Netflix Daredevil Säsong 3 Recension

Publicerad den 22 oktober, 2018 av bosstime55

All images courtesy and copyright of Netflix 2018

Summering: Äntligen gick det hela vägen ! Bortsett från en och annan skavank, så är detta en rent av strålande version av Marvels djävulska hämnare.

Egentligen är det inte tredje gången gillt för Hell’s Kitchens egen skyddsdjävul. Även om ett flertal av helst vill glömma bort The Defenders, så har den fettproppen fortfarande en viss bäring på berättelsen i den tredje säsongen av Daredevil.

Daredevil är fortfarande kronjuvelen i Netflixs utbud av serier baserade på Marvels hjältar. Satsningen har under de tre gångna åren varit både ojämn och oftast otillfredsställande. Nyligen så annonserade man att både Luke Cage och Iron Fist skulle läggas ned, anledningen till varför är mer komplicerad än att responsen varit ljummen. Det ursprungliga avtalet mellan de båda parterna löper mot sitt slut, Disney börjar allt mer dra tillbaka sitt stöd för plattformen. Planerna är att – så snart som möjligt, lansera en egen streamingtjänst, ett antal stora projekt har redan annonserats, därav den nästa mytomspunna Star Wars TV-serien.

Flera av de redan sjösatte serierna kommer med största sannolikhet att flyttas över till den framtida tjänsten. Om nu detta kan vara den sista gången vi ser Daredevil – på Netflix, så har seriens förvaltare och skapare äntligen tagit sig i kragen. Denna tredje säsong är det absolut bästa som Marvel TV någonsin har erbjudit….

Ett utav många problemen och tillkortakommanden med tidigare Marvel/Netflix-serier, har varit en avsaknad på produktionsvärden och genomtänkta manuskript. Flera inslag har varit godkända – till och med bra, men oftast så begravs detta i en onödig mängd utfyllnad som gör att de tretton avsnitt långa säsongerna, alltid blir kulminerar att bli tråkiga och ointressanta. Strukturen där man hoppar fram och tillbaka i tiden, samt att man alltid väljer att intressera sig för ganska irrelevanta detaljer och biroller, gör att ingen av serierna funkat som en bra solid helhet .

Manusarbetet är lika obeslutsamt och velande, man blandar extremt våld med uppenbart förutsägbara – till och med fåniga inslag, som dansande ninjor och karaktärers övertydliga moraliska ställningstaganden. The Punisher var ett steg rätt riktning efter alla dessa misslyckanden, serien hade ganska uppenbara problem, man lyckades i alla fall tygla sin spretighet och skapa en markant intressantare säsong.

Rough Justice

I säsong 3 av Daredevil fortsätter man utveckla och förbättra sig själv, man tar lärdom av – en del, av sina tidigare misstag. Starten är lite för långsam för sitt eget bästa, men ungefär fyra avsnitt in så sätts bollen i rullning. föregående säsonger tenderade som sagt att tappa bort sig själv, i diverse biroller med stelt skådespel. Den här gången så introduceras tittarna enbart till en ny nyckelspelare, FBI agenten Ray Nadeem spelad av Jay Ali.

Detta är en karaktär som tillför ett nytt perspektiv på personerna och händelserna som vi redan känner till. Nadeem är en välskriven och genomtänkt karaktär som både är empatisk och mångfacetterad. Sedan har man äntligen förstått att introduktionen av en ny karaktär inte behöver innebära att man negligerar – Deborah Ann Wools Karen Page, Elden Hensons Foggy Nelson och självklart titelhjälten Matt Murdock/Daredevil spelad av Charlie Cox.

Bättre skådespel med mer relevanta karaktärer

Både Wool och Henson har flera gånger varit utmärkta exempel på seriens inkonsekventa och fragmenterade natur. Wool som mest har fungerat som ett överkänsligt nervvrak har äntligen fått mer att göra än att bara se förskräckt ut, Karen Page har en tydligare personlighet samt kraftfullare agenda, som delvis strider mot hennes bättre vetande. Hensons porträttering av Foggy Nelson har även det varit ensidigt, karaktären har vid ett antal tillfällen mest känts som en gnällig stoppkloss. Likt Karen Page så har karaktären fått mer matnyttiga uppgifter den här omgången, och känns som en sann vän och allierad i Murdocks kamp mot New Yorks kriminella kung – Wilson Fisk.

Vincent D’Onofrio har alltid varit mest hyllade inslaget i tidigare säsonger, flera aspekter av hans skådespel har varit rentav strålande, problemet har varit materialet han fått att arbeta med. Fisks aggressiva utbrott och raseri får honom att kännas barnslig och instabil på ett sätt som inte velat gå ihop med den tillbakadragna och kalkylerande marionettspelare som manusförfattarna och D’Onofrio själv helst verkar vilja porträttera. Dessa karaktärsdrag har denna gång reducerats, och äntligen får vi en version av denna övergödda gangsterboss som känns både skrämmande och diabolisk. D’Onofrio fysiska närvaro innehåller en stor dos dolda aggressivitet som klart kuslig att beskåda.

På skurkontot tillkommer även en av Daredevils mest välkända motståndare – Bullseye, den omänskligt träffsäkra och dödliga lönnmördaren som njuter av död och våld. Colin Farrell spelade samma karaktär i den ökänt gräsliga versionen från 2003, den uppvisningen i pajaskonster är borta här. Detta är en djupt skadad och sjuk individ som bär på ett både tragiskt och – ibland, empatiskt bagage. Wilson Bethel spelar rollen med en livsfarlig drivkraft och ger karaktären en oberäknelig natur som gör att varje scen spänd och krypande obehaglig.

Love Is Blindness

Själva dramat är också något mer raffinerat, ett par sekvenser är fortfarande onödigt långa och övertydliga. Återigen är det D’Onofrio som står för det mest intressanta dramatiska punkterna, karaktärens farligt dedikerade kärlek till sin älskare Vanessa – återigen spelad av Ayelet Zurer, är tragisk och finstämd på samma gång.

Seriens antagonister har aldrig varit bättre än såhär och dessa förbättringar selar en avgörande roll då det kommer till säsongens övergripande kvalitet. Charlie Cox är egentligen den enda av skådespelarna som verkar något osäker på vem Matt Murdock faktiskt är efter alla trauman, knäckta ben och ett ständigt oavbrutet predikament. När Cox skall agera ut ett par surrealistiska sekvenser så görs det med ett alltför platt överspel.

Street Fighting Man

Manusarbetet har uppenbarligen genomgått en renovering plus en ansiktslyft, men det är actionscenerna som verkar mest nytända och inspirerade, de är numera en njutning att beskåda. Konceptet med att långa tagningar fortsätter, vissa scener pågår i evigheter utan ett enda klipp. Den där korridorscenen i Chan Wook Parks Old Boy, känns nu väldigt föråldrad i jämförelse. Precis som förr så är man inte återhållsam när det kommer till blod och knäckta ben, flera av slagsmålen är stora, härliga, extravaganser som alltid underhåller.

