jenkins har överlag skonats från de glåpord och surmulna artiklar som kastas längs med vägen då Spider-Man eller Iron Man äntrar biograferna. Jenkins film har fått en seriös aura omkring sig och lyfts ofta fram som ett föredömligt exempel över vad genren borde vara. Därför är det med stor förvåning som jag konstaterar att Wonder Woman 1984 går rakt in i varenda klyschig fälla vad gäller ’’superhjältefilmen’’.
Mycket av fördomarna – och hatet, mot filmer om män och kvinnor i trikåer begåvade med superstyrka ligger i en förutfattad mening gällande berättelsernas komplexitet. De allra tidigaste verken om Stålmannen eller Läderlappen har – precis som mycket annan popkultur från samma tipsperiod – exempelvis Tom Carter-novellerna, enkla narrativa uppbyggnader, bristfälligt djup och väldigt lite nyanseringar. Berättelserna är oftast konstruerade med ett hot som snabbt neutraliseras av protagonisten vilket får staden och dess invånare att jubla. Men där exempelvis deckarromaner har fått florera och existera ostört jämte litterära kolosser som August Strindberg så har serietidningar och dess filmadaptioner aldrig fått samma respekt eller utrymme. Serietidningar – och filmer baserade på dem, har idag gått förbi alla schabloner gällande avsaknad på avancerat berättande och välskrivna karaktärer. Black Panther, The Dark Knight och Hellboy (2004) är bara ett fåtal exempel där filmskapare i världsklass har gjort fantastiska adaptioner och minst lika häpnadsväckande filmer.
Genren har utvecklats och är ständigt på jakt efter nya sätt att förbättra och förnya sig. Patty Jenkins har således blivit tilldelad en unik möjlighet med en uppföljare till en så pass omtalad och älskad film som Wonder Woman. Det mest logiska steget borde vara att följa i den tradition som ofta innebär att uppföljaren är bättre. Spider-Man 2 och X-Men 2 är är båda uppföljare som gjorde allt rätt. Men Patty Jenkins har gjort det absurda beslutet att inte följa denna redan beprövade modell. Istället så har man hoppat över den stabila tvåan och gått rakt in i den livsfarliga trean vad gället kvalitet. Och på den sidan staketet väntar överfyllda, kaotiska och avskydda filmer som Spider-Man 3, X-Men The Last Stand och Batman Forever. Och tyvärr så får Wonder Woman 1984 placera sig i denna samling av totalt urspårade uppföljare.
Jenkins verkar nämligen ha tappat kontrollen över sin film. Wonder Woman 1984 är en fullkomlig härdsmälta vad gäller att presentera en sammanhängande och engagerande berättelse. Problemen börjar redan i filmens introduktion som känns utdragen och meningslös för vad som komma skall . I Monster så visade Jenkins att hon har en otrolig förmåga att tränga ner under skinnet på sina karaktärer. Därefter skapar hon hjärtskärande scener där de faller samman emotionellt. Tyvärr så har denna finkänslighet försvunnit någon gång på vägen. Wonder Woman 1984 är istället fånigt sentimental, många gånger så känns det som att titta på Oprah Winfrey då hon skänker gåvor till utsatta familjer och publiken gråter floder av tårar. Detta överdrivna och påträngande känsloläge genomsyrar filmen från början till slut.
Wonder Woman var ingen djupdykning i krigarprinsessan Dianas psyke, Jenkins valde att göra henne stoisk och rakryggad. Men trots det så fanns det en nerv i filmen som gjorde det möjligt att engagera sig för en karaktär som i grund och botten är lika fläckfri som Stålmannen. Det personliga och intima engagemanget är helt och hållet bortblåst här. Istället så irrar Jenkins ned sig i ett uselt berättande där man försöker pracka på publiken ofärdiga idéer som förklaras hastigt för att på så vis försöka maskera deras ihålighet. Själva berättelsen är förvånansvärt simpel och verkar vilja emulera den era då superhjältar inte behövde bekymra sig om samhällets mer vardagliga problem, istället så är det lastgamla koncept som global förstöring och världsherravälde som står i centrum. Det är inget fel att nostalgiskt titta tillbaka på den tiden då serietidningen endast var i sin linda. Men med tanke på hur Jenkins länge pratat om att föra genren vidare så känns det vansinnigt att man har valt att stöpa filmen i en så platt mall. Det är inte fråga om härlig nostalgi utan irriterande ålderdomlighet som känns malplacerad, hela filmen borde ha klätts i malkulor med tanke på dess fixering vid det förgångna.