Netflix har på senare tid börjat överge behovet av att ständigt låta sin säsonger vara minst tretton avsnitt långa. Den andra säsongen av Iron Fist var ett antal avsnitt kortare än föregående säsong, Daredevil däremot fyller fortfarande ut tretton avsnitt, och på ytan kan det tyckas vara ett misstag att inte koncentrera berättandet med hjälp av att reducera antalet avsnitt. Men man har återigen gjort självrannsakan och utnyttjar mycket av speltiden. En hel del utdragna och överflödiga bitar finns fortfarande, men mängden dödtid är tydligt reducerad.

Det tog hela tre år och ett antal halvdana försök för att nå hit. Tillslut så har vi fått en välgjord, genomtänkt och intressant versin av Daredevil som är så pass bra att jag redan nu övervägar att återbesöka dessa tretton avsnitt en andra gång.

Betyg 7/10

Venom Recension

Publicerad den 4 oktober, 2018 av bosstime55

All images courtesy and copyright of UIP 2018

Summering: Att två högar utav slem blir bland det sista vi ser säger det mesta om hela filmen – detta är en motbjudande och oattraktiv skräphög till film.

’’Bubbla’’, ’’fluga’’ eller ’’snart övergående trend’’… Alla de där beskrivningarna har använts då man pratar om dagens adaptioner av diverse serietidningar. Vart man än ser så finns det alltid någon instans som påstår att detta enbart är en trend, precis som axelvaddar eller utsvängda byxor.

Att försöka förutspå framtiden har sällan fungerat, titta bara på exempel som Familjen Jetson eller äldre vetenskapsmagasin. Mina egna tankar kring detta det är att vi eventuellt kan ha att göra med sorts bubbla… MEN, den kommer inte sluta på samma sätt som tokspekulationen i tulpaner under 1600-talet. När IT kraschen inträffade i början av 2000-talet, så menade flera domedagsprofeter att detta var slutet för alla former av IT-bolag, kolosser som Amazon och eBay låg på knäna och förväntades lösas upp som lacknafta. Nästan tjugo år senare är det rent skrattretande att man jämställde luftslottet spray.se med en jätte som Amazon – som idag fullkomligt dominerat den nordamerikanska detaljhandeln.

015

We Are The World

Om detta nu skulle vara ett filmiskt Babels torn, så kommer ett par aktörer att försvinna och den starkaste överleva. Filmvärlden är idag helt förblindad av trender, stora som små. Att The Greatest Showman gick upp på biograferna bara ett år efter storsuccén La La Land har en uppenbar förklaring.

Hollywood vill nu ha sin del av den enormt lönsamma kakan som är superhjälte-filmer. Så fort The Avengers (2012) slog alla möjliga rekord så var kapprustningen igång. Och Marvel Studios blir antagligen den aktör som kommer klara en framtida krasch. De har nu blivit ett varumärke som inte är fastkedjade vid en specifik genre eller stil, inte helt olikt Pixar.

Sony å andra sidan, kommer med största sannolikhet inte klara av en lågkonjuktur för superhjälte filmer, efter tre helt groteska Spider-Man-filmer, så tvingades bolaget fram till förhandlingar med Marvel. Idag så sköts Spider-Man utav Marvel Studios, avtalet som slöts är under sekretess och förmodligen så krångligt att det krävs en trupp av de bästa juristerna för att fullt förstå det. Spider-Man har under sina 50 år som serietidning, byggt upp ett gigantiskt arkiv av hjältar och skurkar som Sony fortfarande har filmrättigheter till. Spider-Man: Homecoming rättade till alla tidigare fel och Tom Holland blev den definitiva versionen av Peter Parker. Avtalet innebar att Sony tog hem hela vinsten för Homecoming, hela 880 miljoner dollar gick raka vägen ned i kassan. Men det räckte inte för…

006

We Are Venom

Venom har sedan sin debut år 1984 fascinerat fansen. Han är numera kända som en av Spider-Mans värsta fiender, under åren som gått så har han förvandlats till en antihjälte som räddar damer i nöd och snällt ger dem tillbaka sin handväska. Tanken på att få se denna muskulösa koloss på vita duken har varit något av en dröm. Förhoppningarna om att Sam Raimi skulle förverkliga önsketänkandet krossades med Spider-Man 3, att Topher Grace spelade rollen som Eddie Brock/Venom säger väl allt ?

FörhandsInformationen vi mottagit angående detta andra försök, har inte på något sätt ingjutit något större förtroende. Regissören Ruben Fleischer lyckades aldrig göra någonting av sina framgångar efter Zomebieland. Allt mynnade ut i ett ödsligt landskap av mediokra sömnpiller som 30 Minutes Or Less och Gangster Squad. Huvudrollsinnehavaren Tom Hardy har varit det enda minimala hoppet… Efter att ha genomlidit slutresultatet kan man fråga sig vad som hände med den aktör som blev en publikfavorit efter sin insats som Bane i The Dark Knight Rises.

Att göra en berättelse om Venom utan Spider-Man är lite som att försöka skriva en bok utan bokstäver. De två karaktärernas interaktion är helt essentiell för att förstå deras motivationer och tankegångar, serietidningen målar upp en relation som kantas av rivalitet, hat och hämnd. Eddie Brock skall vara en slug och äregirig människa som till varje pris vill stå i rampljuset. Hans omätbara girighet gör honom till ett rovdjur med en kroppsbyggnad som skulle få en ung Arnold Schwarzenegger att se ut som en fyrkant.

020

Mummel murvel

Hardy har visat att han både kan agera med elegans – Inception, och med våldsam intensitet – The Revenant eller Mad Max Fury Road. Även om Hardy enbart mäter 1.75 meter i höjd, så brukar han kunna kompensera detta med sina eldfängda rolltolkningar. Topher Grace ansågs vara för klent byggd och mesig för rollen, det borde man ha kunnat ta lärdom av… Denna version av Brock är tyvärr lika patetiskt ointressant som den medelmåtta som vi fick se för elva år sedan. Brocks mörka och impulsiva natur är ersatt med en neuros som mest påminner om Woody Allen. För de som inte kunde förstå vad Hardy sade i Christopher Nolans tredje Batman film, så rekommenderar jag att man ser en tydligt textad version, Hardy mumlar och gurglar fram sin dialog, detta kan vara hans sämsta insats någonsin.

Michelle Williams måste har drabbats av någon form av PTSD då hon insåg vad hon just skrivit på. Williams som för det mesta är solid är här helt anonym och får oförskämt lite att göra. Riz Ahmed är minst lika illa behandlad som antagonisten Carlton Drake. Skurkar kan omöjligt bli mer ointressanta än såhär. Förutom att Drake är en av de få karaktär som bär en lyxig kostym, så finns det inget som differentierar honom från hans ansiktslösa hejdukar som faller som käglor, till och med den mest timida gråsparv är mer hotull är Ahmed.

Så med tre helt bortkastade aktörer så kanske omsorgen har lagts på berättelsen eller varför inte presentationen ? Även här är det en nitlott som hånfullt gestikulerar åt tittaren. Hela Venom är filmad i totalt mörker, då vi har att göra med en karaktär som är helt kolsvart – utan den ikoniska vita spindeln, så är det omöjligt att se vad som faktiskt händer. Vart man än befinner sig så ser allt identiskt ut. Det går att filma bra actionsekvenser på natten, men det krävs enormt förarbete och perfekt utförande, varav inget förekommer här.

007

Urusla specialeffekter och ännu sämre dialog

Inte för att det spelar särskilt stor roll, förutom en acceptabel biljakt så är actionscenerna skandalöst dåliga. Specialeffekterna är föråldrade och denna ’’allvarliga och mörka’’ berättelse ser ut som action-komedin The Mask med Jim Carrey från 1994. Om The Amazing Spider-Man slösade bort större delen av sin speltid på att klargöra tidigare glasklara faktum – såsom mordet på Peter Parkers farbror Ben, så ödslar Fleischer bort två tredjedelar på urusel utfyllnad som är både tråkig och ologisk.

Kanske är det förståeligt då manuset verkar ha försvunnit någonstans under produktionen. Dialogen närmar sig kalkon monster som svenska Scorched Heat med Harald Treutiger. När Williams och Hardy desperat försöker framföra sina pinsamma repliker vet jag faktiskt inte om man skall skratta eller storgråta.

Om man skulle lista samtliga fel skulle den här recensionen behöva göras om till en bok. Det finns färre decimaltecken i talet Pi än uppenbara fel i Venom.

010

There is a choice we’re making…
We’re saving our own cash

Men Venom då !? En film döpt efter karaktären borde väl ändå innehålla rikligt med scener med sin titelkaraktär ? Återigen lurar man publiken och får dem att uppleva ett solklart exempel på att köpa grisen i säcken… Eftersom intrigen föredrar att visa upp spännande saker som att; handla mat, titta på bildskärmar och läkarkontroller, så lämnas det absolut inget utrymme åt den utomjordiske hämnaren. Till och med menlösa biroller får mer utrymme. Filmens klimax är bokstavligt talat en sörja, återigen filmad i totalt mörker med undermåliga specialeffekter.

Det enda som faktiskt funkar i denna härdsmälta är ett fåtal scener där Hardy (som även gör rösten åt Venom) samtalar med sig själv, det leder till ett och annat kul replikskifte. Men så fort man hittat något – som eventuellt kan fungera, så slängs det bort och ersätts av patetisk trickfilmning eller tragiskt dåligt humor.

Alla dessa magplask och misslyckande får mig att tänka på syndabocken nummer ett – då man diskuterar Marvel adaptioner – Daredevil från 2003. Vid närmare eftertanke är de nästan identiska, båda två är grovhuggna och smaklöst respektlösa gentemot sitt grundmaterial.

017

’’We are saving our own lives’’

Producenten och före detta Sony VD’n Amy Pascal försöker desperat återställa sitt ödelagda rykte – efter den email läcka som drabbade Sony 2014. Hur Pascal klarar sig undan svidande kritik medan Lucasfilm Kathleen Kennedy närmast korsfästs ute på internet, är omöjligt att förstå. Pascal är nu ansvarig för både The Amazing Spider-Man och Venom, en gång är ingen gång, en andra gång är oförlåtligt… I en intervju från 2017, då Pascal tillsammans med Marvel Studios Kevin Feige marknadsför Spider-Man: Homecoming, så ser vi Pascal tala om Venom – som då var på manusstadiet, Feige ser ut som att han vill dunka huvudet i väggen och springa gallskrikande därifrån… Jag delar den känslan till 100 % efter att ha behövt uppleva detta.

Betyg 2/10

Bäst: Hardys monologer

Sämst: Allt annat…

Fråga ? Vem kommer vilja se något som har anslutning till detta ?

Peppermint Recension

Publicerad den 20 september, 2018 av bosstime55

All images courtesy and copyright of SF Studios 2018

Summering: Buskis i Los Angeles, Pierre Morel gör återigen bort sig.

Nej, Peppermint är inte en förlorad familjemedlem som tillhör John Wick eller Atomic Blonde. Affischen må ge en föraning om att Jennifer Garner skall börja utföra samma koreograferade action infernon som Charlize Theron eller Keanu Reeves, om detta vore ett marathon i storstaden så skulle Peppermint inte ens hitta till startlinjen. Förklaring till varför är lätt att hitta då man ser till vem som regisserat – Taken regissören Pierre Morel.

Taken är nästan omöjlig att bedöma för min egen del. Det katastrofala manuset och Liam Neesons totalt uttryckslösa skådespel får mig fortfarande att undra om det är menat som en parodi. Den lilla humorn som finns att hitta uppstår snarare pga filmens skrattretande oförmåga att producera något av kvalité. Precis som med ett dåligt bröllopsband så får man skuldkänslor då man försöker att gömma sitt elaka hånleende.

John Wick – som drog igång en sorts mikrotrend med sin mix av brutalitet presenterat i John Woo (Hong Kong perioden) förpackning, har nu blivit en referenspunkt för actionfilm som involverar huvudpersonens jakt efter rättvisa eller vedergällning.

0081

Punisher !?

Som konkurrent till dessa så misslyckas Peppermint mer eller mindre på alla plan. Detta har mer gemensamt med The Punisher – och då inte den nyligen utkomna Netflix-serien. Innan Jon Bernthals gruffa och explosiva porträttering av Frank Castle, så var Thomas Jane hämnaren med dödskalle tröjan. Den tråkiga, oinspirerade och poänglösa filmen är identisk med det som nu ges publiken i och med Peppermint. Estetiskt är de nästan tvillingar, samma platta fula form finns här, själva titelsekvensen orsakar starkt illamående med en brölande elgitarr som skall påminna tittaren att detta minsann är hårt som sten.

Hur smaklöst det än må vara, så är en viktig ingrediens i dessa filmer oerhört brutalt våld. Den indonesiska action urladdningen The Raid satte ribban högt med sina långa och makabra sekvenser där kroppsdelar och groteska avrättningar verkade lika naturligt som att knyta sina skosnören. På det området är Peppermint rena rama söndagsskolan, nog för att det förekommer action, men den är både tråkig och gammalmodig. När det häftigaste i hela filmen är en sekvens där Jennifer Garner kastar sig ut från ett kontorsfönster i slow motion, så vet man att krisen är ett faktum.

0061

Buskis

Man måste vara väldigt grym om man skall skratta åt Jennifer Garner. Utan att ha sett Alias, så har Garners karriär förföljts av Daredevil, en film där hon blev tvingad att håna både sig själv och publiken i rollen som den enigmatiska Elektra. Garner har på senare tid försökt råda sitt renommé, men det har inte fungerat. När hon bara skall agera personlighets befriad hämnare är insatsen duglig, allt dessförinnan är perfekt grundmaterial till årets upplaga av buskis. Själva upptakten till allt våld, ond bråd och död är så gräsligt att det känns som en komisk sketch.