Wonder Woman 1984 försöker dessutom förlita sig på en rad skämt som faller platt. Humor i filmer med fantastiska inslag är i det närmaste ett måste. Det är sätt att släppa in tittaren i en fantasivärld, samtidigt som man skapar en behövlig distans så att vissa ingående koncept inte upplevs alltför överdrivna eller pretentiösa. Men Wonder Woman 1984 misslyckas totalt med att hitta en balans i sin humor. De något lättsammare sekvenserna med Gal Gadot och Kristen Wiig är inget annat än totala fiaskon vad gäller att framkalla skratt eller igenkänningshumor. Resten av skämten ägnas helt och hållet till att flina åt åttiotalets diverse excesser vad gäller mode och materialsim. Tyvärr så är dessa moment lika hopplösa som resten av filmen och dess usla sinne för humor.
Jenkins verkar frustrerad och bitter över att hon inte kan få ihop en film som fungerar på något plan. Den här irritationen är märkbar vad gäller de nytillkomna karaktärer som introduceras. Kristen Wiig åsidosätts helt och hållet, hennes karaktär Barbara Minerva är i serietidningen en av de mest essentiella karaktärerna i Wonder Woman-mytologin. Här så har hon endast blivit till en bedrövlig eftertanke som tvingats in i en berättelse där hon har väldigt lite att tillföra. Till och med Diana själv åsidosätts, hennes personliga resa känns komprimerad och korthuggen. De kval hon ställs inför känns artificiella och överflödiga då de berörts tidigare. För att vara en film som hänger sig åt ideér om önsketänkande och förhoppningar, så är Jenkins vision subatmoiskt liten. Trots en större budget och flertal möjligheter att expandera sin berättelse, så siktar Wonder Woman 1984 skrattretande lågt. Det känns aldrig som en fullfjädrad uppföljare, snarare ett menlöst interlude.
Överlag är hela filmen ansträngd och sättet Jenkins har korvstoppat hela berättelsen med vaga referenser och karaktärer från serietidningens långa historik känns lika ihåligt som en fågelholk. Filmen drar tankarna åt Sam Raimis helt makabert usla Spider-Man 3 där hela filmen tycktes vara byggd på varmluft, där samtliga antagonister och händelser trycktes ihop i en enda röra som inte lämnade något som helst avtryck förutom att provocera tittaren.
Inte heller actionfantasterna får mycket att bli glada över. På sin höjd så är Wonder Woman 1984 acceptabel som actionfilm, men här finns inget som kan mäta sig med den redan ikoniska scenen ute på slagfältet från den första filmen. Den stora finalen är tyvärr en Zack Snyder-inspirerad mardröm som utspelar sig i totalt mörker. Detta ackompanjeras av grötig koreografi med en frenetisk och kaotisk klippning.
Mitt i detta så blir det också glasklart att Gal Gadot inte är någon aktör som är redo att ta sig an Shakespeare eller Ibsen. Trots ett antal år att förbättra sitt agerande så verkar Gadot ha genomgått en regression. Hon är helt utan någon passion, intensitet eller värme. De få komiska stunder som Diana hamlar i blir smärtsamt obekväma att titta på i och med det döda skådespelet. Inte blir det bättre av en Chris Pine som ger ordet sparlåga en ny betydelse. Men det är faktiskt i denna överlag mediokra skådespelarensemble som vi finner en ljusglimt. Pedro Pascal får förvisso spela en monstruös karikatyr, men han lyckas hitta en balans mellan det rent absurda och mänskliga. Trots att Pascal flera gånger spelar över och tuggar sönder rekvisita så tilldelas han ett antal scener som faktiskt fungerar emotionellt, även om Jenkins valt att ackompanjera dem med tårgas. Man måste också berömma Patty Jenkins för att ha förbättrat sitt bildspråk. Wonder Woman 1984 är – bortsett från den gräsliga finalen, den mest stiliga DCEU-filmen hittills, med god bildkomposition och lagom mättade färger som skapar en klart attraktivare visuell upplevelse än sist. Hans Zimmers pulserande och intensiva temamusik är också en fröjd att lyssna till i sin nya iteration som framhäver en helt ny aggressivitet.
Men med tanke på förväntningarna och den långa väntetiden så är Wonder Woman 1984 ett kapitalt misslyckande. Med sin förvirrade story, usla karaktärsarbete och överdrivna sentimentalitet så är det ett antiklimax utan dess like.
All images courtesy and copyright of Sony Pictures 2021
Summering: Förkastligt skräp som bör undvikas till varje pris
Myten om att TV-spel inte kan berätta medryckande historier är lika falsk som att jorden är platt eller att en diktatur är bättre än en demokrati. Spelbranschen kan mycket väl vara det mest spännande mediet som vi idag har tillgång till. Det är en ständigt växande bransch som utvecklas i rasande fart och begeistrar om och om igen med mer avancerad grafik och raffinerade berättarmetoder. Det känns helt överflödigt att nämna exempel som The Last Of Us eller Red Dead Redemeption 2. Där berättas historier i världsklass som slår stora filmmästare på fingrarna vad gäller sitt utförande.