De scenerna som skall innehålla någon form av emotionell vikt är rent outhärdliga att titta på. Garner gör vad hon kan, men ingen människa kan klara sig levande ifrån detta manus. Jeff Hephner som spelar Garners make får nog be böner resten av sitt skådespelarliv om han vill gottgöra för sin extraordinärt usla prestation.

0013

Hemska stereotyper

Morelle förföljs fortfarande av stereotyperna från Taken, otäcka och skäggiga östeuropéer har nu förvandlats till flottiga, svettiga och tatuerade latinamerikaner. Att vi har att göra men någon form av rasism råder det ingen tvekan om.

Då man ändå diskuterar stereotyper så år det ingenting mot alla de berättarmässiga klichéer som trycks in. Allting är så uppenbart att man lika gärna hade kunnat skriva ned slutet på biobiljettens baksida. Obegripligt segt är det också, då man förväntar sig action så får vi istället se ’’gastkramande’’ scener där de menlösa birollerna sitter i ett grått kontorslandskap… Även om allting är uppenbart för publiken så är det grumligt för Morelle, det mest enkla faktumen ältas om och om igen.

Filmens enda lilla plus används inte heller. Efter det olidligt tråkiga förspelet så presenterar man en uppsjö av antagonister som är lätta att verkligen avsky. Idén att dessa motbjudande slynglar skall få igen för gammal ost, känns i alla fall någotsånär tillfredställande. Men inte ens det genomförs korrekt, vad vi får är censurerat trams som förtar all eventuell potential.

Peppermint är ännu en i reden av produktioner som inte har någon som helst anledning att visas på bio. Detta är skrattretande dåligt.

Betyg 2/10

Filmspekulationer för 2018 Del 3

Publicerad den 5 februari, 2018 av bosstime55

Dark_Phoenix_Entertainment_Weekly_Cover2

Image copyright and courtesy of 20th Century Fox 2018

X-Men Dark Phoenix

X-Men serien står just nu inför ett udda öde, om Disney lyckas med sitt uppköp av 20th Century Fox och dess tillgångar, blir det nästan oundvikligt att skrota allt som varit och börja om från början som med Spider-Man. Om nu köpet skulle underkännas av den amerikanska staten, så kommer Dark Phoenix var betydligt viktigare för Fox. X-Men serien har aldrig varit i närheten av Marvel Studios eller Warner Brothers/DCs största framgångar.

X-Men Apocalypse var ett haveri som borde ha lagt serien på is. Fox matar tjurskalligt på med så mycket de kan och hoppas att någonting faktiskt ger positivt utfall, för bara några veckor sedan läste vi rykten som menade att en film om Kitty Pride är under utveckling. Förmodligen så försöker man i detta läget få ut så mycket man kan av serien innan uppköpet blir av, och på så sätt säkra inkomster och inte lämna pengar på bordet.

Konceptbilden på Sophie Turner som Jean Grey/Phoenix är helt fantastisk, men därefter kan jag inte vara annat än skeptisk. Simon Kinberg som gått som manusförfattare till regissör, känns lika pålitlig som mannen i gränden som vill sälja doktorsavhandlingar. Förvisso skrev Kinberg Days Of Future Past, men vid sidan av det så har han stått bakom två av de största oförätter i genren med X-Men: The Last Stand och Fantastic Four – en av världens sämsta filmer. För knappt ett år sedan publicerades ett inlägg om min skepsis kring Dark Phoenix, de åsikterna har inte ändrats nämnvärt.

Berättelsen känns för stor och komplex för en enda film, med tanke på att Fox sällan är villiga att verkligen betala för sig, så misstänker jag att stora kompromisser kommer att ske. Det här kan vara sista gången vi får se serien i denna tappning och nog vore det roligt om det kunde sluta på topp, chanserna för det ser dock astronomiskt små ut.

Ekonomin
Days Of Future Past är seriens mest framgångsrika inlägg, knappt 750 miljoner dollar spelades in. Solitt men långt ifrån samma braksuccé som Deadpool, som hade en mindre prislapp för sina produktionskostnader. Apocalypse gick betydligt sämre och i USA lyckades filmen ’’bara’’ spela in 155 miljoner dollar, även om dessa summor är enorma relativt sätt, så är de katastrofala sett till att filmer idag måste spela in över tre gånger sin budget för att vara framgångsrika. Apocalypse spelade totalt in 543 miljoner dollar, en alarmerande siffra. Om kritiken är lika svidande mot Dark Phoenix så ser jag ingen annan utväg än att den ekonomiska kapaciteten återigen är lamslagen.

Gissning: X-Men: Dark Phoenix spelar totalt in 600 miljoner dollar

Kritiken
Den utomordentligt framgångsrika och kvalitativa Logan kommer inte göra det lättare för Dark Phoenix. Det skall väldigt mycket till om filmen skall få ett sämre mottagande än X-Men: Apocalypse, däremot är risken stor för att det återigen blir rörigt, för många karaktärer som inte berör och en berättelse som är kan tyckas vara väldigt udda. Vi har – eventuellt, att göra med karaktärer med namn som Lilandra Neramani, bara det kan slå slint om filmen inte är bra.

Gissning: X-Men: Dark Phoenix landar på ett medelbetyg hos Rotten Tomatoes på 55 %

emma_stone_-__61st_bfi_london_film_festival__battle_of_the_sexes__premiere_on_october_7-14

The Favorite

Emma Stone gör sitt första kostymdrama, om vi bortser från hennes lilla inhopp som moder Maria i Saturday Night Live. Det borde räcka som utropstecken. Yorgos Lanthimos regisserar och det lär betyda att detta inte blir någon vanlig slentrian i en genre som sällan erbjuder något nytt. Istället för långsamt tempo och stram dialog så kan The Favorite bli lika galen som Lantimos tidigare filmer, där han blandar humor, allvar, trams och mörkt drama. Än så länge finns inget premiärdatum, gissningsvis anländer filmen först till filmfestivalen i Cannes och går sedan vidare till Toronto på hösten. Detta är min personliga joker i denna kortlek av storfilmer.

Kritiken
The Favorite landar på ett medelbetyg hos Rotten Tomatoes på 85 %

Image copyright and courtesy of Sony Studios 2018

Venom

Tom Hardy spelar Eddie Brock, Ruben Fleischer står för regin och Michelle Williams medverkar också på ett hörn. Ungefär där tar det slut med matnyttig information kring Venom. Sony drar igång sin egen – besynnerliga, Marvel satsning som verkar gå ut på att sabotera för Marvel Studios genom att sakta men säkert urholka valmöjligheterna för biroller och skurkar för Spider-Man. Det fanns/finns rykten om att Sony tittat närmare på att göra solofilmer med skurkarna Kraven The Hunter och Mysterio. En ide som verkar lika klok som att göra en bil utan varken ratt eller hjul.

Det finns i nuläget inga detaljer kring hur man skall kunna klara sig utan (?) Spider-Man, vissa – helt grundlösa, rykten menar att Tom Holland kommer att göra ett litet inhopp. Sony vill göra en Deadpool liknande historia av Venom, med extremt våld och skräckinjagande scener. Detta går helt emot vad Marvel Cinematic Universe är, det är illa nog med att vi tvingas till att krampaktigt föreställa oss att de dystra Netflix-serierna Daredevil och Jessica Jones, utspelar sig i samma stad där det nyligen skett en gigantisk utomjordisk invasion.

Hela utgångspunkten med Venom känns förvirrad och stressad. Risken är stor att det blir samma typ av misslyckande som The Amazing Spider-Man och Spider-Man 3, fantasilösa och helt meningslösa filmer som inte ger dessa karaktärer någon sorts adekvat rättvisa.

Fortsättning följer i del 4

Netflix The Punisher Säsong 1 Recension

Publicerad den 22 december, 2017 av bosstime55

All images copyright and courtesy of Netflix and Marvel

En nattsvart berättelse om hämnd, förlust och samhällets vansinne. Marvel har äntligen gjort en bra TV-serie.

Äntligen hittar Netflix rätt i sin stora Marvel satsning. Det är ingen större nyhet att de olika sektionerna hos Marvel är som ett fotografiskt negativ – polariserat och tydligt åtskilt. På den ena sidan står några av världshistoriens mest framgångsrika filmer, Marvel Studios chefen Kevin Feige har tillsammans med unga ambitiösa filmskapare skapat ett helt nytt paradigmskifte för filmindustrin.

Självfallet ville man pröva lyckan i fler format än bara långfilmer. Ambitionen var att utöka omfånget till det lilla formatet dvs TV. Det lät för bra för att vara sant. Och mycket så följde inte lyckan med från filmerna då Marvel lanserade Agents Of Shield, ett slags klent ackompanjemang till storfilmer som Avengers. Hela den lamslagna och gråa produktionen har gjort att jag ännu inte kunnat se ett fullt avsnitt utan att känns mig obekväm.

Vad som skulle bli ett en enad storsatsning blev istället två läger där det ena har överösts av guld och gröna skogar och den andra placerats i något riktigt icke attraktiv nedlagt fabriksområde. The Defenders som skulle bli TV-världens stora motsvarighet till Avengers blev ett platt fall som få – om någon, kan återge story ifrån.

Problemet har legat i bristen på resurser. Trots att både Netflix och Disney har tillgångar och möjligheter som andra studios bara kan drömma om, så har en helt obegriplig lågbudget känsla präglat TV-serierna. Inhumans som från början var menad att bli långfilm förvandlades till en av de mest pinsamma uppvisningarna i hur man kan ödelägga och smutsa ned en helt fenomenal serietidning. Och de kommande satsningarna med Cloak And Dagger och The Runaways ser lika bedrövliga ut.

Darkness On The Edge Of Town

Frank Castle/Punisher är däremot en karaktär som närmast är som gjord för det episodiska formatet. Här finns inga större onaturliga inslag som robotarméer eller stora drakar. Det är endast en tärd och förkrossad man mot en hel hop av groteska kriminella avskum. Att scenerna utspelar sig på sjaskiga bakgator och iskalla lagerlokaler är i där här fallet mer berättigat. Och genom att inte ha behov av exotiska element så blir The Punisher utan tvekan Netflix – hittills, absolut bästa Marvel adaption.

En av de mest omtyckta och omtalade Punisher följetongerna skrevs av författaren Garth Ennis. Detta material var så barnförbjudet och provokativt att Marvel fick ge ut serietidningarna under förlaget MAX, en slags indikation på att detta inte var lämpat för någon under 18 år. Ennis berättelser är ofta korta och koncisa små våldsoperor där ingenting är förbjudet att visa upp. Mixen mellan aktuella kriminella problem och en rent utsagt sjuk humor gör dessa små vinjetter underhållande och även emotionellt starkt då så många av antagonisterna och banditerna lika gärna kunde ha varit placerade på förstasidan på dagstidningarna.

Under åren har det funnits ett antal olika porträtt av Frank Castle. Vår egen Dolph Lundgren gjorde en videovåldssaga av det hela som få idag vill kännas vid. Senare kom en intetsägande och marginell gäspning i och med en filmatiseringen som gjordes 2004 med Thomas Jane i huvudrollen. Fyra år efter den anonyma versionen så tog den tyska regissören Lexi Alexander över och tog all galghumor och mordisk mani från serien och skapade en genomusel film som dock står sig som skrämmande underhållande. Alltifrån Dominic Wests skrattretande överspel till den helt överdrivna mängden blod och mord blir till enorma skräpfilms skratt.

Point Blank

Netflix versionen hamlar någonstans mellan svart humor och tungt drama. Den väldigt mörka humorn finns att se här och där, men huvudsak så får vi ett stillsamt porträtt av en man som sedan länge sagt upp sin humanitet. Frank Castle är här närmast en maskin vars enda syfte är att släcka ljuset för alla som våldfört sig på samhället.

Men mörkret och brutala avrättningar så är det oväntat lågmält. För första gången någonsin så Netflix hittat en ensemble som inte känns krystad. Kemin mellan Jon Bernthal och Jaime Ray Newman är laddad och till och med finstämd. Berenthals onödigt skrovliga röst tangerar en blek kopia av Clint Eastwood, något som ibland är distraherande. Men den här onödigt tilltuffade synvinkeln blir snart mer passande. Denna version av Castle må vara lite för tillskruvad, men man tar igen mycket genom ett starkt engagemang för hela karaktärsgalleriet.

Spin The Black Circle

De bästa delarna kommer i kontrasterna, vi kan i ena läget se söndrade kroppar och avrättningar för att sedan gå till en mycket lugn sättning där man kontemplerande enbart äter en söndagsstek. Avbrotten ger tid åt personerna och för första gången någonsin i en TV-produktion från Marvel så är samtliga karaktärer relevanta. Ben Barnes som har gått från tonårsidol till en överlag hyfsad skådespelare får utrymme att skapa en karaktär som delvis är empatisk men också djupt egoistisk. Amber Rose Revah – som får stå som representant för omvärldens syn på Castles agerande, är medryckande i rollen som federal agent.

Berättelsen har flera bollar i luften och så hanterar jonglerandet väl – för det mesta, samtliga sydostår är bra och nödvändiga för helheten. Den där plågsamt sega känslan av artificiell förlängning har reducerats kraftigt från Iron Fist eller Jessica Jones.

Severed Hand

Våld och extrema bilder är synonymt med The Punisher och det finns ingen brist på dessa saker i den här tappningen. Våldet är långt ifrån lika stiliserat som i War Zone och drar tankarna åt David Cronenbergs A History Of Violence. Det är ohyggligt brutalt och rått, tack och lov så känns det aldrig pornografiskt eller förskönande, brutaliteten går hand i hand med denna nattsvarta berättelse.

Ett par ärftliga ’’Marvel-Netflix’’- problem kvarstår tyvärr, intrigen är så pass komplicerad att den närmast är obegriplig. Väldigt små och nästan betydelselösa händelser från Daredevil-säsong 2 får alldeles för stor betydelse, det finns också en onödig mängd tillbakablickar som varken är särskilt välgjorda eller välspelade.