Men där TV-spel frodas och växer så är de olika filmadaptionerna av dem något helt annat. Det har pratats om att det bara är en tidsfråga innan filmer som baseras på spel kan bli kvalitativa. Att det krävs en rosettesten som gör att en film baserat på ett spel kan komma att engagera lika mycket som spelupplevelsen hemma i soffan.
Att påstå att en speladaption aldrig kan – eller kommer, att kunna vara bra vore fullkomligt befängt. Med de rätta kreativa själarna så kan vad som helst bli bra film. Men tyvärr så är Paul W.S. Anderson inte rätt man för jobbet. Efter en kavalkad av plågsamt mög som Resident Evil-serien, Death Race och The Three Musketeers så borde det stått klart sedan länge att Anderson inte är rätt karl av förvalta någonting som man önskar associera med begrepp som bra – eller ens drägligt.
Återigen så kastar sig Anderson över ytterligare en omtyckt japansk spelserie. Jag har tyvärr inte spelat något av Monster Hunter spelen men är i alla fall bekant med konceptet. Det är ett actionbetonat och djupt spel – vad gäller dess system och mekanik, där spelaren ständigt uppgraderar sin utrustning och sina förmågor för att kunna dräpa än större monster. Denna loop är oerhört beroendeframkallande, men vad gäller det berättarmässiga lämnar det en del att önska. Därför hade det varit önskvärt att Anderson fyllde ut storyn en aning, tog sig friheter och byggde upp en lättsam actionfilm med bra effekter och stora bataljer med ruskiga kreatur.
Men trots att Anderson varit verksam som regissör i mer än tjugo år så verkar han genomgå en regression för varje ny film som tillkommer i repertoaren. En del regissörer inser sina begränsningar presenterar sina alster med ett mått av ödmjukhet, Roger Corman och hans radda utav högst tveksamma produktioner är ett bra exempel på skräp med hjärta.
Paul W.S. Anderson har varken charm, ödmjukhet eller humor i sitt filmskapande. Trots att Monster Hunter inte lämpar sig för en särskilt seriös presentation så är filmen lika torr som den mördande tråkiga öken som majoriteten av filmen utspelar sig i. Då fåtal försök som är menade att producera ett minimalt leende på läpparna är genuint tragiska. Även om Resident Evil (2002) knappast är ämnad för historieböckerna, så kunde Anderson i det fallet åtminstone bjuda på lite brutalt våld som fick folk på skolgården att entusiastiskt tala om det blodiga lasernätet. Men Monster Hunter är så pass gräslig att valfritt moment ur Resident Evil-filmerna är i klass med den actionkavalkad som George Miller bjöd på i den moderna klassikern Mad Max Fury Road. Trots ett galleri av stora och skräckinjagande monster från spelserien så har Anderson valt att försöka iscensätta någon nyversion av Tremors, minus budget. Det blir inte bättre av att varenda actionscen genomförs med identisk koreografi och kameravinklar. Många gånger kan man fråga sig om filmkopian har gått sönder då stora delar av filmen repeterar sig som ett jättelikt hack i en vinylskiva.
Som med majoriteten av Andersons filmer så får hustrun Milla Jovovich axla ansvaret som huvudrollsinnehavare. Olyckligtvis nog så är Jovovich precis lika oförmögen att utvecklas som sin ’’sämre hälft’’. Med ett stenansikte och utan någon som helst utstrålning så vankar Jovovich igenom filmen och stirrar in i kameran som om den förolämpat henne grovt. Men där Milla gör en väntad – och kass, repris så är det fysiska undret Tony Jaa den kanske mest provocerande aspekten av Monster Hunter. Jaa har förvisso aldrig gjort en film som kan anses vara bra, men de otroliga fysiska bragderna han bjudit biopubliken på saknar motstycke. Valfri actionscen ur Jaas internationella genombrott Ong-Bak får mig fortfarande att häpna.
Om Monster Hunter i alla fall hade kunnat bjuda på ett par moment med Tony Jaa i toppform så hade det kunnat väga upp de förkastliga specialeffekterna, den helt obefintliga storyn och de dödstrista actionscenerna. Men allt vi får se av Jaa är en volt, lite jogging och en herrans massa bisarra gester.
När det väl står kvar att allt filmenhar att erbjuda är ett par bedrövliga monster som är mindre trovärdiga än valfritt monster från King Kong – årgång 1933, så börjar hopplöshetens mörker sluka en. Monster Hunter är en ohygglig upplevelse som fullkomligt besudlar spel och – filmmediet. Det faktum att jag lyckades somna hela två gånger under filmens korta speltid kan mycket väl vara det enda skälet till att jag fortfarande har förståndet kvar i behåll.
Tiger Film 