The Punisher är utan tvekan det bästa som Marvel gjort för TV. En mörk, oväntat lågmäld och våldsam saga som borde bli standard för kommande säsonger av tex. Daredevil och Jessica Jones.

Betyg 7/10

The Defenders (TV) Recension

Publicerad den 28 augusti, 2017 av bosstime55

Trots att det finns scener som får mig att dra på smilbanden, så är den förkastliga finalen så förödande dålig att The Defenders inte kan klassas som något annat än en massiv blåsning.

Jag förväntade mig inte att TV-divisionen hos Marvel skulle rusta upp sitt rykte i och med denna sammankomst av sina hjältar. De serier och säsonger vi fått fram tills nu har varit ytterst mediokra. Det lät ambitiöst till en början, att utforska mer obskyra och okända delar av Marvels världar och olika karaktärer genom något våldsammare och mörkare berättelser. Marvel Knights är väl den närmsta liknelsen man kan finna i serietidningsvärlden, dessa berättelser är lite tuffare och mer hänsynslösa.

Men istället har allt blivit en tröttsam kaffekvarn som maler på. Trots att både Netflix och Disney/Marvel sitter på kassavalv med monetära tillgångar, så präglas dessa serier av att kännas uråldriga och billiga.

Billigt och övertydligt

I The Defenders har man inte brytt sig om att rusta upp varken foto eller scenografi. Tvärtom, de första avsnitten får dras med en helt bisarr personlighetsklyvning där man ändrar filter och färger för att markera att vi förflyttar oss mellan de olika karaktärerna.

Serien underskattar minst sagt tittarens intelligens, och detta överdrivna visuella stöd känns snart påfrestande. Där The Avengers placerade alla karaktärer under ett tak och snyggt vävde ihop filmernas olika visuella stilar, så känns hoppen mellan Jessica Jones och tex Matt Murdock (Daredevil) så grovhuggna att det nästan verkar som om vi klipper mellan två helt olika serier.

Startsträckan är också löjeväckande långsam, det tar en ansenlig mängd timmar innan vi får se gruppen samlad. Men när väl kollisionen sker så får vi seriens absoluta höjdpunkt, en hel del ironi och humor slängs in och man följer i Daredevils fotspår med en lång koreograferad actionscen i en korridor som måste erkännas som underhållande.

Det verkar då som att vi kanske äntligen kan få lite halvdan underhållning. Men vid den tiden har serien redan nått halvvägs. Sedan blir allt pliktskyldigt, man tappar helt och hållet greppet om seriens bioroller som kastas in och ut. Allt saktas ned till en skrämmande låg puls där det mesta cirkulerar kring riktigt dålig dialog och exposition som frustrerar även en Marvel-frälst som jag själv.

Fast i väntrummet

Där de flesta möten med superhjältar kan liknas med stora fester, så är The Defenders snarare fast i väntrummet, där de otåliga gästerna stressat ser sig om efter icke lästa tidskrifter för att fördriva tiden.

Sättet tiden utnyttjas på är närmast skamligt. Man repeterar sig, står, och stampar och försöker göra en höna utav en fjäder. Med tanke på det fantastiska materialet som finns att hämta i serietidningarna är det faktiskt respektlöst hur lite man integrerar i den slutgiltiga produkten.

Sedan är det fortfarande helt obegripligt varför man spenderar en ansenlig mängd till att låta karaktärerna ifrågasätta de mer extrema elementen – såsom Danny Rands träning i den mystiska staden Kun’Lun, serien utspelar sig efter allt i en stad som fått se sig invaderat av rymdvarelser för bara några år sedan.

Jag kan bara se en lösning på detta – att Marvel tar totalt avstånd från idén att dessa berättelser delar samma verklighet som Tony Stark och Rocket Raccoon.

Och även om detta är tänkt att vara en mer intim miljö, utan rymdskepp eller mystiska dimensioner, så är det ingen ursäkt till varför stora delar av The Defenders dröjer sig kvar på platser, vilket enbart verkar indikera en stor brist på rejäl budget.

Det är lagerlokaler som alla är täckta av cement eller kontor som verkar ha steriliserats på färg eller värme.

5c33c02d3153351439bcb70928f2f79f-defenders17

Weaver används inte

Sigourney Weaver har fått agera som det stora dragplåstret i hennes roll som seriens stora antagonist. Hon tar som alltid med sig en enorm pondus och vikt. Men all frågeställningar kring karaktären blir som bortblåsta efter någon timme, mystiken försvinner och Weaver blir bara närmast bara rekvisita.

Utan större besvär hade man kunnat göra hennes karaktär Alexandra till något mycket minnesvärt, men när vi närmar oss slutet så blir det helt uppenbart att det enda som finns att invänta är ett antiklimax. Det är skamligt hur illa Weaver behandlas och efter att ha byggt upp förutsättningar i snart ett år så är detta det absolut värsta snedsteget.

När vi ändå diskuterar slutet så är det här allting faller ihop. Spänningen har sprungit och gömt sig, intresset sover och avslöjandena är gräsliga.

The Defenders blir som en enda stor våtfilt, de få tillfällen som delger den där helt unika serietidningsextasen är omgivna av dåligt tempo, billigt hantverk och ett manus som går på lunchrast efter ett par timmar.

Tyvärr så ändras inte faktumet att Marvel Studios är ljusår ifrån sin släkting i TV-världen.

Betyg 4/10

The Witcher Netflix

Publicerad den 19 maj, 2017 av bosstime55

När nyheten nådde oss – om att Witcher skulle filmatiseras och att producenten Sean Daniel – involverad i bland annat Mumien (1999) och Scorpion King (2002), var det lätt att förutspå att en apokalyps stod och väntade runt hörnet. Detta var två år sedan, ungefär samtidigt som The Witcher 3: Wild Hunt hade släppts loss.

Andrzej Sapkowski åtta böcker om monsterjägaren Geralt och hans följe, är komplexa, mångfacetterade historier, som inte lämpar sig i ett komprimerat två eller tre timmars format.

De tre spelen av polska CD Projekt Red, tog ut svängarna rejält på, alla sätt och vis, med enorma karaktärsgallerier och en makalös känsla för detaljer. The Witcher 3: Wild Hunt – i synnerhet, innehåller allt från buskishumor till geniala filmreferenser, vid sidan av det, förekommer politiska intriger och mysterium som slår de flesta kriminalserier på fingrarna. Det kännas aldrig överbelastat eller uppblåst. The Witcher 3 är tillsammans med Rockstars gangsterepos Grand Theft Auto V, den bästa interaktiva upplevelsen jag någonsin upplevt.

The Witcher blir inte en lätt historia att adaptera. Beslutet att använda sig av ett längre format som i Netflix-modellen, kommer förhoppningsvis innebära att få kompromisser och nedskärningar måste ske. Tomas Baginski som varit involverad i att regissera introduktionssekvenser, till samtliga tre spel och trailern till CD Projekt Reds kommande Cyberpunk 2077, skall få uppdraget att regissera ett avsnitt per säsong. Om Baginski klarar av att ta steget från digitalt till film, lika lekande lätt som Blur Studios grundaren Tim Miller – regissör till Deadpool, återstår att se.

Av den minimala informationen vi mottagit, verkar det också som att vi talar om en adaption av böckerna. Ett beslut som jag tolkar som sunt. Spelens mer yviga och öppna struktur vore omöjligt att överföra.

Men orosmolnen blir större då vi faktiskt börjar titta närmare på saker och ting. Sean Daniel har under de senaste åren stått bakom filmiska bilolyckor, exempel på detta är The Wolfman från 2010 och den helt anskrämliga Rat Race. Och med den astronomiskt stora floppen i och med Ben-Hur remaken i bagaget, är det väldigt svårt att lugnt luta sig tillbaka i och med Daniels involvering.

Att författaren Andrzej Sapkowski själv är delaktig i processen, är inte heller ett automatiskt vunnet lopp. Se bara på hur J.K Rowling kämpade med att manusarbetet till Fantastic Beasts And Where To Find Them. Det är också ironiskt då Sapkowski total sågat idén på att ett medium kan gifta sig med ett annat.

De fantastiska porträtt vi fått av Yennefer Of Vengerberg, Cirilla Fiona Elen Riannon, Triss Merigold och såklart Geralt Of Rivia – i spelformat, känns som de definitiva versionerna av dessa karaktärer. Att föreställas sig Geralts raspiga röst, göras av någon annan än röstskådespelaren Doug Cockle, är nästintill omöjligt.

The Witcher är inte heller en serie böcker, där man kan hålla tillbaka på utgifterna. Det kommer krävas stora resurser för att kunna visa upp alla de monster och varelser, som befolkar denna mörka fantasivärld. Netflix har lyckats bäst i sina temporära serier, som House Of Cards och Orange Is The New Black. När de börjar närma sig de mer surrealistiska, har resultaten inte varit särskilt smickrande. Marco Polo som marknadsfördes som en kolossal händelse, klarade sig inte ens förbi två säsonger, och sägs ha varit orsaken till en förlust på 200 miljoner dollar.

Och som vi tidigare diskuterat, inte ens Netflix Marvel satsningar har fungerat felfritt. De flesta är eniga om att varken Luke Cage eller Iron Fist ens passerar gränsen för mediokert. De framgångsrika serierna som Daredevil och Jessica Jones, dras med att kännas fattiga och billiga.

Därför är det inte med någon varm känsliga i magen, som jag mottar nyheten. Sedan kvarstår det där otäcka faktumet att vi har att göra med något som kan associeras med dödsdomen – TV-spelsadaption, en term som har varit lika med döden.

Formatet känna bra, produktionen synnerligen tveksam. Nu återstår det att vänta och se. Och även om det är böckerna vi talar om, så vore det naivt att inte tro att Netflix vill – och kommer, luta sig mot spelen, beslutet att ta med Baginski är ett tidigt tecken på detta.

Men precis – som till mycket annat, är jag allt annat än positiv. När man har blivit bränd så många gånger, av allt från Uwe Boll till förra årets pina Assassin’s Creed, måste – tragiskt nog, cynismen få vinna.

”Jag blir ledsen…” Första bilden från TV-serien Inhumans

Publicerad den 13 maj, 2017 av bosstime55

Man skall vara ytterst försiktig med att använda ord som kränkning i diskussionsämnen som popkultur. I dessa tider bör socialt allvar inte trivialiseras för en enda sekund.

Den första bilden från TV-serien Inhumans visades upp förra veckan. Inhumans är en av Marvels kanske mest intressanta serietidningar just nu. Den kan jämföras med en modernare och mörkare X-Men, med inslag av politiska allegorier och teman som utanförskap och segregering.

Det är en fantastisk berättelse med starka karaktärer som blivit omedelbara personliga favoriter. Den övergödda hunden Lockjaw, den stumme men intelligenta kungen Black Bolt och slutligen den kyliga men empatiska drottningen Medusa. Den ursprungliga planen var att Inhumans skulle bli en produktion som skulle få stå sida vid sida med Marvel Studios andra biofilmer. Det lät ypperligt.

Allting såg klappat och klart ut, men så uppenbarade sig problem på horisonten, projektet sköts upp, för att sedan försvinna.

Sedan kom beslutet som skickade en kall kår genom själen…

…Projektet skulle bli en TV serie.

Marvels TV-produktioner har visat sig vara av en helt annan kaliber än deras biofilmer.

Daredevil pendlar mellan knappt godkänd och överdriven B-produktion. Jessica Jones – medioker. Luke Cage – hemsk och Iron Fist är genomgående kass.

Jag har fortfarande inte klarat mig igenom ett enda avsnitt av Agents Of Shield.

Och trots att Marvel insisterar på att allt hänger ihop – och flera referenser till biosyskonen delats ut under Netflix-seriernas olika avsnitt, så känns det för första gången som ett klumpigt påhäng, inte ett väl genomtänkt nätverk. Ingen Marvel-film har ännu utnyttjat någon av karaktärerna från TV-rutan.

Tonen och atmosfären, är lika skilda som Lars Ohly och Jimmie Åkesson på det politiska spektrat. Och den snutten vi fått se från The Defenders – en trailer jag faktiskt sett, då mitt intresse är lika med noll, och risken för självsabotage därmed inte existerar. Trailern inger inte särskilt stort hopp. Det ser lika billigt och slappt ut som tidigare försök, kemin mellan de fyra hjältarna verkar också vara på bottennivå.

Men den första officiella bilden från Inhumans går utanpå allt. Innan massakern startar, så behövs lite opartiska notiser. Promotionbilder tas ofta av helt avskilda fotografer från den huvudsakliga Director Of Photography. Stillbilder har väldigt lite att göra med produktionens slutgiltiga kvalitet.

Så den (minimala) optimisten inom mig säger att loppet inte är helt kört.

Nu till sågningen. Det ser bedrövligt ut. Kostymerna för tankarna till… ja, jag vet inte vad. Och Medusas hår ser ut som perukerna som ligger slängda på gatan efter allahelgonafirandet. Man kan bara citera mästerkocken Leif Mannerström.

”Jag känner mig lite kränkt faktiskt…”

”Vart du sårad Leif ?”’

”Ja….”

Live By Night Recension

Publicerad den 19 januari, 2017 av bosstime55

003

En oinspirerad och förutsägbar gangstersaga i snygg kostym

Den professionella resningen Ben Affleck gjort – sedan han regisserade Gone Baby Gone, är otrolig. Från att ha behövt blivit utmålad som ett skämt i och med Gigli och filmatiseringen av Daredevil år 2003, har Affleck nu blivit erkänd både som aktör och regissör. Man kan inte annat än ha stor respekt.

Efter att ha gjort stor succé med Argo, vänder nu Affleck blicken tillbaka i historien, mot förbudstiden och F. Scott Fitzgerald dekadens. Live By Night återförenar också Affleck med Dennis Lehane som skrev den litterära förlagan till Gone Baby Gone.

Ingredienserna med hårdkokta gangsters och sammanbitna mördare, är en kombination som borde passa Affleck väl, då han redan utforskat en nutida kriminalhistoria i The Town.

Samma gamla hjulspår

Problemet med Live By Night blir dess oförmåga att bryta sig loss från etablerade mönster och i värsta fall till och med klichéer. Filmens första del är en lång studie i förutsägbarhet och brist på riktigt glöd. Det känns som om Affleck enbart lyft olika komponenter från Scorsese, Coppola och flera andra veteraner, utan att ens försöka anpassa dem till den faktiska filmen.

Dialogen får utstå den värsta slentrianen, då den ofta känns konstlad till att verka så hårdkokt och ruffig som möjligt. Resultatet blir tyvärr åt det pinsamma hållet.

Stora delar av Live By Night förblir risiga efterapningar från klart större stunder i gangstergenren.

Kass romans

De scener som involverar Sienna Miller,Zoe Saldana och Afflecks romans är tyvärr helt trasiga dramaturgiskt. I någon konstig mix av cementstelhet och än mer krystade replikskiften framstår dessa delar som stapelvaror som plockats direkt från hyllan ” smak och färglöst ”.

När berättelsen väl förflyttas till soliga Tampa i Florida försvinner lite att brosken som sitter kilade mellan lederna. De minst trovärdiga karaktärerna försvinner och ersätts av gangsterkrig och politisk intrig. Tyvärr låter det bättre än det faktiskt är.

Trött och dött

Affleck får fortfarande inte fart på berättelsen. Allt stannar vid att vara pulverkaffe utan vätska. Det blir en väldigt massa ståhej men ytterst stum respons från mig som åskådare.

Det är hela tiden kompetent, men samtidigt oengagerande. Robert Richardsons foto är flera gånger utmärkt, men dras ned av att kulisserna ibland liknar välbyggd teaterkuliss.

Samma sak gäller ensemblen, Chris Cooper skiner som luttrad polischef men får enbart en enda rejäl sekvens. Affleck känns trött och förvirrad i huvudrollen. Sienna Miller bör bara att nämnas i och med sitt helt katastrofala skådespel, som påminner om en skojfrisk lek på dagis.

Live By Night är bäst beskriven som en enda lång axelryckning. Det är långt ifrån uselt men samtidigt tragiskt trött och oinspirerat.

Betyg 4/10

Bäst: Chris Cooper

Sämst: Den oinspirerade regin

Jessica Jones Recension

Publicerad den 28 november, 2015 av bosstime55

Marvel visar återigen att de inte har alla hästarna i stallet på sin TV-divison. Jessica Jones är styckvis underhållande men oftast för lång,osäker och överspelad.

Fotnot: En ursäkt utfärdas till alla då vi hade tekniska problem igår och inte lyckades publicera recensionen som utlovat igår fredag.

Enligt uppgifter och viskningar från olika industri insiders så pågår en mindre konflikt inom den giganten som är Marvel Studios. Filmstudio chefen Kevin Feige undviker de flesta frågor som anbelangar om tex Daredevil skulle kunna gästa i en av de kommande delarna av Avengers Infinity War. Kommunikationen sägs vara irriterad och knappt existerande.

Denna konflikt eller problematik har lyst igenom alla tv-produktioner som Marvel satsat på de senaste åren. Agents Of Shield kämpar fortfarande på någon bottennivå när det kommer till intresse, Agent Carter kom och gick, enbart Daredevil satsningen verkar ha fungerat.

Saknar konsekvens och gnista

Men även i Daredevil märks en konstig känsla av disharmoni, serien var överdrivet våldsam – helt inkonsekvent mot de väldigt tillgängliga och breda biofilmerna. Jessica Jones fortsätter tyvärr på samma spår, det känns ofta splittrat,konstigt och obekvämt.

Mina egna förväntningar har varit ambivalenta sedan första början. De förhandstittar vi fick var geniala, men vetskapen om Marvels tidigare eskapader inom TV-produktion höll förväntningarna i hårt koppel.

Ansträngt och överdrivet skådespel

De stora problemen börjar yttra sig redan i seriens första avsnitt. Krysten Ritter känns ansträngd och forcerad i huvudrollen, manuset är fyllt med dåligt författarskap och träiga repliker. Då och då skymtar den där briljansen från trailern fram, de sker i de stunder de Marvel låter Jones verkligen komma loss med sina superkrafter, främst då de möter den gråa och fula vardagen som serien målar upp. Men överlag plågas projektet av träigt skådespel och i värsta fall överspel. David Tennant som antagonisten visar upp intressanta frön men pga plågsamt överdrivet gestikulerande och överspel blir karaktären aldrig så diabolisk som den skulle kunna vara.

Det vilar också något rastlöst över det faktum att Marvel återigen verkar prioritera kommande satsningar över den faktiska huvudperson som är Jessica Jones. Utan att avslöja för mycket ges det ledtrådar och vinkningar åt flertalet viktiga och avgörande karaktärer i Marvel-universumet. Pressen att förmedla till tittaren att detta faktiskt är en del av samma massiva samling hjältar som Hulken eller Iron Man känns som plågsam tvångsmatning.

Snyggt,fult och utdraget

Visuellt är det också en blandad kompott. Vissa scener känns som lyfta ur Netflix flaggskepp House Of Cards, med ett otroligt skarpt och kallt foto som gifter sig perfekt. Men i andra lägen tangerar det kusligt nära den b-doftande Arrow, med genuint fula kulisser och plastattiraljer.

Netflix distributionsmodell med en samtidigt premiär av samtliga avsnitt har också sina problem. När skaparen Melissa Rosenberg utnyttjar formatet som en 13-timmars film funkar det precis lika bra som i nämnda House Of Cards, men ofta känns det vilse och utdraget. Flera sekvenser som borde avsluta eller binda ihop blir istället bara en förflyttning av målet. Behovet att fylla ut tretton avsnitt klarar inte Jessica Jones av. Flera gånger startas helt meningslösa sidospår upp, med karaktärer som är lika intressanta som kullerstenar.

I väntan på något bättre

Jessica Jones har sina stunder, små explosioner av samma förstklassiga underhållning som Marvel levererat i sju år på bio. Men det är för lite och ofta försent. Marvel har redan befäst sin position som kungligheter på vita duken, deras segertåg på TV verkar fortfarande ligga och vänta på den där explosionen. Vi får bara hoppas att den kommer snart.

Betyg 5/10

Bäst: Bitarna där serien får igång sin kaxiga jargong och kvicka underhållning.

Sämst: Det risiga skådespelet, den utdragna känslan och den ibland risiga visuella profilen.

Fråga: Kan vi någon gång sluta referera till händelserna i den första Avengers-filmen ?

Tiger Film

Est. 2015

Etikettarkiv: Daredevil